Saras vardag

Hej! Det har varit tre framgångsrika helger sedan förra inlägget :) Först susade vi ner till Helsingborg över dagen lördag den 11/11 för att hoppa 125cm med både Marco och Bill. Det var två faser med totalfel och Marco var först ut av grabbarna. Han kändes jättefin på framhoppningen och inne på banan gjorde han en lugn och sansad runda! Sist vi var i Helsingborg var han ju så otroligt överladdad första dagen men toppen andra dagen. Nu var han lugn och fokuserad direkt och hoppade felfritt och kom dessutom tvåa!! Jättekul! :)
Bill hoppade fantastiskt förra vändan vi var i Helsingborg och den här gången kändes han också jättebra. Ett ner i omhoppningen, men jag var hur nöjd som helst och sa att även om han inte var felfri så kändes det nog som hans bästa runda i 125cm så här långt! Han har ju under lång tid hoppat väldigt stort över hindren och det har då blivit lite svårt för mig att hänga med och hålla rytmen, men nu börjar han hitta sin "stil" och hoppar med ett annat självförtroende. Otroligt roligt!





Bill fick hämta Marcos rosett i Helsingborg :)







Fredagen efter åkte vi till Grevagården och jag hade anmält Marco till 130cm och Bill till 120cm och 130cm. Tränade med Marco för Lennart innan och berättade att jag tänkte testa 130cm med Bill igen (hoppade ju 130cm i Helsingborg i höstas för första gången inomhus). Han tyckte jag skulle strunta i 120cm och gå rätt in i 130cm. Sagt och gjort! Strök oss från 120cm och åkte upp med båda grabbarna för att bara starta 130cm. Det var två faser och Bill var först ut. Hade som mål att få till en bra runda med bra rytm och en bra känsla. Sedan hoppas att bommarna skulle ligga kvar så klart, men med tanke på att vi inte har någon rutin på höjden så var det inget jag förväntade mig.

Han kändes fin på framhoppningen, men inne på banan... WOW! Han går in och gör sin livs runda! Hoppar superfint, är inte i en bom, ger en fantastisk känsla och håller rytmen fint genom banan. Han sätter dubbelnollan och blir dessutom placerad!! Glädjen visste inga gränser!! Kändes helt otroligt! Som ni vet så har det ju varit otroligt mycket jobb, slit och svett med den här hästen, och nu kom guldkvittot! 

Marco kändes toppen på framhoppningen och går in och gör en jättefin runda. Över hinder fyra svänger vi dock i luften så jag slår i hinderstödet med foten så att bommen trillar ner. Retligt! Men han hoppade riktigt fint och kändes väldigt fräsch :)




Foton: Pernilla Hägg. Bill i 130cm på Grevagården :)








Första felfria rundan och placeringen i 130cm för Bill! <3

Igår var det tävling på hemmaklubben och eftersom Bill gjorde en så fin runda i 130cm förra veckan så valde jag att gå direkt in i 130cm igen. Det var två faser den här gången också och Marco var först ut. Hoppade fint på framhoppningen men inte riktigt den där snärtiga känslan som han brukar ge. Kommer in på banan och då är den där, känslan! Hoppar en kanonrunda och är dubbelt felfri och slår till med en tredjeplats!!!

Bill hoppar otroligt bra igen och ger samma härliga känsla som veckan innan. Får ett litet pet på näst sista räcket i grunden där jag känner hur han sneglar lite mot läktaren och inte är 100% fokuserad, men jag är ändå fantastiskt nöjd. Nu har han hoppat tre stycken 130cm inomhus och vilken utveckling från den första för ett par veckor sedan. Jättekul! 



Foto: Jonsvings Foto. Dimarco 130cm <3




Foton: Jonsvings Foto. Bill i 130cm igår <3





Nu har vi en sista tävling kvar för i år, v.50 i Helsingborg, men det beror så klart på vädret om vi åker eller inte :) 

Som vanligt kan ni följa vardagen på min Instagram - aamaziingsara


Läst 65787 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
05
2023

Hej! Nu var det några veckor sedan förra inlägget och det är fullt ös som vanligt :) Sist jag skrev hade vi varit i Helsingborg med båda grabbarna och nästa tävling blev i Halmstad. Vi åkte dit en dag och Bill hoppade 120cm och Marco skulle gå sin första 130cm sedan skadan. Bill kändes huuuur fin som helst och gjorde en jättefin felfri runda! :) Sedan var det dags för Marco och jag var riktigt, riktigt nervös faktiskt. Både han och jag har ju varit borta från den höjden länge. Men som han hoppade! Vi rev bakbommen på första hindret då jag pga nervositeten hade lite dålig galopp i svängen till första hindret, men sen så! Hoppade runt lekande lätt och kändes fantastisk! Hörde ju om en del när han var skadad och stod i hängmatta som skrev att deras hästar aldrig blev sig lika efter att de hade stått i hängmatta, så jag har ju varit rädd för det, att han inte skulle vara sig själv, men peppar peppar så känns han lika fin som innan skadan och då börjar han ju även bli lite till åren, min lille gubbe.





Bill felfri 120cm Halmstad





Marco i sin första 130cm sedan november förra året :)


Nästa tävling blev i Lidköping, en av mina favorittävlingsplatser. Älskar att åka dit! Då var tanken att både Bill och Marco skulle gå 120cm, men det slutade med att jag bara åkte med Bill då Marco trampade sin ena baksko snett. Hade tid med hovslagaren på måndagen och han var inte hemma när detta hände, men som tur var kunde hans sambo som också är hovslagare ta av skon och sätta den till rätta igen :)
Men Bill presterade återigen en jättefin runda och var både felfri och placerad i 120cm. Superkul! 










Bill placerad i Lidköping :)

Veckan efter var det dags för fina tävlingen Billdal Horse Show och Marco startade två stycken 130cm. Första dagen var han tooookladdad! Kändes som att han skulle explodera när som helst på framridningen och inne på framhoppningen taktade han omkring hela tiden. 15 år och fortfarande lika pigg och glad som när han var fyra! Det blev två nedslag första dagen, men många fina språng och jag var ändå nöjd med rundan då det var den svåraste vi ridit efter skadan. Eftersom han var så otroligt pigg så satt jag och tjuvhöll lite och det är svårt att få till rytmen, så jag hoppades att han skulle vara lite mer chill dagen efter. Så dagen efter fick han ha dubbla luvor och han hade taggat ner lite så vi kunde kommunicera bättre :) Han gjorde en kanonrunda och kändes hur fin som helst! Ett retligt nedslag, men var supernöjd!

Efter Billdals tävlingar har vädret varit lite kallare och Marco har verkligen varit yster! Hade tänkt att raka honom igen inför nästa tävling, men jag vågade inte då han varit extremt på tårna ;) Så när vi förra helgen åkte till Grevagården var Bill nyfriserad från topp till tå och Marco kom som en isbjörn till tävlingsplatsen. Kändes säkrast så!

