Hästliv

Hej!

Jag måste väl ändå nämna det uppenbara... Har ni läst artikeln om mig här på Hippson? :-) 
Läs den här annars, om ni vill <3 

Den är en av flera delar som jag varit med i på senaste tiden. Grand finale (får man väl ändå kalla det), är att jag ska vara med i nästa nummer av tidningen. 
Jag tror och hoppas att in får se en sida av mig där, som ni inte sett tidigare. Men jag har inte läst det själv ännu, så man vet aldrig ;-) 

Fotograf Johan Marklund fångade en härlig bild på mig när han var här, med Lunatic i framkant (nyfiken som alltid) och min älskade Ryana lite skitig bredvid mig. Skrattar gör jag för min uppfödning Mr Wright försöker äta upp min hand lite försynt, men ändå inte. haha


Sååå, vad har jag gjort senaste tiden då? Jag kommer inte ljuga, för det är inte att berätta sanningen. Just nu är jag nere i en svacka. Sorgen blir påtaglig mellan varven. Oftast kan jag lyckas hålla den kontrollerad och vardagen med barnen och gården hjälper mig fokusera framåt. Men sen kommer det vågor när jag inser att han kommer inte tillbaka. Min man kommer aldrig mer gå in genom dörren, kan kommer aldrig komma och krama mig på natten så att man nästan kvävs för att han alltid var så varm. Inte heller kommer han lyfta sina barn till skyarna och få dem att skratta så de nästa kroknar. 
Döden är oåterkallelig och definitiv. Det vet man, men oj så svårt det är att acceptera ibland. 

Men det vackra med döden (eller inte) är att livet forsätter. Man tvingas gå vidare och varje morgon när solen går upp torkar man sina tårar och fortsätter.
Jag har dragits med min skadade arm, men nu börjar vi äntligen få rätsida på det. Två gånger har den sprutats med kortison, en gång sattes det akupukturnålar och i dag blev nerven bedövad för att "nollställas". Om en vecka hoppas jag att den är tillbaka i full fart. 

För det behövs. Om några dagar blir det fullt i stallet igen. Jag har fått hålla lite på boxplatserna eftersom jag haft ont i armen och fått hjälp av vänner med mockningen. Jag hade dock satt en egen tid för min paus och nu är det dags att öppna dörrarna igen.
Denna vecka anländer det snabbt 5 hästar och på måndag en, kanske två hästar. Sen är det fullt ös som vanligt. Superkul!
Hästarna som kommer är tre semesterhästar, en fraktur, en hovrelaterad skada och eventuellt en ligamentskada. 

En som verkligen börjar komma igång här på gården är Albert. Vi tömkör i ur och skur och nu börjar han bli pigg, starkare men det är en bit kvar innan han är snygg och musklad igen. Men vi jobbar på det!

Vågar man lägga in filmer på när man rider utan att man blir kritiserad? Här sitter jag på min femåring, målet är avslappnad och att hon ska kunna ta fram näsan och sträcka ut halsen utan att tappa balansen <3




Jag lämnar dagens blogginlägg med humor! Jag är så fruktansvärt mörkrädd!! Så här gick det igår när jag skulle ner till stallet i mörkret, haha!



Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram 


Läst 3653 ggr Kommentarer Kommentera


Helt klart en ovanlig måndag i stallet!

Hej!

Just nu rullar allt på i en himla fart! I måndags inleddes veckan med att fotograf och reporter var på plats flera timmar med mig på gården. Helt klart en ovanlig dag (och kall!!,haha!) men jag hoppas att utslaget av dagen blir något som ni alla tycker om när ni läser. Det kan nämligen vara så att en viss Annelie Lundkvist ska vara med i tidningen. Så himla märkligt, men rolig! Vad vi pratat om låter jag vara hemlis till tidningen kommer ut. Men hoppas ni alla tycker om det <3


Polishästen "Zvante" njöt av uppmärksamheten! Dagen efter dansade han igenom sitt återbesök också. Hoppas han snart är i tjänst igen :-) 

Utöver stora intervjudagen har veckan varit relativt lugn. Jag har varit på kliniken och hovslagaren har varit här för att byta gips på en fraktur samt slå på en sko på läkt skada. Anledningen till att jag behövt tacka nej till en hel hög hästar är enkel - jag själv är skadad. 
Innan jul började jag känna smärta i armbågen. Det är inget ovanligt för mig på vintern, och när det kommer runt jul brukar jag få hjälp här hemma med mockning och kunna få vila lite. När jag numera är ensam på gården så har det bara varit att bita ihop. 

Flera gånger om dagen har jag haft ultraljud, värmelampa och liniment på armen för att försöka lindra. En omgång med antiinflammatoriskt och två vändor till massör har jag även hunnit med. Det höll på att bli bra, men så hände det som inte fick hända. En häst jag promenerade kastade sig tre gånger i hopp om att få leka vildhäst på vift... Han lyckades inte, för jag höll i. Men istället slet jag upp något i armen som plötsligt gjorde mer ont än någonsin. 

