Gästbloggen


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Angelica Enström studerar till veterinär på Utrechts universitet i Nederländerna, tidigare har hon bland annat gått på riksidrottsgymnasiet i hoppning samt jobbat som beridare i ett holländskt hoppstall. I mitten på september var hon utvald att hjälpa till som ”student steward” vid den årliga BEVA-kongressen för veterinärer. Vilket hon berättar om i Gästbloggen här nedan.
Läs mer: Angelica om rollen som steward

  
"The British Veterinary Association organiserar varje år en BEVA-kongress, en av världens största veterinära hästkongresser, med de mest framstående veterinärerna och forskarna som kommer och föreläser inom olika områden. Ortopedidelen har så klart en viktig roll och tar upp en stor del av programmet.
Även om kongressen hålls på en hög nivå och i mångt och mycket riktar sig till veterinärer som redan har erfarenhet, så kan man ta med sig väldigt mycket även som veterinärstudent.
  
Inkomplett fraktur i kotbenet 
Under torsdagen på årets kongress hölls bland annat en session som hette ”kotleden”, det märktes att detta är ett viktigt område som intresserar många då salen var väldigt full. Professor Anton Fürst från Zürichs universitet pratade exempelvis om korta, inkompletta frakturer i kotbenet hos sporthästar. Han förklarade att typiska fall är hästar som blir halta en kort period, sedan blir bättre och går vidare i sporten och sedan blir sämre igen.
Det svåra med dessa problem är att frakturen är så vag att den är svår att se på röntgen, egentligen är CT/MRI nödvändigt (speciellt för den kirurgiska terapin och placeringen av skruvar).
Anton var av meningen att alla dessa fall kräver kirurgisk terapi och fixering med hjälp av en till två skruvar för att hästen ska kunna göra comeback i sporten. På deras klinik hade de uppnått en kortsiktig comeback i 90 procent av fallen. Intressant nog kunde de dock se frakturlinjen på röntgen i närmare 70 procent av alla fall i deras mer långsiktiga uppföljning (>1 år). Det här förklarade han delvis med att det var möjligt att ledvätska ändå hade kommit ner i frakturöppningen, vilket försvårar frakturläkningen.
  

Anton Fürst förklarar den kirurgiska terapin vid frakturer i det proximala kotbenet.
 
Sadeln kan glida vid hälta
Fredag handlade en av ortopedi-sessionerna om ”undersökning av underpresterande hästar”. Här föreläste Dr Elizabeth Davidson (Pennsylvanias universitet), Dr Andrew Fiske-Jackson (Royal Veterinary College, RVC) och Dr Carolin Gerdes (Hochmoors hästklinik) om olika orsaker till nedsatt prestation.
Elizabeth visade exempel på att bakbenshälta i många fall orsakar att sadeln glider mot det halta benet och att detta ofta felaktigt blir behandlat som ett ryggproblem i stället för en ren hälta. Här betonade hon vikten av att se hästen riden vid en hältutredning, även efter eventuella bedövningar.
 
Hälta påverkar ryggen
Andrew Fiske-Jackson visade resultat från ett antal interna studier de hade gjort på hästar med ryggsmärtor på RVC. Frågan var hur man skulle börja med ett fall av ryggproblem kombinerat med hälta. Alla i panelen var i princip överens om att det var väldigt viktigt att ta sig an och få bukt med hältan först.
Andrew understödde detta med resultat från deras studier som visade att ryggrörligheten ändrades väsentligt när man hade släckt hältan i majoriteten av fallen. Det var också tydligt att det inte behövde vara någon allvarlig hälta för att den skulle påverka ryggen, de hade med olika typer av sensorer kunnat mäta att en låggradig hälta också hade väldigt stor påverkan.
  
Studera muskulaturen
Andrew kom under sin intressanta föreläsning även in på skillnader i diagnostik mellan den humana och den veterinära sidan. På människor med ryggproblem ser man att multifidus-muskeln (som supportar ryggraden) förtvinar på den smärtsamma sidan inom loppet av några dagar och att det är ett av de viktigaste diagnostiska fynden humant.
Han hävdade att detta antagligen är en viktig del också hos hästar och att vi på något sätt borde använda det veterinärt. Han hade själv börjat ultraljuda dessa hästar för att se eventuell asymmetri. Och även om han intygade att det är svårt att få till en bra ultraljudsundersökning i detta område så kan vi nog vänta oss nya studier inom en snar framtid.
  
