Hej!

Under måndagen kom det otroliga mängder snö över oss. Vindarna var inte att leka med så hästarna fick hållas inne. När vi plogade för tredje gången fnissade jag lite. I många av mina hemgångsråd som hästarna kommer hit med står det alltid "ut i sjukruta ( 5 x 5 meter) om torrt."

Haha, jo tjena! Det är supertorrt ;-) 

Hästarna var nöjda inne i värmen medan vi jobbade på i mörkret. 


Mycket snö blev det!

Under tisdagen så fick komma ut och röra på sig, både i hagarna eller promenader. Jag fick ploga en vända till så de har bra underlag att gå på.

I söndags njöd vi av solen och den tillfälliga känslan om att våren närmade sig. 

Men... Det jag hade tänkt skriva om är "mamma-häst"! Hon som för 10 dagar sedan förlorade sitt föl. Dagen efter fick hon på sig framskor så att vi kunde gå ut och promenera massor. Mjölken sinade jättefint och antibiotika hjälpte henne att förhindra komplikationer.


Finaste <3

Jag har varit väldigt ledsen men det är här jag även skrattar åt mig själv. Skrattar åt oss "hästfolk". Vilka pannben vi har alltså. Knappt 24 timmar efter att jag förlorade fölet kände jag att tusan, jag vill ju ha ett föl! Vi har lånat stoet och ägaren har både tröstat och peppat mig i detta. Så till Per la jag fram önskan. "Jag vill göra ET på henne också".

Jo då, sagt och gjort. Han sa ja, ägaren sa ja och jag har anmält henne till att göra Embryotransfer, precis som vi ska göra på vårt egna bästa sto. 

När jag stannar upp lite så funderar jag några sekunder "jag kanske bara ska sluta med avel". Men sen så kommer den lilla jäkeln i mig. Den som funderar och känner att någon gång måste det släppa. Min otur måste ge med sig. Två somrar utan egna föl kan ju inte bli tre. 2023 blir mitt år!

Är det inte konstigt att man inte ger upp?

Men vi är drillade att resa oss upp, inte släppa tyglarna utan att fortsätta framåt. Det är något vi hört ständigt i manegen. Alla hinder vi ska över är det "titta upp, titta bortom hindret".

Inte konstigt att man blivit som man blivit :-) 

Innan jag avrundar så tänkte jag skriva lite snabbt vad jag jobbar med i stallet just nu. 
Det är ju ändå ett konvalescensstall jag driver, inte ett stuteri. 

Jag har några semesterhästar där ägare är utspridda i Åre, Spanien och Italien. Sen har vi två senskador som läker fint, men om vi vet så tar senor tid, väldigt lång tid. 
Det står två unghästar som busat lite för häftigt ute på lösdrifter och bland annat en opererad has och en opererad hals. Hästen med hjärtmuskelinflammation, som jag nämnt tidigare, börjar må riktigt bra! I kväll ska jag ta ytterligare ett urinprov som ska in på analys och se hur hans njurar mår. 

Det finns lite hästar att jobba med och jag är så himla glad att nya stallet varit fullt sedan den dagen vi fick godkänt av länsstyrelsen efter bygget. 


"Tjena, är du ny här?"


Jag får lite jul-känsla när jag byter detta bandage :-) 


Kan någon köpa en långkalsong till damen? Rakat ben för att lättare se med ultraljud.


En opererad hals som är ihopsatt med staples - lätt och smidigt istället för en massa stygn.

Nu ska jag ner och släppa ut hästarna och börja mockningen. Ha en fin dag allihop!

Mvh Annelie @stallsteningeby

Hej, 

Låt mig först inleda med att jag är överväldigad av det stora stöd jag fick efter mitt förra blogginlägg. Sorgen har legat som en våt handduk över gården, men på Facebook, Instagram och via mejl har jag fått så otroligt många fina kommentarer, meddelanden och hejarop.
Ridsporten när den är som bäst - alla hejar på och ni hjälper mig att komma över det tuffa. Ni är många som peppat och jag vet innerst inne att jag gjorde allt jag kunde. Mer kunde vi inte göra. Tyvärr. 

Veterinärer i min närhet har räckt ut händer och gett sitt stöd i frågan med goda råd och pepp. Mina chefer på seminstationen har ringt för att peppa och trösta. Avelskollegor i landet skickar fina meddelanden och familjen som hade hopp om att köpa fölet skickade en underbar blombukett. 

