Foto: Adobe Stock 

UPPDATERING: Den här gästbloggen publicerades ursprungligen 2020-03-04. Hippson väljer att återpublicera den som en läsarfavorit.

En häst kan leva länge och en häst kräver både vård och pengar kontinuerligt, så ni som har häst bör fundera runt hur hästen ska hanteras när ni går bort. Tänk på att man inte alltid dör av ålderdom, utan att det kan bero på plötsligt sjukdomsfall eller en olycka. Vad ska hända med hästen? Ska den säljas? Avlivas? Tillfalla bästa väninnan? Eller ja, vad ska hända.
Om du inte gör något alls har lagstiftaren bestämt att en häst ska behandlas som ”sak”, det vill säga på samma sätt som till exempel en bil. Enligt lagen ärver släktingarna fram till kusinerna som blir utan arv.

Fördelningen av arvet, inklusive hästen, blir klart när bouppteckningen – som ska upprättas inom tre månader från dödsfallet – är registrerad och alla dödsbodelägare har enats om fördelningen av egendomen genom ett arvskifte. Kan de inte enas om fördelningen kan det behövas en boutredningsman som bestämmer hur fördelningen ska ske. Dennes beslut kan sedan överklagas till tingsrätten och den här processen tar vanligen flera år. 
Vad händer då med hästen under tiden? Lagen säger att dödsbodelägarna ska förvalta dödsboet gemensamt och att beslut som rör dödsboet ska vara eniga. Detta betyder att huvudregeln är att de ska hjälpas åt att ta hand om hästen och fatta beslut runt denna gemensamt. Det kan vara extremt opraktiskt om det finns flera dödsbodelägare, speciellt om de inte är kunniga inom området häst.

Det finns undantag från huvudregeln ovan om det rör sig om brådskande beslut som inte kan skjutas upp. Då får någon av de som står den avlidne nära vidta de brådskande åtgärderna på egen hand. Detta gäller till exempel åtgärder som inte kan vänta, exempelvis att ta hand om djur och ge dem mat, vattna blommorna och tömma kylen/frysen, om det inte finns make/maka eller sambo som sköter om detta. Men en häst kräver inte bara, som exempelvis en katt eller en fågel, lite mat för att vara nöjd. Hästen kostar stora pengar i stallhyra och kräver motion, in- och utsläpp, hovslagare, vaccinationer, försäkringar och annat som kostar en hel del pengar.
Kostnaderna för hålla hästen kan lätt ”tömma” ett dödsbo på pengar. Om ingen av dödsbodelägarna kan ta hand om hästen måste man kanske stalla in den med full service och skötsel och detta kostar ansenliga summor varje månad.

Det är viktigt att fundera på vad som ska hända med hästen. Vad som är bäst för en häst är självklart individuellt utifrån både personen och hästen. Är hästen gammal och har varit hos sin ägare länge kanske det inte är lämpligt att flytta den, utan då kan det vara bättre att den får galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Är det en ung tävlingshäst kanske den kan lämnas till ett försäljningsstall för att få ny ägare.
Är det så att bästa väninnan ska ha hästen, trots att hon inte är dödsbodelägare, behövs ett testamente. Du får testamentera bort hästen så länge det inte kränker någons laglott. I ett testamente kan du också avsätta en summa pengar till hästens framtida vård. Genom testamentet får anhöriga veta vad du vill och chansen ökar att du får respekt för viljan. Vet anhöriga inte om din vilja tvingas de till snabba beslut, som kanske inte är de du önskat.

Tänk även på vad som händer om du skadas allvarligt i en olycka och inte kan ta hand om hästen på många månader. Kanske blir du nedsövd på ett sjukhus under en ansenlig tid utan förmåga att kommunicera med omvärlden. I dessa fall kan en framtidsfullmakt hjälpa till.
När man upprättar en sådan utser man någon som ska ta hand om de beslut som behövs under tiden man själv inte är kapabel. Man utser då någon som man själv litar på. Ofta är denne någon släkting eller nära vän. Här lämnar du instruktioner om vad som ska ske, och dessa instruktioner kan kompletteras muntligen. I fullmakten anges när den ska börja gälla och vem som får fatta de viktiga besluten. Om det inte finns en framtidsfullmakt kan staten utse en god man eller en förvaltare som fattar de beslut som behövs, men denne känner inte till dig och vet inget om hur du har önskat, vilket gör att en framtidsfullmakt är mycket bättre.

