Måndagskväll i november. Det är lite råkallt och absolut kolsvart ute när jag svänger in på parkeringen vid Kungsbacka ridklubb. Där är knökfullt med bilar...?

Jag är inbjuden av ridskolans instruktörer för en mini-clinic, att prata om och demonstrera ridning på elevernas teoripass. Ibland kan teoripasse ha en aning glest med besökare. Jag var inställd på det och blev faktiskt lite ställd när jag kom in i ridhuset och tittade upp på en fullsatt läktare. De satt som packade sillar.

Då gäller det att sträcka på sig, suga in luft och prata tydligare än annars. Fortfarande, fast jag gjort denna typen av uppdrag i ganska många år nu, är det en aning hisnande att prata för en fullsatt läktare. Kungsbacka har en stor läktare ...

Med engagerade instruktörer gick kvällen som en dans. Vi tjuvtränade lite förra veckan så jag hade fått möjlighet att se ekipagen en gång innan. Instruktörerna hade var sin skolhäst och ämnet för kvällen var "Utbildningsskalan".

Det är roligt att se skolhästarna när deras vanliga arbetsplats, ridhuset, är pyntat med blommor och läktaren full med folk. Ännu roligare var det att se hur de hanterade applåderna. Tjejerna red och kämpade med att visa det jag ville. Hästarna visade sig från sin bästa sida, fast det gör de ju alltid.

Det är väldigt roligt att se hur stort intresset är för att lära sig mer. Jag gillar att prata ridning, i alla format och på alla nivåer. Jag gillar att kunna påverka, att förklara hur lite det är som gör att hästarna får de bästa förutsättningarna att ha en bra tillvaro.

Jag tycker också om tanken att kunna "sprida ringar på vattnet". Att dela med mig för att andra ska kunna sprida vidare. Ridinstruktörer på ridskolorna gör ett fantastiskt jobb för att vår sport ska ha en stabil grund av kunnande.

De gör också att det finns en plats för alla. En möjlighet att få umgås och lära sig rida utan att kraven på prestation är för höga. Vi har en unik ridskolekultur i Sverige och den ska vi vara väldigt rädda om.

Tack Emma, Lollo, Louise och Marina för en rolig kväll i utbildningens tecken och inte minst för ett bra initiativ. Kämpa på nu, det är ju två steg kvar i skalan!

                                                                             Foto: Saga Kwarnmark

November ....

En fundering, vem uppfann november? Grått, grått, grått som fortsatt går mot mörkare tider. Lera upp till knäna och det som är kvar av kroppen ovanför leran dränks av regn. Muntert ...

Men det finns ljuspunkter. Idag såg jag solen eller iallafall en blå flik av himlen i säkert en hel minut. En annan större ljuspunkt är att det finns fantastiskt bra kläder för att vistas ute i denna gråa, kalla och blöta tillvaro.

Ridhus har inte alltid varit en del av min värld så jag är van att vara ute. Dessutom är jag ute i ur och skur när jag utövar min hobby golf. Det finns definitivt inga "golfhus". Den mesta träningen och allt spel och tävling är utomhus.

I jobb som hobby prioriterar jag bra kläder. I dagens väder, 6-gradigt duggregn och mer duggregn var jag tacksam för min vinterfodrade, vattentäta, rymliga och nästan fotsida rock från Mark Todd. Idag räckte det att toppa med en fleecemössa.

Vid behov, hällande regn, trycker jag på en sydväst från märket Galvin Green. Sydvästen hör annars till min regnutrustning för golfspel. Där är regnkläderna, av samma tillverkare, garanterat vattentäta. Har aldrig blivit blöt under dem om det så hällregnat hela golfrundan. Den kan kan vara upp till 5 timmar vid tävling.

Hästarna struntar i att det regnar eller om de får klafsa igenom stora vattenpölar. De är tränade på att jobba ute och funderar inte över vädret. Så vi fortsätter att vara ute när det behövs. Det går att vid behov träna bra utomhus, även i november. När frosten kommer får de jobba inne, det finns gränser när det gäller underlaget även för oss.

                                          Hej å hå i klafset ...  //Kajsa

                                                                        Staty i Köpenhamn

Alla hästar har en mun. 

Hästens mun ser i princip likadan ut på alla oavsett ras. En vuxen häst har 36 tänder +/- några så kallade varg- eller caninetänder. Skelettet i hästens huvud, inklusive käkbenen där tänderna sitter fast har sett ungefär likadant ut sen hästen blev en häst.

Tungan och andra mjuka delars utseende har kanske någon avvikelse från ursprunget men den är i så fall inte så stor. Hästmunnens utseende och funktion har inte direkt någon geografisk anknytning.

Nej, jag har inte tappat det om någon tror så. Jag har bara funderat över hur ryttare och tränare använder olika uttryck om hästens mun. Jag ska räkna upp några så ni hänger med.

"Fransk mun" är ett uttryck som jag (tack och lov) inte hör så ofta längre. Användes ofta inom hoppningen. Min fundering är om tänder och mun möjligen är trefärgade, blå-röd-vit som Le tricolore, franska flaggan?

"Knepig mun" är ett väldigt vanligt uttryck. På vilket sätt munnen är knepig kan variera. Det kan vara tandgnissel, tungfel eller hackande tänder. Det kan ibland betyda att hästen upplevs svårstyrd.

"Betongtrut" är lite mer svårdefinierat. Något är allvarligt fel, hästen upplevs hänga i handen, ofta med huvudet i knähöjd. 

"Stum i munnen" är nog samma som ovan fast med mindre känsla av katastrof.

"Dum i munnen" är ett obegripligt uttryck. Tyvärr hör jag det ganska ofta så några vet uppenbarligen vad de betyder.

"Okänslig i munnen" är den beskrivning jag tycker är minst genomtänkt. Det finns inga okänsliga hästmunnar, titta hur fint de sorterar ut när de äter. 

Det är intressant att se hur uttrycken är olika beroende på var i landet jag är. Jag rör mig över ganska stora områden och över grengränserna. Hopp- och dressyrryttare har olika uttryck för hur de upplever hästens mun.

Jag brukar säga så här när "problem i munnen" kommer på tal. En häst som är anatomiskt korrekt i munnen och där tandhälsan är kontrollerad har aldrig problem i munnen. De problem som ändå visar sig i munnen sitter någon annanstans. Ganska ofta i sadeln ...

Så ha koll på hästens tandhälsa, då är det lättare att sortera ut vad som är vad. Hästens mun är faktiskt väldigt sällan problemet.

                                 Hej hopp och håll tungan rätt i mun!  // Kajsa

Flyinges stora ridhus är sällan så andäktigt tyst som när Kyra hälsar på och pratar ridning. Den jag vet fått samma koncentrerade uppmärksamhet är Carl Hester. Men Carl och Kyra är lika goda föreläsare och besitter samma imponerande erfarenheter. Har vi tur eller vi här i Sverige som får dessa ridningens giganter på besök?

Igår var inget undantag, tystnaden lägrade sig när Kyra fick ordet och sedan satt alla åskådare och lyssnade koncentrerat i tre timmar. Vid några tillfällen tittade jag mig runt och det var så att hon hade ALLAS uppmärksamhet. 

Det roliga är att hon kommer ju inte med något nytt. Vad hon gör, är att försöker få in vikten av god basridning i våra arma huvudet. Precis det vi behöver få upprepat för oss om och om igen.

Jag roade mig med att sammanfatta gårdagens clinic, på det enklaste sättet.

* Sitt rakt upp och ner

* Dra inte i tyglarna

* Låt bli att klämma med skänkeln

* Rid inte så fort

Enkelt ... och varför ska det krånglas till? Varför uppkommer det avvikande tolkningar av dessa enkla grunder?

Alla hästar, oavsett vad deras uppgift blir i livet behöver god utbildning. Det behöver hjälp att bli liksidiga, balanserade och trygga i det de förväntas göra. Hur svårt kan det vara?

Sätt hästen på linjen, se till så den kan gå rakt i egen balans. Använd rätt tygel att vända med, vänster tygel för vänstersväng och höger för högersväng. Lär hästen att behärska sin steglängd och att kunna variera den efter behov.

Förstå att hästen från början är ett oskrivet blad och alltid utan egen agenda. Spänn bågen lagom mycket i taget, lätta på handen och belöna.

Jag tackar för onsdagens självklarheter och önskar att Kyra aldrig ledsnar på att förkovra oss, för då finns det hopp.

                                      Hej hopp // Kajsa