Major Lindgren och jag! 

Barackbanan var en ridbana belägen på Strömshom där idag nya ridhuset ligger. Det var en bra plats att rida på om man ville vara lite för sig själv och trimma. Den här dagen i slutet av april 1994 var just en sådan. Löven hade precis börjat titta fram och i backen upp mot matsalen satt Anders Lindgrens döttar Lalla Granath och Eva Lindgren och drack kaffe bland blåsipporna. Anledningen till att jag ville rida ostört var Isacs ovilja att lyssna på mina förmodligen otydliga och dåligt timade hjälper, i mitt försök att få honom att böja på nacken.
Efter en halvtimme, då jag var betydligt svettigare än hästen, reste sig Lalla upp och kom lite ledigt gående ned till ridbanan. Med ett leende från hela ansiktet, typiskt för Lindgrenarna, sade hon:
”Synd att att inte pappa är här, han hade kunnat hjälpa dig att få hästen att dansa”

Jag minns hur irriterad jag blev. Vad skulle hennes gamla pappa kunna hjälpa mig med? Händelsen etsade sig ändå kvar i minnet och jag blev nyfiken på Anders Lindgren. Han var bosatt i USA just då, men de flesta jag frågade hade något minne relaterat till honom.
Tio år senare sitter jag på en smokingmiddag på Åsumsgården i utkanten av Sjöbo och har värdinnan Magdalena Hermelin till bordet. Det var flott bjudet och kul att se alla uppklädda vänner, med en något bättre hållning och kadens i steget än till vardags. Under middagen berättade jag för Magdalena att jag kommit på att jag inte kan rida. Eller rättare sagt, jag förstod att jag fuskade med mitt grundarbete, inte lyckades få hästarna självbärande, vackra, smidiga och välridna. Magda försökte övertyga mig om att det inte alls var så dåligt som jag ville påvisa, men jag höll fast vid min åsikt. Plötsligt utbrast hon:
”Jag vet vad du ska göra! Ring Anders Lindgren. Han har precis flyttat från USA till Lund och kan hjälpa dig!”
Det visade sig vara den bästa smokingmiddag jag varit på och jag kommer att vara Magda evigt tacksam!

Ivrig, morgonen därpå, ringde jag min pappa och berättade om händelsen. Han var en aning skeptisk.
”Du kan försöka, men förvänta dig inte för mycket. Anders är kunnig, men mycket speciell och lynnig. Med ditt hetsiga humör tror jag risken är stor för att ni blir ovänner”.
Jag ringde Anders, berättade om min nyvunna insikt och bad honom komma och titta när jag red.
Jag hade aldrig träffat honom tidigare. Den bild jag skapat härrörde från bilder och rykten. Major Lindgren var för mig en gammal gubbe, uniform och armens ridhandbok. Kunde han verkligen lära mig något som jag inte redan kunde? Många frågor for genom mitt huvud, men den här gången var jag mogen för att vara ärlig och transparant. Redo att förnedras utan att försöka dölja mina brister. Tur var väl det, jag hade vid över trettio års ålder äntligen insett att jag hade tydliga kunskapsluckor i hästens gymnastisering.  Trots att jag tränat med farsan, morfar, Wiksell, Schultz, Fahlbrink, Berglund, Helde, Johansson på Brantshammar, Kyrklund, Tibblin, Jönsson, Bengtsson x 2, Gretzer, Henriksson, Fogh Pedersen, Lindstrand, Karlsson på Hovstallet, HP, Parmler, Morris, Pessoa, Eriksson, Voorn, Söderstrand (han lärde mig vad management är och mycket mer), Markne, Bilock, EKO, Essen, Fresk, Sloothaak med flera. Dessa fantastiska inspiratörer hade gett mig en grund och självkänsla att gå ett steg till i jakten på ridkonstens hemligheter. Sjukt pretentiöst, men sant.