Minimera rotation vid fång
Lördagen är alltid hovdagen på BEVA. Här diskuteras ortopediska problem som direkt relaterar till hoven. Veterinärer och hovslagare (vissa både och) föreläste och en diagnos som oundvikligen diskuteras är fång.
Dr Andrew Parks förklarade de olika momenten som påverkar rotation och sänkning av hovbenet. Hovslagarens och veterinärens mål med en sådan patient är självklart att minimera detta. I en sund hov är extensor-/sträckmomentet lika stort som flexor-/böjmomentet, men under en påbörjad rotation vid fång är böjmomentet större eftersom djupa böjsenans ”drageffekt” blir större.
Terapeutiskt vill man minska detta, samtidigt som man vill minska trycket på den översta delen av sulan. Detta kan göras genom att höja hälen och få hoven att rulla över bättre i tån, en sista utväg är att göra en tenotomi (avskärning) av djupa böjsenan. Vid (symmetrisk) sänkning har sträck- och böj-momenten mindre inflytande, då handlar det mer om själva sulan som är under kompression. Här kan man använda mjuka sulor och eventuellt gipsa hoven för att immobillisera de nedre lederna.
 

Förklaring av flexor/extensor-inflytandet på hovbenets position.
  
Behandling eller avlivning?
Under slutet av lördagen hölls en paneldiskussion för veterinärerna och hovslagarna – där Hans Castelijns, Sebastian Caure, Simon Curtis, Martin Oosterlinck och Andrew Parks deltog. De hade alla förberett ett ”case” som de hade varit med om och visade alla, för att få deras input och diskutera vad de hade kunnat göra annorlunda.
Andrew hade med sig ett fall av fång som var väldigt allvarligt, röntgenbilder visade på kraftig rotation på båda frambenen och efter en tid anade man även att hovbensspetsen skulle komma ut genom sulan. Det frågades i publiken vilka som hade valt att gå vidare med detta fall och vilka som hade valt avlivning, majoriteten valde det sistnämnda.
  
Ett mirakelfall – fånghästen blev bra
Men det var så klart inte för intet som Andrew hade tagit med sig detta fall. Hästen blev i första hand satt på mjuka sulor med något upphöjd häl, men då responsen var ganska dålig valde han att snabbt gå över på en tenotomi.
Genom denna behandling, kombinerat med sulor under en längre tid, blev hästen långsamt bättre. Och röntgenbilderna som visades till slut trodde man inte var från samma häst! Sulorna var kraftigt uppbyggda, hovbenet var tillbaka på sin rätta position och vanliga bilder visade väldigt fina hovar helt utan tecken på genomgången fång.
Detta var så klart ett mirakelfall och Andrew sa att han antagligen inte kommer att få se något liknande igen. Men hans ”take home messages” från det här var framför allt:

  • Det är viktigt att bedöma och skilja på rotationen och sänkningen. Detta då hans erfarenhet är att rotationsfall kan vara värda att gå vidare med många gånger, även om det ser riktigt illa ut. Terapeutiskt är sänkningarna mycket svårare.
  • Tveka inte för länge med en tenotomi, då detta kan göra stor skillnad. Själv gör Andrew alltid tenotomin på skenbensnivån, så att han kan spara området under kotan för en eventuell andra tenotomi (och inte behöva skära i ärrvävnad).

Ovanstående är bara exempel på sådant som togs upp – allt som allt var det en mycket lärorik kongress med otroligt bra genomgångar av ortopediska fall och nya forskningsresultat!
   
/Angelica Enström


Läs mer:
På veterinärkongress som steward – så funkar det


Läst 77686 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Angelica Enström studerar till veterinär på Utrechts universitet i Nederländerna, tidigare har hon bland annat gått på riksidrottsgymnasiet i hoppning samt jobbat som beridare i ett holländskt hoppstall. I mitten på september var hon utvald att hjälpa till som ”student steward” vid den årliga BEVA-kongressen för veterinärer. Vilket hon berättar om i Gästbloggen nedan.
Läs mer: Referat från några av föreläsningarna


"Jag kommer från Sverige men
pluggar femte året på veterinärprogrammet i Utrecht, Nederländerna, med inriktning häst. Det här året blev jag antagen som en av årets ”student stewards” på BEVA-kongressen. Detta är en av världens största veterinära hästkongresser som arrangeras varje år i Storbritannien av British Equine Veterinary Association.
 
För att få en chans att bli ”student steward” var man tvungen att ansöka innan sista december 2017 genom att skicka in CV och ett brev med sin motivering. Man är välkommen att ansöka oavsett hur långt man har kommit i sina veterinärstudier, även om jag tror att man har större chans om man har gått några år. Och de vill gärna få in studenten från hela Europa! 
  
Detta är första gången jag kommer till kongressen som ”student steward”, men jag var här förra året (i Liverpool) och tyckte att det var otroligt bra! Som steward är man med och hjälper till att organisera själva kongressen, men man har också mycket tid att gå på föreläsningar. Så det är en riktig win-win.
  

Min badge och inbjudningar till mottagning och ”annual dinner”.
  
Torsdag var officiellt den första kongressdagen, men vi som ”student stewards” flög in redan på tisdagen för att förbereda. Vi började med en kort introduktion och lunch med resten av teamet, för att på eftermiddagen gå vidare med att packa väskor (drygt 1 200!) med program och broschyrer från utställare till alla besökare. Det här året är vi 20 ”student stewards”, främst från universitet i UK, men vi är också några från övriga länder i Europa.
 
 
Väskpackning med gänget!
  
