Foto: Privat

 
"Jag heter Bigota men kallas för Biggan och i dag vill jag prata om det här med utanförskap. Hösten 2017 gjorde jag min första termin hos Karlskoga ridklubb och jag fann direkt en sann vän, Castania. Åh, hon var verkligen min bästa kompis. Hon såg mig för den jag var och bekräftade mig varje dag, även fast jag är lite egensinnig.
  
Som ni alla säkert vet så såldes Castania under våren och efter det har ingenting varit sig likt. Jag har inte hittat någon ny kompis och jag känner mig väldigt utanför. Fröknarna har försökt hjälpa mig att hitta nya vänner, men jag bråkar bara med de andra hästarna så det har tyvärr inte gått vägen. De har ju redan sina gäng och kan sina platser i flocken, då är det inte så lätt för mig att komma in.
Jag får kanske ta på mig lite av mitt utanförskap själv, för så länge jag inte släpper till lite så kommer inte heller de andra hästarna att acceptera mig. Det är så vi hästar fungerar.
  
Det jag vill få fram med detta är att om det är någon här som läser och känner igen sig så vill jag säga att jag tänker på dig. Du ska veta att det inte är fel på dig. Du ska aldrig tvivla på om du är bra nog, för vi alla är helt perfekta så som just vi är.
Om du vill prata med någon så finns jag alltid här för att lyssna, men jag kanske inte svarar så mycket tillbaka. Du kan alltid vända dig till våra fröknar också, det brukar jag göra. De säger att på ridskolan är alla välkomna, oavsett vem man är eller var man kommer ifrån.
  
Man är alltid trevlig mot varandra och visar respekt för alla. Vi hälsar, hjälps åt och berömmer, här ska ingen känna sig utanför eller bortglömd, vare sig man är häst eller människa. Och vet ni vad som är så bra med oss hästar? Vi fungerar lite som terapi. Har man haft en dålig dag eller har något som tynger en så mår man alltid mycket bättre av att få umgås lite med oss.
Jag och mina kompisar är experter på att läka och trösta och vi vill inget hellre än att ni ska vara glada. Vi må vara stora djur, men vi har desto större hjärtan. Jag säger mer kärlek och mindre hat!

Stor kram från Biggan 🦄"
  

Foto: Privat och Jenna Vainiopää

Att ha shettisar är inte samma sak som att ha halvblod

"Kära dagbok, jag vet inte riktigt var jag ska börja... Detta att äga en ponny (Karma) förklädd till mammut var kanske inte riktigt som jag trott. Sju månader ung är Mammuten. Jag har ju även modern till Karma, men hon måste ju ha adopterat den lilla eftersom:
1. Modern ser inte ut som en mammut.
2. Mildare och lugnare mammaponny får man leta efter.
 
Ska jag vara helt ärlig tror jag det är Emil i Lönneberga som återfötts till mammut. Som du vet är jag hemma på heltid så detta att hinna med 1,5 shettisar borde ju inte vara några problem! Ack så fel jag hade...
  
Tidigare i dag började hunden vråla som en tok. Jag undrar varför och tittar ut. Där står Mammuten och praktiserar blandade små skutt med diverse karate-liknande sparkar...på gräsmattan!
 
Jag rusar ut i hallen och får på mig skor och jacka. Går 'lugnt' runt huset, bara för att se en liten cylinderliknande mammut sätta av bort över markerna mot grannens tomt. Som den väldresserade människa jag är följer jag givetvis efter. Småspringandes! Medan jag tänker högt 'Ha! Flämt, flämt, nu har jag henne! Hon kommer stanna vid äppelträdet. Lättfångad!'

Mamma Baccara och Karma, "Mammuten".
  
När jag pustandes och stånkandes kommer fram kan jag ju konstatera att älgarna inte lämnat ett enda äpple. Det vill säga, Mammuten är redan på väg åt motsatt håll. Om du inte vet det redan kan jag ju uppdatera dig med att det är sex hektar öppen mark, sen skog med stort S efter det.
   
Mitt på gärdet står två rådjur. Mammuten sätter efter dem! Givetvis inte mot mig utan bort mot skogen. I min enfald trodde jag att hon nog skulle vända vid skogen. Men nädå. Hon rusar efter dem in i skogen. 
  