Tillbaka till mitt första möte med Anders! Hans gröngulmetallicfärgade, handikappanpassande bil rullade in på stall Kumlatofta och han trixade elegant ut sin rullstol. Jag kände direkt att han hade något extra. Blicken och leendet som jag kände igen från Lalla i blåsippsslänten. Det fanns glöd i den gubben, man kunde fan i mig ta på det. Helt plötsligt infann sig ett lugn. Det var starkt, äkta och avklätt.
Jag visade stolt upp mina tre svårklasshästar Greve Molke, Kurage och Casa Grande. Anders studerade min ridning, men var väldigt förtegen. När jag var klar frågade han om jag inte hade några hästar med spring i benen. Han tyckte att jag hade visat upp tre ”trupphästar”.
Till slut ställde jag den oundvikliga frågan, som för mig var både känslig, jobbig och personlig.
”Vad tycker du om min ridning? ”
Han svarade lugnt och med en mycket trevlig ton:
”Din grundridning är så dålig att jag inte vet var jag ska börja”
Därefter åkte han hem. Märklig nog spred sig en varm förväntan inom mig. Fortsättning följer i nästa blogg.

Där konsten slutar tar våldet vid!

/Jens

Jag, Harm Thormählen och professor Isac när vi skulle träna inför Hamburger Derbyt. Foto: Malin Stjärnswärd
  
Hej!
   
Det året jag skulle fylla sjutton blev det bestämt att jag under sommaren skulle få praktisera på Harm och Ingela Thormählens berömda stuteri i Kollmar, nära Elmshorn. Farsan, som var stressad över allt jobb både som Flyingechef och stuteriveterinär, skulle skjutsa mig till färjan i Trelleborg. Försenade körde vi äntligen iväg, men väl i Ystad kom vi på att det var Trelleborgsfärjan vi skulle ta. Jag har aldrig åkt så fort på småvägar i hela mitt liv, men kom i sista sekunden med på rätt färja. Harm kunde hämta mig i Travemünde och mitt första äventyr på egen hand hade börjat.
  
Tyskland bjöd på en fantastisk sommar. Sol och varmt, precis som somrar ofta är när man tänker tillbaka. Jag fick vara med på träningar, fölvisningar och halmskörd. Mocka ur boxar med tolv månaders permanentbädd och även rida en del. Det som verkligen gjorde intryck var när Harm tog med mig till legendariska Hamburger Derby i Klein Flottbek. Vi gick banan tillsammans och jag minns hur jag tänkte att det här skulle jag vilja göra! Vann gjorde Hugo Simon på heta och häftiga Gladstone. Det var ett minne som etsade sig fast och jag fantiserade ofta om hur jag kom ned för banken och flög över det vita planket. En längtan som senare övergick i energi och drivkraft.
  
RS Isac, som jag presenterade i förra inlägget, visade sig vara en mycket intelligent och hindersmart häst. När jag 1995 blivit uttagen att hoppa Rastell i Falsterbo, tog jag med honom som andrahäst. Isac fick gå både Derbykvalen och Derbyt, vilket han gjorde på ett utmärkt sätt. I och med detta var ett litet frö sått – kanske skulle drömmen om Hamburg bli till verklighet?
  
1998 var det dags. Jag kommer fortfarande ihåg hur pirrig jag kände mig i hela kroppen. Harm hade fixat en personlig inbjudan till mig och jag skulle alltså få rida Hamburger Derby! På vägen dit åkte jag till Harm för att träna. Han hade mer eller mindre byggt upp derbyt i miniatyr på sin stora gräsbana. När jag sadlat upp Isac och börjat rida fram, kom han ut för att hjälpa till. Jag glömmer aldrig hans min när han förstod att jag skulle hoppa derbyt på den lilla tjuriga fuxen fylld med trakehnerblod. Det såg ut som att han hade svalt en citron. Isac var nämligen inte så bra på träning, han var väldigt tittig och spänd samt hoppade ansträngt och begränsat. Inne på banan fick vi ett fantastiskt samspel, liksom vingar, men det visste ju inte Harm.
Med en sådan där tysk allvarsmin gick han fram till mig, och föreslog att vi skulle dricka en kopp kaffe. Efter att han förberett sig länge, harklade han sig och sa:
”Jag uppskattar din entusiasm och ditt mod Jens, men den där hästen kan aldrig hoppa derbyt.”
  