Bill hoppade 115cm och 125cm och Marco 125cm. Bill gjorde en jättefin och felfri runda i 115cm och blev placerad! :) I 125cm kändes han också jättefin men fick två små nedslag. Marco däremot hoppade felfritt i 125cm och blev placerad! :) Jag trodde han skulle vara heltossig eftersom det var riktigt kallt den dagen, men han höll sig på mattan och var 100% fokuserad! :)





Marco felfri och placerad i 125cm :)




Bill med sin superfina rosett :) Tävlingen hölls på Grevagården men det var Trollhättans Sportryttare som var arrangör :)




Marco med sin jätterosett :)




Foton: Pernilla Hägg


Mellan tävlingarna försöker jag rida ut så mycket som möjligt. Det blir svårare nu när det blir mörkt tidigt, så jag passar på de dagar jag börjar jobba sent eller så får jag skynda mig hem från jobbet om jag slutar 15 så hinner man än så länge en kortare runda i alla fall. Mamma, som bara jobbar en dag i veckan, får äran att rida ut på Marco lite då och då :) Bill vägrar hon rida på, fastän jag själv tycker han är "snällare" att rida ut på.
Varje vecka är det dressyrträning för Görel och båda grabbarna utvecklas och gör framsteg, men på förra träningen i torsdags var det verkligen en WOW-upplevelse med Bill! Han bar sig själv på ett helt annat sätt mot tidigare och kändes inte alls tung i handen. Han är ju en stor häst och han har mycket att hålla ordning på, men nu kändes han superlätt att rida. Verkligen kul med sådana framsteg! 
Igår var jag borta i manegen och gympahoppade lite med grabbarna och idag fick de gå en lugn promenad i skogen. Började även klippa Marco. Rakade hals, bog och framben och imorgon efter jag har ridit klipper jag klart resten :) Så imorgon blir det markarbete med honom och Bill ska ut och galoppera i skogen. På onsdag blir det hoppträning för Amanda och till helgen åker vi en dag till Helsingborg på tävling :) 

Ha en fin vecka och glöm inte att följa mig på Instagram (aamaziingsara) för mer uppdateringar :) 


Läst 86144 ggr Kommentarer Kommentera

Hej! Nu har det gått ett tag sedan förra inlägget och Marco är nu tillbaka på tävlingsbanan igen! :) Tjohej! I mitten på augusti åkte vi till Ljungby och startade en 110cm. Från början hade jag tänkt ta med Bill på den tävlingen också, men så tänkte jag att när det nu är Marcos första start sedan november så kanske det är lugnast att bara åka med honom. Han kan ju vara rätt så sprallig på tävling, så tänk då efter så många månaders uppehåll. Kan gå precis hur som helst! Men vet ni? Han skötte sig helt exemplariskt! Han var helt fokuserad från början till slut på tävlingen. Han kan annars vara "vild" på framridningen men han var så lugn och fin. Reagerade ingenting på högtalarna som han annars kan göra. Kändes fin på framhoppningen och inne på banan hoppade han runt jättefint, en stabil och felfri runda. Otroligt roligt! Tänk, det trodde vi inte en vecka innan jul att han skulle hoppa igen. Någonsin! Ett mirakel hur han har kommit tillbaka <3





Marcos felfria runda i Ljungby den 18/8 :)



Nybadad, knoppad och med nytt täcke och ny grimma för att fira att vi tävlar igen <3



Framme på tävlingsplatsen :)



Nöjd kille <3


Helgen efter åkte vi till Hermanstorp och då åkte även Bill med, så då var det lite mer liv i luckan. Allt som vanligt igen :) Marco hoppade 115cm och gjorde återigen en felfri runda och kändes jättefin! Fick dessutom rosett då han blev placerad 5:a! Bill hoppade också 115cm och var även han dubbelnolla och kändes fin! Sedan gick Bill 125cm också och var felfri i grunden och ett ner i omhoppningen, men det var få felfria, så han knep sjätteplaceringen. Roligt, för han hoppade riktigt fint :) 












Marco med sin rosett i Hermanstorp <3



Bill kom 6:a i 125cm och det var även DM i den klassen där han blev 5:a :)



Sista utomhustävlingen för i år blev på hemmaklubben Kungsbacka Ridklubb. Åkte dit på lördagen med Bill och hoppade en 110cm. Han hoppade runt fint och felfritt och slog till med en fjärdeplats! På söndagen hoppade Marco 115cm som var en Ackumulator. Han kändes otroligt fin men fick ner en bakbom på en oxer där han hoppade lite för mycket upp, men jättenöjd med rundan! Bill hoppade 125cm på söndagen och fick ett litet nedslag, dock hoppade han väääldigt stort på de flesta hinder vilket gör att jag får svårt att hänga med och jag tyckte inte rundan var så rytmisk som den borde ha varit. Tänkte att det får vi träna på till veckan, vilket vi gjorde och det kändes mycket bättre!






Bill med sin fjärdeplats på lördagskvällen :) 

Kungsbacka Ridklubb brukar även på flera onsdagar under året ha Unghästhoppningar, men det är så klart öppet för alla att vara med, men det är bara bedömning A i alla klasser. Jag åkte dit förrförra onsdagen med Marco och Bill för att hoppa varsin runda på 120cm för att komma igång inför inomhussäsongen. Båda grabbarna gjorde varsin felfri runda och kändes jättefina! Marcos första start på 120cm sedan skadan och han kändes jättebra. Bill kändes mycket bättre än senaste starten och jag tyckte inte alls att han hoppade lika stort (han kommer väl alltid hoppa lite onödigt stort och med konstig teknik, men det är sådan han är :)) och att han gick bättre fram :) Väldigt nöjd!!






Nu i helgen som var åkte vi till Helsingborg med båda grabbarna för meeting. Så roligt! Bill hoppade fredag, lördag och söndag medan Marco hoppade fredag och lördag. Båda startade 120cm på fredagen och Bill inledde med en snabb och felfri runda som räckte till en fjärdeplacering! Hoppade jättefint och kändes verkligen på hugget :) Med Marco var det däremot katastrof! Han var så vansinnigt taggad så han hade svårt att kontrollera sig själv. På både framridningen och framhoppningen tror jag inte att han tog ett enda steg i skritt, utan han taktade omkring och ville ge sig iväg direkt. Ibland kan han ju vara jättetaggad, men att han sedan är 100% fokuserad inne på banan, men det har också hänt några få gånger att det har slagit över istället så att jag inte har någon kommunikation alls med honom, och så kändes det den här rundan. När jag kom in på banan reagerade han väldigt mycket på alla ljud och slängde sig åt höger och vänster. När vi fick startsignal började vi med att riva ettan ganska rejält med bak då han bara fokuserade på läktaren. Hoppade sedan tvåan och det var en linje ner till trean där han bara brassade på och jag hade ingen kontakt med honom alls så jag fick lägga i nödbromsen för att försöka få kontakt med honom innan hindret men det gick inte alls så där blev det till och med ett stopp. Då var det som att polletten trillade ner och när jag red an hindret igen var han mycket lugnare och sedan hoppade han runt resten av banan jättefint! Det blev en liten övertändning helt enkelt :) Men kul att han är glad att vara ute och tävla igen, haha! 




På lördagen hoppade båda 125cm. Eftersom Marco var så himla pigg på fredagen så gick jag ut och red honom på förmiddagen. De har ju massor med trevliga ridvägar bakom anläggningen som vi kunde rida runt på. Toppen! När det sedan var dags för start var det en enorm skillnad mot fredagen. Mycket lugnare både på framridningen och framhoppningen och hoppade jättefina språng. Inne på banan var det fokus från start och han hoppade en felfri runda och blev placerad! Fantastiskt! 
Bill hoppade också superfint och kändes jättebra, det blev ett nedslag på näst sista i omhoppningen men väldigt nöjd med rundan! 