Jag gör en helomvändning och rusar nu mot mammaponnyn som är kvar i hagen. Tar tag i grinden och håller på att få en infarkt. Jag glömde stänga av strömmen! Har ju virat folie runt handtaget eftersom Mammuten lärt sig öppna genom att bita i plasthandtaget. Typ 'Tada!' och hon är ute. 
  
Grabbar tag i mamman och börjar gå mot skogen. Då ser jag två rådjur komma springandes ut ur skogen för att nästan direkt rusa in i nästa skogsflik. Mammuten är inte långt efter. Så där fortsätter det en bra stund. In ut, in ut. Jag är ju inte sämre än att jag hänger på. Till mammaponnyns stora missnöje: 'Flera viktiga minuter av dagens ätande förstörs av detta...springa?!'
  
Efter att ha jagat efter den lilla Mammuten i 45 minuter lyckas jag få ta på henne. Med hjälp av en morot. Tack gode gud för morötter! Går sen med bestämda steg mot hagen. Släpper in dem, sätter på strömmen och ringer grannen. Lämnar ponnyerna med orden: 'Nu stannar ni på den här sidan av tråden!'
  
Grannen svarade på två signaler:
Jag: Hej, hade inte du ett sådant där monsteraggregat? Kan jag låna det?
Först då uppfattar jag att han låter konstig. 
Jag: Men hur är det?
Då brister han ut i gapskratt.
Grannen: Jag har i över en timme betraktat er. Aggregatet har jag redan ställt fram. Så här roligt har jag inte haft på år!
  
Arg som ett bi marscherar jag mot bilen för att hämta det där jäkla aggregatet. I bilen börjar jag fundera. Tänk om man kunde ha Mammuten ungefär som en drever. Driva viltet mot jägaren. Det hade kanske varit något. Jag berättar om denna geniala idé för grannen.
I ren fasa spärrar han upp ögonen. 'Nej nej neeeej...', kvider han och fortsätter: 'Grabbarna hade aldrig låtit mig få vara efter något sådant. Tänk dig själv att sätta en pejl på en liten mammut med rosa täcke, lila glittrande grimma och bjällror och ta med den ut till grabbarna i spårlina. Inte nog med det, jag ska förklara för dem varför jag lämnat hunden hemma för den glittrande Mammutens skull. De ska ju kunna skjuta viltet. Jag tror inte att de ens kan sikta utan att skaka av skratt', säger han.
  
Lite lätt förolämpad å Mammutens vägnar tar jag aggregatet och lämnar den fortfarande förskräckta grannen. Superström på snöret och två trötta shettisar senare lämnar jag för att gå in i värmen igen. I morgon är en ny dag.
  
/Susanne"

Foto: Simon Johansson

Att ge insulin till en diabetiker med lågt blodsocker är livsfarligt

"Vi är på samma tävling och ni hittar mig liggandes vid ridhuset. 'Har hon svimmat eller är hon död?' Svaret är med all säkerhet att jag har lågt blodsocker och har svimmat av, på grund av min diabetes.
 
Bredvid mig ligger min väska och i den ligger två olika sprutor, en liten svart dosa (min blodsockermätare) och mina kort. Vissa av er förstår säkert vid detta laget att jag har diabetes och tar därför upp sprutorna. 'Ska jag ge dessa? En diabetiker behöver ju insulin!' Andra vet inte alls och ringer 112.
  
Ger ni mig någon av sprutorna? Eller gör ni något annat? Vad har NI fått lära er eller vad har ni fått höra från andra?
  
Svaret är: Ge aldrig en diabetiker en insulinspruta. Ring alltid 112 och ta inga egna beslut när det gäller personens mediciner. Det man kan göra är att ge personen något sött som inte behöver tuggas eller sväljas (honung eller sirap under läppen för att inte riskera kvävning). Om någon ger mig sprutan när jag har svimmat av lågt blodsocker – då dör jag. För insulin sänker blodsockret medan socker höjer snabbt.
  
Tack för att ni läste och jag hoppas innerligt att NI slipper se någon drabbas av detta och att jag slipper det själv. Det har ännu inte hänt men kan dessvärre hända när som helst, för alla diabetiker.

/Julia"

Foto: Privat
  
"Min son blev retad i skolan – andra tycker att ridning är fjantigt"
  
"Min nio år gamla son, Alvin, började med ridning när jag – hans hästtokiga mamma – kände att jag hade varit utan hästar på tok för länge. Jag slutade rida när jag väntade Alvin.
Alvin hade ridit sina kusiners häst ungefär tio gånger ett år tidigare och visste hur man höll tygeln i skritt, men han hade inte ridit utan ledare. Eftersom han hade visat intresse och i och med att hans tre år gamla lillasyster älskar hästar tänkte jag att 'vi testar och ser'. 
  