Jag pläderade för min sak och efter en halvtimme fick jag sadla upp Isac igen, för att göra ett nytt träningsförsök. Denna gång gick det något bättre. På kvällen åt vi middag tillsammans och efter några Jever hade Harm mjuknat och kommit fram till en kompromiss.
”Rid kvalen, därefter ger det nog sig självt. Derbyt kan den hästen aldrig klara, men kvalen går bara i 1,50 och det kanske du kan kravla dig över.”
Det spelade ingen roll vad han sade, jag var så övertygad om att jag och Isac skulle klara det. Vi hade något som inte de andra hade.
  
Första kvalet vanns av Nelson Pessoa följd av Hugo Simon på en andra plats. Och tro det eller ej, jag och underbara Isac blev trea efter en riktigt fin runda där han hoppade fantastiskt! På lördagsförmiddagen anlände ett riktigt supportergäng från Sverige. Det var brorsan, Staffe Lidbäck, Knatte Gårdlund med flera. Alla rätt kaxiga fälttävlansryttare som gjorde sitt första besök på Derbyt. Så kom söndagen, det duggregnade och molnen låg lågt. Jag trimmade Isac, som den morgonen kändes ovanligt smidig. Man kunde känna hur stämningen riktigt växte i takt med att förväntansfulla människor strömmade in på området för att se Derbyklassen.
  
Jag gick banan själv två gånger, jag hade ju redan hoppat den hundra gånger i fantasin då bansträckningen varit densamma varje år sedan 1920. När jag var klar kom Peder med följe. Med en något bekymrad ton, fylld av ärlighet som kom hundra procent från hjärtat utbrast han:
”Du kan inte hoppa det här, du kommer att slå ihjäl dig!”
Staffe stod bredvid och nickade. Knatte var så exalterad att han inte kunde stå still. Jag var verkligen ensam om att tro att jag och Isac skulle kunna ta oss i mål. Några förhoppningar om placering hade jag inte. Peder var helt enkelt rädd om sin ende brors hälsa, och mån om att han skulle klara livhanken, förmaningarna var i all välmening. Han kunde helt enkelt inte se Isac ta sig över dessa jättehinder.
  
Kort innan jag skulle starta kraschade Peter Weinberg i en stor oxer och gick omkull. När jag väl skulle in på banan fick vi vänta utanför en stor järngrind, som inte gick att se igenom. Då hörde jag plötsligt publiken skrika högt och förstod att något hade gått riktigt illa. Nelson Pessoa hade störtat med Darco-sonen Loro Piana Non Stop. Ambulansen kom och det tog säkert en kvart innan jag fick trava in på banan.
  
Regnet hade tilltagit och stämningen var på något sätt allvarlig. Det var nog fler som undrade vad den där okände svensken skulle in på banan att göra, med en markbunden och tittig liten svensk halvblodsfux. Jag kommer ihåg hur jag viskade till Isac:
”Kom igen och hjälp mig nu!”
Jag red en av mina bättre rundor i karriären och blev trea. Ludger vann med Champion du Lys. Vilken magisk känsla att skritta in på prisutdelningen! På kvällen anordnade Harm en stor fest för alla som varit med och hejat på oss. Han höll ett fantastiskt tal där han berättade om träningen och hans misstro till Isacs förmåga. Han avslutade talet med att säga:
”Detta är ingen vanlig häst, Isac är en professor!”
Därefter blev Isac alltid presenterad som professor RS Isac när vi var i Tyskland.
  
Det jag vill ha sagt med denna gulliga historia, är att man måste tro på sig själv och sin häst om man ska lyckas. Speciellt när man debuterar en ny klass eller en ny tävling. Det är som att hitta till en gata i en storstad. Första gången är alltid värst och tredje gången förstår man inte vad som var så svårt.
  
Stora hinder kräver att hästen är väl framme till bettet!
  
/Jens
 

RS Isac och jag flyger över vita plankan efter banken.