På kvällen gick vi ut och åt på ett gulligt ställe vid en kanal (Birmingham är så mysigt!) med hela BEVA-organisationen, inklusive BEVA-presidenten och personer från styrelsen.
  

Restaurangen vi åt på.
  
Onsdagen var en lång ”prep-day” som startade vid 07.30 med en tour i kongresscentret ICC, för att vi skulle kunna hjälpa besökarna att hitta (inte för att jag hittade själv efter det här, men ok…). Resten av dagen hjälpte vi utställarna att sätta iordning allt på mässan och att registrera de besökare som kom redan på onsdagen. Detta var inte helt lätt, då det är veterinärer från hela världen här och namnen/uttalet kunde vara lite klurigt. Man hade i alla fall nytta av sin skandinaviska och i mitt fall då även holländska, engelska och lite tyska!
  

Jag och Iris (från Gents universitet i Belgien) vid ”registration desk”.
  

Två av de brittiska studenterna som här hjälper en utställare.
 
Onsdag kväll var det en ”welcome reception” för alla besökare och studenter, ett trevligt sätt att starta kongressen med lite chit-chat och drinkar! Efter det gick vi ut på en sen middag med teamet igen.
  
Torsdag morgon startade allvaret med ”the BEVA run” klockan 06.30, inte obligatoriskt men jag tänkte att det antagligen skulle bli det mest hälsosamma jag gjorde på hela helgen. Så jag drog mig upp på morgonen!
  

Vi var fyra ”students stewards” som var med på morgonjoggen.
  
Som stewards är vi schemalagda att antingen hjälpa till vid registreringsdesken, vid föreläsningarna eller ”roaming” – vilket betyder att man in princip kan göra vad man vill men ska vara beredd att hoppa in om det behövs. Eftersom mitt intresse framför allt är ortopedin försökte jag gå på så många av dessa föreläsningar som möjligt, se även mitt andra inlägg som går in mer på föreläsningarna. Så hela torsdagen hjälpte jag till på kongressen och jag hade även tid att möta upp två kompisar från Sverige som var här.
  
Efter föreläsningarna var det happy hour på utställningsområdet, vilket i princip går ut på att gå runt bland alla utställare och dricka vin! Skämt åsido så är det ett bra tillfälle att skapa nya kontakter och prata med folk på en mer avslappnad nivå.
Efter happy hour var det dags för ännu en tillställning, nämligen ”student reception”. Hit var alla studenter som besökte kongressen välkomna på drinkar och snacks. Även detta är en rolig extragrej för oss studenter, en möjlighet att prata med andra och utbyta erfarenheter från våra olika universitet. Sent på kvällen gick hela gruppen och åt hamburgare innan vi gav oss på nattlivet i Birmingham. Det slutade på Pop world (som tydligen är en ganska känd klubb i UK) där de spelar alldeles för gamla poplåtar, tänk Spice girls och så vidare… Det roliga var att många av besökarna och föreläsarna var där också, så man fick verkligen se veterinärerna släppa loss!
  

Några av våra ”student stewards” svängde sina lurviga.
  
Efter torsdagskvällens bravader var det omöjligt att gå upp för en till ”BEVA run”... I stället såg jag till att i alla fall komma i tid till några intressanta föreläsningar på morgonen, då jag ändå var ”roaming”. I övrigt rullade dagen på ungefär som torsdagen, efter föreläsningarna var det happy hour igen, men många av oss valde att gå hem för en power nap och förberedelse inför kvällen i stället. Klockan 19.30 var det nämligen dags för ”the Annual Dinner” som alla stewards var inbjudna på! Dresscoden var ”black tie” och alla var väldigt fancy. Kvällen bjöd på en trerätters middag, tal och dans med liveband in på småtimmarna, det var riktigt kul att se alla under sådana här omständigheter.
 

Delar av vårt steward-team.
  
Lördagen var riktigt tuff för oss alla och det kom in många ”I’m running a bit late”-meddelanden på vår gruppchatt! Som tur är var vi nu tillräckligt injobbade, så vi visste vad vi skulle göra och klarade av det även med tidvis lite färre stewards. Med mycket kaffe, godis och en powernap här och där gick även den sista kongressdagen riktigt bra.
Efter föreläsningarna var vi bjudna på en liten ”thank you reception” med champagne och små presenter som tack för vår hjälp under veckan. Många begav sig sedan hemåt direkt, men de flesta av oss som flög stannade till söndag morgon.
  
Sammanfattningsvis var det en otroligt lärorik vecka med alldeles för lite sömn men med många nyfunna vänner, tack så mycket för i år BEVA!
  
/Angelica Enström"


Läs mer:
Veterinärkongress – med nya rön om hältor och fång


Läst 56694 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Karlsson i Aneby har under många år drivit företaget JK's häst. Hon utbildar hästar, gärna så kallade "problemhästar", och håller träningar i både hoppning och dressyr.
För henne är det viktigt att tonvikten vid träningarna ligger på långsiktigt lärande, samarbete med hästen och utveckling i positiv anda. Jenny har startat Facebook-gruppen Ryttarpeppen för att främja ett inspirerande, tryggt och motiverande klimat på sociala medier – där tongången annars ofta kan upplevas som hård. Inlägget nedan publicerades först på Facebook.