Mitt råd är att du dels skriver ett testamente där du tydligt anger vad som ska hända med hästen/hästarna om du dör, dels att du skriver en framtidsfullmakt där du utser någon du litar på att fatta kloka beslut om du själv blir oförmögen. Nästa råd är att du pratar med dina nära och kära och upplyser dem om hur du vill ha det. Det är mycket större chans att du får det som du vill om du är tydlig mot dina nära runt hur du önskar det hela, men tänk på att dessa samtal inte är juridiskt bindande. De dokument som hjälper dig juridiskt är testamente och framtidsfullmakt.
Tänk på att detta är handlingar du inte bör upprätta själv. Den dagen de ska nyttjas måste de vara skrivna på ett korrekt sätt som inte går att ifrågasätta. Du är borta eller oförmögen och du kan inte rätta till eventuella tolkningsbrister genom att svara på frågor.
Dröj inte med att upprätta nödvändiga handlingar, om du dröjer kan det vara för sent och vad händer då med hästen?

/Advokat Eva Johansson

Vi fick smitta på en häst sex dagar efter en hopptävling. Det hela började på fredagseftermiddagen med att hästen åt dåligt, men den hade inga andra symtom. På lördagen vid 14-tiden kom hästen in från skogshagen där den går tillsammans med en annan häst, cirka 30 meter från närmaste haggranne. Då hade den feber. Utan att fundera på om det kunde vara kolik eller fästingsjukdom, då vi inte såg några andra symtom än feber och att den åt lite dåligt vilket just denna häst kan göra ibland. Hon var pigg och vaken men vi vågade inte chansa, utan hon fick gå direkt ut till vår karantänbox. Vi har ett varmstall med tolv boxar och ett utestall med fem boxar samt karantänboxen.
  
Vi har en karantänbox där alla nya hästar står om de kommer från stall med fler än tre hästar som tävlar eller reser. När en ny häst kommer till oss får den stå i karantänboxen och vi hanterar den med plasthandskar och handsprit, den går i hage där den ser andra men minst tio meter ifrån. 
Vi tempar alla hästar dagligen och har gjort det i över ett års tid sedan EHV-1 kom förra året. Det ingår i den dagliga skötseln av hästen och vi skriver upp på hästens boxtavla vilken temp den har så att alla kan se. Det gör också att vi alltid har ryggen fri i hästägarförsäkran när vi anmäler till tävling och träning, för jag vet att min häst är frisk och även alla mina stallkompisars hästar. Vi har tidigare haft zooepidemicus på en häst som kom med lastbil och som stod i karantänboxen. Då lyckades vi också begränsa det till en häst. 
  
När vi upptäckte feber på min häst lät vi det inte gå ett dygn eller två för att se om hästen visade symtom på till exempel kolik eller fästingsjukdom, utan den åkte direkt ut i karantän i väntan på mer symtom. Detta då hon inte hade några andra tecken än feber, vilket upptäcktes genom den dagliga tagningen av tempen. Hade vi inte haft det som rutin hade jag antagligen ridit runt på min häst den dagen i och med att hon var som vanligt; pigg och gnäggade till sina kompisar.
Hagkompisen blev också isolerad eftersom de hade gått i hagen tillsammans redan när hon fått en febertopp. Hennes hagkompis har en box i utestallet som inte är i direktkontakt med de andra boxarna, samt att min häst inte har någon boxgranne. Så de två hade bara varit i kontakt med varandra. Vi som hästägare hanterar hästarna själva vid isolering. Ingen annan fick ha kontakt med dem oavsett byte av kläder etcetera. 
  
När min häst fick hosta efter två dagar med feber fick jag hantera henne ensam och hon var helt isolerad i boxen från andra hästar och människor. Jag var där upp till fem gånger om dagen och tempade, fodrade, mockade och så vidare. Vatten tog jag med i dunk hemifrån. Hästen hostade eller snorade inte på någon annan häst och ingen mer än jag var i kontakt med henne under den tiden.
  
När hon var symtomfri efter cirka en vecka tog vi en av sommarhagarna som ligger mer än 200 meter från stallet i skogen, och cirka 100 meter från närmaste bilväg, där vi byggde en temporär lösdrift. Hon och hennes hagkompis, som inte visade symptom men som hon haft kontakt med samma dag som hon hade feber, fick släppas ut dygnet runt i 21 dagar. Dock hade hon varken hunnit hosta eller snora på den hästen, vilket vi tror gjorde att han aldrig fick några symtom även om han med all säkerhet var smittad då de delar vatten och mat i hagen.
  
I den isolerade hagen hade endast jag och den andra hästägaren kontakt med dem, foder kom via traktor och vatten via vattenledning. När hästarna skulle komma hem anlitade vi ett företag som ångtvättar stallet i 160 grader och sedan dammsuger upp vattnet. Bakterier och virus dör, dagen efter virkonade vi och efter det kunde vi ta in hästarna. Även släpet som hästen hade åkt i blev ångtvättat och virkonat. Det tar tid men det är värt det! 
  
Jag tror att det här är det som gjorde att vi klarade oss så bra och kanske det som är mina tips till andra.

1. Vi tempar varje dag. Vi vet att det kan bli jobbigt om någon häst har temp och alla måste stanna hemma tills vi vet vad det är. Men vi tycker att det är värt det. Under de 15 månader vi har tempat dagligen är det här första gången vi var tvungna att ta till denna åtgärd. Vi tycker också att det är viktigt att inte föra smitta vidare till andra.
2. Vi har en karantänbox som står redo för till exempel smitta eller nya hästar. Där finns även egen kärra och grep, du går aldrig in i stora stallet under tiden du är i karantän. Ska du rida får du en egen krok och uppsittningspall i ett annat hörn än det ordinarie.
3. Inackorderade i stallet känner till våra rutiner och är väldigt duktiga på att göra det som krävs i en sådan här situation, de gör det direkt och utan tvekan.
4. Vi har även ett stallsläp som våra inackorderingar får hyra i stället för att hyra av andra stall.

När vi väl fick svaret om smitta insåg vi att ha två hästar isolerade på box i minst 21 dagar inte är det optimala, så vi funderade på om vi hade en annan lösning. Vi tog beslutet att offra en av våra sommarhagar som är långt ifrån både stall och väg. Där släpptes de ut och fick ett vindskydd och kunde röra sig fritt.
  
Det jag vill få fram är att alla stall behöver ha en krisplan om smittan är framme. Du kan bygga en karantänbox nästan var som, vår karantänbox är från början en spolspilta med tak till vårt utestall. Det finns sommarhagar långt bort där man kan låta dem gå utan att hela sommaren blir förstörd, det är värre med fler smittade hästar än om de får gå på sommarbete.
Även om det är tufft, låt endast en person ha kontakt med den sjuka hästen. För när andra stall fått smittor har flera blivit sjuka och det har vad jag förstått upptäckts när en eller flera hästar redan är snoriga/hostiga för att man inte tempar – samt att man inte sätter häst i karantän när den flyttar in. Man låter personal byta kläder och vandra mellan stall.
  
Sen vill vi också tacka Distriktsveterinärerna och SVA som har supportat oss så bra med alla våra frågor och tacka för allt beröm vi har fått för att vi fick stopp på smittan direkt!

//Johanna Sommar 

Foto: Privat

Vet du vad SIS är? Något som tyvärr många hästar lider av. Mycket svårbehandlat i många fall. Omöjligt att se i hagen, men kan få förödande konsekvenser för hästen. Alla borde känna till detta, men förvånansvärt få är medvetna om denna åkomma och dess följder. Det finns de som har flera hästar som drabbas. Ofta under många år.

Jag tyckte det gick jättebra. Domaren var inte av samma uppfattning. Men det är sällan domaren det är fel på om det inte "går bra". Den jobbiga sanningen är att det så klart är mitt fel, jag som ryttare. Det är väl okej så länge det bara rör sig om uteblivna höga poäng, som för mig. Värre är det när det går ut över hästen, det kan det göra och gör i många fall.