På söndagen hoppade Marco inget så då passade jag på att rida ut en lugn promenad med honom på ridvägarna på morgonen, sedan var det dags för Bill att göra sista starten innan vi skulle rulla hemåt. Egentligen hade jag anmält honom till 120cm, men eftersom han hade känts så himla fin både fredag och lördag så ändrade jag till 130cm. Han gick två stycken 130cm utomhus förra året, vilket är allt han har gjort på den höjden, så detta blev debuten inomhus. Han gjorde en jättefin runda med två nedslag och det kändes verkligen bra. Första nedslaget kom på en oxer där vi skulle vända ifrån väggen, och då sparkade han bakut, så därför tappade vi rytmen fram till oxern och han petade ner den. Det blev sedan följdfel fram till hindret direkt efter som var på linje från oxern då jag fick rida på lite väl mycket fram till det räcket och då rev han det också, men annars är jag väldigt nöjd med rundan. Så det var en rolig tävlingshelg och grabbarna kändes fina! :)

Igår fick Bill vila och Marco åkte till Svensk Hästrehab och gick på vattenbandet. Idag har jag varit ute i skogen med båda två och hållit igång, och imorgon står klättring ute i skogen på schemat och på torsdag blir det dressyrträning. Ha en fin vecka allihopa!



Bill nöjd med sin fjärdeplats i 120cm i fredags :)



Marcobus, mycket energi i gamle mannen :)



Marco placerad i 125cm i lördags :)



Bill i sin inomhusdebut i 130cm :)

Som vanligt uppdateras det flitigt på Instagram, så in och följ mig där - aamaziingsara :)


Läst 124225 ggr Kommentarer Kommentera
AUG
03
2023

Hej! Senast vi hördes hade jag fått börja rida Marco i alla gångarter och var ute och galopperade i skogen. Igår hoppade vi för femte gången! Han var på återbesök för några veckor sedan och allting såg fortsatt fint ut så han fick klartecken för att börja hoppträna igen. Är inte detta ett mirakel? Tänk att han för cirka åtta månader sedan fick en riktigt allvarlig radiusfraktur, stod i hängmatta i tre månader i Sigtuna och igår var med på hoppträning för Amanda igen. Helt otroligt <3 Ni kan se filmer på min Instagram - aamaziingsara från när vi har hoppat.


Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Sara Ekman (@aamaziingsara)



I förra inlägget berättade jag också att Bill och jag gjorde comeback på tävlingsbanan efter min skada. Vi har hunnit med tre tävlingar till efter det och det är superkul att vara igång igen! :) Efter Falbygden tävlade vi inne på Åby på Fjärås tävlingar. Blev en felfri runda i 110cm och sedan två rivningar i 120cm. Kände mig lite ringrostig men Bill hoppade jättefint och jag var väldigt nöjd. Efter den tävlingen åkte vi iväg på semester till Mauritius i tio dagar. Mamma och pappa fyllde båda två 60 år under coronapandemin och jag fyllde 30, så vi firade dessa födelsedagar tre år för sent, men oj vad det var värt väntan. Det var en fantastisk resa! Medan vi var där höll hästarna igång hos Ale Hästspa och gick på vattenband varje dag :)

När vi kom hem och hade ridit igång igen blev det tävling på Göteborg Horse Park. Bill hoppade felfritt i 110cm igen och knep dessutom en fjärdeplacering! Gjorde sedan en jättefin runda i 120cm med ett litet pet. Nu i lördags var det tävling igen och den här gången åkte vi till Hallands Equestrians i Laholm. Första gången vi var där, men en jättefin anläggning. Hoppade först 120cm och Bill kändes bra på framhoppningen, men när han kom in på banan blev han väldigt spänd och tittig. Han bröt ut på ett hinder tidigt i banan och rev sedan hindret direkt efter, men sedan slappnade han av mer och mer och jag var ändå nöjd med hans hoppning och hoppades att han skulle vara mer avspänd i nästa klass när han nu hade varit inne och kikat en gång. 

Nästa klass var 125cm och jajjemen, då hoppade han strålande och slog till med en felfri runda. Riktigt kul!!

Superkul att vara igång igen och fantastiskt att Marco snart också kan hänga med ut på tävling <3 Jag tycker att min kropp fungerar ganska bra i ridningen. Ryggen märker jag inte av alls i ridningen och den har blivit otroligt mycket bättre sedan jag fick börja rehaba den. Nu det senaste har jag peppar peppar inte haft några känningar alls faktiskt. Sist var i Falsterbo när jag satt på de där nedrans träbänkarna i tre dagar, men det är väl inte ens skönt för en frisk rygg? Efter de tre dagarna hade jag vansinnigt ont, men det gick över snabbt med liniment och rehab. 
Knät saknar fortfarande sin fulla styrka, men jag kämpar på med rehab och tränar på för fullt. Jag har återbesök hos ortopeden i december och jag hoppas fortfarande att jag slipper operation.

Nu är det dags för sängen och imorgon bitti väntar dressyrträning med båda grabbarna för Görel. Vi hörs!


Läst 110079 ggr Kommentarer Kommentera



Nu är det en månad sedan jag skrev inlägget ovan. Vår älskade Hedda har vandrat vidare och saknaden och sorgen är fruktansvärd. Jag gråter varje kväll när jag går och lägger mig för att jag tänker på henne. Hjärtat värker av sorg och saknad. Det är min bästa vän som jag har förlorat och jag vet att sorgen kommer väl lägga sig med tiden, men saknaden kommer för alltid finnas där. Jag är ändå otroligt tacksam att vi fick så många år tillsammans och att hon fick vandra vidare innan tandsjukdomen spred sig så pass mycket att hon hade lidit. Nu fick hon avsluta på topp och sista veckan fick jag även rida henne och vi till och med hoppade några språng hennes sista ridpass. Hoppa och galoppera i skogen, det var det bästa hon visste <3

Det är så konstigt att hon inte är där ute i stallet längre. Jag köpte henne som sagt när jag var 16 år, och jag minns inte ens hur mitt liv var innan dess. Hedda har alltid varit med och jag önskar så att våra djur kunde få bli lika gamla som oss.

Hedda visste jag att jag skulle köpa redan innan jag hade provat henne. Jag hade sett hennes annons uppklistrad på en fälttävlan i Mariestad. Jag tittade på henne i terrängen och visste direkt att det var min häst. Jag hörde av mig till ägaren och sa att jag ville komma och prova. Vi bestämde en dag som jag skulle komma och prova, men senare hör hon av sig och säger att en annan som har provat henne har bestämt sig och kommer köpa henne, så jag får tyvärr inte komma och prova. Jag förstår ingenting, jag hade ju redan bestämt mig för henne och jag kände i hela kroppen hur hon var min hjärtehäst. Hur kunde någon annan gå och köpa henne???

