Den senaste tiden har det frekvent ploppat upp tidningsrubriker om toppryttare som barrerar sina hästar, slår dem med pinnar när de vägrar, lägger spik i hästarnas skydd och en välkänd svensk tränare som slog sin häst i lastbilen efter ett dåligt resultat på tävlingsbanan. 

Jag blir så förbannad och besviken på vår sport, på dessa människor som sätter pengar och framgång över hästarnas välmående. På Svenska Ridsportförbundet som är så jävla flata och inte ens vågar ge denna svenska tränare en avstängning från tävlande utan endast böter på 5 000 kronor för otillåten hantering av häst. Det kan väl dessutom omöjligt bara vara jag som tycker att tränarlicensen ska dras in? 

Smaka på den meningen en gång "otillåten hantering av häst". Vad innebär det egentligen… Att det som enligt svensk lag är djurplågeri, blir till otillåten hantering i förbundets ögon. Hur skevt är inte det?!

För några år sedan tränade jag för en välkänd svensk A-tränare i hoppning och denna person sa till mig att min hästs huvud skulle ner om vi så skulle banka ner det. I stället för att föreslå att jag skulle lägga pengar på att rida lite dressyrlektioner var det lättare att skylla på hästen. Det var sista gången jag red för den tränaren.  

Vi måste själva börja ta ett eget ansvar för vem vi tränar för och även vad vi sänder ut för signaler till yngre personer och folk utanför hästvärlden. Vi måste komma ihåg att tystnad också är ett ställningstagande.

Kärleken och ödmjukheten till hästen måste alltid komma i första hand.

/Sofia Darrell

Till vänster syns Anna tillsammans med sin 18-åriga El Diablo, korsning mellan PRE och kallblodstravare. Foto: Sanna Svensson (Anna) och Adobe Stock

Jag tycker att det är rätt att de som avslöjas med plågsamma och oetiska träningsmetoder straffas för detta. Men här är jag inte intresserad av enskilda namn, för detta problem är mycket större än så. Det handlar om vad de flesta av oss en gång i tiden fick lära oss om hur man tränar en häst. Det handlar om människans oförmåga att ta till sig kritik mot något man under många år betraktat som rätt och att man därför fortsätter med samma destruktiva metoder. Det handlar om vad som belönas på tävlingsbanorna och hur man snabbast når dit.

Jag är glad att detta äntligen börjar komma fram i ljuset och att så många människor idag ställer sig på hästens sida och fördömer både oetiska träningsmetoder och hästhållning som inte ger hästen möjlighet att uppfylla ens sina grundläggande behov av rörelse och social kontakt.

Med det sagt – jag ser också en kraftig tendens till ett ökat vi och dom-tänkande på många nivåer i detta. (Liksom när det gäller många andra frågor i samhället, men det är en annan historia.) I kommentarsfälten på sociala medier är det mer regel än undantag med påståenden som:

"Att använda bett är djurplågeri!" – Ja, det kan det vara, men det behöver det inte vara.

"Alla som använder spö borde prova hur det känns att själva bli pryglade med det!" – Ja, det finns folk som pryglar sina hästar med spöet. Jag tycker inte att det är en lösning på problemet att prygla dessa människor. Det finns också många som använder spöet precis så som vi påstår, som en "förlängd arm" eller en vägvisare. Och nej, man behöver inte först ha gjort hästen rädd för spöet för att den ska förstå det, vilket jag har fått höra.

"Att jobba med tryck och eftergift är fel. Det säger den senaste forskningen." – Ja, det kan vara en förskräcklig metod. Eller en bra metod, beroende på hur det görs och i kombination med vad mer. Själv tänker jag att det inte ens går att stå bredvid en häst utan att det utövar ett visst tryck, i allt från min position och min hållning till min energi och min andning.

Det blir snabbt väldigt mycket "rätt" och "fel" och många som påstår sig göra "det enda rätta". Jag har svårt för det där, för sanningen är sällan svart eller vit och det finns sällan bara en enda rätt väg. Naturligtvis finns det saker som definitivt är fel, men det finns också mycket som är bra.

Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig har tappat humöret och gjort något dumt mot hästen? Det behöver ju inte handla om att prygla den, kanske snarare att ha varit för brysk när tålamodet tryter. Själv har jag gjort mycket dumt mot hästar under alla de år jag har hållit på. (Närmare 50 år faktiskt!) Det var så jag fick lära mig på ridskolan när jag var barn. Hästar skulle sättas på plats. När de inte gjorde som vi ville var de bara dumma. Mentaliteten var hård och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte det. Inte heller jag. Till att börja med tänkte jag inte ens i de banorna, att något skulle vara fel. Och vartefter jag började känna att mycket inte kändes bra var jag för feg. Jag drog mig undan istället och började gå min egen väg.

Idag arbetar jag med att lära människor att kunna umgås med och träna sina hästar utan att använda styrka, våld eller oetiska metoder. Det känns faktiskt som att få gottgöra något av alla dumheter jag gjort i mitt tidigare hästliv.

Jag skulle önska mindre av vi och dom-tänkande, för det tänkandet har aldrig lett till något gott. Jag skulle önska mindre av "min metod är den enda rätta" och mer samtal och nyfikenhet. Och jag skulle önska att alla vi som håller på med hästar kunde enas om några saker:

• Tänk om vi kunde enas om att vara snälla mot hästarna. (Nej, det är inte samma sak som mesig.)
• Tänk om vi kunde enas om att när tålamodet ändå tryter (jag undrar för vem det aldrig gör det…), så klappar vi hästen och avslutar arbetet för dagen.
• Tänk om vi kunde enas om att försöka våga säga ifrån när vi ser någon som beter sig illa mot en häst.
• Tänk om vi kunde enas om att försöka få med oss fler i detta sätt att tänka, inte genom att prygla dem med deras eget spö, utan genom att prata med dem.

Jag fortsätter i alla fall att göra mitt bästa. Jag kommer säkert även i fortsättningen att misslyckas ibland, men vi kanske kan enas om en sak till – när det händer, skyll inte på hästen! Rannsaka dig själv, försök att analysera vad som gick fel och försök att göra bättre nästa gång.

Om inte ridsporten rensar upp i träsket står vi kanske till slut inför att ridning och annan "hästsport" i allmänhetens ögon inte är ok alls. Vilket man faktiskt också behöver fråga sig med jämna mellanrum om det är. Varför skulle det vara en självklarhet att sätta sig på ryggen på en individ och tycka att den ska utföra diverse märkliga övningar? Själv har jag hittills kommit fram till att jag tycker att det är ok, eftersom jag menar att det även kan tillföra något gott till hästens liv. Detta under förutsättning att man använder träningsmetoder som inte på något sätt är till men för hästen, varken fysiskt eller mentalt.

Den Akademiska ridkonsten är vägen för mig, men nej, jag tror inte att det är den enda rätta vägen. Hitta din väg, men kom ihåg att återkommande fråga dig om din väg är lika uppskattad av din häst som av dig.

Rid väl!
/Anna Lindh