Efter fyra veckors letande kom den lilla ponnyn Jack hem till oss. Han var 126 centimeter hög och konstantskimmel. Världens bästa barnponny, han älskade att bli pysslad med och var snäll, men ändå pigg att rida. Alvin som hade haft de lite jobbigt med att han inte hittat någon sport som passat, blomstrade ut och blev mer pigg och glad. Han hittade en bästa vän i ponnyn.
  
Alvin kämpade, han lärde sig efter ungefär tre veckor att rida lätt – plus att han då började lära sig namnen på till exempel grimma, träns och sadel. Han hade INGA förkunskaper alls. Alvin ville gärna börja hoppa så snart han bara hade lärt sig rida lätt och det blev hans passion. Nu har Alvin startat fyra pay and jump och en cup vi hade i stallet där vi hyr in oss.
 
För två månader sedan fick Alvin tyvärr sälja sin bästa vän Jack då Alvin så gärna ville hoppa, men lilla Jack inte ville det. Så nu lär Jack återigen barn att rida. Vi hittade då C-ponnyn Apache och efter att Alvin hade suttit på honom i två minuter sa han att 'den här hästen SKA jag ha', och efter besiktningen fyra dagar senare stod han i stallet. Nu har Alvin hittat en kompis även i Apache och det känns väldigt skönt.
  
Efter sommarlovet har Alvin nämligen blivit retad i skolan för att han rider, andra killar tycker att det är en tjejsport om det ens är en sport alls, det är bara fjantigt och löjligt. Att efter en tuff dag i skolan få krama om sin ponny, det är läkande för ett brustet hjärta.
Nu verkar det ha lugnat sig i skolan och Alvin har bra kompisar som stöttar honom, så nu hoppas vi på att få med några ut till stallet för att testa på ridning. Det är en tuff sport och Alvin har trillat av ungefär 30 gånger. Han har blivit trampad, sparkad och biten bara sedan i januari, en gång har han även ramlat av Apache.
  
Alvin tycker att andra killar borde få testa ridning utan att vara rädda för att bli retade, för det är oftast det som är orsaken till att de inte vill pröva. Med min hjälp skriver Alvin öppet om ridningen på sin Instagram och han hoppas kunna inspirera andra killar att våga rida, hans Instagram har fått mycket positiv feedback.
  
Nu tränar Alvin för Fredrik Hasselberg i hoppning, som hjälper honom att utvecklas och att nå sitt första delmål – att starta en lokal tävling. Alvin drömmer om att kvala till Sverigeponnyn och att då få rida i Scandinavium.
Hans mål är även att jobba ihop sig med stallkompisens storhäst Ralf för att kunna starta childrenklasser på Falsterbo Horse Show. Till slut hoppas Alvin att han ska kunna rida SM och bli lika duktig som sin idol Peder Fredricson. 
  
/Marie"
  
I det här klippet, från februari 2018, har Alvin ridit i två veckor och han kämpar för att lära sig att rida lätt:

Visa det här inlägget på Instagram

De här är jag, 12 februari 2018 med våran ponny Jack. Då har vi haft Jack i tre veckor så då har jag ridit i två veckor och håller på att lära mig att rida lätt och allt annat 😝 gud va vi har skrattat och haft roligt på denna resan, även gråtit och blivit ovänner jag och min mamma. Jag har ramlat av över 20 gånger, blivit sparkad, trampad och biten. Men de här är verkligen så himla kul och de gör att de är värt alla motgångar, för vi lär oss alltid något, eller massor längst vägen 😁👌 #hästkille #hästärbäst #kämpapå #mottoppen #killarsomrider #equestrian #equestrianlife #ryttarinspiration #horzepassion

Ett inlägg delat av ⭐A L V I N⭐ P E T M A N ⭐ (@petmanalvin) 7 Nov 2018 kl. 4:52 PST

 Och i det här klippet, från oktober 2018, hoppar Alvin bana med sin nya ponny Apache:

Visa det här inlägget på Instagram

Han är så cool 👌😍 #BayviewApache #cponny #bästaponnyn #showjumping #horsesofinstagram #killarsomrider #equestrian #equestrianlife #skäck

Ett inlägg delat av ⭐A L V I N⭐ P E T M A N ⭐ (@petmanalvin) 30 Okt 2018 kl. 12:39 PDT

Foto: Privat

"På B-tränarutbildningen var ett ämne som kom upp flera gånger “att den allmänna hästkunskapen” hade försämrats. Folk letade information på annat håll och många gånger på fel ställe.
  