Men detta gör att jag så klart tror på ödet. Ägaren hör av sig och säger att Hedda inte har gått igenom besiktningen så köparna har dragit sig ur. Veterinären trodde bara att det var någon liten vrickning från terrängen som hon hade gått precis innan, och efter några dagar är hon fräsch igen och jag åker och tittar på henne. Jag sitter i bilen med mamma och Annelie och tjatar hela vägen om att jag inte ens kommer behöva provrida henne, jag bara vet att det är rätt. Givetvis provade jag henne, och precis som magkänslan och hjärtat redan hade sagt så var hon THE ONE. Och igenom besiktningen gick hon utan problem!

Älskade, älskade Hedda <3 Finaste, snällaste, modigaste. 



Den sista bilden på oss innan vi sa farväl. Vi gjorde det hemma på gården och hon var så lugn och fin.

Det är tur att jag har mina grabbar, Marco och Bill, och min familj nu när det känns som att sorgen ska äta upp en. Utan dem hade jag nog inte överlevt. Marco och Bill ger så mycket glädje och äntligen börjar vi se ljuset. Först var jag på återbesök för 2,5 veckor sedan för min rygg. Frakturen är läkt och läkarna var chockade över hur snabbt den hade läkt. De hade sagt minst tre månader, och nu var den kotan läkt på 2,5. Så nu har jag äntligen börjat få rehaba min rygg, men överläkaren tyckte att jag skulle vänta i alla fall tre månader till innan jag började rida. Fick erkänna att jag började rida tre veckor innan återbesöket. Först hade jag ju bara tänkt "fuska" och rida Hedda eftersom jag verkligen ville rida henne några gånger till innan hon skulle lämna oss. Men eftersom det ändå kändes så pass bra så började jag rida Bill då också och han har skött sig exemplariskt och tagit hand om mig. Den andra ryggläkaren var inte förvånad när jag berättade att jag redan var i full gång med ridningen och sa att jag kunde lika gärna fortsätta så länge jag inte får ont, då har jag lovat att jag måste pausa. "Hästmänniskor gör ändå som de vill" sa hon. Ja, vi är väl ett speciellt släkte.

Veckan efter mitt återbesök var det dags för Marcos återbesök. Då hade jag skrittat honom uppsuttet i skogen i en vecka. Hans röntgenbilder såg jättefina ut och han fick klartecken att börja trava och galopera. Så nu rids han i alla gångarter och ökar på traven och galoppen successivt för varje ridpass. Helt fantastiskt att han efter en radiusfraktur nu är ute och galopperar i skogen. Ni kan ju förstå att han är lycklig! Vi ska tillbaka om två månader igen för att röntga och se så det inte är någon förändring, men om allt ser fint ut även då så är det nog dags att börja få hoppa så smått! Vi längtar båda två!!!

Och min älskade Bill har som sagt tagit hand om mig och inte hittat på bus. Vi har varit iväg på öppen bana och även hunnit med att hoppträna både för Amanda och Lennart. Och idag var vi iväg på tävling! Kan inte förstå att jag tre månader efter den här skadan har tävlat. Burstfraktur i ryggkota TH12 och ett knä där korsbandet slets av, ledbanden gick av, fibrerna runt knäskålen blev skadade och uttjänjda samt att jag fick skelettödem på både skenbenet och lårbenet. Jag trodde att jag skulle rida igen i år, men jag var osäker på om jag skulle klara av att hoppa/tävla. Så att komma ut på tävling idag kändes helt fantastiskt!

Jag badade Bill igår kväll och i morse knoppade jag honom och sprayade glansspray i hela svansen. Han doftade som en dröm! Utrustningen putsades och nytt schabrak åkte på sadeln. Jag köpte ett nytt schabrak med matchande luva och köpte även en ny hjälm och kavaj till mig själv preciiiis innan jag skadade mig, så de har legat i sina förpackningar och bara väntat på att få komma ut på tävling. Bill var så fin i sina knoppar och sina nya grejer och jag kände mig rätt så snygg jag med!

Vi hoppade 110cm med totalfel i Falbygden. Det var första gången vi var där och det var jättefint och trevligt. Bill kändes fin både på framridningen och framhoppningen. Jag var förstås lite nervös innan, men det släppte när jag satt upp. När vi kom in på banan var han lite spänd för den jättestora läktaren, men red fram och tillbaka där några gånger innan det var vår tur. Han hoppade en jättefin runda och gjorde fina svängar i omhoppningen. Det blev en felfri runda och det räckte till och med till placering! Helt otroligt! Jag hade varit nöjd med allt så länge vi kom runt idag, så det var verkligen kul att han kändes så fin och att det dessutom blev felfritt. Bill har ju inte heller tävlat sedan vi gjorde det tillsammans sist i januari och under tiden jag var skadad har han bara fått löshoppa.

En otroligt lyckad dag och det känns så härligt att vara igång igen och att Marco även får komma igång <3

Om drygt en vecka ska jag på återbesök hos ortopeden för mitt knä. De trodde inte att operation skulle behövas och min fysio som jag går regelbundet hos tycker inte att det behövs i nuläget, så jag hoppas att jag slipper det. Jag känner så klart av knät att det är instabilt och att jag till exempel inte kan sitta på huk än osv, men jag är otroligt fokuserad på min rehab och jag märker framsteg, så jag hoppas att livet så som jag lever det ska fungera utan korsband. Jag opererade ju bara menisken på mitt vänstra knä och aldrig korsbandet, och det har fungerat jättebra, så jag hoppas att två knän utan korsband kan fungera fint också. Det får framtiden utvisa!






Dagens runda med Bill kan ni se här ovan. Jättenöjd!

I nästa inlägg kommer jag visa bilderna från fotograferingen som Hedda och jag gjorde. De blev helt fantastiska och jag är så glad att vi gjorde den <3 Så tacksam att ha så många minnen med henne <3

Som vanligt uppdateras det flitigt på Instagram - aamaziingsara för den som vill hänga med.


Läst 135775 ggr Kommentarer Kommentera

Hej! Förra veckan var vi på återbesök med Marco för att röntga honom igen. Det såg jättefint ut och han ska fortsätta att skrittas för hand och sedan röntgas igen den 25 maj för att då se så att allt ser fortsatt bra ut och att man då kan börja rida honom. Eftersom han kan vara lite halvvild (speciellt nu när han är understimulerad) så har jag börjat tömköra honom i skritt i sin hage istället för att leda. Då har jag mer kontroll på honom samt att han får jobba lite :)
Fick även rekommenderat av veterinären att ge honom Bone-Care, ett tillskott som bevisats främja benbildning, reparation och bentäthet. Tydligen inte helt lätt att få tag på, men hittade hos Proteinbutiken och köpte en låda. Med tanke på att jag också har en fraktur så tänkte jag att detta blir ju perfekt för mig också, så nu äter Marco och jag samma tillskott varje dag. Bone-Care och MSM! Lite roligt ändå, vi är verkligen in this together ;) 