Jag skickades till Idrottsskadecentrum i Uppsala och där kunde vi konstatera skadad och inflammerad ledkapsel i armbågen. Om vi säger så här... AJ, vad ont det gör att få en spruta kortison rätt in i armbågen. Fy fan (ursäkta svenskan).

Han förstod att jag har svårt att inte arbeta, men vänligen, dock bestämt, bad han mig att ta det lugnt. Så jag gjorde något jag sällan gör. Jag har bett om hjälp!
I går var min kompis Maria här och mockade. I dag var kompisen Josefin här och mockade. I morgon kommer Maria igen och under helgen hjälper kompis My mig. På tisdag är det dags för kortisonspruta nummer två. Därefter ytterligare några lugna dagar innan vi hoppas att armen är som ny igen. 
Det är svårt, otroligt svårt, att sitta still... Men jag tog faktiskt fyra timmar i dag när jag la mig på soffan och somnade. Mitt på dagen. Så skönt och v ä l d i g t välbehövligt!


Färre hästar i stallet känns märkligt. Jag har snart hela 6 boxar lediga!

Att ha få hästar i stallet är ganska tråkigt. Men jag fullkomligt vägrar ha fler hästar än vad jag klarar av. Min kropp säger nej just nu och då måste jag lyssna. Min plan är att låta kroppen bestämma lite och kanske blir det 14 dagar lite lugnare nu. Vi närmar oss våren och jag känner mig inte ett dugg orolig för min ekonomi som egenföretagare. Min sommar blev nämligen fullbokad häromdagen. 
Det är otroligt hur snabbt saker går via sociala medier. Jag la ut gällande sommaren och VIPS var det fullt. 



Jag fullkomligt längtar efter sommaren! Våren är ju långt bort, men när stormen Ingunn kommer in över Sverige och blåser bort all is på gården, så får man ju ändå hopp om livet som gårdsägare. <3
I vår hoppas jag på många förändringar här på gården. Jag drömmer om att anlägga en ny ridbana, att hönsen och kaninerna får nya bostäder på baksidan av stallet - och att jag får napp i min tanke om personal. 

Jag är nämligen på jakt efter en gårdskarl/kvinna. Någon som egentligen inte vill arbeta med hästar, men tillbringa sina dagar utomhus för att hjälpa mig på gården. Ni vet allt det där praktiska som jag måste göra, men egentligen skulle jag hellre lägga den tiden på hästarna. 
Vi pratar hagfix, vattenfyllnad, gräsklippning, sandning etc. 
Har börjat lägga ut lite trådar så får vi se vad som händer!

Ha en fin vecka! Och följ mig gärna på instagram @stallsteningeby - där har jag precis passerat 4 100 följare! Superkul för lilla mig :-) 

Mvh Annelie 


Läst 10660 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Här på bloggen har jag helt lyst med min frånvaro. Anledningen har varit ganska enkel - vintern kom och jag bor numera ensam på en hästgård med två barn och många hästar. 
Finns inte så mycket tid för att sitta vid datorn. 
Man märker att tiden är knapp när ens kunder börjar klaga över att de gärna vill betala för sig, men ännu inte fått en faktura. Administrativt svag just nu - det är jag!

Nå väl. 

Om vi tar det lite privata först... Nu har jag tagit mig igenom jul- och nyår utan min make. Jag har firat äldsta dotterns sjuårsdag och på söndag är det yngsta dotterns fyraårsdag. Tillsammans med min familj och de otroliga vännerna jag har lyckas jag ta mig igenom allt detta. Absolut inte utan att det hugger i hjärtat och stundtals blir svårt att andas. Men jag tar mig genom det. Första året är värst säger alla. Jag tror att resten av livet blir jobbigt, men förstår vad de menar när man måste ta sig igenom det första året. Vi har tagit oss genom 7 månader. 

I november så tog jag även mina barn och åkte utomlands. Kände att vi behövde samla kraft, få vara ensamma och skapa roliga minnen. Vi hade en underbar resa, och det var skönt att bocka av ännu en sak - att jag kan resa med dem ensam.


De finaste jag har - mina reskamrater <3

När vi kom hem från semestern så blev det verkligen käftsmäll på käftsmäll snudd på från det att jag landade på Arlanda. Varför är det så att när saker börjar krångla så är det så himla svårt att klara sig från talesättet "en olycka kommer sällan ensam"?
Första riktiga kylan kom. Holy JESUS vad jag inte hade koll på allt som min man brukade göra när det blir kallt... Jag har alltid haft koll på hästarna - han på byggnaderna. 
SMACK stod vi utan vatten till hästarna, utan vatten till stackars Nathalie som bor i attefallshuset och ingen förstod något.
En av mina bästa killkompisar kom för att hjälpa, en granne kom för att ordna. Tillsammans skapade de något team som i tre dagar jobbade outtröttligt för att ordna upp allt. Det var byggfläktar, värmekablar och nollställning av allt. 
Jag sov knappt dessa dagar, drömde mardrömmar om spruckna vattenledningar när jag väl somnade. Tillslut gick jag bara runt och grät. Kände att jag skiter i allt. Säljer gården och flyttar till en lägenhet. 