Jag själv upplever som tränare ett problem i att folk lyssnar lite för mycket på alla olika och vänder kappan efter vinden. Det är svårt att se en röd tråd och det är svårt att nå hela vägen fram.
  
Ett fel som jag som tränare ofta ser är hästar som systematiskt lägger tungan över bettet. Jag vet att jag ger mig ut på ett område där många nu kommer att ha åsikter. När jag som tränare sett tungan halva passet ber jag eleven att stanna. Då ser jag att bettet hänger mellan framtänderna och nosgrimman sitter så löst att den inte ger någon effekt alls och tränset i princip skulle kunna ramla av.
  
Då berättar eleven att hästtandläkaren sagt att nosgrimman måste vara väldigt lös och bettet hänga långt ner. Absolut, vi ska inte ha för hårt åtspända nosgrimmor eller bett som sitter för högt, men det finns ett mellanting. Hur bra är det för hästen att gå med bettet mot undersidan av munnen utan att bettet tar i? Hur bra är det för hästen i övrigt att ridas utan någon kontakt med tygeln och sänka ryggen?
  
Hur ska jag här som tränare komma fram. En hästtandläkare talar utifrån hur hästen ser ut när den står still, en tränare ska se helheten och hjälpa till under ridpasset så att allt fungerar. Den har förmodligen inte ens sett ryttaren rida eller hur utrustningen sitter.
  
Ett annat exempel är en häst som går med sänkt rygg, en ryttare som sitter i för liten sadel och därför sitter i obalans. Här går jag fram och känner på manken och inser att sadeln trycker på manken. Jag försöker förklara att ryttaren måste byta sadel för hästens välmående. Då svarar eleven att sadeln är utprovad av en sadelutprovare och ska fungera perfekt. Jag frågar då lugnt om denna sadelutprovare såg eleven rida? Nej, den la bara på hästen sadeln i stallet...
  
Jag har också elever som har räknat ut foderstaten på nätet och följer denna slaviskt. När hästen inte går fram och jag försöker förklara att den behöver mer energi ändrar de inte.
  
Jag vill bara förtydliga vikten av helheten, att alla som ger råd och tips kanske inte alltid ser helheten och det är där vi tränare och professionella med många år i branschen kommer in. Vi ska se till hästen och situationens bästa.
  
Tänk dig att du går till din PT och har googlat dig fram till en fasta du ska ha under dina träningsveckor. PT:n som du betalar 1 000 kronor per pass säger att du behöver energi för att träna, ska du ändå träna utan att äta eller köper du hela konceptet från din PT?
  
Du har också hittat ett par superbra barfotaskor på nätet som ska vara bra att träna med. Men när du andra gånger kommer med sår på fötterna till din PT och denne rekommenderar ett par andra skor, vem lyssnar du då på?
   
Kvinnor som är gravida får oftast 1 000 råd om vad de ska göra och inte göra, de går till sin barnmorska och får hjälp utifrån sin situation med vad som är bäst för just dem. Barnmorskan är varken läkare eller dietist, men jobbar med det bästa för mamman och barnet och de ser väldigt många olika situationer.
  
Jag vill med detta påpeka att det finns 1 000 vägar till Rom, men om du tar hjälp med en vägbeskrivning måste du följa den hela vägen. Din tränare försöker hjälpa dig med en plan och en tydlig linje, du behöver inte följa den exakt men du kan inte heller alltid lyssna på alla andra.
  
KRAM
/Emelie Brolin

Foto: Tomas Holcbecher och Anna Carlsson-Käck

Vikten av en läromästare
 
"När jag började rida som funktionshindrad förstod jag nog inte riktigt vad det innebar. Jag förstod inte vad dressyr var, vad paradressyr var och framför allt inte vad det innebar att göra en satsning. Jag har haft ett fantastiskt team med tränare, medhjälpare och medryttare – men i dag vill jag skriva om hästen.
  
