Unni på hästarna Box Car Willie och Doobie i Drammen.
FOTO: Paulo Velez/HorseMultimedia.com
  
En ryttare som får bråda dagar i Falsterbo är Unni Ragnarsson, 14 år. Hon kommer från lilla Bondersbyn utanför Kalix i Norrbotten och rider stor häst sedan ett år tillbaka. Både i allsvenskan och i childrens-klasser.
   
Text: Anki Yngve
  
Unni har under våren ingått i Piteå Ridklubbs elitlag, som vann semifinalen på Strömsholm. Dessutom vann hon childrens-klassen samma helg, blev uttagen till landslaget och fick rida NM i Köpenhamn. Under Falsterbo Horse Show startar hon både allsvenska-finalen och finalen i Mountain Horse Children’s Challenge.
  
Hej Unni, först och främst, hur var childrens-NM i Köpenhamn förra helgen?
– Det var kul att få åka på ett mästerskap och framför allt att bli uttagen till laget. Vi tog lagbrons och jag blev sexa individuellt, vilket jag är nöjd med då jag endast har ridit Doobie sedan i februari. Hon rev bara en bom på fem rundor.
  
Du är 14 år och redan framgångsrik. Berätta, hur är det att tävla med Kalix som utgångspunkt?
– Det går bra, men det blir mycket resande om man vill åka på större och lite mer speciella tävlingar. Alla kval går långt söderut. Vi hade 35 mil till närmsta allsvenskaomgång och 94 mil till närmsta Children’s Challenge-kval, till exempel.
– Annars är det inte så stor skillnad, när man inte har så mycket tävlingar i närheten blir det oftast att man tränar mer, vilket kan vara till fördel ibland.
– Jag är tvungen att rida ut väldigt mycket då jag inte har egen ridbana, det gör att mina hästar automatiskt blir ganska vältränade. Dessutom tror jag att hästen tycker att det blir roligare att hoppa när den slipper göra det jämt, så det finns både för- och nackdelar med att bo som jag gör.
  
Men just nu befinner du dig i Skåne?
– Jag bor hos mormor och morfar och har Doobie uppstallad hos mammas kompis Maria Alfredsson, sedan childrens-kvalet på Åby. Det blir för långt att åka fram och tillbaka när det nu blev både NM och Falsterbo. Eftersom jag har sommarlov går det bra att vara borta så pass länge, jag missar inte någon skola. Annars hade det inte gått.
  
Piteå vann Agriaallsvenskans semifinal på Strömsholm. Vad är målet i Falsterbo?
– Det är ju ett snäpp svårare nu och det blir debut för min del i 1,35. Men alla hade bra lag på Strömsholm och ändå vann vi, så jag tror att vi har en god chans i Falsterbo. Vi satsar på pallplats!
  
Dina lagkamrater har en bit att åka, hur lägger de upp resan?
– De flesta tävlade i Sundsvall förra helgen och fortsätter nu neråt. De stannar nog på vägen i Enköping hos Micke Schultz, vår tränare, och sedan kör de hela vägen till Falsterbo.
  
Du rider alltså både allsvenskan och childrens-klasserna under FHS. Vad tycker du om den här nya kategorin, alltså barn och ungdomar på stor häst?
– Jag tycker det är kul att det finns klasser för oss yngre. Övergången från ponny blir lättare när man fortfarande kan tävla mot dem som är lika gamla som en själv, men i en annan kategori. Ännu finns det ju väldigt lite childrens-klasser, även om det har blivit betydligt mer sedan förra året. Det finns inte sådana klasser uppe hos oss, därför tävlar jag väldigt sällan ”childrens” utan oftast mot vuxna.
  
Ni föder upp egna hopphästar hemma i Bondersbyn, berätta!
– Ja, vi föder upp hopphästar under namnet ”Northern Jumping”. Bland annat har vi sålt hästar till Tyskland, England och Belgien, och så inom Sverige så klart. Många av hästarna säljs som föl, men vi har ett par unghästar som är på utbildning och som jag förmodligen ska få hem och rida. Kanske nästa år.
– En av mina favoriter är Northern Comme Plot (e. Plot Blue – Contender), hon är min men bara fyra år ännu. Sedan köpte mamma ett sto, Ayala (e. Contender – Cento), som har fått två föl och som nu har börjat tävla. Henne ska jag nog också börja rida, får se vem av dem som kommer hem först.
– Nu när jag rider stor häst kommer vi att behålla lite fler av uppfödningarna. Vi har bland annat ett ettårigt sto e. Stakkato – Embassy I – och fick ett sto e. Cristallo I i år som ser jättefint ut. Hon blir också kvar!
   