Stallet var det enkla att ordna. Lillhuset visade sig ha en trasig värmekabel. Ett kalas som gick på 55.000 kronor. Tack för hemförsäkring! Och här måste jag säga att direkt när jag anmält detta till mitt försäkringsbolag ringde de upp och frågade om de skulle komma ut med en vattenbil, eller om jag löst vatten till hästarna. Blev SÅ glad för frågan, även om vi redan löst det. 


"Is, vatten, vatten, is"


Hästmässigt då? Ja, de vackra djuren har helt missat min dramatik utan stått glatt i stallet och varit nöjda. <3
Det har fullkomligt rullat in hästar på gården, lite som Roy och Rogers låt "kunderna kommer, kunderna går på Roy och Rogers mack." Just nu har jag fullbokat till slutet av januari. Jag hoppas att därefter få lite andningsrum med en ledig box eller två någon vecka. Känner jag mig själv så blir inte fallet så. :-) 


KTP märkte då inte av något vattenproblem, han var konstant nöjd ;-)

Det har varit allt från häst med ekollon-förgiftning, tandproblematik, sårskada, ögonhäst, muskulärttrauma, hovbensfraktur och planerade kastrationer och bortoperation av lös benbit. Lite smått och gått helt enkelt.



Ett stycke bandagebyte gjort.


Snö i massor kom det. Då snackar vi massor.

Jag har även fått in ett föl (eller nästan ettåring blir mer korrekt) akut. Den historien vill jag inte skriva så mycket om just nu. Men på min instagram har jag delat med mig i storys över skicket den kom i. Om vi säger så här... Den hittades på julafton i en snödriva. Jag har fått hjälpa fölet upp med linor så det inte funnits krafter till att ta sig upp på egen hand. När jag avmaskade så fick jag se mer mask än jag någonsin sett... Men. Hon tar sig. Får mer kraft för varje dag och nu strosar hon omkring i min stallgång och dagarna, snor hö och flörtar med hästarna som har boxvila.

Anledningen till att jag inte skriver mer är nog för att ni förstår att man kommer inte undan med sådant här utan konsekvenser.

Bästa största tacket till mitt team av veterinärer som rådgjort mig om hur man på bästa och säkraste sätt fodrar upp och tar hand om den lille. <3





Nu ska jag springa ner till stallet. Kidsen somnat och jag ska förbereda en häst inför återbesök på kliniken i morgon. Tror även det blir lite extra gröt för dem ikväll. Men min pappa säger att denna vecka kommer våren! Jag tror inte riktigt på honom, men längtar ;-) 

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram. Där är jag mer aktiv och faktiskt får man ibland både se mig skratta och gråta på film. Bara det är ju underhållande i sig! ;-)



Läst 18669 ggr Kommentarer Kommentera



Senaste dagarnas rapporteringar om arbetsplatsen i södra Sverige har fått debatten att blomma upp igen. I detta känner jag två saker. 1. BRA! 2. VÄRDELÖST att hästbranschen fortfarande blir utsatt för detta och att unga människor blir utsatta för något som är allt annat än en god och bra arbetsmiljö. 

Här kommer då min åsikt. 

Bara för att du har ett stall, hästar eller en gård så betyder det inte att du är en arbetsgivare. Att vara arbetsgivare är ett ansvar som skall tas på största allvar. Bara för att du behöver extra händer i stallet, men inte har några pengar att betala ut lön - då är du ingen praktikplats. Även där är du en arbetsgivare och förebild. 

I 9 år har jag drivit denna gård, mitt stall och mitt företag. Under denna tid har jag endast två gånger haft praktikanter på plats en vecka eller två. Jag har inte haft någon anställd personal. Är det ekonomin som styr? Nej, det kan jag inte säga. Det är jag som chef som väljer att inte ta in personal. Varför? För jag är inte chefsämne i mitt eget stall. 

Att man själv jobbar långa dagar i ur och skur är något man räknar med om man bor på egen gård. Jag arbetar i ett eget syfte för min dröm. Men. Jag har inte tillräcklig erfarenhet för att ta in en utomstående person och förvandla min gård till en arbetsplats. Jag tror att många stall och gårdar borde kliva utanför staketet och titta in på sitt företag. "Är jag en bra arbetsgivare?", "Skulle jag vilja arbeta här?", "Är lönen i realitet med arbetsinsatsen?"

När man blir en arbetsgivare tycker jag att det är självklart med vissa grundläggande tankar och mål. Självklart ska pensionsparande, semesterdagar och en korrekt lön lägga grunden för hela anställningen. Men i det dagliga arbetet bör det även finnas plan för utveckling och möjlighet att växa i sin roll. Det är bara att titta på en arbetsgivare utanför hästbranschen, där är följande inga konstigheter. 

