Min älskade Rose Bay - haft från embryo till unghäst. Henne släpper jag helst inte.
Foto: Jenna Vainionpää

Tidigare i veckan var jag med i en telefonintervju. Efter så många år som reporter och nyhetschef på Hippson så var det en vardag att intervjua personer. Nu är det många år sedan jag gjorde det, men det sitter nog i ryggmärgen tänker jag. Att jag istället var den som blev intervjuad kändes märkligt - men kul!

Vi kom in på tråden om min vardag. Att varje dag kliva upp och gå ner till ett stall med skadade hästar. Jag vet att jag bloggat om det tidigare, men jag kan själv aldrig riktigt komma över det. Hur mycket jag älskar min vardag, det yrkesliv och liv som min familj hjälpt mig att bygga upp här hemma på gården. Med familj menar jag min make som sponsrat otroligt mycket i uppstartsfasen och mina barn som låter mamma vara hästgalen :-)

Under den eftermiddagen gick jag i stallet och kände lite extra tacksamhet över min vardag. Men samtidigt funderar jag över varför jag inte tröttnar... Men sen kom ett telefonsamtal från en hästägare. 

Man bollar tankar och spekulerar. Veterinären och kirurgen har sagt sitt, därefter måste hemmaveterinären säga sin sak och då kan vi nog få en bild på framtidsutsikt. Men det som jag gillar med mitt jobb är att ingen vet allt. I 80 procent av fallen vet hästägare mer än man tror, har en större insikt i hästens vardag och kan hålla den där pusselbiten som är så otroligt viktig för läkning och framtida förhinder för återfall i skada. 

Jag tror inte att ni som hästägare ska underskatta er stora roll.

Hur kommer det sig att vi i sadel säger "man blir aldrig fullärd", men när det kommer till, för att nämna ett exempel, veterinära frågor så förväntar många sig att få det korrekta svaret efter några minuter. Med den medicinska utbildningen som yrkespersonerna har finns det helt klart en större grundplåt att stå på, men i den takt som forskningen utvecklas finns det ständigt nya rön att gå på. 

Att prata med hästägare när det handlar om att luska ut historik om en häst är lite som att hoppa tillbaka till åren som reporter. Man ställer frågor, bollar saker men låter ändå ägaren prata. Oftast slutar samtalen i att man kan få en ganska god insikt till hur en skada återkommit eller vad som gjorde att hästen reagerade på ett visst sätt. 

Det är kanske därför jag aldrig tröttnar - precis som i ridningen kommer man aldrig hitta de enda svaren direkt. Man får fortsätta jaga, leta och söka. 

Fint ändå!

Just nu har vi följande hästar i stallet: 

En armbågsfraktur, två opererade haser, en hjärtmuskelinflammation, en rejäl sårskada, en senskada, en med skada i karpus och tre semesterhästar. 

Det är alltså allt från strikta boxvilor till långa dagar ute i hagarna med promenader i skrittmaskinen. Så säg mig - hur kan mina dagar bli tråkiga? <3

Mvh Annelie 

@stallsteningeby på instagram