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 

Foto: Privat

När jag var tolv år föll min allra högsta önskan in, mina föräldrar köpte en egen häst till vår familj. Lace, som hästen hette, var sex år gammal, hade tävlat hoppning och uppfödaren skulle nu sälja henne även om de älskade henne. Dagen du kom till oss var vi så lyckliga och svävade som på moln. Mamma och pappa kunde inte ha köpt en bättre häst åt sina små flickor; intelligent, klok, omtänksam och världens snällaste!
Du ställde upp på alla bus – och busade var det vi gjorde mest. Aldrig har du trampat på oss, än mindre bitit eller sparkat oss, du har alltid haft full koll på dina fötter och haft ett hjärta av guld. Du har följt med vår familj på våra sommarsemestrar och kuskat land och rike runt på tävlingar och äventyr. I 26 år hade vi äran att vara din familj. Aldrig har vi ångrat att vi valde just dig.
  
Även om du själv valt hur högt och ibland vilka hinder du skulle hoppa så kunde vi inte önskat en bättre kompis. I hela ditt liv har du varit frisk men i våras, vid en ålder av 32, blev du till slut skadad – en nerv hade kommit i kläm i ryggens S1-led. Veterinären hade från början goda förhoppningar men blev, allt efter att sommaren gick, allt mer fundersam. Veterinären sa till slut att han inte trodde att din rygg skulle klara första kylan och han fick rätt. I måndags var du lite knackigare men med varmare specialtäcken och dubbla doser medicin i några dygn mådde du bättre tisdag–torsdag, pigg och glad busade du med dina kompisar.
 
I fredags blev du dock sämre än du tidigare varit och i lördags bar inte längre dina ben och din rygg. Omgiven av extremt hästkunniga och omtänksamma människor blev slutet så fint det kunde och du fick somna in och åka till dina kompisar i hästhimlen. Även om vi saknar dig något oerhört är vi också så himla glada över att vi har fått dela 26 år med just dig! Älskade häst.
  
/Emelie

Foto: Privat och Adobe Stock

Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Den här frågan är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.

 
Foto: Veterinärerna i Svenljunga

”Brist på vatten vanligaste orsaken till kolik

Nu vill vi gärna påminna er igen om vinters faror för hästarna!
Det vanligaste är att de får förstoppning och därmed kolik. Hästar är mer känsliga än flermagade djur som kor och får. En häst som väger 500 kilo har en magsäck som rymmer mellan 8 och 14 kilo. Ett nötdjur har magar som rymmer mellan 40 och 80 kilo. Det gör att en ko kan lagra mer mat och vatten i magen. En häst behöver äta och dricka små mängder oftare.
  
Varje vinter märker vi en tydlig ökning av kolikfall när det blir kallt. De förekommer i stort sett bara på vintern. Den vanligaste orsaken till kolik är brist på vatten och att hästarna äter kall snö. Mörka, korta dagar kan medföra att ryttare inte rider i samma omfattning. Det är också viktigt att se över foderstaten när man inte tränar hästen som vanligt.
För att stötta extra rekommenderar vi att man ger loppfrön som smörjer tarmen och tar med sig sand och skräp ut. Det är viktigt att ta kontakt med en veterinär direkt om du misstänker att din häst inte mår bra, ju tidigare hästen får hjälp desto bättre.
 
Brist på vatten i hagen under dagen kan leda till förstoppning och kolik. Studier har visat att hästar föredrar ljummet vatten på vintern. En lösning är att skaffa ett uppvärmt vattenkar eller vattenkoppar. Enligt djurskyddslagen bör hästar ha fri tillgång till vatten eller möjlighet ett dricka sig otörstiga två gånger per dag, jämnt fördelat över dygnet. Grundbehovet för en häst är fem liter vatten per 100 kilo kroppsvikt och dag.
Stillastående hästar som får en normal foderstat riskerar kolik och korsförlamning. Ett tips är att halvera eller ta bort kraftfodergivan helt. Sprid gärna ut fodret i hagen på flera ställen så den måste röra sig mellan hö-högarna.
En snabb och kraftfull igångsättning efter jul- och nyårshelgerna ökar risken för skador, vänj hästen successivt tillbaka till sin normala träningsform."
  
/Veterinärerna i Svenljunga

”Dubbelsula ger ökning av ömma hästar efter skoning
  
Så här i slutet av denna extrema sommar sär det väldigt många hästar som har fått en dubbelsula på grund av den ökade tillväxten och torkan. Ni har säkert sett de stora flikarna och sjoken i sula och stråle.
När hästen verkas lossnar dessa ibland av sig själva, eller som på filmen där det inte behövs mycket kraft för att lyfta stora sjok av gammal sula då den liksom ömsar.
  