Stukat självförtroende hämmar inlärningen

"Jag jobbar som tränare i både hoppning och dressyr. Jag har cirka 100 privatelever från lägsta nivå upp till tävlingsryttare på medelsvår nivå i båda discipliner. Det händer ofta när jag får nya elever att jag under en lång, lång period till väldigt stor del får jobba med ryttarnas självförtroende. Detta för att en elev som har väldigt negativa tankar om sig själv inte är mottaglig i samma utsträckning för instruktioner. Den utvecklas i en långsammare takt och hästen blir ofta mer stressad, mindre nöjd under arbete och ger inte det där lilla extra och dansar med sin ryttare.
  
En del elever får jag under flera års tid boosta, peppa och försöka höja för att de ska orka bli sitt bästa "rid-jag". Och av nya elever kommer cirka sju av tio med en negativ bild av sin egen ridning till sin första träning. När jag läser en del kommentarer på forum så förstår jag till stor del varför. Vissa är dryga, nervärderande och verkligt okunniga, men ändå kritiserande och en del rent av med flit elaka.
  
Vissa tycker att "frågar man så får man ta svaret", "lägger man ut en bild/film så får man räkna med sådana kommentarer" och så vidare. Men vad fasen, kom igen! Det är 2018, borde vi inte förstå mer pedagogik – hur viktig en positiv inlärningsmiljö är vid det här laget?
  
Visst, ni kanske inte bryr er ett skvatt om den stackars människan som blir ledsen och får dåligt självförtroende, men kan ni inte åtminstone tänka på den stackars hästen som i slutändan blir hämmad? Och vi hästmänniskor som om några VET hur svår den här sporten är, VI borde väl kunna ge varandra kritik på ett konstruktivt och peppande sätt i stället för att trycka ner varandra i skorna?
  
Eller vad säger ni? Tillsammans kan vi faktiskt göra att majoriteten av ryttarna har en möjlighet att lära sig snabbare och dessutom ha roligt på vägen. Vilket vore en jättevinst för våra hästar!
  
/Jenny"


Läst 31767 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Lina Eklund är fil. dr. i naturgeografi och jobbar vid Aalborgs universitet i Danmark. I denna gästblogg, som är en uppföljning till hennes första inlägg som publicerades i våras, funderar hon över hur klimatförändringar kommer att påverka våra liv med hästarna. Och reflekterar över den gångna sommaren med torka och foderbrist.

 
"När jag i våras
skrev min gästblogg om hur klimatförändringarna kan komma att påverka oss och våra hästar hade jag ingen aning om vilken sommar det skulle bli. Även om jag kände att det är bråttom att få till en global omställning, som gör att vi kan nå målen i Paris-avtalet (och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 till 2 grader), tänkte jag mig att så torra somrar som den vi fick låg några årtionden framåt i tiden.
  
Jag är fullt medveten om att vi inte helt kan säga att årets torka berodde på klimatförändringarna. Variationer i regn och temperatur är en naturlig del av klimatet. Men frekvensen av torra och heta somrar förväntas öka enligt klimatforskningen. Därmed kan vi se denna sommar som en förhandsvisning av vad vi har mer av framför oss, om vi inte får till en omställning och slutar att bränna fossilt kol. Hur skulle vi klara två eller tre liknande somrar? Jag vill helst inte tänka på det, men jag tror att vi måste.
  
I min förra gästblogg skrev jag om hur klimatet kan komma att påverka fodret, både när det gäller tillgång och kvalitet. Många har i sommar haft svårt att få tag på foder och priserna har gått upp rejält. Importerat grovfoder har blivit en lösning för många, men det har också lett till konsekvenser. En ökad risk för ogräs och främmande arter i importerat hö gör att många lantbrukare inte vill ta emot gödsel från hästar som har ätit av det importerade höet. Det har också kommit rapporter om folk som utnyttjar hästägares situation och säljer undermåligt vallfoder till överpris.
  
Som kontrast till allt det negativa har vi också sett en typ av samarbete där folk har erbjudit sina oanvända åkrar till de som behöver – och man har via sociala medier hjälpts åt att hitta foder till varandra. Ett sådant engagemang visar att brist inte bara behöver leda till konflikter, utan att det också kan leda till mer samarbete. Det är exakt den typen av kollektivt ansvarstagande som vi behöver för att lösa klimatkrisen, om än i större skala.
  
Något inte alla tänker på är att ett år med torka kan leda till problem också kommande år, även om de åren kanske har normala regnmängder och temperaturer. Dels kan det bli brist på utsäde av både spannmål och vallfrö, vilket kan göra att foderbristen håller i sig i flera år. Dels kan en annan effekt av den här sommaren vara brist på arbetskraft. Min bror, som bland annat jobbar med höskörd och balpressning, berättade att en del entreprenörer som normalt jobbar med detta kan ha haft det så svårt i år att de tvingats till konkurs. Vilket kan leda till brist på arbetskraft, särskilt för småskalig höproduktion.
  
