Foto: Privat

Arkivfoto: Anki Yngve och Tomas Holcbecher

"Vi satte oss på söndagskvällen förväntansfulla framför tv:n. Vi såg fram emot en intressant presentation av åtminstone en del av alla svensk hoppsports internationella topplaceringar under midsommarhelgen. Förutom att Sverige i fredags segrade i nationshoppningen och tog ledningen i den prestigefyllda ligan hade svenska ryttare flera fina placeringar bland annat i anrika Rotterdam Horse Show. 
 
Där tog Henrik von Eckermann andraplatsen i en 1,50-tidshoppning med Hermes de Mariposa, Rolf-Göran Bengtsson blev tredjeplacerad i en 1,55-hoppning med sin nya häst Spring Dark, Peder Fredricson testade också en ny häst – Hasard – i en 1,45-hoppning med en andraplats som resultat och Malin Baryard segrade i söndagens ackumulatorhoppning med Second Chance.
 
Lägg därtill att i Rotterdam Grand Prix möttes åtta av världens bästa hoppryttare i en rafflande omhoppning. Peder Fredricson och All In drog det längsta strået och förutom en tjusig silverpokal kammade han hem i det närmaste en halv miljon kronor.
  
SVT:s sportredaktion använde som vanligt den ganska rikligt tilltagna sändningstiden till massor av fotbolls- och ishockeyreferat inklusive information om dopingmisstänkta ryska fotbollsspelare. Golf, tennis och formel 1 nämndes i förbifarten. Dessutom presenterades ett reportage i repris om en hockeylegend och hans mål på 60-talet samt en mycket ingående (långrandig) presentation av en utländsk, för oss okänd, ledare i ishockey och en ny vild fritidsaktivitet som kanske kan bli ett bra sätt att få folk att motionera mer. Sedan var det hela slut.
  
Vi var inte bara snopna och besvikna utan också ordentligt förbannade! Vi är upp emot en miljon svenskar som är intresserade av att kunna följa svensk ridsport varav en stor del betalar tv-licens. Många av oss tycker att det är dags för SVT att ta sina sportredaktörer ordentligt i örat så att det blir slut på ensidigheten i sportrapporteringen.
  
Kanske är en könskvotering av sportredaktionernas anställda enda sättet att minska den våldsamma fixeringen vid fotboll och hockey, till förmån för andra grenar som till exempel ridsporten där kvinnor och män faktiskt tävlar på lika villkor.
  
/Anders Högberg"

Hippson söker SVT för en kommentar.

Ida-Maria och stoets storebror. Till höger hingsten Van Vivaldi och Caroline Darcourt. Foto: Privat samt Annelie Eriksson

"Hej Postnord,

Att betäcka ett sto är en lång och dyr historia. Framför allt handlar det om timing, att inseminera stoet när ägget är på väg att släppa. I en månad har jag nu hållit på med att arbeta för att få mitt sto i rätt läge. I måndags den 19:e juni stod hon med ägg som skulle släppa inom ett dygn, det var oerhört viktigt att hingstens sperma som skickades skulle komma i tid. Men tisdagens expresspaket uteblev. Ingen visste vart det fanns. Ingen kunde hjälpa.

Amanda och Caspian. Bilderna är tagna vid ett annat tillfälle. Foto: Privat

”Jag hade inte tänkt skriva om det här men om det kan hjälpa en enda häst eller framridande person så är det värt det. Jag var och tävlade dressyr, en vanlig Msv C-klass som så många gånger förr. Det var första gången jag och Caspian åkte själva, och efter förra årets bus var jag ganska nervös.

Så pass nervös att jag glömde säkerhetsvästen som jag brukar ha på framridningen och jag var ganska förvirrad redan innan detta hände. Precis när vi skulle börja trava fram kommer en tjej in på framridningen. Hon kom från tävlingsbanan och var arg som ett bi. Galopperade ilsket och slet och drog i sin stackars häst. Han förstod ingenting (såg det ut som) och de andra hästarna blev mer och mer stressade över situationen.

När hon ridit några varv och jag inte såg någon överdomare i antåg skrittade jag fram till henne och sa (typ): Snälla, kan du lösa dina problem hemma i stället? Du förstör för oss andra när du rider så här. Då vände hon sin häst och red rakt in i sidan på Caspian. I det ögonblicket dök överdomaren upp och sa till tjejen att bara trava av sin häst, och att hon inte fick rida så som hon gjorde. Tjejen travade ett varv och red sen ut från framridningsbanan.

Kanske sa överdomaren till henne och gav henne en varning, det vet jag inte. Inte heller vet jag om överdomaren uppmärksammade att jag sa till tjejen att hon inte kunde hålla på och rida in i folk. Det hade kunnat sluta där. Men för mig förstörde det min dag. Inte nog med att jag var ledsen och upprörd för hennes fina hästs skull. Jag tappade helt koncentrationen och den är svårfångad som många av er vet. Jag tappade planen för min framridning och inne på banan var det som att Caspian var helt förvirrad av allt jag försökte få honom att göra och vi saknade helt kommunikationen.

Min lydiga häst var som förbytt. Resultatet blev därefter. Klappade så klart Caspian, det var ju inte hans fel att resultatet inte blev som önskat. Sedan travade vi av och så fick han beta till det att han inte längre var svettig. För mig kostade den här starten ungefär 800 kronor, och Caspian fick åka dryga tre timmar i trailern helt i onödan. Och ni som känner honom vet att det är jobbigt med de knasiga bakbenen.

Totalt la jag en massa timmar och förberedelse på något som hade kunnat bli såååå kul, för det har verkligen gått framåt på sistone. Jag älskar dressyr och jag älskar att tävla. Men den här gången slutade dagen i pannkaka.