Sedan har jag något fruktansvärt sorgligt att dela med mig av. Min älskade Hedda ska snart vandra vidare till de evigt gröna ängarna :,( Jag tror aldrig att jag skrev detta förra sommaren, men vid den årliga kollen av hästarnas tänder upptäckte vi att hon hade fått tandsjukdomen EORTH. Det hade då drabbat två tänder som satt på två olika ställen, så vi kunde dra ut dem. De andra tänderna hade inte drabbats eller var lösa eller liknande. Dock förstod vi att vi inte skulle få ha kvar henne allt för länge efter att ha upptäckt detta. 
Hon har ridits, tävlats och varit pigg och fräsch hela tiden efter att tänderna drogs ut. När vi nu för ett litet tag sedan kollade tänderna igen hade det spridit sig till fler tänder :( Vi inser att dra ut fler tänder inte är värdigt och vi vill att hon ska avsluta med flaggan i topp. Det känns förjävligt och det går verkligen inte att förbereda sig alls, fastän vi har vetat om att dagen ska komma. Hur går man ens vidare?? Jag har aldrig behövt ta bort någon häst tidigare och Hedda är verkligen den mest snälla, speciella häst. Jag har haft henne sedan hon var 7år, idag är hon 24.
Det som känns positivt att vi inte behöver ta bort henne akut är bland annat att jag fick möjlighet att boka in en fotografering. Så förra veckan åkte vi till en strand i Frillesås för att fotograferas i solnedgången. Hedda var som vanligt en stjärna och jag längtar till jag får se bilderna. Så länge får ni se några bilder som Fredrik tog med mobilen här nedan.
En annan sak som jag också är tacksam för att det inte blev akut är att jag faktiskt har kunnat rida på henne. Ja, kanske är jag helt dum i huvudet som sitter upp med en fraktur i ryggen och ridförbud, men jag kan inte låta min bästa vän sedan 17!!!!! år tillbaka somna in utan att vi har fått lattja runt i skogen några gånger under sista tiden i livet <3
Hedda har inte bara betytt allt för mig, utan också för så många andra. Jag kommer givetvis ägna ett helt inlägg åt henne nästa gång jag skriver, men nu måste jag sluta då jag inte ser mer då ögonen svämmar över av tårar.





Läst 134497 ggr Kommentarer Kommentera
APR
07
2023

Hej! Jag hade tänkt skriva det här inlägget för ca tre veckor sedan, men då jag själv skadat mig (mer om det längre ner) så gick musten liksom ur mig. Men nu ser allt lite ljusare ut och det är dags för ett inlägg!

Som ni vet så har min hjärtehäst Dimarco stått i hängmatta i 12 veckor hos Mälaren Hästklinik i Sigtuna pga av en broddspark som resulterade i ett sår som gick hela vägen in till benet och gjorde en spricka som var så illa att det nästan blev en fraktur. Det har varit en orolig tid och jag har mått fruktansvärt dåligt, men vi fick rapport från kliniken varje vecka och gång på gång så var det positiva besked <3

Onsdag den 15 mars röntgade de honom för sista gången på Mälaren Hästklinik och efter att både veterinärer och kirurger hade tittat på bilderna och sett att det såg bra ut så tog de bort hängmattan! Han har hela tiden i hängmattan stått på benet och har kunnat röra sig lite både fram och bak och i sidled, men han har inte kunnat lägga sig ner eftersom belastningen skulle bli alldeles för stor för benet. Nu däremot tog de bort hängmattan och han fick röra sig fritt i sin box och de tog även ut honom ur boxen och gav honom ett ordentligt bad.

Torsdag den 16 mars började mamma och jag köra upp till Sigtuna och vi fick även information om att han hade lagt sig ner och rullat sig och sedan ställt sig upp igen utan problem. Vi kom fram på kvällen och fredag den 17 mars åkte vi ut till kliniken för att hämta hem vår älskade Marcobus.

Transporten hem gick jättebra och han stod som ett ljus. När vi kom hem fick han genast gå in i sin utebox och han la sig och rullade sig nästan det första han gjorde. Han är ju en häst som ligger ner ganska mycket, så känslan måste varit fantastisk.

Under helgen fick han stå i sin utebox och liksom landa, men på måndagen öppnade vi dörren och han fick tillgång till sin lille sjukhage. Vi hade fått med lugnande som vi kunde ge honom (men det har inte behövts än), och jag var väldigt nervös att han skulle "flippa", men han var bara sååå nöjd att få komma ut! Han ställde sig direkt vid sin hölåda och började käka. Visst har han gjort lite brall och bus nu under de snart tre veckorna som han har varit hemma, men inte alls så mycket som jag hade trott. Väldigt skönt!

Så nu går han i sin sjukhage och dörren till hans box är alltid öppen så han kan välja själv om han vill vara inne eller ute och väldigt ofta går han in i boxen på dagarna och chillar lite. Vi har utökat sjukhagens storlek ett snäpp och förhoppningsvis kan vi utöka lite till om drygt en vecka. 

Han får promenera för hand upp till 100 meter om dagen. Så när vi ska ta in honom i stallet för att göra hans sjukgymnastik får han gå några varv på gårdsplanen först. Han fick sjukgymnastik på kliniken tre gånger om dagen, så innan vi åkte hem med honom visade de vilka övningar vi ska fortsätta att göra hemma.

Nästa vecka på torsdag ska vi till vår veterinär på Hästklinik Florian Lackner och röntga honom för att se att det ser fortsatt bra ut. Efter det får vi veta mer om hur vi ska fortsätta hans rehab :)

Mälaren Hästklinik i Sigtuna har varit helt fantastiska och tagit hand om Marco på bästa tänkbara sätt. Är otroligt tacksam för allt de gjort för min häst!

Jag vet att väldigt många efter mitt inlägg där jag berättade att han skulle stå på klinik i tre månader frågade om vad detta skulle kosta. Jag svarade på alla kommentarer i Facebooktråden, och många blev förvånade över att det lät så "billigt" och flera berättade att de själva hade haft en summa på nästan det dubbla.

Den preliminära fakturan landade på 172.000 kr, men de justerade den sedan till 140.000 då dygnspriset rabatterades eftersom han stod där så länge. Den totala kostnaden för oss blev 35.000 kr att betala ur egen ficka efter att hans försäkring från Agria hade använts. Drygt 10.000 kr per månad och då har han stått på akutmottagning med full service dygnet runt och mängder med otroliga veterinärer, djursjukvårdare och fysio som har sett till honom på bästa sätt. Vi är oändligt tacksamma!



Han ser otroligt fin ut i kroppen för att inte ha rört sig något nämnvärt på tre månader. Givetvis har han fått lite mage, men musklerna är kvar! Vi har varit hos Vivi på Svensk Hästrehab två gånger sedan han kom hem och då har han fått PEMF, laser och djupvåg. När veterinären ger klartecken kommer han även att få börja gå på vattenbandet för att rehaba. Älskade Marco, nu rehabar vi tillsammans.

Så ja, då får jag väl ta och berätta vad som har hänt med mig. För fem veckor sedan hoppade jag en annans häst på hoppträning. Jag hade hoppat den hästen veckan innan och det hade gått jättebra. Nu skulle jag hoppa den igen och vi hoppade bana. Hoppade runt jättekäckt, men efter sista hindret går det åt helvete. Vi vet inte riktigt varför hästen gjorde som den gjorde, men vi landade som sagt efter sista hindret och galopperar mot kortsidan när hon plötsligt bara tvärnitar och tvärvänder åt andra hållet. Jag gör någon vridning och volt och fortsätter åt det hållet vi var på väg. Jag hör och känner när jag lämnar hästen hur knät hoppar ur led. Min knäskål på vänster knä har ju hoppat ur led tre gånger och jag har även opererat det knät, så jag visste exakt vad det var som hände. Den här gången var det dock höger knä. 

