Gästbloggen
JUL
31
2014
OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.

Nu är vi äntligen här! Vi befinner oss just nu efter en, över fem timmar lång resa på Grevagården i Skövde. Allting gick bra och Miriam skötte sig jättefint i transporten, de senaste gångerna vi har åkt iväg har hon fått resfeber men idag kändes det knappt av.

Hästarna lastades av, allt packades ur transporterna och sen lastade vi av våra grejer på ryttarhotellet. Det var inte så många som var här när vi kom hit så det var väldigt lugnt, det tyckte jag var väldigt skönt. 

När allting var klart tog vi en vända med Miriam och Millan (en annan häst från samma stall). Det kändes som en helt annan häst än den jag är van vid att rida. Även fast jag visste att det skulle bli en väldigt stor skillnad så var jag inte riktigt beredd på energin och nervositeten. Det märktes av när hon gick ur transporten men den kändes mycket mer när jag red. Vi fick rida lite på dressyrbanan och det tycker Miriam var lite läskigt, det är ett annat underlag än vad hon är van vid och sen var hon rädd för skuggorna. Den hästen är lite roligt, hon blir inte rädd för dundrande lastbilar och liknande men hennes egen skugga är läskig.

Hittills har det fungerat superbra här. Enkelt att ta sig in på hotellet och in i stallet, och i ridhuset fanns det en ramp upp till läktaren. Jag är inte van vid att allting går så smidigt med det praktiska. Ett stort problem försvinner och jag behöver inte stressa på samma sätt, helt underbart! 

Nu på kvällen fick Miriam vara med och demonstrera på en clinic som hölls av Madeleine Haag och visa att även en häst som ser ganska alldaglig ut kan gå riktigt fint och se ut som en helt annan häst.

Nu bär det av till stallet för att fixa det sista inför morgondagen!

Jag och Miriam in action!


Allting kändes mycket säkrare när Millan var med.


Läst 19700 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.

Nu när vi snart ska åka ner på tävling så börjar nerverna kicka in. Man tänker hela tiden på att man skulle behövt träna mer på vissa saker eller att vissa rörelser inte riktigt sitter. Det kanske är så med alla inför tävlingar, Jag har ju faktiskt bara erfarenhet från klubbtävlingar innan så jag har ju ingen rutin.

Men förutom att man ska planera och packa allting som har med hästar att göra. Alltifrån hästborstar och hovkratsar, till höbalar och vattenhink - så finns det andra saker som jag måste tänka på.

Att vara funktionshindrad medför extrakostnadermassor, Allt ifrån anpassningen av sadeln till kostnader att hyra rum på vandrarhem, eftersom jag inte kan campa. Kostnader som jag i vanliga fall hade kunnat undvika ifall jag hade haft mina ben. Nu sponsrade ägaren till Grevagården, Lotta Wahlborg mig med box under hela meetinget i helgen vilket jag är så otroligt tacksam för.

När jag reser så är inte bara att jag ska se till att jag har med mig alla kläder och hästens utrustning m.m. Utan för mig handlar det även om att planera allt det praktiska, jag måste kolla upp med gården ifall jag kan ta mig in och ut i stallet? Finns det ett boende nära? Finns det ramp någonstans? Är det mycket grus så det är svårt att köra med rullstolen? Finns det handikapp toalett? Massor med saker som icke funktionshindrade inte brukar behöva fundera över. 

Vissa saker får man lösa på plats, t ex problemet med att komma upp på hästen. När vi var på Strömsholm fanns det ingen ramp, då slutade det med att Pernilla tog tag i mitt ena ben och hävde upp mig samtidigt som jag hjälpte till att dra mig upp. Så ibland är det bra med press på sig, för då tvingas man hitta simpla lösningar som den här. Det är också väldigt sällan det finns handikapps toaletter och då får man använda fantasin. T ex senast när jag var iväg, då fick jag bygga en bana av en stol och hoppa in eftersom rullstolen inte gick in, så är livet som hästtjej i rullstol.


Läst 19823 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.

När andra får höra att jag är funktionshindrad och inte har några ben, så är det ofta ”stackars henne” som kommer ur munnen på dem. Inte direkt till mig, men till mina vänner och familj. Men sanningen är att jag lever ett mycket bättre och rikare liv än många människor utan funktionshinder. Enda skillnaden för mig är att jag måsta använda hjälpmedel i min vardag.