Vi såg också att sommaren 2018 innebar fler rapporter om fångutbrott än tidigare. Under maj och juni 2018 rapporterades 30 procent mer fånganfall än 2017 till Agria djurförsäkring. Även om vi inte vet exakt vad som orsakar fång kan kombinationen av minskad motion på grund av värme och semestertider, ökad stödfodring och ökad sockerhalt i det torra gräset ha lett till den markanta ökningen av fångutbrott.
  
Det har också blivit tydligt att vi måste börja hushålla med vattnet. Ett exempel på det är att vi under sommaren inte har kunnat bevattna ridbanor, vilket har lett till mer damm och hårdare underlag än vanligt. Något som hästarna måste vänjas vid. För att undvika damm kan man binda materialet med salt, samma som används för att hålla vägar och ridbanor frostfria på vintern. Generellt är det viktigt att tänka på de vattenmängder som går åt till att spola av hästar, vattna ridbanor och fylla på dricksvatten till hästarna. Hur kan vi minska vattenåtgången och spara vatten till när det behövs?
  
I april i år undrade jag om vi var redo för de förändringar som fanns i framtiden. Det visade sig att framtiden var närmare än jag trodde och att vår beredskap inte var så bra som jag hade hoppats på. Nu väntar en höst och vinter där jag önskar att alla hästar får den fodermängd de behöver, helst varken mer eller mindre. Det är viktigare än någonsin att analysera grovfodret, räkna foderstat och se till att inget går till spillo. Jag hoppas också att vi fortsätter hjälpas åt med att hitta foder och bete i framtiden, särskilt eftersom kommande år även de kan bli tuffa.
  
En sista önskan är att vi inte glömmer bort år 2018 när ordningen är återställd, utan kämpar vidare för minskade utsläpp av växthusgaser och en mer resurseffektiv hästhållning.
 
/Lina Eklund"

Arkiv: Så kommer livet med häst påverkas av klimatförändringarna


Läst 29160 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Susanne Hobohm, journalist med bakgrund på bland annat Expressen och Dagens nyheter, är nybliven hästägare till en häst vars ryttare rider i eliten. Här skriver hon träffsäkert om hur det är att, som icke hästkunnig, ta sig in i den ibland ganska komplicerade ridsporten.

 ”Hästen gör inte skillnad på människor – det borde inte ridsporten heller göra”
 
Om någon för ett år sedan hade frågat mig om mitt liv, då skulle jag antagligen ha visat en bild i mobilen på mina älskade söner. Men nu tar jag fram en bild på en häst. Min häst. Världens vackraste skimmel, om ni frågar mig.  En sju år gammal hingst.
När jag matar honom med morötter är jag inte en vuxen kvinna, 60+, utan en tolvårig hästflicka som fått en dröm uppfylld.
  
Omständigheterna är lite speciella mellan min häst och mig. Våra vägar kommer inte att korsas på hästryggen. Han är inte avsedd för en amatörryttare som jag, utan för hoppelit.
Jag äger honom – till hälften i ärlighetens namn – för att det är så kolossalt roligt att bli hästmänniska, att få kliva in i en ny värld där ett av världens mest magiska djur, equus, står i centrum.
På mindre än ett år har jag blivit en sådan som hoppar med höger ben i soffan framför hopptävlingarna i tv, som vet att en röd rosett i hästens svans inte är en dekoration utan en varningssignal, som har fattat att fälttävlan innehåller tre helt olika grenar. Detta visste jag inte förut.
    
Jag älskar verkligen hästarna. Men jag har också kommit att gilla hästmänniskorna: ryttarna, underbart nördiga människor som i en tid av tilltalande narcissism, där alla ska känna vad de känner och hur tarmen sköter sig, har fokus på hästen, inte sig själva. ”Hur mår du”? ”Jo, min häst är halt.”
Jag beundrar duktiga ryttare bottenlöst för deras fina samarbete med hästen. Hur gör ni när ni får den att hoppa över en mur, 2,10 meter, som jag såg i Falsterbo?  Eller rakt ner i vattnet, som i terrängritten på VM i Tryon? Och hur vet hästen att den ska göra en piaff fast det ser ut som om ryttaren ingenting gör, bara sitter stilla i sadeln?  Jag som inte ens fick ridskolehästen Daniella att gå ut i hörnen i manegen i somras.
  
Men jag har också fått en djup respekt för hästskötare. De som jag har lärt känna råkar vara kvinnor, ingen alldeles tillfällighet. Lugna, stadiga människor som utstrålar den innerligaste kärlek till hästen, den största omsorg om djuret, men som också har en märkvärdig auktoritet: ”Häst, jag är din bästa vän, men passa dig väldigt noga att gå över min gräns.”
Och som, när som helst på dygnet, langar in hästarna i lastbilen med prylar och allt, och kör i ljus som i mörker med sina värdefulla laster. Vilka tuffingar!
Well. Hur har då hästvärlden tagit emot mig, en nybörjare, både som ryttare och hästägare? På det personliga planet kan jag inte klaga. Öppna famnen, skulle jag säga. Men generellt har jag en del synpunkter.
  