FOTO: Victoria Mickelsson

Det har varit två helt otroliga veckor i och runt Caen – med utmärkt sport, stor dramatik, besvikelse, glädje och till och med sorg. Vi avslutar vår VM-bevakning med en sammanfattande tillbakablick. Minns mästerskapet med oss – och tack alla läsare för ert stora engagemang!

Visst, det var inte Sveriges dag i Final Four-finalen i Caen, Rolf-Göran Bengtsson hamnade utanför podiet som fyra. Men hans häst Casall blev i alla fall en vinnare – med Jeroen Dubbeldam i sadeln. Här frossar vi i finalen, genom ett bildspel signerat Tomas Holcbecher.

Här kan du läsa Hippsons intervju med Rolf-Göran Bengtsson.
Här hittar du vår direktrapport från finalen, med bilder och massor av tv-klipp.

Rolf-Göran Bengtssons axlar hängde ner, han var tydligt besviken över att ha gått ur VM-finalen som fyra.
– Det är väldigt olyckligt att få ett ner med sin egen häst. När de andra red noll där var jag plötsligt ordentligt distanserad, innan det ens hade börjat, säger han.

Det var inte Rolf-Göran Bengtssons dag i Caen. Finalen började med ett ned på C-hindret i kombinationen med Casall.
– Jag trodde att han skulle komma ur den bra. Det var sjutton också att det skulle behöva hända, säger han, när han lågmält möter pressen direkt efteråt.
Inne på arenan pågår prisutdelningen med topp tre, Rolf-Göran är den som ”blev över den här gången”.
– Jag hade så klart förväntat mig något annat av det här. Jag skulle helst inte stå här och prata med er nu, säger han. 

Känsligare än han trodde
Rolf-Göran inledde hästbytet med att rida Jerone Dubbeldams unge Zenith.
– Den var betydligt känsligare än jag trodde. Jerone och hästen känner varandra utan och innan. Efter det första nedslaget drog jag ner tempot betydligt, det kostade två tidsfel vilket jag inte hade råd med. Det hade kanske varit en fördel att ha haft den hästen senare.
Även med Patrice Delaveaus Orient Express blev det nedslag för Rolf-Göran.
– Där valde vi att gå framåt på sex galoppsprång till den sista oxern, det hade även Jerone gjort med den innan. Kanske hade den inte riktigt orken kvar att klara det igen.
Casall blev hästen som säkrade guldet åt holländaren, något som Rolf-Göran är glad över.
– Det var rolig att Casall var den som fick ”vinna”. Han har kommit igenom det här mästerskapet mycket bra, det var ingen som hade problem att rida runt honom därinne. Han hade krafter kvar och det visar verkligen på kvalitet i hästen, säger Rolf-Göran.
Nu åker han hem till Tyskland där lilla Pamina och sambon Evi väntar.
– Jag har ju lite att komma hem till i alla fall, jag får tänka lite så, säger Rolf-Göran och får fram ett litet leende.
 
Rolf kommer tillbaka
Förbundskapten Sylve Söderstrand är också nedslagen.
– Det blev en jättetrist avslutning. Men vi vet att det är svårt att ta medalj om man inleder med att riva med sin egen häst, konstaterar han.
Rolf-Göran kommer tillbaka, det är Sylve säker på.
– Han har flera fina unghästar i stallet som han har väntat med att börja rida, för att få VM överstökat. Och Casall lär ju tävla mer, vi har ett EM nästa år, säger Sylve.

Text & foto: Ida Röök

Direktrapport med resultat och klipp på samtliga rundor
   

Tyvärr fick Rolf-Göran en dålig start, genom rivningen med Casall.
   

Vad tänkte han när han stod där vid staketet?
 

Finalen är hektisk, med många upp- och avsittningar.

Casalls groom Celia fick se sin häst ridas av andra än Rolf-Göran. 

Beezie Maddens Cortes väntar på att Rolf-Göran ska sitta upp.

Jeroen Dubbeldam sitter upp på Casall medan Rolf-Göran funderar på sista rundan.

Casall fick "vinna" när Jeroen säkrade guldet på hingsten.

Jeroen var nolla finalen igenom, då blir man glad!

Zenith visade sig vara känsligare än Rolf-Göran trott.

Även Beezie Madden lotsade runt Casall väldigt fint.

Sylve är förstås besviken över att det inte blev medalj, men menar att "Roffe" kommer igen.