När jag landar i backen smäller jag i svanskotan och ryggen. Amanda, min tränare, undrar om vi ska ringa ambulans, men jag vill bara ligga kvar på backen och andas en stund. Får hjälp att resa mig och som tur var så var Fredrik med mig, så han hjälper mig ut till bilen och vi åker hem. Eftersom detta var på kvällen kände jag att det inte var någon idé att åka in till akuten, för jag visste att jag inte skulle få någon hjälp, utan jag sa att vi åker in imorgon istället. Så vi åkte hem, lindade knät med is och la det i högläge och sedan försökte jag sova. Jag vaknade runt halv två och smärtan var total och knät hade svullnat upp till en handboll. Försökte härda ut men klockan tre väckte jag Fredrik och sa att vi får åka in ändå.

Kommer till akuten och får hjälp av en sköterska direkt. Berättar att knät har hoppat ur led och att jag misstänker korsbandsruptur (man inser ju att man har skadat sig för mycket de senaste åren när man fastställer sin diagnos för vårdpersonalen innan de ens undersökt en) samt att jag har ont i ryggen. Hon lindar knät och jag får lämna urinprov, men sedan skickar hon hem mig med smärtstillande och ber mig komma tillbaka på förmiddagen då det bara fanns en läkare på plats under natten. Det var ju så jag visste att det skulle bli, men det var skönt att få smärtstillande.

Åkte tillbaka på förmiddagen och får träffa läkare direkt eftersom jag varit inne under natten. Hon ser att knät är som en handboll och att jag har sjukt ont, så hon skickar mig till röntgen för att röntga både knä och rygg innan vi fortsätter någon undersökning. Eftersom detta var slätröntgen så var jag övertygad om att den inte skulle visa något. Jag kände ju att inget var brutet i benet och att en remiss till magnetröntgen var det enda som gällde. Ryggen var jag inte ett dugg orolig för. Det kändes bara som en rejäl smäll, lite mörbultad bara.

Får röntgas och sedan vänta på att läkaren tittar på bilderna. Som väntat visade röntgen inget på knät. På ryggen däremot... En fraktur på th 12. Den sista kotan i bröstryggen. "Ursäkta va?" säger jag. Är ni säkra?? De undersöker min rygg, klämmer, känner, gör reflextester m.m. Jag känner allt, men jag känner inte att det gör ont EXAKT där. Utan jag beskriver hela tiden att det är en jämn smärta över hela nedre delen av ryggen, men att den smärtan går inte ens att jämföra med det jag känner i mitt knä.

Pga detta bokar de in skiktröntgen för ryggen. Medan vi väntar på den undersöker de knät, men eftersom det är så otroligt svullet så börjar de med att tömma knät. De sticker hål och tömmer rör, efter rör, efter rör med blod. Jag kan äntligen relatera till hur det måste kännas för en häst när hovslagaren skär upp en hovböld. Trycket bara lättade och det var så vansinnigt skönt. Nog för att det fortfarande gjorde svinont, men det släppte i alla fall lite. 

När de hade tömt knät på säkert tio rör blod kunde de äntligen undersöka det och de trodde också att främre korsbandet var skadat samt att ledband och ligament var uttänjda/trasiga. De skickade remiss till magnetröntgen.

Jag fick sedan göra skiktröntgen på ryggen och det visade sig att jag hade en burstfraktur på sista bröstkotan. Läkaren förklarade att en burstfraktur innebär i princip att kotan har sprängts inifrån och ut och att både främre och bakre delarna av kotan har gått sönder. De börjar prata om operation, men kontaktar en ryggkirurg på Sahlgrenska som jag får besöka dagen efter.

Så på fredagen åker jag till Sahlgrenska och träffar en ryggkirurg och röntgar ryggen igen. Kotan är alltså delad i två delar, men som tur är anser de att operation inte behövs, utan att den ska läka av sig själv med hjälp av att jag bär korsett. Så de passar in en otroligt sexig stålkorsett på mig som jag får instruktioner om att bära i tre månader (läketiden för frakturen är samma som Marcos fraktur, nämligen 12 veckor). Jag får även information om att jag ska komma och röntga mig med jämna mellanrum så att de kan hålla koll på kotan och se så att den inte "kollapsar". Jag var och röntgade mig för tredje gången på Sahlgrenska igår och var otroligt nervös. Jag fick positiva besked! Kotan läker fint, allt ser bra ut, alla facetter, ledkapslar och allt vad det är runtomkring kotan är helt stabila och intakta. Superskönt besked! Min ryggläkare är jättebra och det är ju väldigt viktigt. Från början trodde de att kotan skulle vara läkt runt 4 juni, men igår fick jag ett nytt datum av läkaren. Jag vill inte jinxa något, så jag kommer inte skriva här än när de tror att ryggen är läkt, utan det berättar jag helt enkelt när den har läkt klart! :) Men! Jag vill ändå berätta att sedan jag skadade mig har jag varit två gånger i veckan hos Svensk Hästrehab för att få behandling på både ryggen och knät. Jag får PEMF på både rygg och knä och bevisligen har det gett resultat på min rygg och även på mitt knä. Det är säkert många som inte tror på sånt här, men just nu känner jag mig ändå som ett levande bevis. Jag gör verkligen allt jag kan för att bli bra så fort som det bara går, så PEMF på rygg och knä två gånger i veckan, jag intar MSM varje dag, dricker benbuljong varje dag, gör lättare sjukgymnastik för knät varje dag och går på gym för knät varannan dag och kör maskiner, samt vilar mycket. Känner mig sjukt målinriktad och motiverad att komma tillbaka så snabbt det går, men lovar, gör inget förhastat.

Jag hade otrolig tur med magnetröntgen för knät. När jag skadade andra knät fick jag vänta i sex veckor på magnetröntgen, den här gången lyckades jag få en återbudstid och fick göra den en vecka efter skadan. Två veckor senare fick jag träffa läkaren och få resultatet. Som vi misstänkte var det främre korsbandet skadat, men jag har ju inget främre korsband på vänster knä och det har jag klarat mig bra utan tack vare träning, så de tror att med hjälp av fysio och träning så klarar jag mig utan här med. Vi har sagt att jag ska träna på ordentligt nu i två månader och sedan träffa läkaren igen för att se hur det har utvecklats, men det hade varit otroligt skönt att slippa operation. Sedan var som väntat också bägge ledbanden uttänjda, ligamenten och fibrerna kring knäskålen var skadade och sedan hade jag tydligen väldigt tur, för när knäskålen hoppade ur led och jag slog i backen, så har lårbenet och skenbenet smällt i varandra och jag har fått skelettödem på både lårben och skenben, men de sa att med lite mer kraft hade jag fått en fraktur, så det var ändå tur i oturen.

Jag har nu alltså min stålkorsett på mig i princip hela tiden (inte när jag sover eller ligger i soffan) och jag har även en ortos på benet. Den har jag på mig när jag går utomhus (jag går utan kryckor sedan ca två veckor tillbaka) men när jag är inne har jag den bara ibland och jag behöver inte ha den när jag tränar. Jag ska ha den nästa vecka också, men sedan om jag känner att det känns stabilt kan jag ta bort den helt.