Kommentatorer: Ett event som VM i Tryon lockar tittare i alla åldrar – och ska inte underskattas för den avgörande rekryteringen till sporten. Men då måste ni tala så att tittarna förstår, och inte som om två proffs har ett expertsamtal sinsemellan. Är det detta som ni vill ha, kan ni lika gärna ringa varandra.
”Som ni ju vet blir det koefficient två på det här felet”, sa någon kommentator under dressyrsändningarna från Tryon.
Sorry, men nej. Vad koefficient två innebär har jag – och övriga tusentals tittare, ingen aning om.
När ni suckar och säger ”nej men vad tråkigt”, då hänger vi inte med. Vad är det som blev fel? Förklara, förklara, förklara.
Vad är kür? En oxer? Förvänd galopp? Nolla?
Förklara, förklara; förklara!
  
Ridskolor: Jag vill verkligen inte generalisera, jag kan alldeles för lite. Men tänker man tillräckligt utanför traditionerna? Om det nu till exempel finns en stor skara så kallade återvändare, äldre som vill börja rida igen, kan man kanske göra speciella grupper för dem där det ges lite extra hjälp. Fatta hur svårt det är att hitta rätt hål i ett slitet stigläder i en mörk manege när man inte har glasögonen på. Där rök halva den lektionen.
Ridsporten är en folksport med minst 500 000 anhängare varav majoriteten är unga kvinnor. Den självkänsla och det ansvarstagande som det ger en ung tjej att samarbeta med en häst går inte att överskatta. Den som kan sätta gränser för 600 kilo häst kan sätta gränser för det mesta.
  
Därför måste ridsporten fortsätta slåss för resurser till sina utövare. Och vissa sportjournalister som aldrig suttit på en häst, sluta att vara så föraktfulla mot sportens hängivna supportrar och hjältar.
Men vad ska sporten göra åt den socioekonomiska segregation som verkligen slagit mig under året. Ridning är en dyr sport, hjälp vilken shopping det finns på större tävlingar, och alla har inte föräldrar som kan strö pengar omkring sig.
Hur ska de som inte har kunna känna sig välkomna? Ingen lätt fråga, men viktig.
  
För alla människor som vill borde få chansen att älska hästen. Detta vackra, uthålliga, duktiga, knasiga, modiga, fega, smarta djur har ett hjärta för alla som behandlar det väl; ung som gammal, glad som ledsen, svensk som osvensk; fattig som rik.
Hästen gör inte skillnad mellan människor. Det borde ridsporten heller inte göra.
  
/Susanne Hobohm


Läst 42481 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Veterinär Mia Svensson jobbar vanligtvis på Mälaren hästklinik i Sigtuna, med hästens sjukdomar som specialitet. Just nu befinner hon sig dock i Tryon, USA, tillsammans med de svenska distanshästarna. I ett gästbloggsinlägg, som publicerades under tisdagen, berättar hon om förberedelserna inför distanstävlingen – som pågår i dag, onsdag. Läs hennes första inlägg från karantänstallet här.

"Även om tävlingsplatsen i stort mest liknar en gigantisk byggarbetsplats är stallarna både klara och mycket fina. Boendet för människor har däremot, som man har kunnat läsa, varit ren katastrof. Groomarna skulle ha boende på plats, det blev inte klart i tid och boendet har lösts dag för dag. Den senaste lösningen från arrangörens sida var ett militärtält.
Inga svenska groomar kommer att bo där utan den svenska ledningen letar efter alternativa boenden, husbilar är på väg men har fortfarande inte anlänt.
  
Anläggningen används till nationella tävlingar nästan varje helg, så infrastrukturen i stort är på plats. Det är dock mycket som ska byggas till och det är försenat. Vi har följt hur läktaren till huvudarenan har byggts under veckan och väntar med spänning på om distansens tävlingscenter, med tillhörande veterinärgrind, hinner bli klar i tid.
  
De flesta stallarna är permanenta byggnader. Varje box har en liten fläkt och det är gummimattor i både boxarna och på stallgången. Varje land får tillgång till en tackbox, ett rum eller box till utrustningen. Länderna placeras i bokstavsordning och vi har Slovakien som granne. De lånar vår skottkärra och betalar i gröna äpplen, då en av våra hästar föredrar gröna äpplen i stället för röda.
  
Teamets hästar fodras vid sju på morgonen och efter det är det dags för dagens första promenad. Distanshästarna behöver röra på sig mycket och på morgonen är det fortfarande relativt svalt, drygt 20 grader. Hästarna har gått ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen, totalt tre timmar per dag. Det senare passet genomförs i stekande hetta, för även om sommaren har varit varm behöver hästarna jobba i värmen för att förbereda sig inför tävlingen.
  
