Foto: Privat

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma

Foto: Adobe Stock

Hjälp oss hovslagare att informera hästägare om brandfara vid skoning

"Jag måste ha licensen 'Heta arbeten' för att få varmsko eller använda slip- eller svetsmaskiner i samband med skoning. Nu försöker jag göra rätt för att undvika en eventuell brand, men jag måste få stall- och hästägarna att ta sitt ansvar. Tyvärr är det mycket sällsynt att det finns särskild skoningsplats där hänsyn har tagits till just brandrisk. 
 
När jag kommer till en kund och parkerar är det ofta gammalt hö på marken och ibland till och med höbalar, torrt gräs och ogräs längs husvägg etcetera... Det här är otroligt obehagligt och ibland tvingar det mig att sko 'mindre perfekt' på grund av att jag inte kan slipa till exempel rätt längd på traktarmar eller fasa ur för sultryck.
Har en häst tunna hovväggar behövs det slipas bort ämne för att skon inte ska ligga utanför. Med andra ord: För att jag ska kunna sköta mitt jobb korrekt behöver jag kunna slipa och anpassa. Detta innebär 'heta arbeten' och kräver åtagande från både mig och stall- och hästägare.
 
Nu har brandskyddsföreningen anpassat 'heta arbeten' för oss hovslagare, vilket inte alls är svårt för stall- och hästägarna att följa. Det finns till och med fina informationsblad som ska sitta på stallväggen med allt som krävs. Jag har pratat med många av mina kunder men ändå så sker ingen förbättring, tyvärr. Jag skulle önska att alla försäkringsbolag går ut med detta till sina stallkunder och informerar om vad som händer om de inte följer dessa regler.
Om olyckan är framme är det inte bara stall och hästar som kan fara illa, som grädde på moset får stallägaren förhöjd självrisk upp till 500 000 kronor om den inte följer reglerna.
  
Nyligen skickade jag sms till alla dagens kunder, informerade om brandrisken och gav tips om vad de kunde göra. Bara EN kund tog det på allvar! I sms:et tipsade jag om att kratta rent minst 15 meter runt platsen där min bil kommer att stå samt att vattna ordentligt och lämna kvar vattenslangen.
    
Du som stallägare kan kontakta ditt försäkringsbolag för att reda ut hur din skoningsmiljö ser ut och om ni gör rätt enligt brandförsvarets regler. På brandfast.nu kan ni läsa mer om vilka regler som gäller.
  
/Bridget Uvemark"

Arkiv: Ställägaren har ansvar när hästen varmskos

Foto: Privat och Adobe Stock

Vårt tips i sommarvärmen – så hjälper du hovslagaren

"Det kan vara tufft för hovslagarna vid denna årstid, när hovarna är torra och hårda. För att bespara hovslagarna och deras verktyg att bli utslitna och för att hovarna ska kunna verkas lättare, då de jobbar med ett flertal hästar i vårt stall och flera hästar om dagen, så har vi hittat ett sätt som fungerar både för hästar och hovslagare.
  
Har du en extra uppbindningsplats så strö ut spån som du blötlägger rejält med myçket vatten.
Tio minuter (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) innan hovslagaren kommer kan du ställa upp din häst på spånet, så att hovarna blir fuktiga. Detta underlättar verkningen av hovarna och hjälper hovslagaren.
  
Du ställer sedan upp din häst på ordinarie uppbindningsplats för verkning eller skoning, utan att kratsa ur spånet som har packats i hovarna. Det gör hovslagaren vartefter verkning sker på respektive hov. Då det är cirka tio minuter kvar (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) till nästa häst är det bara att binda upp den hästen på platsen enligt löpande band-principen. Och hästarna tycker att det är svalt och skönt. Dela gärna detta tips för att hjälpa hovslagarna.

/ÅB Horse Event"

Läs mer:
Hovslagaren uppmanar: "Fukta gärna hovarna innan jag kommer"

Vänster Evelina till häst i full fart. Till höger Maya Rönnlund med döttrarna Evelina och Johanna. Foto: Privat

Fördomar och okunskap
  
"Fördomar har vi samtliga av något slag och okunskap besitter vi alla. Ingen blir nånsin fullärd. En av mina fördomar gällde galoppsporten. Evelina ville redan nio år gammal tävla och träna ponnygalopp. Den ömma modern var för feg. 
  
Nej, du kan inte kontrollera din ponny. Det går för fort, det är för farligt och en hel del annat kom ur moderns mun. JAG tyckte att det var läskigt och jag hade mina fördomar som i sin tur hindrade mig från att söka KUNSKAP.
  
Ponnygalopp är allsidig träning som går ut på kontroll, kontroll och kontroll. Det stärker ponny och ryttare och gör all annan ridning lättare oavsett typ av häst. Träningarna är väl genomtänkta. De rider i grupper efter storleksordning och kunskapsnivå. Är någon helt grön paras han eller hon ihop med en van ryttare. Det skrittas länge och väl och sedan värmer de i trav. 
Efter varje varv gås ritten igenom och instruktioner lämnas ut till varje individ. Genomgående är att alltid ha låga händer och att bromsa med magen. Du vinner inte en dragkamp med din häst med armarna.
  
Ofta rider en erfaren jockey med i grupperna och instruerar från hästryggen. Ett tryggt stöd som uppskattas av barnen. Sedan är det dags för galopp. Även detta sker under kontrollerade former. Canter i första varvet och sedan kanske öka i det andra, för att avsluta med ett NOGA kontrollerat snabbjobb på utvalt ställe av banan. Allting anpassas efter individ och förmåga för dagen.
  
Barn och ponnyer utvecklas något enormt av denna träning. Barnen lär sig kontrollera sin ponny när den går fort. De lär sig kontroll när det går sakta och de lär sig kontroll på den busiga ponnyn. Ponnyerna, i sin tur, får utlopp för sin energi. De får röra sig på rätt sätt och sträcka ut sin kropp. De stärker sina muskler och rensar sina sinnen.
  
Under de två år Evelina har hållit på med ponnygalopp har vi sett en mängd ponnyer av olika slag. Snälla, lata, busiga, okontrollerbara och tjocka. ALLA har de blivit väldigt fina och ridbara i slutänden. Många tävlar i olika grenar utanför galoppen, med goda resultat.
  
Ryttarna utvecklas, mognar och övervinner rädslor och osäkerheter vilket stärker dem i deras ridning. Övervinner du rädslor stärker det dig även i allt annat.
  
Svensk ponnygalopp ... glöm aldrig det! 
  
/Den ömma modern som är glad att Evelinas ridlärare Kaisela tog med oss till banan första gången"