Så jag är så klart sjukskriven nu, vilket är sviiiiintråkigt, men jag har otroliga vänner och kollegor. Det är så många som kommer och besöker mig, flera underbara människor har kommit med blommor och fika och jag är verkligen tacksam för människorna i mitt liv. Och det är otroligt skönt att ha hästarna hemma, för då kan jag ändå gå ut till stallet och pyssla lite med hästarna :)

Så ja, det har varit kämpiga veckor, men efter senaste besöket hos knäortopeden och senaste besöket hos ryggläkaren så känns det mycket ljusare. Det är så klart lång väg kvar, men jag är supermotiverad! 

Vi hörs när jag har mer att uppdatera om men så länge kan ni följa min vardag på Instagram - aamaziingsara :)



Och innan jag stänger ner måste jag så klart berätta att vi har sålt Cooper! Det känns jättebra med hans nya ägare och det ska bli så kul att följa dem i framtiden! :)


Läst 111702 ggr Kommentarer Kommentera

Hej! I onsdags var det äntligen dags för Marco att röntgas igen. Sex veckor efter första röntgen, när han skadade sig. Var otroligt nervöst! Med tanke på att allt har gått bra så här långt och att såret har läkt fint så kändes det som att det skulle bli ett positivt röntgenbesked, men oron att det inte skulle ligga rätt eller ens ha börjat läka fanns så klart där. Efter att de hade röntgat skulle både veterinärer och kirurg kolla på plåtarna. De ringde sedan och sa att allt låg som det ska och att det syntes att det har börjat läka! Vilken lättnad. "Allt går enligt plan" sa de. Om allt fortsätter att gå enligt plan så har han nu sex veckor kvar i hängmattan. Halva tiden har gått! De sa att de röntgar honom nästa gång igen om sex veckor, för att se att benet är helt läkt, så att de kan ta bort hängmattan. När de tar bort hängmattan vill de ha kvar honom några dagar för att se att han kan lägga sig ner, rulla sig och resa sig utan problem. Även se så att det inte är något annat. Men om allt går som vi hoppas och önskar så kanske vi kan få hämta hem honom om sju veckor?! Det hade varit fantastiskt <3

Samma dag som han röntgades ringde hans boxgrannes matte på facetime så att jag fick se honom och prata lite med honom. Han ser fortfarande jättefin ut i kroppen, vilket är skönt. Han har sjukgymnast som hjälper honom flera gånger i veckan.

Om 1,5 vecka ska jag åka upp och hälsa på honom igen. Längtar!



Bild som jag fick i veckan när bästa Annelie var och gosade med honom <3

Här hemma är det full fart med Bill. Det har varit hoppträningar, dressyrträning och igår var det dags för årets första tävling. Vi åkte i snöstorm ner till Helsingborg tidigt en morgon. Det blev att inleda året med två klasser, 110 och 120cm. Bill kändes superfin och fokuserad. Han skötte sig exemplariskt både på framridning, framhoppning och inne på banan. Riktigt roligt! I 110cm var han felfri och blev 5:a och i 120cm gjorde han en jättefin runda men tyvärr en liten touch på sista bommen så att den trillade i backen. Men jättenöjd med hans hoppning i båda klasserna. Så kul att komma igång och tävla igen :) Filmer finns på Instagram - aamaziingsara!



På prisutdelning :)


Läst 117916 ggr Kommentarer Kommentera
JAN
18
2023

Hej! För drygt en månad sedan, lördagen innan jul, hände något alldeles fruktansvärt. Marco blir så illa sparkad att han får en spricka i ett framben, nästintill en fraktur. Den värsta dagen i mitt liv.

Marco går i egen hage då han inte är förtjust i andra hästar. Varje morgon när jag går upp går jag alltid in i badrummet och tittar ut genom fönstret. Där ser man hela Marcos hage och utebox, så jag har som morgonrutin att kika vad han gör. Den här morgonen är det något som inte stämmer. Jag ser inte Marco i hagen och jag tycker att staketet mellan hans hage och de andras ser konstigt ut. Jag tittar igen och ser att trästaketet är helt demolerat på ett ställe och förstår genast att Marco kommit in i fel hage. Jag FLYGER ner för trapporna och ut i pyjamasen. Jag hör hur Ratzia gör sina brunstiga skrikläten och springer in i hagen. Jag ser Marco, som är alldeles uppjagad, och får tag i honom direkt. Först kan jag inte se något och han går normalt (förmodligen pumpad med adrenalin). Sedan ser jag ner i snön att den blir röd och jag förstår att han fått ett sår. Min första tanke är att han trampat sig själv och jag börjar leta efter såret. Jag ser sedan att blodet kommer högre uppifrån och hittar såret strax ovanför hans knä på utsidan. Jag tar in honom på stallgången och herregud vad det blöder. Det fullkomligen forsar. Jag tvättar och tvättar och tvättar. Lägger ett bandage. 

Distriktsveterinären kommer ut och det blöder fortfarande. Hon tvättar rent med mängder av koksalt. Sedan sticker hon in något för att se hur djupt såret är. Det går hela vägen in till benet. Till hans skelett. Dock tror hon ändå inte att det är någon spricka eller fraktur, eftersom han står på benet och till och med avlastar något bakben ibland. Han är halt, men absolut inte blockhalt. Hon säger att går inte svullnaden ner och att han snabbt går bättre får vi boka tid för röntgen och ultraljud, men mamma bokar tid direkt, för säkerhets skull. Distriktsveterinären syr igen hans sår.

Vi får tid efter helgen hos vår veterinär. Det är svullet runt såret och han är halt, men fortfarande inte så halt som han förmodligen borde varit. Marco reagerar när hon känner runt såret och vi börjar med att röntga. På kliniken kommer bilderna upp direkt på en stor skärm så att även jag ser dem. Jag som inte kan läsa av röntgenbilder ser direkt hur illa det är. Det känns bara som att det är ett enda långt, tjockt streck. Min veterinär bekräftar det jag ser och jag hoppas bara att jag ska vakna upp och att allt är en mardröm. 

Veterinärerna på kliniken diskuterar med varandra, ringer andra veterinärer, ringer kirurger, ringer till och med folk utomlands. Jag står med Marco i boxen och bara svettas. Är det nu det är dags att ta farväl? Kommer de säga att det inte går att göra något? Det får inte hända. Han är min hjärtehäst. Min once in a lifetime. Det får bara inte sluta så här.

Efter vad som känns som en evighets väntan; vår veterinär vet att vi gör allt och lite till för Marco och hoppet om att han ska överleva detta finns ändå där. Ingen kirurg som de har pratat med anser att operation skulle behövas. Däremot får han ABSOLUT inte lägga sig ner, för då är risken stor att benet går helt av, och då är det kört. Vi måste därför köra honom till en klinik som har hängmatta. Så vår veterinär ringer till Helsingborgs djursjukhus för att berätta att vi kommer köra ner dit. Då blir mardrömmen värre. Det visar sig att Helsingborg bara har en hängmatta. Och den är upptagen. 