Jag kommer ihåg när jag började rida för lite mer än fyra år sedan. Då på en fantastisk läromästare i western. En arab som bar runt mig så fint och lärde mig att rida på nytt igen, den här gången utan ben. Jag är en gammal ridskoleryttare, men jag skulle nog säga att jag inte kunde så mycket om dressyr, om något alls. Jag hade nog varit hoppryttare om jag hade fortsatt rida när jag var yngre.
  
Men när tankarna på en satsning började växa fram förstod vi ganska snart att en westernhäst inte hade det som krävdes för att tävla paradressyr. Det slutade med att jag köpte ett femårigt arabsto. En häst som jag i dag inte alls kan förstå varför jag köpte.
Det var inte det att hon inte var smart, ambitiös eller lättlärd. Utan hon saknade de kvaliteter som krävdes för en parahäst, gångarterna och även psyket till viss del. Sedan hade jag inte riktigt kunskapen eller kompetensen som krävdes för en unghäst, även fast jag hade ett team som hade betydligt mycket mer erfarenhet.
  
När vi fick chansen att åka på en av paratävlingarna i Tyskland som åskådare förstod vi att det krävdes bra mycket mer än vad vi hade trott, en del hästar på den tävlingen kunde matchas med riktiga Grand Prix-hästar. Där förstod vi verkligen vad som krävdes och åkte hem med en nytändning inför att hitta den där perfekta hästen, men kanske också lite förfärade.
  
I början av 2017 kom Tarot hem till mig. Mitt första intryck när jag såg honom var: "Är det där min framtida mästerskapshäst?" Han stod mitt i ett ridhus med sänkt huvud, öronen pekade ut åt sidorna och han hade en ganska tjock vinterpäls. Men när jag satt upp på honom... Då kände jag direkt att det var DEN hästen. Vi gjorde raketkarriär det året och gjorde vår första internationella starta i april, tog oss vidare till NM och blev nordiska mästare. Tävlade sedan EM i Göteborg i augusti och tog en femteplats i finalen.
 
Men inte nog med att vi har tävlat med bra resultat under de snart två åren jag har haft Tarot. Utan vad Tarot har lärt mig är så otroligt mycket mer. Han har lärt mig hur det ska kännas, den där känslan när allt känns så lätt och man är ett med hästen. Han har lärt mig vad jag ska leta efter hos andra hästar för att uppnå samma känsla. Han har lärt mig hur viktigt det är att jag gör rätt, för annars kommer inte han att kunna göra rätt.
Tarot har lärt mig att jag är kapabel till så otroligt mycket mer än vad jag själv har trott och att det inte spelar någon roll ifall jag har skänklar eller inte. Han kommer ändå att göra så gott han kan, om jag bara låter honom.
  
Vad Tarot har lärt mig är HUR jag ska rida dressyr och det är vikten av en läromästare."

/Felicia

"Vad händer rent fysiskt med hästar som fastnar och blir nedkylda? Och vad kan man själv göra i väntan på hjälp?

Senast i veckan har vi assisterat i en räddningsaktion där en häst fastnat i vatten och det är tyvärr inte första gången vi har fått hjälpa hästar som fastnat i vatten och lera. När vi nu går mot kallare väder kan det vara värdefullt att veta hur man som hästägare kan påbörja vård vid hypotermi, om man nu skulle hamna i den väldigt tråkiga situationen. Vår medicinspecialist Anna Kendall förklarar:
  
Vi har tidigare skrivit om temperaturreglering i samband med feber, men vad händer i kroppen när man blir nedkyld och hur gör man för att förhindra allvarliga skador i samband med nedkylning – eller hypotermi som det heter? För att förstå detta behöver man veta lite om hur de normala kroppsreaktionerna på exponering för kyla fungerar.
  
Kroppens termostat (hypotalamus i hjärnan) har hos den vuxna hästen en förinställning på mellan 37,5–38,2 grader. Hästar är duktiga på att klara av kyla, det finns till exempel hästar i Mongoliet som under vintern lever i så extrema temperaturer som -40 grader Celsius utan att drabbas av köldskador.
När yttertemperaturen sjunker leds kyla bort från kroppen genom att den varma luften stiger från huden och blandas med den svalare lufttemperaturen. För att hindra detta och bevara värmen i kroppen kan man isolera sig med ett skyddande lager av fett innanför huden, eller genom att ha en ordentlig vinterpäls som håller kroppsvärmen kvar innanför (den varma luften blir liksom fångad i pälsen och kan inte stiga bort).
  