Tips till alla som inte är nöjda med ritten:
1. Bli inte arga på hästen, det skapar inte ett bättre utgångsläge.
2. Lös era problem hemma.
3. Kom i vilket fall inte in på framridningen och förstör för oss andra, nervösa stackare som vill ha så bra förutsättningar som möjligt att prestera på tävlingen.
4. Det är en klyscha men ni åker hem med samma häst som ni kom med (om den inte är uppskrämd och har haft en dålig upplevelse. Då åker ni hem med en som ogillar tävling ännu mer, och vem vill det?).

Till sist ett tips till klubbarna: Ta fram en policy om hur man beter sig som tävlande för er klubb, att de kan ridhusregler och att alla ber om ursäkt om olyckan är framme. Se till att alla vet om detta, både ryttare och medföljande. Mamman till tjejen som red på mig stod bara tyst."

/Amanda Fog

Foto: Privat och Haide Westring (Lisen)

"När jag tänker tillbaka på det är det helt sjukt hur stora ändringar jag faktiskt har gjort. Det är inte konstigt att det känns som att jag lever i en torktumlare, torkas ut och blir lätt febrig på grund av all hetluft jag utsätts för. Det är en match i sig att inte längre betraktas som 'hästtjej'.
  
För ett år sedan gick jag igenom den tuffaste dagen i mitt liv (trodde jag) när jag blev tvungen att sälja mitt sto, som inte bara var min bästa vän utan också mina drömmar, min ambition, mitt bränsle och min identitet. Men det tuffaste började efteråt, att hitta sig själv i en djungel av nya intryck, möjligheter och atmosfärer. Det var ingenting jag gillade och inte heller har lärt mig att gilla än.
  
Jag skrev ett par ord om identitet och hur mycket av hästen som var mitt varumärke, samt hur jag försökte hitta tillbaka utan hästarna och ta reda på vem jag är. Det är en resa jag är mitt uppe i och många gånger har gett upp hoppet om att fortsätta och fullfölja. Vissa dagar är det bara dystert utan hästlukten, gemenskapen och den rofyllda harmonin som stallmiljön bidrar med. Andra dagar är dagar jag överlever och tankar energi från för att fortsätta – tack vare små påminnelser om vem jag är och vart jag är på väg.
  
I förra veckan lyssnade jag till Lisen Bratt Fredricson som besökte Malmö för att prata häst under en kvällsföreställning. Hon pratade inte bara häst som vi är vana att höra henne göra, utan pratade mer om sitt företagande och sin entreprenörsanda – en sida som jag kunde känna igen hos mig själv men som jag aldrig riktigt har förstått härstammar från min sport.
   
Lisen delade med sig av sina erfarenheter och det hon verkligen brinner för genom historier och reflektioner. Jag inspirerades av allt hon sa och kunde i botten av mig själv känna tillhörigheten till sporten som jag ändå har fått ta avstånd från mot min egen vilja. För jobb valde jag att sätta allting annat på paus – hästarna, vännerna och livet. Men, lyssnandes på Lisen kunde jag plötsligt i stället se att den väg jag har valt inte är ett steg från min ridsport utan ett annat sätt att närma mig den.
  
Lisen pratade återkommande om hur hon älskade processer och såg början till slut som en kickback som ger henne energi att fortsätta jobba för något hon verkligen vill. Tyvärr gör det att hon inte är i stallet eller i ridhuset lika ofta som hon önskar, men det betyder inte att hon gillar dessa tillfällen mindre, snarare tvärtom. Jag känner så igen mig; hur jag har mindre tid till min sport på grund av att jag satsar helhjärtat på karriär och jobb.
  
Ibland knäcks jag över att inte få tiden till det som verkligen tankar energi och som skapar den gnista jag bär på, om att åstadkomma något i livet. En klok människa sa en gång till mig att man kan satsa på karriären även fast man bara jobbar åtta timmar, det betyder inte att man satsar mindre. Men det är inte alltid så lätt sagt och gjort att satsa hårt och göra livsförändringar, och att samtidigt möjliggöra tid och avsätta pengar till våra fyrbenta hästkrafter.
  
Jag skriver det här för att jag tror att jag inte är ensam om att känna så här, att jag skulle vara den enda som har behövt åsidosätta sporten för annat som kommer i vägen eller händer i livet. Samtidigt vill jag tacka Lisen för energiboosten och den tillhörighet hon förmedlade till alla oss som är och tillhör hästfolket, men som inte har lika mycket tid till timmarna i sadeln längre.
  
Hon inkluderade, inspirerade och delade perspektiv som ingen tidigare pratat så mycket om. För mig är hon nu inte bara en ryttare att beundra utan även en sann entreprenör att lära sig och inspireras av. Saknaden av att kategoriseras eller se sig själv som hästtjej är självdestruktiv. Men kvällar som den under föreläsningen, när jag fick lyssna på Lisen som berättar om andra sidor och perspektiv på ridsporten som räknas som en produkt eller en drivkraft som har fötts ur och från sporten, gör att jag återfinner hoppet och orken att hitta balansen i livet med satsning på min karriär.
  
Jag ska kunna få plats och tid för ridsporten i min vardag och även aktivt lära mig att se att annat av det jag gör och tänker ändå identifierar mig med och till sporten. Det påminner mig om att jag inte har halkat utanför gemenskapen, bara att jag har valt att närma mig den på ett annat sätt. Det är så jag väljer att se det i alla fall och så jag riktar mina blickar mot vägen framåt. Tack Lisen Bratt Fredricson."
  
/Petra Lindström