Jag känner värmen från er alla! Och vackra mamma-häst mår jättebra! Mjölken har nästan helt sinat ur hennes juver, hon går ute med sin bästa kompis och njuter av att få mumsa hur mycket hö man vill <3

Under måndagen behövde dock livet fortsätta rulla på. Jag har alldeles för många kundhästar i stallet som väntar på min uppmärksamhet. Det går inte att ignorera dem, utan var viktigt att ta sig i kragen och fortsätta. Jag har promenerat, ryktat och gjort rehabövningar i högervarv. Jag räckte också ut hand till mina hästägare för att informera om att deras hästar mår bra, att jag inte glömmer bort dem utan att vi fortsätter livet. 

Mjukgörande arbete för operationshäst. 

När tisdagen kom behövde jag en boost ändå. Min vän Agnes (som jag sitter i styrelsen med på SWB Mälardalen) och jag lastade våra unghästar och åkte till Emma Willgårds fina ridhus. Det var dags för en sista hoppning för Rose innan hon nu ska ridas lite för att sedan vila en vända och göra sig redo för unghästtestet. 


Rose Bay är efter Cascari - u. Carnella Z - Caritano Z - Chellano Z, uppfödd och ägd av oss. 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)

Frågan är om jag kommer sitta kvar i framtiden?

Det var precis vad jag behövde. Få umgås med vänner, se min första uppfödning hoppa "högt" för första gången och sedan få njuta av Agnes hembakta semlor i solen på lastbilsrampen. 


Här satt vi och filosoferade om livet! ;-)

Jag åkte hem och kände mig gladare!

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram

VARNING FÖR BILD PÅ AVLIDET FÖL! (Vill ni inte se det, så läs inte vidare).

Hej,

I morse (söndag) när jag låg i sängen och grät kom min kloka dotter till mig. Towe, 5 år, frågade mig varför jag grät. Jag berättade att fölet jag åkte med till sjukhuset var i himlen och att jag var ledsen över det. Hon kröp närmare mig och kramade om mig, samtidigt som hon sa: "Mamma, han har det bra i himlen, det kommer nya föl". 
Jag snörvlade till och sa att hon hade rätt. Då fortsätter hon: "Men hur mår mamma-häst? Kommer hon hem igen?". 

Min dotter är alltså 5 år och vet att hennes mamma gör allt för sina älskade hästar. Hon accepterade att hon aldrig får träffa fölet, men direkt undrade hon vad hon kunde hjälpa till med för hans mor. Älskade älskade unge <3

Men... Låt mig ta det från början i vad som varit det värsta dygnet i mitt liv. 

Lördagen skulle tillbringas med tidig morgon i stallet följt av långlunch på en riktigt fin restaurang i Stockholm. Det har tagit 4 månader för oss att få plats där och vi hade även ordnat barnvakt.

Det blev ingen vända in till huvudstaden. Istället klev jag ut ur huset på morgonen och inser att min bil är stulen. Utanför vårt garage brukade den stå parkerad, men nu var den inte där. Då inleds morgonen med samtal till polisen, posta bild i grupper på Facebook, allt för att be folk hålla utkik efter min lilla bil. 
Efter några timmar får jag meddelande - man har hittat mina bilbarnstolar och allt jag hade i bilen på en skogsväg inte långt från oss. Jag skyndar dit och får se allt ligga i en fin hög. 
Ytterligare några timmar senare får jag en kommentar på Facebook - man har sett min bil. Vi skyndar dit och bara 5 minuter från vår gård står min bil fint parkerad. Polisen vill inte komma ut och säkra några "spår", utan låter mig ta bilen. När jag öppnar bakluckan är den dock full med stöldgods... När allt är utrett och klart beger vi oss hemåt. Jag tänker "vilken sjuk dag jag har" och beslutar mig för att skära upp lite gurkor och morötter för att ordna dipp och titta på lite tecknat med barnen. 

När jag ställer fram mitt stora fat så får jag en konstig känsla i magen. Jag både hatar och älskar den känslan. Den stämmer nästan alltid och just nu skriker den till mig "det fölas i stallet". Hur jag kan veta detta har jag ingen aning om. Men när jag drar igång övervakningen så ser jag att stoet ligger ner. 
Jag skriker till min äldsta dotter att passa lillasyster medan jag flyger ut ur huset, ringer Per att han ska komma från grannen och ta barnen. 
När jag flyger in i stallet är fölet ute, få ringer jag nästa samtal. Min bästa vän bor på gården och jag hastigt säger till henne "fölet har kommit".