Kanske är det min bakgrund inom arbetslivet som gör att jag har fasta tankar om detta. Men jag har haft glädjen att arbeta på en PR-byrå som utvecklade mig inom både ekonomi och projekt. Att sedan arbeta på Hippson sedan det grundades fick mig att vara med på resan. Här på sajten har jag haft framgångsrika kvinnor som chefer och ständigt har det fokuserats på utveckling. Pensionssparandet och semesterdagar har ju självklart rullat på oavsett arbetsplats och när man jobbar över får man antingen "kompa ut" eller få lite klirr i kassan. 
Det är ju nämligen normalt. 

Men. Hur ska vi kunna ha hästföretagare i landet om vi inte tar hand om de unga som kommer och är intresserade? Hur ska vi kunna måna om framtiden om vi inte tar hand om nutiden?
Jag kanske borde sitta still i båten, i och med att jag inte anser mig själv vara tillräckligt bra för att vara arbetsgivare? Dock har jag ett mål. Att 2025/2026 anställa personal i företaget. En långsiktig plan som jag önskar bäddar för hållbarhet och en god arbetsplats. 

Nu slog en tanke mig. Det är inte helt genomtänkt, men jag slänger ut den. Vad tror ni om följande?
Försäkringsbolaget har "Säker hästgård", vad sägs om att Svenska Ridsportförbundet och facket (?) går ihop och startar "Certifierad arbetsgivare"? Vem skulle inte med stolthet sätta den skylten på sitt stall/anläggning?

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 36942 ggr Kommentarer Kommentera




Hej, då var den gjord.
Tävlingsdebuten på hästen som alltid gör sitt bästa för mig. Tänk att man varit med och dragit fram henne till världen. Krokiga ben och en förvirrad blick hade hon när hon reste sig. Men sen blev hon ett fint föl, en fin åring, en ful tvååring, men återigen en fin treåring som hoppade hem diplom på sitt test. Och nu, några månader senare än vad planen var, så har hon debuterat även på tävlingsbanan under ryttare.

8 fel blev det i vår debut. Bakbenen var inte riktigt med ur sväng och en bom föll, då blev hon nog förvånad själv så nästa bom föll också, men på hindret efter det - banans sista hinder var hon med på spåret igen. Supernöjd och jätteglad över min häst! Resultatet hade jag inte brytt mig om oavsett. Jag hade två mål med tävlingsdagen 1. att sikta mellan alla hinderstöd och ta oss över 2. att fika. Vi gjorde båda med bravur!! :-) 

Det blev ju även min tävlingsdebut. Hela 5 år sedan jag hade på mig kavaj och ljusa ridbyxor. Dock var nog ingen av oss direkt imponerad över höjden på hindren. 80 cm klarar vi. Nästa start blir det 90 med hopp om 1 meter innan vintervilan kommer. Hemma hoppar vi det, men tävling kan det ju finnas mycket att titta på, så hellre lågt med fin känsla och framförallt - att vi bygger upp hennes tillit, glädje och hopp. 

Bilden tog min dotter Towe medan jag ordnade Rose man. Alla närvarade, om vi säger så. haha!


Margaretha, min favvohöna <3

Här hemma på gården rullar allt på. Jag har tagit emot lite nya hästar från vårdavdelningen på Mälaren Hästklinik i Sigtuna. Två är maghästar för lite observation. De har vårdats för kolikkänningar och ibland gör vi ett litet stopp här hos mig för att bevaka dem i miljön "hemma", där jag är med och håller ett vakande öga nästan hela tiden. Blir lite enklare för både stall- och hästägare om det är en som är ansvarig inte att alla ska försöka titta och hålla koll, för då blir det så lätt att någon missar. Båda killarna sköter sig galant, så det är kul! 

Nu när hösten är annalkande så börjar även operationshästar höra av sig. En del planerade operationer, såsom lösa benbitar på unga hästar, men jag har även fått lite "trauman", som väntar på OP-tider. Ligament/senskador kommer löpande och jag har fått en förfrågan om ett öga också. Helt klart lite "smått och gott". 
Vinterhästarna börjar också bokas in, semesterhästar där ägarna drar till värmen och jag gosar med deras hästar. Ändå bra deal tycker jag :-) 

Avslutar dagens blogg med dagens jogg (rimmade ju!) för Rose. 

Jogga i grimma på stoooor volt. Se hästen röra sig naturlig, granska och tänka. Är den spänd, avslappnad, ren i gången, tittar den ut i något spår eller känns den balanserad?

Nyttigt att stämma av, för den dagen något känns knasigt kommer man snabbt se om det inte är som vanligt. 
Rose är van vid joggen och avslappnad. Ibland slår hon över i korsgalopp, det är när hon växer och är trött. Ju starkare hon blir i kroppen , desto färre korsgalopper blir det. Nästa år som femåring hoppas jag vi kan galoppera ”normalt”




Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 37774 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Jag är just nu mer aktiv på instagram än blogg tyvärr. Men jag tänkte att jag kastar in lite från instagram är i bloggen. Vi börjar med två inlägg, sen har jag en nyhet längre ner. 