När jag började rida igen efter min olycka tror jag att flera hade svårt att se någon riktig framtid för mig inom ridningen. Men allt eftersom jag tränade mer och mer förbättrade jag balansen och min ridning blev bättre och bättre. Nu är det inte speciellt stor skillnad mellan ryttaren jag var med ben, och ryttaren jag är idag utan ben - har bara lite svårare med balansen.

Men så klart har jag vissa anpassningar för att ridningen ska fungera och för att jag ska kunna vara mer självständig. 

För det första byggde vi en ramp till mig, det var en kvinna som startade en insamling i en FB-grupp där medlemmar kunde skänka pengar, vilket kändes fantastiskt. För några veckor sen fick jag hem min första egna sadel. Innan hade jag ridit med en westernsadel så det blev en stor omställning. Jag var inte alls van vid att sadeln var smalare eller att man satt i en mer lodrät sits. I början kunde jag bara skritta runt med den, men nu efter många träningstimmar galopperar jag. Det som har anpassats på den är att vi har stoppat den lite extra framför benen på sadelkåporna, satt ett handtag framför mig som jag kan ta tag i ifall jag hamnar i obalans eller håller på att flyga av, och sen till sist har vi kardborreband som vi sätter fast över mina ben. 

På westersadeln är den enda anpassningen att vi sätter fast kardborreband över mina ben, men ingenting annat. I övrigt så rider jag inte med någon annan speciell anpassning. Men när jag nu ska rida på tävling för icke funktionshindrade har jag fått söka dispens i dressyren och westernridningen. Istället för skänklarna använder jag två ridspön, ett i vardera hand och jag har även tillåtelse att använda rösten i dressyren. I western får jag använda rösten, använda tygeländarna som framåtdrivande hjälpmedel och ha tyglarna på båda sidorna om hästen - man har tyglarna bara på en sida av hästen när man rider på en hand annars.

Har ingen närbild, men det gröna är kardborreband som vi spänt över mina ben. 


Läst 25111 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.

Miriam är ett arabiskt fullblod som är född 1997, e Hart u Mystawa (Pohaniec-Mystika), hennes uppfödare är Slängsboda Arabstuteri och ägare är Turbo Star Arabians.

Miriam kom till min vän Davids familj när hon var två år gammal. Hon reds in och tränades i både hoppning och dressyr. Så småningom flyttade en westerntränare till gården och Miriam skolades i flera olika grenar och började även tävla så småningom.  Hon har ett sextiotal placeringar och vinster i grenarna trail, western horsemanship, western pleasure och western riding. 

Miriam var den första hästen jag red efter min olycka och jag blev helt kär i henne direkt. Jag red henne bara några gånger men tålamodet som den hästen visade när jag lyftes upp och ner på henne var beundransvärt och snällare häst får man leta efter. Hon är även den häst som har anpassat sig fortast till mitt handikapp och brytt sig minst.

Tyvärr så hade ägarna till Miriam redan bestämt sig för att byta henne mot en större och yngre häst och just då var jag inte redo att skaffa en egen häst. Madeleine Haag på Turbo Star Arabians köpte Miriam för att tävla men tyvärr hann hon inte rida så mycket och hästen blev efter ett par starter endast lite skogsriden. Efter 2,5 år blev jag erbjuden att låna hem det nu 17-åriga arabstoet.

Miriam tränas just nu med mål att tävlas inom dressyr och jag hoppas att jag i framtiden kan kvalificera mig och börja tävla på större tävlingar för funktionshindrade.


En utställning som Miriam vann för några år sen, när hon var i toppform.


Nio veckor efter min olycka red jag för första gången, lycka!


Vet att alla säger det här om sina häster, men Miriam är en på miljonen.


Nu har jag höga mål, vi måste bara få Miriam och mig i lite bättre form först ;)


Läst 23148 ggr Kommentarer Kommentera
JUL
26
2014
OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.

Hejsan hoppsan! Hoppas ni har haft det en bra dag, värmen idag har varit olidlig och det hade gärna fått vara några grader kallare enligt min mening! Idag var nämligen jag och Miriam på en kurs på Oak Wood Ranch i Vallentuna som hölls av Anki Georgaki. Dagen började klockan tjugo över fem och sen har det varit full rulle. Göra iordning sig själv, åka ut till stallet och göra iordning hästen, och sen lasta för att sedan åka bil i en timme.

Kursen var mycket givande, jag har varit och ridit för Anki en gång tidigare för två år sen. Då var jag inte så aktiv med ridningen utan då handlade det mer om grunderna. Allting började med att vi värmde upp - vi var 8 deltagare. Sen skulle vi alla rida en trailbana var för sig. För er som inte vet hur en trailbana ser ut så infogar jag en bild. Man ska klara ett visst antal hinder, den här banan som vi gjorde var relativt enkel. Men det spelar ingen roll för det finns i stort sett alltid något man kan förbättra och något moment som man inte klarar lika bra.

Så nu när vi var klara så fick vi alla framföra vilka problem vi möttes av och blev därefter indelade i grupper. Jag valde att träna extra mycket med grinden och ryggningen. Mitt stora problem är ryggning eftersom jag inte kan korrigera den lika enkelt som ”vanliga” ryttare med hjälp av skänklarna. Utan det handlar om precision och lugn. Eftersom Miriam är så otroligt erfaren vet hon nästan vad hon ska göra och har därför lite bråttom ibland, men det är något som vi får träna på. Grinden går bra tills jag har gått igenom, då hon slänger gärna ut bakdelen och jag kan inte korrigera med ytterhjälperna på ett bra sätt ännu. För övrigt gick det bra tycker jag, lite mer framåtbjudning behöver hon dock. 

Men man måste också fokusera på de positiva sakerna som att hon blivit jätteduktig på. Ljuden jag gör för de olika gångarterna har hon lärt sig galant och nu har hon även lärt sig ett ljud för att sakta av. Har haft olika ljud/läte för halt, skritt, trav och galopp. Men har även ett för att sakta av från t ex galopp till trav. Jag är glad att jag har en så smart häst. Sen är hon super fin i galoppen och strular inte vid fattningarna, inget problem att galoppera över bommarna heller. Boxen är hon också super duktig på. (När man snurrar runt i en kvadrat) 

Jag ser den här dagen som en seger, men det gör inte min rumpa! 


Redan vid nio var det FÖR varmt.

Två problem vi har upplevt, grinden och ryggningen.


Galoppen kändes jättebra!


Trailbanan.


Två trötta tjejer.


Läst 30060 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.



Från och med i helgen, fram till och med hennes första ridtävling den 1 augusti, kommer Felicia Grimmenhag att gästblogga hos oss på Hippson. Här är hennes första inlägg, där hon beskriver sin bakgrund:
 

Att

OM DENNA GÄSTBLOGG
Felicia Grimmenhag bloggade inför och under Sportcupen för arabhästar 2014. Det var hennes första tävling efter olyckan som ledde till att hon fick amputera båda benen.

rida är en frihet som alla som håller på med hästar känner till. Att tillsammans med hästen klara olika hinder, ha kul och lära sig nya saker tillsammans. Att få en vän som man växer med och som snabbt nästlar sig in i ens hjärta.

För mig har ridningen inneburit att jag har kunnat ta mig fram utan hjälpmedel och inte behöver min rullstol. Det har betytt att jag har kunnat ta mig fram över ängar, genom skogar, över grus och genom vatten – med hjälp av min fyrfotade vän. Något som inget hjälpmedel kan hjälpa mig med. Det har inte längre betydelse att jag sitter i rullstol annars, och det har ingen betydelse längre att jag inte har mina ben kvar. 

Mitt namn är Felicia Grimmenhag, 2011 var jag med i en trafikolycka som resulterade i massor av skador, men de mest bestående menen var att jag förlorade båda mina ben. Tre år senare lever jag som vilken normal tjej som helst egentligen, bara med lite andra förutsättningar. Jag har lärt mig att bara för att jag har amputerat benen ska jag inte ge upp, utan det har lärt mig att kämpa ännu hårdare för det jag vill.

Och nu börjar det närma sig, min allra första riktiga tävling som går av stapeln den 1 augusti nere i Skövde. Det är sportcupen för araber, där kommer jag att tävla i flera westernklasser och även i Lätt C:1. Det gör jag på det jättefina arabstoet Miriam, som jag har haft på foder sedan början på juni. Hon är en gammal veteran och jag är nog mer orolig för mina nerver än för hennes. Men det ska bli riktigt spännande!

Mvh Felicia G
 

 

 
 


Läst 33482 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.