Nästa samtal går till Per i huset "Towe får vara barnvakt, kom och kör fram lastbilen, jag måste åka NU".

Inom mig vet jag att ett föl som kommer 6 veckor för tidigt har en minimal chans att överleva. Men jag vet att åka ska vi. Vi ska antingen åka till "våran" klinik för att avliva den så den inte behöver lida i onödan, eller så ska vi åka till UDS och försöka rädda livet.

När jag håller på i boxen med filtar och försöker ge den värme så får jag ändå lite motstånd. Den fightas med mig och jag känner "fan, vi kör till UDS! Vi chansar!" 

Att jag här nu kallar fölet för "den" är helt enkelt för att jag ännu inte vet vad det är för kön. 

Från det att jag kastat mig ut ur huset till att vi är lastade i lastbilen och ute på vägen har det gått 20 minuter. Vi har 30 minuters resväg till UDS, men jag ringer fram till min vän som kör och säger att hon får inte köra så att hon förlorar körkortet, men tar en fartkamera henne så betalar jag de böter hon får. 

Jag reser bak med hästarna och har telefonstöd av vår egna veterinär. Oddsen är låga, det klargör han, men värme är viktigt. Trots att vi hade många filtar och täcken så tror jag inte att min Barbour-kappa någonsin kommer bli sig lik igen. 

I lastbilen på väg. Fölet varvar mellan att pusta och och att försöka resa sig. Jag värmer och gnuggar för fullt.

När vi anländer till UDS står det så många människor och väntar på oss. Bår är framdragen och varma filtar kastas över fölet. Direkt påbörjas arbete med syrgas och plasma. Vi tar prover och jag informeras klart och tydligt om hur dyr slutnota det kan bli.

Här damer och herrar vill jag slänga in en detalj från verkligheten. Att stå där i kaoset och känna att jag kan säga "KÖR" är en sådan otrolig lättnad. För 700 kronor får man en foster- och fölförsäkring hos (i mitt fall) Anna Skowron på Agria. Där hade jag 120.000 i veterinärvård i ryggen så jag kunde säga just "KÖR". Om man seminerar ett sto och inte tar en foster- och fölförsäkring så tror jag man ångrar sig i efterhand... Alla försäkringsbolag har det, så kolla när ni betäcker!


Man kan inte säga att de inte försökte - fan vad personalen kämpade!! <3

Det jag dock även klargör för veterinären är att "det måste vara rimligt". Fölet får inte ligga och lida för att jag så gärna vill ha ett föl. Där och då får vi veta att det är en hingst. <3
Han svarar bra på den inledande behandligen och jag förstår varför intensivvård för föl är dyrt och komplicerat. Det är 7 personer som jobbar för att rädda hans liv.

I arla morgonstund ber jag dem dock avsluta hans liv... Röntgen har visat att han kommer få tillbringa sina första månader i livet utan att stå på benen. Han har svårt att hålla kroppstemperaturen och det krävs mer och mer hjälp för att hålla honom vid liv.


Änglahästen betyder att man ska låta stoet ta farväl i lugn och ro.

Vi provade, det var en omöjlig uppgift, men jag ville ändå känna att ett liv jag satt till jorden gör jag allt för att försöka rädda.

Varför kom han då 6 veckor för tidigt?
Han kommer obduceras, så även efterbörden. Därefter får vi nog veta, men det vi just nu tror är att stoet drabbades av inflammation i livmodern. Jag såg att hon i början på veckan plötsligt fyllde i sina juver och började läcka mjölk samma dag. Därefter stod hon med vaxproppar och bäckenbanden hade släppt. Självklart har jag konsulterat veterinärer under veckan, men insåg tidigt att detta är en upplevelse jag nog inte kommer gå segrande ur. 
I efterhand har jag fått veta att i den fart allt utvecklades så var oddsen låga för att jag ens skulle kunna avstanna vad naturen påbörjat. Han kom även ut i korrekt fölningsposition.


Ett tecken på att stoet börjar acceptera att fölet är avlidet - hon täcker med strö eller hö.

När han avlivades blev han lagd inne hos sin mor i boxen. Hon fick stå tillsammans med honom och säga farväl. Jag åkte dit några timmar senare för att hämta hem henne. Vi tog farväl tillsammans, sen gick vi ut genom dörrarna utan att titta tillbaka.