Ridhus, volter och ensidig träning…
Måste man det? Svar nej!
Jag ogillar ridhus, älskar natur och naturlig bjudning!
Om några veckor ska lilla Rose tävlingsdebutera och jag jobbar på kondition, rakriktning och styrka på närliggande rakbana.
Vid varje vändning blir det en volt, där stämmer jag av hur hon känns, sen fokuserar jag framåt, har hästen mellan hand och skänkel och voilà så har jag en väl genomriden häst med glada öron! 🙌🏼
Hösten är här - ut och njut! 🍁





_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Sedan skrev jag ett inlägg om att jag har lediga boxplatser på gården, och samma dag fick jag flera samtal, men tre av dem fick jag tacka nej till. 




Lediga boxar betyder inte att alla hästar är välkomna ❤️

🍂 Hösten är här och jag är i ett skifte med att friska hästar ska lämna gården. Det kommer göra att jag får ett gäng boxar lediga i månadsskiftet.

Men i mitt yrke ingår det att ta hästar från kliniker, hästar med sårskador och hästar med speciella behov. Redan denna vecka har jag tackat nej till 3 hästar.
Det är inget personligt menat mot någon eller för att jag inte bryr mig. Det är snarare tvärtom - för att jag bryr mig ❤️

Hästarna som kommer till min gård vill jag ge 110% för. Känner jag att en skada/sårskada är för mäktig så kommer jag tacka nej. Hör jag ordet ”feber” om en häst eller häst som stått nära andra hästar på vårdavdelning så kommer jag också tacka nej.

Hästarna här hemma på gården går före allt! Jag är, ”peppar peppar”, besparad från smittor och tror att det är min magkänsla och envishet att inte tumma på mina egna regler som gör att jag klarat mig.

Det är dumt som egenföretagare att tacka nej till kunder 💸 Men jag har alltid jobbat långsiktigt och litar på mig själv. Så för er- , hästarnas- och min skull tar jag fortsatt endast hästar jag vet jag kan hjälpa ❤️

Mvh Annelie
📸@studioskold

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Nu till nyheten! 

Två nya chipmärkare i stan! 🙌🏼
Lördag 16/9 genomförde jag och en av mina bästa vänner Anna Skowron kurs och examen för att få id-märka hästar med chip. Planen är att under 2024 kunna hjälpa hästägare med passtillverkning och tilläggsregistrering av hästar. Bor ni på norra sidan av Stockholm så finns jag - bor ni på södra sidan så finns Anna. Hur bra? :-)


Jag och Anna efter en rolig kursdag!


Det får vara nog av tankar från mig i dag. Hoppas ni alla har en härlig vecka. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Läst 37530 ggr Kommentarer Kommentera

Hej. 

Strax rullar vi in i den tredje månaden utan vår bästa vän, pappa och make.
Sommaren har varit en mardröm på alla sätt.

Jag kommer aldrig skjuta under stolen med att plötsligt förlora sin närmaste är en mardröm. De som känner mig sedan innan ser att jag både tappat 18 kg, och att leendet inte räcker hela vägen upp längre. Men jag kämpar. Jag såg ett citat häromdagen, som var så himla träffande.

”Being a good mother while my world fell apart was the hardest role I’ve ever played”.


De finaste vi skapade, Per och jag. 

Sommaren är en dimma av sorg, praktiskt lösningar med jurist, begravningen från mina mardrömmar och att försöka komma tillbaka till någon typ av vardag.
Begravningen var ljus, vacker och med kärlek. Kyrkan i Gottröra var fullsatt och temat var sommar. Barnen hade fått välja nya klänningar och var de vackraste jag skådat. Men när en kyrka är knäpptyst och lilla Elwira ropar efter pappa… Sånt sätter spår i hjärtat hos alla som var där.

Men detta är en ridsportsajt, inte en personlig sorghantering. Men för att vara med i min historia framåt måste ni förstå - jag må le på bilderna, men när tystnaden och mörkret faller sträcker jag mig efter hans sida på sängen och saknar något så otroligt. 
Dock är det barnen som driver upp mig varje morgon. Barnen och hästarna. Jag är nog starkare än vad jag trodde också. Det betyder inte att jag inte går i terapi, har tätkontakt med min läkare och faktiskt fick läggas in på psyket några dagar efter Pers bortgång. Saknaden blev för svår, sorgen ohanterlig och jag minns att jag skrek att jag inte ville dö, men att jag inte ville leva utan honom. Så man välkomnade mig för att med hjälp av tabletter få sova. Det är ingen svaghet att erkänna detta - utan hoppas att någon ser att jag öppnar en dörr. Att en lycklig person kan plötsligt bli helt utom sig av sorg att man bara ser mörker och upplever de första ångestattackerna i livet. Men där har de funnits, mina vänner och min fantastiska familj. Alla har lyft, stöttat och hållit i mig. Låtit mig skrika, gråta och skratta. Två tillfällen under sommaren har jag lämnat bort barnen och faktiskt supit mig aspackad. Ena gången grät jag och var arg på världen. Andra gången var jag glad över att jag lever och tog det som ett steg framåt. Men jag är 38 år nu... Så mycket alkohol på en kväll klarar jag inte av, dagen efter blir så jobbig. Så det är färdig supet nu ;-) 


När jag behöver ladda batteriet drar jag ut på en galopprunda med min fyraåring. 

Och hur går det då i stallet?

Här på gården har det börjat rulla in vardag på riktigt. Lilla Elwira är åter på förskolan, och Towe har stolt börjat riktiga skolan. Vilken dag det var, minns själv hur pirrigt det var!

Jag skrev ut på instagram (@stallsteningeby) 17 juli att vi skulle börja släppa in hästar i stallet. Hade tänkt mig en mjukstart med totalt 6 hästar. Har haft 3 kundhästar under sommaren. Sen la jag ifrån mig telefonen. När jag tittade på den en kort stund senare hade jag 26 (!!) Hästar som ville komma. Hej och hå, stopp i galopp!

Så det blev inte riktigt en mjukstart, men det blev inte 26 hästar ;-)


Lastbilen fortsätter att göra sitt jobb!

Det känns skönt att ha fullt i stallet och något att verkligen arbeta med om dagarna. Tyvärr har jag ännu inte återfått korrekt matlust, men min läkare skickade mig till dietist som förstod var jag behövde. Puttar i mig näringsdrycker för att hålla orken uppe och tar powernap för att hålla huvudet på skaft.

Allt går bara man vill. Och jag fick en fråga förra veckan. Frågan löd om jag gjorde det för att visa alla att jag kunde, eller om jag tyckte att det var roligt. Svaret blev ”Från djupet av mitt hjärta, det bästa jag vet”. 


Just denna morgon vet jag inte om det var kul dock... haha!

På ett personligt plan så skrev jag på mina sociala medier för några veckor sedan, vad jag önskade om man ville hjälpa till. Tänkte att jag kanske kunde få in någon tusenlapp som sponsring för höautomater till boxarna. Drömmen är att de släpper foder klockan 06, så att jag kan börja jobba med hästarna när jag lämnat barnen. Och sedan klockan 17, så att jag kan äta middag med tjejerna utan att springa ner till stallet. Har kameror i hela stallet, så kan snabbt se att alla blivit fodrade och äter. 

DÖM MIN FÖRVÅNING!!! När det aldrig slutade plinga i telefonen. På några få dagar hade det trillat in drygt 100.000 kronor. Alldeles för mycket pengar! Men nu när automaterna är betalda så tar jag överskottet till mitt framtida projekt - automatiskt vatten i hagarna <3
En elfirma som jobbat med Per såg insamlingen ”för sent” och erbjöd sig istället att komma hit och dra elen till allt. Det är sånt här som värmer mitt hjärta och ger en skjuts framåt. Fan vad fina människor är. <3 


Uppskruvad och läskig, så även för en polishäst!

Hästarna vi har här rullar på och rullar hemåt. Har en härlig blandning av nyopererade, långtidsvilor och semesterhästar. I veckan ska jag faktiskt göra ett inlägg på min Instagram där jag pratar om vad vi har just nu. Följ om ni vill se! (@stallsteningeby)

Nu är det dags för bad och söndagsfix med barnen, sen ner till stallet igen och göra det sista för dagen. Avrundar bloggen med lite bilder. 

Mvh Annelie


Cattis! Älskad ridskoleponny som fick gå i pension hos oss. Flickorna är så glada!


Mr Wright, min uppfödning. Såld till satsande familj, men får bo kvar här till inridning. 


Sommaren har varit blöt! Här intag i störtskur!


Hönsen... Våra älskade höns! De är verkligen en del i familjen och går runt fritt på gården.


Boxvila hos oss blir aldrig tråkigt ;-)



Läst 47838 ggr Kommentarer Kommentera

Hej,

Under min tid som bloggare, både innan och efter jag arbetade på Hippson så har jag varit väldigt ärlig. Berättat om mitt liv, om saker som händer i mitt hästliv och bjudit in er på gott och ont i min vardag. Det här blogginlägget är bland det svåraste jag skrivit, men jag gör det. För det är också ett kapitel i min bok, boken som kallas livet.  

Den härliga sommarmorgonen i tidiga juni upphörde mitt liv som jag känner det. Min make Per dök inte upp på golfen som han var förväntad. Vi åkte inte heller på födelsedagskalaset vi skulle den eftermiddagen. Istället fick jag ringa 112, men inse att hans hjärta gav upp innan helikoptern ens kom till gården. Ett hjärtfel vi vetat om länge, men bevakat tillsammans med sjukvården. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta.

I 14 år var han min bästa vän, ända sedan han bjöd mig på sushi under vår första dejt och flyttade in hos mig två dagar senare. Vi har varit ett sammansvetsat team, både i livet, som föräldrar och på gården. 6 år hann vi vara gifta och bäst av allt är de underbara barnen vi skapat tillsammans. Och det är för barnen jag nu går upp på morgonen. Towe och Elwira betyder allt och för dem har jag tagit fram urkraften som mamma. 



Men att förlora sin man, bästa vän och barnens pappa är som ni alla förstår en bottenlös sorg för vår familj. Vi fick snabbt hjälp av våra närmaste vänner och familj, ett stöd jag inte hade klarat mig utan.

Ganska direkt insåg jag att om gården blir helt tom på hästar bryter jag ihop ännu mer, jag behövde något som tar mig upp ur sängen, precis som jag gjort alla 9 år på gården.
Jag bad två hästägare om lov att behålla 3 hästar, samt instruerade vänner samt behandlande veterinär om att hålla ett öga på hästarna, för brister mitt ansvar minsta lilla ska de direkt åka från gården. Att Claes och Jennie gav mig fortsatt förtroende i denna situation är jag evigt tacksam för.

Väldigt omgående behövde jag även ta ett beslut - bo kvar på gården eller inte?
För mig var det inget att fundera över, vi ska bo kvar. Det är så klart helt en ekonomisk fråga som ensamstående mamma och egenföretagare. Men får jag ihop det samt kan hitta hjälpmedel i stallet för att underlätta min vardag - då stannar vi i många år till! (Till exempel funderar jag på höautomater så hästarna kan ha ätit klart sin frukost i lugn och ro medan jag lämnar barn på morgonen).

Vår familj älskar verkligen gården, företaget och alla hästar. Jag och Per har sedan dag ett velat bo här och låta tjejerna växa upp på landet. Vi har tillsammans byggt upp Mälardalens populäraste konvalescentstall, något vi alltid varit stolta och arbetat hårt för. Barnen trivs och Towe ser fram emot att börja riktiga skolan till hösten. Så mammahjärtat har talat.

Denna vecka tar vi farväl i en fullsatt kyrka, därefter vill vi landa ännu en stund i vår nya vardag innan jag släpper in fler hästar. Men målsättningen är att börja jobba igen i augusti. 🌻 Dock kommer jag endast ta hästar där jag känner 120% att jag kan ge bästa omvårdnad. Till exempel kommer jag avstå stora sårskador där man behöver vara två för omläggning, ögondroppar mitt i natten och liknande. För hästens skull.

Jag hoppas innerligt att jag har ett fortsatt förtroende att ta hand om era älskade hästar, även utan min parhäst. För på den här gården kommer det ur detta växa en familj om tre starka och sammansvetsade tjejer som alla älskar djur 💜

(Och ja, numera bor det även 5 höns på gården, till flickornas stora glädje, så kör sakta 🐣)


Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 66905 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Livet snurrar på och jag kom ut till lösdriften en härlig fredag morgon för 10 dagar sedan. Det som skiljde denna härliga morgon var att det stod ett FÖL och tittade på mig i skogsbrynet. 
Jag åldrades 7 år på två sekunder och skrek rakt ut. Min stackars vän Agnes som var med i telefonen fick helt klart vakna till liv med ett ryck. (Och ja, visst är det roligt att man har teamsmöten kl 06.45 bara för att man är hästfolk, båda ute på språng)



Varför föddes han då helt utan vår vetskap? Jag kan summera det helt enkelt med att stoet grundlurade oss. Jag hade sett henne ge första tecken på "något" samma dag, men var helt säker på att fölet enbart la sig i position i magen. Juver fanns det inte så mycket att skryta om. Bäckenbanden hade hon släppt sedan flera veckor tillbaka, men där hade inget heller förändrats och hon åt, hängde med flocken och busade som vanligt. 
Klockan var 22.30 när vi tittade till henne i hagen. Jag sa till Per att det kommer nog dröja till nästa vecka innan vi får något föl.
Men ett föl fick vi. 

En välskapt herre, pigg, glad och perfekt!
Hon hade gått in i ligghallen och fölat, för där fann jag efterbörden som såg fin ut. Sedan hade hon lotsat ut honom till skogsbrynet för bättre kontroll på sin omgivning och där hjälpte de andra hästarna henne att stå vakt. Den scenen i morgonsolen var helt underbar. Naturligare än så går det inte att få, men jag som har fem kameror i stallet, ett föllarm och "dygnat" de senaste 6 åren under föltider blev helt klart chockad. 



Prinsen fick komma in med sin mor på box, där i halmen somnade han gott medan den stolta mamman fick både extra mat och mash.

Vi har döpt honom till Mr. Wright. Vi döper våra hästar på "flygplanstema" och modern Chipotle HH har "starka profiler inom flyget" som tema. Bröderna Orville och Wilbur Wright var två flygpionjärer som, bland annat konstruerade "The Flyer I". Det var ett amerikanskt motordrivet biplan och räknas som världens första fungerande motorflygplan.

"Wilbur", "Wille", "Oskar"... Ja, kärt barn har många namn.

Han är efter vårt nu sålda sto Chipotle HH, som gått 1,60-hoppning och är efter hingsten Tenor du Gue, som Jonna Ekberg tävlade i världscupen etc. 
Man kan verkligen säga att jag varit med hela vägen i tillverkningen av detta föl. Jag höll i AV:n (artificiell vagina), när hingsten tappades på sperma. Var med i matchningen mellan sto och mottagarsto. Fick åka upp med båda hästarna för att stå med när vi spolade ur honom för att sedan göra en Embryotransfer in i hans amma. 

Embryotransfer delar ofta upp åsikterna, men jag känner mig priviligerad att få vara med hela vägen och det har varit lärorikt, roligt och gett ett enormt fint föl <3

Dock lovade jag Per att om det blev en hingst så skulle vi sälja honom... Så han är till salu. <3










Bilderna ovan är han knappa 20 timmar gammal <3 


I dag provsmakade han på min näsa när jag fodrade <3

På återseende! Jag är bättre på instagram än blogg tyvärr. @stallsteningeby på instagram.

Mvh Annelie


Läst 80766 ggr Kommentarer Kommentera


Varje vecka uppdateras tavlan, annars glömmer jag kanske något.

Hej!
Världens sämsta bloggare här... Men det händer så otroligt mycket hela tiden, att det hinns inte med att öppna datorn. 

Senaste tiden har varit som alla andra tider. Jag hjälper till att ta hand om skadade hästar och vi skickar hem dem när de mår bättre. I år har vi två ston som inte kommer hålla för sporten, därför hjälper vi ägarna att få dem seminerade innan hemgång. Känns helt ok att få vara lite kvar i uppfödarvärlden, även om det inte blir våra föl. 

På tal om föl. Inom en månad kommer vårt föl. Griselda är rejält runt om magen och går ute med sina vänner på lösdriften. Jag försöker ha is i magen och låta henne vara där ute så länge det går. Hon är trygg i sin flock och jag är rädd för att ta in henne på box om nätterna, vet att det kommer stressa henne. Just nu går hon och lägger sig i vindskyddet och njuter av de lite varma dagarna. Nöjd och en bit kvar innan det närmar sig förlossning. 


Vid morgonfodringen i morse <3



Här är det från vänster Ryana, 9 månader, Rose 4 år och dräktiga Griselda 5 år som snarkar gött. 

På tal om uppfödning - vår egna fyraåring Rose Bay går från klarhet till klarhet. Hon har fått åka iväg tre gånger på hoppning. Hinderna är nedgrävda, men hon tar sig an allt på samma sätt som hon gör hemma. Med förtroende och en nyfikenhet. Superroligt!


Rose <3 


Stolt husse och avslappnad häst efter vårt ridpass. 

Och vad gör vi hemma på gården då?
Jo, nu när våren är på ingång tar vi oss an arbete som legat i dvala under vintern. Dels krävs det att gården vårstädas och fixas fint. Det kliar i fingrarna och man vill åka till blomsterhandeln och fylla upp med färggranna växter, men det blir säkert minusgrader nästa vecka, så lite får man hålla sig ;-) 

Vi har fått tillgång till mer mark via vår granne, så där är det mer stolp beställt och Per har börjat stolpa upp. Ser fram emot att låta våra hagar närmast stallet vila i sommar.
Inne i stallet har vi haft en blandad kompott med hästar under månaderna som gått. Det har varit allt från ligamentskador, gaffelbandsfästen, fissurer (dvs inte benbrott utan sprickor i benen), hovbensfrakturer och några hästar som är här för att vila. 


Vår travhäst har läkt fint och ska strax tillbaka till tränaren igen. Om vi säger så här - han är pigg och glad ;-) 


Vi har åkt en period till Lövsta för vattenbandsträning. En morgon fick Towe åka med och hålla koll <3

För två år sedan tänkte jag att vi behövde bygga ut så att jag skulle slippa tacka nej till kunder. Nu är jag i vägskälet där jag inser att jag skulle kunna bygga 10 boxar till och fortfarande ha fullt på gården. Snacka om en boost, men också ett stort ansvar det förtroendet ger. 
I dag anländer en nyopererad häst, i morgon ska jag in till kliniken med en häst "från norr" som jag är ganska säker på inte behöver någon större åtgärd. Det ska bli lite spännande att se om magkänslan stämmer. 

På tal om magkänsla - jag och veterinärerna på kliniken har börjat med en ny sak. Inte med alla, men de flesta. Igen säger till mig vad de tror eller hur mycket bättre en hälta blivit. Jag får säga "jag tror 70 procent bättre", till exempel och sen får jag se om vi är på samma plan. Hittills har jag inte gjort bort mig helt i alla fall. Det är väldigt bra att träna sitt öga, speciellt när man tittar på hästarna så där löpande på samma underlag under flera omgångar. 

Nu får vi avrunda här, jag ska dra med lilla Elwira ut och starta morgonrutinerna. Hon är hemma sjuk från förskolan, men tillräckligt pigg för att vara med mamma ute i stallet. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 81071 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Här hittar du alla våra husbloggare


Mest lästa



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.