När detta inte räcker, drar de små blodkärlen i huden ihop sig vilket gör att huden blir kallare, men då blodet håller sig mer i de centrala delarna av kroppen hålls också kroppsvärmen kvar centralt. Detta är en mycket viktig mekanism för att förhindra avkylning av centrala organ (till exempel lever, lunga och njure) och för att se till att de bibehåller sin funktion. Om inte heller detta räcker för att hålla temperaturen uppe börjar kroppen att skaka. Muskelaktiviteten i skakningarna är ett sätt att skapa kroppsvärme!
  
Ju större ett djur är, desto mindre är risken för nedkylning eftersom kroppsytan i relation till kroppsvikten är mindre. På grund av detta är det mycket mer ovanligt med allvarlig nedkylning hos en häst jämfört med till exempel ett marsvin eller en kanin.
Samma förhållande gäller mellan stora och små hästar, där en mindre häst alltså är lite mer utsatt än en stor. Den allra vanligaste orsaken till undertemp hos hästar är faktiskt att man inte hållit rektaltermometern tillräckligt noga emot slemhinnan i tarmen, eller att spetsen har hamnat inne i en träckboll. Så den första åtgärden vid ”undertemp” utan tydliga yttre faktorer är att göra om mätningen och vara noga med att hålla tempen mot tarmväggen.
  
Hur kan det då komma sig att en häst som kan leva ute i -40˚C kan bli allvarligt nedkyld när den fastnar i åttagradigt vatten? Man har gjort studier på detta på människor och vatten är mycket, mycket bättre på att leda bort värmen från kroppen än vad luft är.
Vatten med en temperatur på 26˚C leder bort värme från kroppen lika effektivt som luft med en temperatur på 5˚C. På grund av detta blir det en potentiellt farlig situation om hästar (eller människor eller andra djur) fastnar i kallt vatten.
  
Vad gör vi med en nedkyld patient?
Inne på kliniken arbetar man för att återställa kroppstemperaturen igen, men detta måste göras utan att man skadar de centrala organen. Därför är inte målet att återställa hästens hudtemperatur, utan att höja den centrala temperaturen.
Hästen får kroppsvarmt intravenöst dropp och man kan också sonda hästen med kroppstempererad vätska direkt ner i magsäcken. Lite mer besvärligt men också effektivt är att ge kroppsvarmt vatten som ett lavemang, man sticker försiktigt in en slang i rektum och sköljer.
I situationer där det är svårt att få upp hästar ur diken eller sjöar kan det krävas att veterinär försöker börja ge kroppsvarmt dropp redan innan hästen dras upp, för att motverka kraftig nedkylning.
  
Utöver detta gör vi saker som man också kan göra hemma och här får du några råd om hur du kan göra i väntan på veterinär om olyckan är framme:
Hästen ska skyddas mot vind, eftersom vind tar med sig kroppstemperaturen bort från kroppen, och ska hållas i ett uppvärmt rum med varma täcken på sig. Täcken hindrar kroppen från att avge värme till omgivningen precis som fett eller päls.
Det är bra om kroppen torkar, men man ska undvika att gnugga huden eftersom detta kan skada den ytterligare om den redan är köldskadad.
  
Det är också mycket viktigt att inte försöka värma huden aktivt med spolning av varmvatten eller varmvattenflaskor. Detta beror på att huden då reagerar på den yttre värmen med att utvidga sina blodkärl. Huden kommer därmed att kännas varmare, MEN detta sker på bekostnad av att den centrala temperaturen sjunker och det vill man absolut inte!
Det finns beskrivna fall på humansidan där man genom att värma utsidan för fort har orsakat blodtrycksfall och chocktillstånd, så allvarliga att de har lett till att patienten dött. Det är alltså bättre att satsa på att hindra att patienten avger värme genom att isolera med kläder (eller täcken, paddar och lindor) och låta kroppstemperaturen stiga centralt först. 
  
Sammanfattning:
– Skydda mot vind i uppvärmt rum och lägg på varma täcken.
– Torka kroppen, men gnugga ej på huden.
– Spola inte med varmt vatten och använd inte varmvattenflaskor i syfte att värma upp hästen (ljummet vatten på mindre ytor är helt okej om det är i syfte att rengöra områden från lera, för att kunna bedöma och behandla eventuella andra skador).
  
Mälaren hästklinik"