Vägen hem gick via vår "hemmaklinik", där jag smsat och bett om att få komma in. I Sigtuna gick vi igenom tidslinjen tillsammans, jag fick bolla och ställa de frågor jag inte tänkt på under natten och fick ställa de där frågorna man bara vill ställa någon man känner och vet kommer säga sanningen tillbaka. "Är detta mitt fel?", "Kunde jag gjort något?" och den svåraste av alla "Varför?".
Vi sköljde ur hennes livmoder, kontrollerade henne och beslutade om att sätta henne på Hippotrim för att minska risken för komplikationer och fång. 
När fölet kom var det nämligen fullt fokus på honom, stoets efterbörd och efterkontroll hamnade helt i skuggan. Jag ville därför få henne undersökt så att vi sedan kunde åka hem och ta ett varmt bad innan mash och hö väntade i hennes nyspånade box med bästisen Rosa som boxgranne.


Nybadad och klok. Hon vet att han är borta och aldrig kommer tillbaka <3

Nu blir det så långt. Jag pausar här - vi tar del 2 en annan dag. Just nu är jag helt slut, både känslomässigt och kroppsligt.

Om någon önskar kommentera mitt inlägg med vad jag gjort för fel, vad jag borde gjort bättre eller likande så ber jag er att avstå. Det jag just nu behöver är positiva hejarop, för lite nervös är jag att blotta min tragedi för er alla. Men jag gör det i hopp om att någon läser detta och tar med lite kunskap in i avelsboxen. 

Mvh en förkrossad Annelie som upplevt sitt livs värsta 24 timmar.

@stallsteningeby på instagram

God morgon!

Här i Gottröra är det tisdag, snön åker i sidled och under det lilla som stannar på marken finns ett tjockt och envist istäcke. Jag hatar is. Vi är många som hatar is. I går ramlade jag, trots broddar, men det var inte värst på dagen. Det värsta var vid lunchtid när jag bet av en tand. Poff så saknades halva. Fick skynda att hitta en tid och otroligt turligt nog kunde min tandläkare hjälpa mig. Nu är den som "ny" igen och alla glada!

Men... Redan på morgonen pratade jag och en kompis om detta. Hur vi är otroligt noggranna med våra hästar och inte alls lika noga med oss själva. Våra hästar träffar regelbundet hovslagare, och då snackar vi ju slaviskt regelbundet (som sig bör!), de har årlig tandkontroll och vi tar värdet på hösilaget innan vi räknar ut foderstater i högervarv. Deras motion är noggrant planerad och både kortsiktiga planer gjorda, precis som långsiktiga. 

Hur är det med oss själva då?

I dag kan jag notera att jag har ont i låret (sträckning från halkan i lördags), rygg (flyttat åt en kompis i söndags) och munnen (öm efter gårdagens tandläkarbesök). Foderstatens bas ligger morgon och lunch med Nocco följt av en lagad middag från min man. Ibland kan det gå fram till klockan 15 innan jag inser att jag inte ätit något... Följt av att jag då hetsäter mackor innan det är dags för middag. 

Kosthållningen är otroligt bra!

Förra veckan åkte jag "spontant" till optikern. Med spontant menar jag att efter tre års tjatande tog jag mig dit. Min man har gett min nya glasögon i present varje jul och födelsedag i tre år...
I 1 1/2 år har jag sett lite lättare galen ut. Glasögonen hade tappat en skruv och blivit ihop monterade här ute i garaget. Jag såg alltså hela tiden sne ut eftersom de vägrade hänga rakt. 
Optikern var inte imponerad. Per och vänner jublade när jag skickade bilder på nya glasögonen.

Men jag har lixom "inte haft tid"...

Jisses, jag hör hur det låter. Och när vi ändå är inne på det spåret så kan jag konstatera att hästarna i stallet går till frisören oftare än en själv också. 

Så! Nu räcker det. Ni fattar vart jag är på väg och jag hoppas inte (men tror ändå) att ni känner igen er?

Snälla säg att jag inte är ensam, då kommer jag skämmas!

Jag väger upp mitt inlägg om hur dåligt jag tar hand om mig själv, men en bild när både glasögonen var raka, håret borstat och mascaran på ögonfransarna. ;-)

Min älskade Rose Bay vacker som alltid!



Ha en underbar dag!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram (följ mig gärna där!)