Hej, 

Min ambition är helt klart att blogga oftare än drygt 2 gånger i månaden. Men den senaste tiden känns det som att dagarna springer från mig. Jag ser datorn men plötsligt är det kväll och man fullkomligt stupar ner i sängen och somnar innan huvudkudden nuddar kinden. 

Anledningen till att det är ett rejält tempo de senaste veckorna är för att gårdsägare runt om oss åkt på semester. Jag känner deras hästar och har hoppat in för att hjälpa till. Det är egentligen inte så "komplicerat" utan väldigt välordnat. (Synd bara att semesterveckorna tajmade varandra;-) ) Och som alltid med hästar i vår närvaro så blir det inte alltid som man tänkt sig. Per kallar mig numera för Dr Quinn i den blå faran. Det smeknamnet gav han mig 03.00 i natt när jag stöp i säng. Detta efter att blivit uppringd drygt fem timmar tidigare om en häst som mådde dåligt. 

Förutom att ta hand om min egen gård har jag de tre senaste veckorna även pendlat runt på tre andra gårdar. Det har innefattat vanliga gårdssysslor som in- och utsläpp, mockning, vattning och fodring men har även blivit sidospår som sårvård på ytterligare en gård. I natt var en tung natt som inte slutade som vi hoppades på en annan gård. När veterinär anlände kunde jag rabbla listan med saker hon ville veta, efter dessa år på gården och följt så många veterinärer (och ständiga utfrågningar) så börjar rutiner sitta. Ju mer fakta du har till veterinären när hen anländer - desto lättare blir det att direkt finna korrekt behandling. I detta fall handlade det om att korta lidandet för en häst. När jag stod där i stallet efter veterinärens avfärd. När den slutgiltiga sprutan var given kände jag tomhet. Utanför var det kolsvart och nattens kyla kröp in under huden på mig. Fy vad jag hatar när ett liv släcks. Den tröst jag finner är hur hästen respekteras de sista minutrarna av sitt liv. En varm hand över mulen, uppmuntrande och lugnande ord som sveper in i stunden när tid och rum stannar.

Är det bara jag eller kom de mörka kvällarna snabbare än vanligt?

Hästen hos oss som förra veckan fick möta sin bästis på de evigt gröna ängarna bodde här i drygt 1 1/2 år. En glad pensionär som sin sista dag i livet fick både bad, godis och den långa manen trimmad. Hon kände sig som den superstjärna hon en gång varit när sista resan gjordes.
Jag såg henne djupt i ögonen och sa tack, tack för allt, hälsa din bästis med ett glatt gnägg när ni ses. Sen somnade hon in. Just bästisen stod jag även bredvid sommaren innan när hon tog sitt sista andetag. Två hästar med ett band jag sent kommer glömma.

I dag tog jag en paus, satte mig på en sten och såg ut över den betande flocken hästar. Min far ringde och tillsammans gick vi genom mitt senaste dygn. Jag fick prata av mig, prata om känslor, fakta och hopplösheten som infann sig när jag såg hästen, som timmar innan glatt gick i hagen nu plötsligt stå smärtpåverkad och rädd. "Kliv ur din kropp och berätta", så brukar han säga till mig när känslorna tar över. Jag ser mig själv kliva ut och få ett nytt perspektiv på saker, låter den stora kärleken till hästen lugna sig och ser allt med andra ögon för att sedan kunna berätta.

Jag tror att en av anledningarna till att mina vänner och grannar litar på mig, är för att jag gör alltid mitt bästa. Vilken dag det är, vad klockan är eller vad det är för typ av väder ute - det spelar ingen roll. Hästarna lägger hela sin tillit i vår famnar och då måste vi göra vårt yttersta för att bemöta denna gåva med respekt och omhändertagande. Oavsett om det är påfyllnad av vatten i hagen, respekt för fodringstider eller omvårdnad.

Det är också anledningen till att jag är helt slut. Min arbetsdag har inletts strax innan 06 och slutat närmare midnatt varje dag. Jag fick också en fästing i år. Den lilla filuren gav mig borrelia, så mitt i allt får jag mig just nu en kur av doktorn för att få bukt på detta. Trots detta har jag hunnit med allt. Hästarna hemma har nästan alla hunnit med återbesök till kliniken - samtliga med positiva resultat <3

När söndag morgon rullar in gör jag mitt sista utsläpp, sen är alla semesterfirare hemma igen. Då inleds kommande veckas projekt här hemma på gården - sensommarstädning. Det är dags att rensa, klippa och åka någon vända till återvinningscentralen. Jag ska även en sväng till kliniken med häst och ser fram emot att få nya loggan till lastbilen :-) 

För summan av blogginlägget är som rubriken antyder: Det finns bara en väg - framåt!

Jag ser fram emot att få följa Rose inridning under kommande vecka. Hon är hos Stall JE Hästutbildning här i Gottröra. I går satt Josefine upp och skrittade på henne. Min älskade lilla fölunge har blivit stor och klarat att inte tappa sin ryttare vid första ridturen <3 Stolt!


Tänk att det är min lilla häst som travar så fint <3

"Hur kom du upp dit?" Rose undrade lite hur detta gick till :-)

Kommande fredag ser vi fram emot leverans av våra boxar! I dag var rörmokaren här och tittade på hur vi vill ha allt i stallet - när boxarna är uppe tar han över och installerar allt åt oss. Elektrikern är klar med sitt jobb!

Det enda jag verkar ha svårt att få till är en vända till Värnamo. Till vår underbara unghingst. Jag ser fram emot att få åka och besöka honom. Att på vägen hem få stanna till på ett hotell med min familj och bara få njuta av att få sova borta. Om jag fick välja så vore det lyx just nu. Men mitt kontrollbehov gör det svårt för mig att lämna gården och bygget. 

Snart så! En vacker dag står jag och pussar på hans mjuka mule, Concorde, avkomman som är en spegelbild av sin mor, min älskade Cajza. 

Orkade du läsa hela vägen hit? Tack i sånt fall! Detta blev en konstigt inlägg som lugnar mitt behov att få skriva av mig. Ni får stå ut med sådana ibland :-) Jag avrundar med lite bilder för att inte vara för tråkig. Mer bilder och klipp finns på vår Instagram. 

Per och Elwira hälsar på Fiona, Cajsa och Warona.


Hingstar kan vara snabba! Passar man sig inte får man ett blåmärke med framtänder på tutten...


Det går ju inte att hämta en häst från Scint och ignorera skylten om att han är radioaktiv. Fnittrade lite och lät den sitta kvar en dag extra. Han själv var lika glad som alltid och inte självlysande!

Ett litet sår blir snabbt ett stort problem. Denna vecka har jag varit inkallad för att rengöra ett sår. Jag besparar er filmerna, men sånt här kom ut de första dagarna. Numera rent och fint!


Chippen blev halt på betet! Åkte till kompisen/grannen/hovslagaren. En böld funnen. Gips och arg häst på boxvila. Numera glad häst igen ute på betet - till allas lättnad och glädje. 


Frågor på det?


När de upptäcker sin spegelbild i vattnet <3

När elektrikern ger mitt ett rött elskåp. <3

Ha en underbar helg <3

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram