Hästliv

Hej!

Hoppas att ni alla haft en underbar midsommar. Här på gården är det av tradition för oss att bjuda in våra grannar från de närmaste hästgårdarna. Vi ses och äter en lunch hos oss innan vi fortsätter med vår dag fylld med hästar på respektive gård. Alltid lika trevlig även om man i bakhuvudet har "håll ut, håll avstånd" i år :) 

Jag inledde midsommarafton med att kliva upp vid 05-tiden. Innan gästerna kom hann jag nämligen med att både ta hand om våra egna hästar och jobba på seminstationen. Jag var dock lite trött när den sista hästen fodrades på kvällen, men när dagen varit rolig så är det lätt värt den sena kvällen.

Men, det jag tänkte berätta om var min torsdag. Jisses. Jag har goda vänner som jobbat som hästskötare på högsta nivå i många år. Hur de kan ha suttit och kört runt i lastbil genom halva Europa snudd på hela tiden är för mig helt otroligt. Jag rörde mig inte ens utanför Stockholms län och blev helt slut.


Lastbilen och en Nocco på dagens första vända.

Jag får nog inleda med att berätta att jag gillar att effektivisera saker. Min man blir lite lätt trött på mig när jag har en av mina "effektiva dagar". Han tycker att jag borde göra en sak om dagen i en vecka. Jag kör hellre på i högt tempo på en och samma dag så är det klart sen. Någon som håller med mig?

Nå väl. 

Dagen inleddes med en vända med häst till seminstationen. Då var klockan strax innan 07. Därefter hem och lasta nästa häst för att åka till Mälaren Hästklinik. En MRI var bokad, då lämnar man hästen på morgonen och hämtar den på eftermiddagen när den druckit och kommit igång igen. Jag hann faktiskt att stanna till hemma på gården i 12 minuter innan jag behövde köra vidare. Eftersom jag ändå passerade på vägen så blev det en paus för att fylla på med lite frukost i bilen. 
Därefter åkte jag mot stopp nummer 3. Att hämta upp en häst. Han kördes till stopp nummer 4, Brunmåla Hästklinik. Därefter åkte hästen och jag hemåt, lastade ur, stängde rampen och åkte iväg igen. Det 6:e stoppet var på seminstationen, för att köra hem stoet, ta upp rampen och direkt åka vidare. 7:e stoppet tog mig tillbaka till Mälaren Hästklinik för att hämta hästen. Därefter blev det en lite längre paus hemma med gipsbyte för unghästen med hovböld och pannkaks-middag med familjen. (Torsdag=alltid pannkakor). När kidsen somnat gick jag ner till stallet igen och lastade för att åka en sista vända för dagen.
Phew.


Bra jobbat kompis! Wroom Wroom!

Efter denna torsdag, följt av fredagens fullbokade dag blev det försovning i morse lördag. Jag skulle vara på seminstationen med häst klockan 07.15. Nemas problemas. Ställde klockan på 06 för att hinna släppa ut och fodra innan avfärd. Klockan 06.50 väcker Per mig med orden man hatar. "Du har försovit dig!". 

Klockan 07.07 satt jag i bilen med lastad häst. En häst som stod längst bort i sommarhagen när jag kom dit. Rullade in på stationen 07.13. Rätt imponerad av mig själv över att jag inte hetsade upp mig utan var snabb som tusan att dra på mig kläder. När jag kom ut till stallet går det ju inte att springa och härja, speciellt inte med ett tokbrunstigt sto. De går i den takt de själva väljer, haha!

När jag kom tillbaka hem en kort stund senare blev det morgonfodring och utsläpp innan jag själv gick hem och åt frukost innan jag somnade på soffan en stund till. 

Mer sömn åt folket (mig) önskas helt klart! Det kommer kanske sen. Efter sommaren, eller något. Eller kanske inte. Hoppet är det sista som lämnar!

Mvh Annelie - @stallsteningeby på instagram


Läst 32602 ggr Kommentarer Kommentera

Hej, 

I dag tänkte jag blogga lite om hästen. Oväntat va! ;-) Men jag tänkte fokusera på något som jag tror att många glömmer bort. Hästen är ett stort djur, ett väldigt snällt djur som ställer upp på det mesta vi ber den om. Det får vi inte ta för givet <3 

På seminstationen är en del i min roll att stämma av lite innan hästen kommer in i undersökningsrummet. Har den varit i en seminspilta förut, har den blivit rektalt undersökt tidigare och hur reagerar den i en sådan situation. En del ston är hur lugna som helst, andra har nerverna på utsidan. Det är ganska vanligt att det står en kompis med i transporten, och ibland vill den även följa med in. Jag brukar säga att hästägaren känner sitt sto bäst, och det som gör henne mest avslappnad - det kommer vi välkomna. 

Det är ju en liten konstig situation egentligen, och vårt jobb är att göra det så trevligt det bara går för hästen :-) Flera ston är återkommande med föl vid sidan och några av dem fäster man sig väldigt vid, nästan som gamla vänner som kliver in <3

Söndagmorgon kom jag promenerande till en av beteshagarna och möttes av en liten dam på tre ben. Typiskt! Hon är drygt 1 1/2 år gammal och hade sååå ont. Ingen i världen kunde förstå hur ont hon hade. Jag skickade film till min granne som är hovslagare och den som ofta rycker ut när det blir nödsituationer på gården. Frågan var nämligen om det var en fraktur eller en hovböld. 
Glädjande kunde vi finna en böld i tån på hoven, men eftersom vi inte hade verktygen eller den kliniska miljön som behövdes så åkte jag under måndagen in med henne till kliniken.

Ända sen jag hämtade henne från hagen har hon fått ha med sig sin "nanny". Lunatic må ha gått världscup-tävlingar, EM och OS etc, men inget uppdrag kommer upp i det ansvaret han har nu som pensionär <3 



Luna såg inte helt missnöjd med att åka med lill-tösen till kliniken.

Jag skulle självklart kunna köra henne ensam, men att ha med "farbror" som hon bott med i flocken så länge var en stor trygghet. Jag knep en av de större boxarna på kliniken och han följde med henne hela vägen så att han stod uppställd i spiltan bredvid henne inne i smedjan. 
Nästan som ett sto med föl, haha!

Med rejäla lampor, verktyg för rengöring etc så kunde vi rensa ut den lilla lilla bölden i tån. På med gips och boxvila i några dagar medan det läker. Snart är hon ute med kompisarna på betet igen :-) 


Luna och hans flock med unghästarna på betet <3 

Mvh Annelie - @stallsteningeby på instagram 


Läst 31927 ggr Kommentarer Kommentera

Hej, 

Mitt förra inlägg var ju väldigt deppigt. Men, som sagt, jag tänkte bjuda in er i både det roliga och det tråkiga i hästlivet. När jag berättade på sociala medier om Cajza kom hjärtan och fina hälsningar åkande från höger och vänster. De flesta vet att Cajza är väldigt speciell för oss <3 Så tack snälla ni!

Den senaste veckan har jag tänkt mycket, tänkt på hästlivet, gårdsjobbet och vad jag gör om dagarna. Någonstans mitt i det mesta har jag tappat bort mig själv. Min egen förmåga att säga nej har nästan varit obefintlig. Så jag ställde mig på stallplan och klurade på hur jag vill att hästlivet ser ut om ett år. Och då är det ju de skadade hästarna jag vill hitta tillbaka till. De har ju funnits med hela tiden, men avelsbiten, som skulle vara ett sidoprojekt har tävlat om första platsen på gården. Det vill jag inte egentligen. 


Vi betar hästar om sommaren, speciellt de som bara får stå i sjukhage.

Så därför kommer vi endast få våra egna föl på gården nästa år. Vi lättar på pressen för mig i samband med fölvak och fölningar. Inte för att det ska bli slarvigt, förstå mig rätt. Men utan för att det är mina ston, mina föl och "bara" Per jag har att rapportera till. Känns som rätt beslut i magen!

Ridsporten är ju rolig på detta vis. Det är ett träd med otroligt många grenar. För mig är ridningen superrolig, men jag kommer aldrig bli en tävlingsmaskin. Jag har det jättegärna som ett sidointresse att få åka på tävlingar, hoppa lite och umgås. Men det är (hur konstigt det kanske låter) de skadade hästarna som jag brinner för. Jag vill med hjälp av hästens veterinär och team laga, klura och fixa för att hjälpa underbara fyrbenta vänner att kunna leva många år till. 

Så det är målbilden - dit ska jag tillbaka :-) 


"DJ" och jag på hans första promenad av många på gården.

Men nu ska vi inte tro att livet på gården är värdelöst just nu. Tvärtom! Vi njuter av fölen i hagen, stallbygget och att visitera de underbara hästarna i sommarhagarna <3 

I morgon tisdag ska jag med Warona för dräktighetskontroll på dygn 45 och Cajsa åker in för att se hur brunsten ser ut, kan det kanske närma sig tid för insemination? 


Under veckan ska det målas, målas och målas på nya stallet. Per förbereder medan jag skakar lite nervös. Höjd är inte min grej...


Avslutar dagens inlägg med en bild på min mörka 2-åring, Rose Bay ( Cascari - Caritano Z - Chellano Z). SNYGG!

Mvh Annelie 

Instagram: @stallsteningeby


Läst 37398 ggr Kommentarer Kommentera



Där går hon... Längst till vänster i bild promenerar vår älskade Cortzana "Cajza" ut på sommarbetet tillsammans med polarna Chippen och Warona. Det finns ingen anledning att vänta på att Cajza ska sätta juver och släppa sina bäckenband. Det finns nämligen ingen liten kommande stjärna i magen som vill komma ut...

Jag har innerst inne känt det på mig. Dock har jag blundat för verkligheten. Det har varit så mycket med stallbygge och alla kundhästar. Jag har låtit min magkänsla stillas, inte velat se vad jag anade. Dock trodde jag inte att det var tomt i magen. Cajza ser HÖGdräktig ut. Jag trodde snarare att den lille parveln dött i magen. 

Men det hade hen inte. Någonstans på vägen har vi tappat den lilla grodan som skulle växa till sig och bli en ny stjärna. Vi gjorde dräktighetskontroller under förra säsongen och allt har hela tiden sett superfint ut. Men icke. 
Cajza är min Akilleshäl. Hon är mitt hjärtas häst, den som får mig att känna så mycket, får mig att vilja så mycket och den hästen som fått alla mina drömmar att slå in. Så ikväll har jag låtit mig bryta ihop lite. Stått nere i nya stallet och målad ensam och bara fått ladda om.

I morgon är det en ny dag och jag tar med mig en fölsäsong som blev småskalig men ack så intensiv. Jag kommer inte gå in i detalj när det kommer till årets tredje fölning på gården. Men det som blev så bra, en okomplicerad förlossning med glatt videosamtal till ägaren förvandlades på några timmar till hjärtskärande sorg. När jag klockan 03 ringer ägaren för att berätta att fölet tagit sitt sista andetag vet jag att det är nog nu. När jag faller ner i halmen och kippar efter andan inser jag att jag kommer inte ta mig an andra hästägares ston i framtiden. Tiden för kundfölningar är över på gården. Den maktlösheten jag kände mot dessa stora djur och naturens sätt vill jag aldrig uppleva igen.

Om det inte redan märkts i mitt bloggande så är jag en känsloperson, en människa som älskar att finnas där för andra och verkligen går helhjärtat in i att försöka hjälpa andra människor. Jag sätter en otrolig press på mig själv när jag välkomnar hästar i mitt stall. Målet är att hjälpa och leva upp till det stora ansvar som hästägare ger mig när de låter mig ta hand om deras pärlor. Även om jag inte kunnat påverka utgången, så blir jag ledsen för ägarens skull när det blir tråkiga besked, samtidigt som mina investerade känslor och känslan av att jag misslyckats blir för mycket. 



Men jag säger som jag alltid säger här hemma. Den dagen jag inte gråter när vi måste ta farväl till fyrbenta vänner i stallet - den dagen säljer vi gården. Hästlivet är inget jag går halvhjärtat in i - det är mitt liv. 

I helgen och ikväll grät jag. Men i morgon tar vi nya tag och arbetar framåt. 

Tack för att du läste mitt lite konstiga blogginlägg. Men någonstans har jag tänkt bjuda in er i mitt hästliv. Både det roliga och mindre roliga.

Mvh Annelie @stallsteningeby


Läst 44051 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

I dag var det dags för återbesök av den stora dressyrstjärnan vi har stående i stallet. "DJ" kom hit för 11 veckor sedan. Han har dansat fram på dressyrbanorna med sin ryttare och resultaten började rada upp sig fint. Domarna har gillat vad de sett, men ett bus i hagen satte tvärstopp. 

Efter samtal av både ägare och ansvarig veterinär kände jag att vi kör, fast jag egentligen sagt till mig själv att inga boxvilande rehabfall under byggtiden... Jag åkte och hämtade honom från kliniken. Ordination, stå stilla. Väldigt stilla, helst blickstilla. 

Nu har vi om någon månad bott på gården i 7 år och jag förstår varför jag aldrig tröttnar. Ingen häst är ju den andra lik och allas personligheter är en utmaning att få optimal miljö till läkning. 
Denna man kom i full tävlingskondition, enligt mig med hög smärttröskel och en rejäl vilja att arbeta. Han förstod mig inte i början. Vem var jag som kom och kidnappade honom, stängde in honom och inte lät honom kliva utanför boxen?

Vi har hittills gått igenom flera faser tillsammans. Det, från hans sida, började med nyfikenhet, övergick till irritation följt av ilska för att jämnas ut att vilja göra hyss. Varje dag har jag varit hans vän, försökt vara likadan varje dag, visat att jag är nyfiken på honom och att jag bryr mig. Men det är han som har satt ribban för dagen.

Det var länge sedan vi hade en sådan uttrycksfull häst på boxvila. De flesta är jämna i sitt sätt att vara. Vi har aldrig haft en häst som inte accepterar boxvila, men för "DJ" är jag övertygad om att det är kämparglöden som har drivit honom. Han har inte låtit sig "knäckas" av boxvilan, utan har istället sysselsatt sig med både att bita sönder några täcken till att retas med mig med glimten i ögat (och en räv bakom örat...). Ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att han ändå har njutit lite av att få stå i centrum. För nästan allt har kretsat kring honom. 

Towe vet att i stallet håller man sig lugnare än vanligt, samtliga arbetare med nya stallet som hittills passerat gården vet att ingen gör något oväntat utan att jag vet om det. Skrämmer man den stora svarta innanför dörren får man skäll. Men ju mer som hänt utanför hans fönster - desto roligare har DJ tyckt att det är! Han har med glad blick stått och tittat på spektaklet. <3



I dag var det då dags för vårt andra återbesök, och det förra var väldigt positivt. Kunde man hoppas att det fortsatt på samma väg utan bakslag? Direkt när jag släppte ut honom på volt vid longeringen såg jag öronen klippa, woops - han känner sig fräsch och redo att busa! Men som de flesta vi har räckte det med ett "app app, nej nej" från deras stränga mattant för att han skulle hålla sig på mattan <3
Och vi snackar ohalt på det skadade benet. YAAAASSSS!! Att ringa hans ägare med de glada nyheterna var lätt dagens bästa samtal.

När vi kom hem mötte Towe oss när jag parkerade lastbilen - och hennes ansikte när jag berättade att DJ mådde jättebra och att veterinären sagt att hennes hinkar med gräs och godis hjälpt honom att läka jättefint.
Man ska inte ljuga för sina barn... Men stoltheten i hennes ögon var otrolig! Hon har hjälpt mamma att laga hästen!


Under veckorna som gått har hon varit förste godisleverantör <3

Här hemma händer det så otroligt mycket. I morgon onsdag kommer yttertaket på stallet! På instagram @stallsteningeby har jag gått en liten rundtur i stallet. Spana in!

Nu är det snart midnatt här, jag fölvakar, fixar lite adminjobb och ska nog kanske somna en stund för stoet verkar inte minsta sugen på att släppa ut sin lilla bebis...

Mvh Annelie

Relaterat: "Boxvila - hästens eller hästägarens fiende?"


Läst 53091 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.