Detta är i sig inget farligt, men effekten kan bli lite som när hästen har gått med artificiell sula ett tag. Den nya sulan under kan vara något mjukare och tunnare. I normalfallet lämnar man tillräcklig sula vid upprensning med knivarna, men här ställs man utan alternativ. Det går heller inte att lämna dubbelsulan som om den nu sitter kvar både låser hoven och kan komma att ge ett tryck samt stänga in smuts och bakterier.
  
Efter samtal och diskussion med kollegor och veterinärer runt om i Sverige har det framkommit att det på sista tiden skett en ökning med ömma hästar direkt efter skoning och även en del sulläderinflammationer orsakat av detta.
Därför vill jag uppmana att man kanske väntar någon dag med ridning/körning, som i normalfallet går bra, just efter dubbelsulor. Fråga gärna hovslagaren vad hon eller han tänker kring sulan.
  
I vissa fall kan det krävas en skyddande sula av plast eller läder, men de flesta blir bättre på några dagars vila. Många andra reagerar inte alls.
Skulle man upptäcka symtom på sulläderinflammation (ganska likt fång i gång och ömhet, puls och värme), så kontakta hovslagare och veterinär. Hästen kan behöva antiinflammatoriskt och smärtlindring samt stå mjukt.
Givetvis ska man beakta symtom för fång dessa tider med nytt sprudlande grönt gräs och dessutom i kombination med skoning och verkning efter en massiv tillväxt!

/Thomas”

Foto: Anniz Kisch
  
”Kommer fortsätta kämpa hela livet, oavsett hur rädd jag blir”
  
Min häst Queenie är bakskygg vid ridning och har till viss del även varit bakskygg från marken. Detta har resulterat i att hon vid några tillfällen i ridningen har stuckit med mig i panik – det allra värsta tillfället var i höstas när hon tog ett språng över paddock-staketet i flykten och jag flög av strax därefter.
Jag har gjort hur mycket som helst och på många olika sätt för att försöka få bort bakskyggheten, eller åtminstone få den under kontroll. Jag har även jobbat väldigt mycket från marken med henne och med att hon ska få förtroende för mig. Och från marken har det skett en otrolig utveckling sedan jag fick henne i somras! 
Nu, de senaste två månaderna, har jag med hjälp av min tränare "ridit in henne" på nytt efter en lång vintervila och det börjar gå riktigt bra – äntligen. Hon har inte stuckit någon mer gång sen vi "började om", på sin höjd har hon bara spänt till sig lite.
Problemet för min del är att minnena sitter kvar och jag är rädd att något ska hända på nytt, direkt när hon spänner sig så gör jag det också automatisk. Och det är just detta jag verkligen måste jobba med, för just nu känns det som att problemen sitter mer hos mig än hos hästen.
I övrigt är hon världens gulligaste häst som alltid vill vara till lags. Jag tror verkligen att det kommer att bli bra, bara vi fortsätter kämpa på! 
  
Jag är så nöjd med min lilla häst, däremot är jag inte helt nöjd med mig själv som ryttare, jag känner direkt hur jag blir spänd om hon reagerar minsta lilla på något. Kära nån, hur svårt ska det vara att träna bort det där? Den där rädslan som smyger sig på?
Samtidigt vet jag ju egentligen hur vansinnigt svårt det kan vara. Jag har varit här förut i andra situationer och jag vet många andra som har varit det. Jag förstår precis hur mina egna elever känner när de berättar att de är rädda för att galoppera eller att rida en viss häst. Jag förstår precis, för jag har också varit där och är där.
Och hur gärna man än bara vill få bort den där känslan så finns den kvar där. Ni som har ridit i många år känner säkert igen er – att man både kan älska att rida och att vara med hästarna men på precis samma gång vara lite (eller mycket) rädd för det också.
Jag hörde en gång en känd ryttare beskriva ridning med orden "skräckblandad förtjusning" och jag tycker det stämmer så väldigt bra. Det är fantastiskt att rida och känslan att galoppera på ett 500-kilos muskelpaket ute i naturen är helt oslagbar, frihetskänslan det ger går knappast att hitta någon annanstans. Men samtidigt är det den där skräckblandade känslan som dyker upp ibland, för det krävs så lite för att man ska tappa kontrollen och de där 500 kilona under dig plötsligt blir helt okontrollerbara... Då är det ganska farligt. 
  