Då det är knepigt att importera foder till USA hade arrangören fixat en foderbuffé där ryttarna kunde beställa rätt sorts foder. På listan fanns tre sidor olika kraftfoder med allt från müsli till havre och betfor. Man fick även välja grovfoder och strömaterial, vilket är bland det viktigaste för att kunna ge hästarna rätt förutsättningar och att prestera på topp.
  
Hästarna undersöks två gånger dagligen, både morgon och kväll, fokus ligger förstås på att ha hästarna i perfekt skick inför tävlingen på onsdag. Träningsschemat anpassas för varje häst, beroende på vilken känsla ryttaren har. Det finns alltså en löpande dialog mellan lagledare, ryttare och veterinär.
  
Groomarna förbereder för fullt inför tävlingen som startar i morgon 06.30 lokal tid. Eller 12.30 här hemma, alltså väldigt snart! Logistiken måste vara på plats och grejerna i ordning, distanshästarna får kylas på bestämda platser under banan och före och efter veterinärbesiktning på de obligatoriska vilopauserna. Något som kräver noggrann organisering.
  
Just nu ser det ut som att den omtalade orkanen kommer att ändra riktning och drabba området öster om tävlingsplatsen hårdast. Ändå väntas ökad vind och sannolikt rejält med regn till helgen. Det handlar inte om orkanstyrka, men det kan alltså komma att blåsa rejält. Vi håller tummarna för att prognoserna stämmer, annars kan livet bli lite väl spännande. Även om vi har klara riktlinjer och krisplaner för olika scenarion.
Stallarna är som sagt permanenta, tält är förankrade i betong och den svenska truppen har samlingsplatser och kommandolinjer etablerade om det mot förmodan skulle behövas.
 
Håll tummarna för laget i morgon och håll tillgodo med regndansen!
  
/Mia"


Veterinärklinik på plats. De har röntgen, ultraljud, endoskop och blodprovsmaskiner. En större, fast klinik finns i närheten och hästar kan skickas till ett universitetssjukhus för avancerad vård.


Amerikansk tältpinne.


Hedonizt spanar in motståndet.


Baslunch i Tryon – varannan dag burgare, varannan dag wrap. I
ngen onödig tid spills alltså på menyval.


Läst 46203 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
Veterinär Mia Svensson jobbar vanligtvis på Mälaren hästklinik i Sigtuna, med hästens sjukdomar som specialitet. Just nu befinner hon sig dock i Tryon, USA, tillsammans med de svenska distanshästarna. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om hur smittskyddet ser ut under VM och varför karantän är så viktigt.

"I Tryon avhålls ett samlat VM för totalt åtta grenar, vilket innebär att hästar från olika kontinenter samlas på en plats under ett par intensiva veckor. För att inte sprida smitta varken mellan de tävlande hästarna eller till de lokala hästarna är bra rutiner för smittskydd avgörande, detta för att arrangemanget ska kunna hållas över huvud taget.
  
Arbetet med smittskyddet började redan för ett par månader sedan då blodprover togs från alla hästar. De testades för en rad sjukdomar för att dels hindra att sjuka hästar kommer till tävlingen, dels för att kunna gruppera symtomlösa bärare till en grupp. Piroplasmos är ett exempel på en sjukdom som förekommer i stora delar av världen, inklusive södra Europa. Symtom varierar kraftigt, från symtomfria bärare till akut sjuka djur. Hästarna smittas via fästingar och kan inte smitta varandra direkt. Detta innebär att symtomfria bärare i Tryon bor i ett eget stall.
    
Efter ankomst till USA bor alla hästar i karantänstallet i två dygn. Myndigheterna på plats utför temperaturkontroll på hästarna två gånger per dag för att tidigt upptäcka eventuell sjukdom. Hästarna kan, precis som människor, bli förkylda. Och även om resan hit har gått som på räls kan både transport och ny miljö göra hästarna mer mottagliga för smitta. De hästar som visar minsta symtom på smittsam sjukdom (feber, svullna lymfkörtlar, näsflöde, diarré) flyttas omgående till ett sjukstall. 
    
Det är mycket strikta rutiner i karantänen och bara ett visst antal personer får komma in. Vårt lag hade två representanter i karantänen, en groom och jag själv. Man fick klä sig i en plastoverall som tejpas av personal på plats så att den inte kan öppnas inne i karantänområdet, samt gå igenom fotbad. Träck mockas i sopsäckar som desinficeras utvändigt innan de tas ut ur stallet. På vägen in och ut passerar man en sluss samt desinficerar både skor och händer, även hästarna fick ta några kliv i fotbadet.
    
Vi hade åtkomst till stallet tre gånger per dag och då mockade, fodrade, borstade och promenerade vi hästarna. Att vara skrittmaskin i 30 graders värme iklädd plastoverall är en milt sagt varm upplevelse, distansgatan (delen av karantänstallet där vi huserar) fick gå 90 minuter per häst dagligen. Det hann bli många varv runt stallgången, närmare bestämt 210 varv. Per dag.
Efter 48 timmar släpptes de friska hästarna från karantän och vi är nu på plats i tävlingsstallet där spänningen och motivationen är på topp, rapport från tävlingsstallarna följer.
  