Nu rings det runt igen. Vilken klinik har en hängmatta? Närmsta djursjukhus, efter Helsingborg, som har en (till och med ännu fler) hängmatta är Mälaren Hästklinik. I SIGTUNA. Det diskuteras om han ska vara hemma och att vi ska hålla vakt så att han inte lägger sig, eller om vi ska lasta honom och köra från Kungsbacka till Sigtuna. För mig finns bara ett alternativ, och det är Sigtuna. Han är så van vid att åka transport och de har lindat hela hans ben uppifrån och ner med huuur många lager som helst, så hans ben är lika tjockt som en elefants. Att han ska klara sju timmar i transport upp dit tror jag verkligen. Däremot att ha honom hemma. Absolut inte. Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om jag vände ryggen till för en sekund, han får för sig att göra ett försök att lägga sig ner och bryter benet. Det skulle jag aldrig återhämta mig ifrån.

Så vi lyckas lasta på honom på släpet, och Fredrik, mamma och jag kör mot Sigtuna. Han står som ett ljus i transporten och jag måste ändå säga att denna vilde till häst, med så mycket bock och bus i sig, måste ha förstått allvaret. Resan upp gick bra och vi anlände till akutmottagningen runt ett på natten. Även veterinären här som tog emot oss blev förvånad över hur bra han gick för att ha en så allvarlig skada.

Vi fick ställa in Marco i boxen och de fick koppla fast hängmattan. De säger att de flesta hästarna klarar och accepterar hängmattan bra, och det har även Marco gjort, vilket är otroligt skönt.

När vi körde upp honom var allt väldigt ovisst. Hur länge ska han stanna? Finns det ens chans att han blir bra? Vad händer nu? Så många frågor, men mitt i natten blir det så klart inte så många svar. Veterinären som tog emot oss uppe på Mälaren kände jag i alla fall stort förtroende för och det var skönt. 

Dagen efter, när vi var på väg hem igen, ringde de från kliniken tre gånger. De hade kollat röntgenplåtarna, diskuterat med kirurg m.m. Allt är lite av en dimma från de första dagarna då vi fortfarande inte riktigt visste, och jag har gråtit så mycket och mått så dåligt.

Igår var det exakt fyra veckor sedan vi körde upp honom till kliniken, och igår tog jag flyget upp till Stockholm från Göteborg (kliniken ligger faktiskt väldigt nära Arlanda). Det var underbart att äntligen få träffa honom igen! Veterinären som har mest hand om Marco där uppe ringer varje måndag med rapport om veckan som gått och de skickade även bild på honom på julafton <3 Och sedan har jag bästa Annelie, som ni också känner härifrån Hippson, som har varit på kliniken och hälsat på honom flera, flera gånger! Hon och hennes döttrar har hälsat på Marco och gett honom morötter. Annelie har skickat bilder till mig varje gång och vet ni vad den här FANTASTISKA människan gör? Hon ringer videosamtal till mig så att jag fick se min Marco. Ord går inte att beskriva hur tacksam jag är för henne.

Så igår var jag ute på kliniken två gånger och gosade med Marco. Borstade, masserade, matade med morötter. Han ser fortfarande fin ut i kroppen och han blir verkligen väl omhändertagen där uppe. Han är vid gott mod och jag pratade med en annan kvinna som också har sin häst i hängmatta där och hon sa att Marco är jättelugn och cool varje gång hon är där. Så skönt att han ändå verkar förstå och har anpassat sig. 

Ni får ursäkta att inlägget kanske är lite luddigt och spretigt, men det är så mycket känslor och fortfarande är det ovisst, men jag ska berätta vad status är nu. Han har varit där uppe i hängmattan nu i fyra veckor. Det brukar ta 12 veckor för en fraktur att läka, och han ska vara i hängmattan till det är helt läkt, så minst 12 veckor i hängmattan plus att när han väl slipper hängmattan får han vara kvar ett litet tag till så de ser att allt går som det ska. I början var man väldigt orolig för hans sår, då det tydligen kan påverka skelettets läkning, men det har peppar peppar sett fint ut hela tiden och de har tagit bort stygnen och det ser ut att ha läkt fint. Han har även blivit av med bandaget lite i taget och nu hade han faktiskt inget bandage alls kvar.

Han ska röntgas igen i början på februari, och då får vi veta mer. Har det börjat att läka? Har skelettet flyttat på sig? osv. Så jag ber nu till Gud att det blir ett positivt samtal efter röntgen. Om benet väl läker, så ska han bli helt återställd igen. Det enda jag önskar <3 



Den här bilden fick jag av Annelie under Marcos första dagar på kliniken <3



Äntligen återförenade, om så bara för en dag <3 Jag planerar redan mitt nästa besök. Det suger så klart att han är så otroligt långt borta och det inte bara är att åka dit en kväll efter jobbet, men samtidigt känner jag mig otroligt trygg med att ha honom där och jag vet att han får absolut bästa vård!



Bild från igår :) Han kan ändå röra sig några steg fram och tillbaka och i sidled <3



Så här ser hängmattan ut. Han kan lägga sin vikt där i och på så sätt vila.

Vi hörs igen efter hans röntgen, förhoppningsvis med positiva besked! <3


Läst 110686 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
16
2022

Hej! Nu blir det lite vintervila för hästarna här hemma. Lund blev årets sista tävling för oss och förhoppningsvis kommer vi även starta 2023 där :) Jag skulle åkt till Åstorp som sista tävling i år, men jag blev förkyld och stannade hemma. 

I tisdags var det dressyrträning för Nina Fox Stark med Marco och Bill. Båda gick väldigt fint, men speciellt Marco. Kändes superfin i galoppjobbet och var helt avspänd. Jag har börjat sätta i bollar i öronen på honom sedan cirka två månader tillbaka och skillnaden är otrolig. Han är ju väldigt ljudkänslig och spänner lätt till när det låter, men med dessa hör han inte alla små ljud som oväntat låter och blir därför inte störd utan kan koncentrera sig i lugn och ro hela passet. Så himla skönt! Har i dem när vi rider ut och rider dressyr. När vi hoppar har han ett helt annat fokus, så då upplever jag inte att jag behöver ha i bollarna utan det räcker med vanlig luva.
När vi rider ut har det varit jättestor skillnad. Ska vi ut och galoppera mycket så rider jag helst honom själv och tar sedan Bill tillsammans med mamma och Ratzia, för Marco blir så hetsig och bara bockar. Han tycker inte om att gå sist när vi galopperar, då börjar han bocka och tror att den hästen framför ska försvinna iväg. Så därför får han alltid gå först, men det är han inte heller helt tillfreds med. För när vi galopperar så hör han ju hur hästen bakom dundrar på, och då blir han stressad av det. Testade att sätta i bollarna och vilken skillnad. Kunde galoppera i lugn och ro först utan att bocka och försöka rusa iväg, för han hörde inte hur hästen bakom kom galopperandes. Så himla skönt! Så nu har han alltid i dem när vi rider ut :) Kan inte förstå att jag inte testat detta förrän nu.

Efter träningen tog vi vägen förbi hästkliniken och fick dem vaccinerade. Nu kommer de få en lugn period fram till nyår då jag har väldigt mycket jobb. Sedan kör vi igång igen!

Detta fick bli en väldigt kort uppdatering, men vi hörs när vi kommit igång efter jul och nyår igen :)


Läst 116314 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Här får du följa Sara Ekmans vardag. Det är hästar, resor och allt däremellan.



Maila Sara

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare


Arkiv



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.