En klassisk bra kontroll av markarbetet är att avsluta med ett språng, gärna på volt i det varv hästen upplevs svårast i. Om språnget ger gåshud har markarbetet varit utmärkt, vilket dock inte alltid är fallet.
  
När gåshuden uteblir beror det ofta på att hästen inte avspänt bär sig med en ovillkorlig bjudning fram till kontakten, i stället stödjer den sig mot handen utan att bära sig. Om jag då förhåller blir halsen kort och ryggen tycks markant påverkas av jordens dragningskraft, samtidigt som bakbenen trycker hästens kropp framåt i stället för att bära. Skulle jag lätta på handen skjuter inte bara hästen fram underhalsen, den rinner i väg som Kolbäcksån kring Strömsholms slott – vilt, starkt och okontrollerbart. Det är då ingen större idé att ta ett språng till och försöka lösa det undermåliga markarbetet med yviga hjälper i lätt sits. Återgå i stället till markarbetet.
  
Efter att ridpasset har inletts med ett lösgörande arbete, vars utförande jag denna gång snabbspolar förbi, hamnar fokus i att forma hästen kring inner skänkel tills jag känner att den släpper ner mig på ryggen och att den taktmässigt börjar röra sig synkroniserat med fram- och bakben. En felande länk kan här många gånger vara en otillräcklig ryggverkan. Eller för mycket innertygel där bogen försvinner ut, vilket resulterar i spänning och taktfel.
  
Jag ramar in bogarna, känner hästens mekanik igenom sadeln och kontakten. Samtidigt släpper hästen ner halsen strax framför sadeln och lyfter sin bog med magen. Inte sällan frustar den nöjt ett par gången emedan spänningarna släpper. Kontrollen förflyttats från handen till sitsen, en fjädrande kontakt upprättas och jag hinner tänka att ”rida är inte så svårt”. Tills jag byter varv och tappar inverkan för min sits, studsar med en stum och ensidig kontakt och hästen passar på att fly från vårt trevliga valsande (rida är för övrigt väldigt närbesläktat med att dansa).
  
En övergång till skritt för att organisera manövrerandet, gör att jag kvickare är tillbaka till att hästen slappnar av och rör sig genomsläppligt från nos till svans. Påpasslighet och en avspänd koncentration, nästan som ett sjätte sinne, är en bidragande nyckel till att utveckla denna enastående atlet till sin fulla potential.
  
Arbetet i galopp är mer eller mindre detsamma. Jag börjar på volterna för att därefter fortsätta med arbete på rakt spår, med fördel i svag öppna, med känslan av att jag kan rida med tygeln mellan tummen och pekfingret. För sitsen byter jag galopp, helt igenom hästens kropp. När jag förhåller lyfter hästen sin manke med magen samtidigt som den bärigt vinklar sina bakben. Som ett resultat av detta tecknar halsen en vacker, lång siluett.
  
Nu börjar det bli dags att ta det där språnget. Gärna ett kryss på volt, känslan ska vara som att sitta på regnbågens mitt.
  
Ride on vänner!
  
/Jens