/Mia"


Läst 51782 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Maja Erlandsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
I mitten av augusti berättade Hippson att det svenska laget som skulle tävla i haflinger-EM i Österrike hade stött på problem. De stod plötsligt utan transport. Laget gick därför ut med en efterlysning i sociala medier och via Hippson, och tack vare er läsare kom de i väg. Här berättar laget genom Ellen Rönn om vägen till mästerskapet – och hur det var på plats.

"En otroligt häftig upplevelse för haflinger-frälsta"

"När vi åkte ner till Österrike var vi alla överens om att njuta till max av upplevelsen att rida på en internationell tävling med våra haflingerhästar och att ha så roligt det bara går. Att åka på ett haflinger-EM med 370 startande ekipage från tolv olika nationer är en otroligt häftig upplevelse för den haflinger-frälsta.
2018-års upplaga av haflinger-EM gick av stapeln i Stadl Paura i Österrike. Grenarna som fanns att delta i var: dressyr, hoppning, löshoppning (för unghästar), körning, fälttävlan samt fem olika western-discipliner.
  
Den 30 juni var det spikat. Vi var nio kvalade haflingerekipage som var taggade på att åka ner till Österrike. Sex ekipage i dressyr och tre ekipage i hoppning. Det var bokat att hästarna skulle åka ner tillsammans med det danska laget med en professionell transportör. Vi ville att hästarna skulle få åka i en stor lastbil med alla faciliteter och vara på plats ett par dagar innan.
  
Knappt en vecka innan avfärd hände det som inte fick hända och katastrofen var ett faktum. Transportören hade bokat in fel vecka och vi stod plötsligt och oväntat utan transport. I samma veva blev tyvärr två av hopphästarna och en dressyrhäst skadad och kunde inte delta i mästerskapet. Vår plan B var att hyra några B-kortslastbilar och köra ner de resterande sex hästarna själva. Vi gjorde en efterlysning på Facebook och i Hippson för att ragga ihop transport till resan. Folk hörde av sig från olika delar i landet och snart stod det klart att vi kunde hyra hästlastbilar på kort varsel.
  
Stort hjärtligt tack till Jessica Liljedahl Marin, Pia Wallentin Hellsten och Alexandra Wallenberg samt Staffan Wöllecke – som kunde bistå med transportmedel och göra vår resa möjlig!
Det värmer i hjärtat att det finns människor som vill hjälpa till när det krisar.
  
Inför tävlingen hade vi även gjort ett sponsringslotteri. Alla som ville vara med och stötta fick betala in den summan man ville sponsra teamet med. Tre hingsthållare sponsrade lotteriet med betäckningar, detta lottades sedan ut till dem som hade köpt en lott. Tack till Väbjörnsgården, hingsthållare Maria Barnardo och Ekbackens haflinger för era fina bidrag.
Lotteriet drog in omkring 10 000 kronor och tre lyckliga stoägare hade betäckningssäsongen 2019 klar med fina hingstar till deras avelsston. Tack alla ni som gjorde det möjligt för oss att finansiera en del av resan!

Väl på plats i värmen drog tävlingarna i gång på onsdagen. De två första dagarna bestod av dressyr för unghästar och hästar äldre än sex år och fredagen och lördagen bjöd på både hoppning och kür för de svenska ryttarnas del.
I torsdagens fasta program – FEI:s individuella program för children – red Alice Eriksson med stoet Maxima, Wilma Lindqvist med valacken Anér och Emelie Änges med valacken Starlight och även Ellen Rönn och hingsten Amorone som blev bästa svenska ekipaget i klassen. De gick in på plats 22 av 48 med 63,393 procent.

I hoppning red Josefine Andersson och Wellenwind. De var felfria på hinder i två av tre rundor under mästerskapet. Klasserna gick över 0,95- och 1,05-hinder. Lördagens nationshoppning av stafett-typ gick över 85 centimeter.
Sarah Haas fick låna in hästen Schikimicki från Luxemburg då det var en av hennes hästar som tidigare hade blivit skadad. Sara och det lånade stoet tog sig runt med tolv fel på fredagen. De strök sig i lördagens klass för att delta i den allierade nationshoppningen med team Switzerland-Sweden. Sarah kom inte till start då en schweizisk ryttare fick laget uteslutet i första rundan. Emelie Änges och valacken Starlight fick en rejäl revansch i lördagens kür och gick in på en sjundeplats med 68,625 procent.
Wilma Lindqvist och Alice Eriksson kämpade väl på dressyrbanan med sina fina hästar och har nu ridit sina första mästerskap.
  
Vi är alla lika glada att ni red för Sverige och var goda representanter för vårt lag. Stort tack till er sponsorer och alla som hjälpt till. Tack vare er har ni gjort vår resa fantastisk. Ni är guld värda!"


Läst 51863 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.