Hästar är fantastiska djur och jag kommer (hur rädd jag än blir) att fortsätta kämpa hela livet för att förstå dem och för att bemästra den sport som vi kallar ridning. Och jag kommer antagligen aldrig bli riktigt så duktig som jag skulle vilja bli, för jag vill helst bli bäst, av alla. Men kanske att jag åtminstone kan klara av att hantera mina egna känslor, min egen rädsla. Det är bara upp igen i sadeln, fortsätta kämpa på, för det kommer att gå till slut.
I vissa lägen när man blir rädd tror jag att man behöver backa några steg, kanske rida på en lugnare häst ett tag. I vissa lägen tror jag det bara är att kämpa på och ta sig igenom, att bara forcera bort rädslan och fortsätta rida allt man har. Det är olika beroende på situation och vad som har hänt tidigare.
Det är också därför jag ibland låter vissa elever byta häst, och ibland pushar andra till att fortsätta kämpa med hästen de hade. Antagligen är det för att jag i de lägena ser på hästen och ryttaren att det kommer gå. Och jag får väl hoppas och lita på att det är vad min egen tränare ser när jag rider Queenie, trots att jag blir rädd och passiv när hon spänner sig för något i omgivningen.
När vi pratade lite efter lektionen i dag, och jag frågade min tränare om hon trodde att jag köpt en häst som är för svår för mig, blev hennes svar att hon inte trodde det. Hon trodde bara att jag måste hitta verktygen för att hantera Queenie när hon blir spänd. Och det är precis vad jag tänker fortsätta kämpa för!
  
/Hannah

Foto: Privat/Dollar Photo Club

”Hästar i trafiken – det handlar om liv och död”

För några veckor sedan var jag ute och red själv med min häst Greta, vilket var första gången på väldigt länge. Jag red i kanten på vägen, som alltid, och jag hörde hur det kom en bil bakifrån. Jag viftade med handen upp och ner, vilket är det vanliga tecknet för "sakta ner".
I samma sekund väjde Greta för ett brunnslock på marken, medan bilen bakom fortsatte gasa – i stället för att sakta ner så ställde han sig på tutan så jag fick kasta mig åt sidan. Greta är väldigt trafiksäker, som tur är, det ska mycket till för att hon ska börja skena och liknande. Men hon hade lika gärna kunnat bli rädd för något i vägkanten som hade kunnat göra att hon hade hoppat rätt ut i vägen.
  
Fortsätter gasa trots "sakta ner"-tecken
Likaså häromkvällen – jag och en kompis red förbi ett hus ungefär 100 meter från stallet, där är vägen ganska smal. När vi precis hade ridit förbi utfarten kör det ut en bil ifrån gården och föraren ser att vi är där, på två hästar. Vi var fullt utrustade med reflexer och jag hade pannlampa. Ändå börjar han varva upp och jag styr ut Greta lite i gatan och tänker att då måste han sakta ner. Men nej! Han fortsätter gasa så att jag får kasta mig in i vägkanten igen. Även där hade vi suttit och viftat med händerna och bett dem sakta ner.
Jag förstår inte hur man kan vara så vårdslös i trafiken. Vi har, enligt lag, lika mycket rätt att vistas på vägen som andra fordon (hästar räknas som fordon). Och med det ska man även visa lika mycket respekt, om inte mer, då det är levande djur.
  
Visa lite respekt!
Om vi hade kunnat hade vi inte vistats på vägen alls, då det är inte ett dugg kul på grund av alla galna bilförare, tävlingscyklister, personer på rullskidor etcetera. Men alla har inte turen att ha en skog precis bakom stallet. Idag måste de flesta på något sätt vistas på vägen en stund för att kunna ta sig till närmaste skog.
Det många inte tänker på är att om du får en häst på 500 kilo genom vindrutan så är du väldigt mos. Så för din och alla andras skull, sakta ner! Vi gör så gott vi kan för att inte vistas på vägen. Då kan ni väl försöka att visa lite respekt! Det är en fara för både oss och er när ni kör på det sättet.
Hur hade ni känt om det var er mamma, syster, bror, pappa eller hund som blev påkörd – för att en annan förare körde alldeles för vårdslöst?