Hej,

Jag vill börja med att tacka! Tack för bemötandet jag fick i samband med mitt förra blogginlägg. De gånger jag bloggat om något som är jobbigt för mig har jag blivit bemött av respekt och omtanke. Några dåliga äpplen finns det alltid, men då har ni stått upp för mig och sagt ifrån. Jag ser det och uppskattar det otroligt mycket. Personer i min närhet, både familj, vänner och personalen på kliniken har alla stöttat och försöka göra denna smärtsamma del av livet lite lättare. 

Livet på gården fortsätter. I hjärtat känns det som att det saknas en puzzelbit och jag kommer på mig själv gå och titta efter hästarna, fast jag vet att de inte finns här. Just Cajza saknar jag extra mycket, kommer på mig själv att vilja gå och smeka hennes mule, men vänder åt andra hållet när jag inser att hon står inte där i hagen. 

Någon som helt klart märkt att matte varit lite "off" är min unghäst, Rose. Varje gång hon ser mig passera gnäggar hon. Varje morgon välkomnar hon mig lite extra och det var nog därför jag skrev det där smset. 
Jag satt i soffan en dag och skrev till min man, som då var på golfbanan, "I dag ska jag rida på Rose". Sagt och gjort. Jag menar, jag köpte mig ju en ny sadel dagarna innan (men inte hunnit uppdatera färgen på övrig utrustning...) 

Ner till stallet gick vi, hela familjen, när Per kommit hem. Jag sadlade, ledde ut och satt upp. Sen skrittade jag iväg. Då slog det mig och jag tittade bakåt samtidigt som jag skrattande sa "Just det, unghästar brukar man longera några varv innan man sitter upp på". Ni skulle sett hans ansikte, ren skräck. Men jag fortsatte skritta iväg. Sen har vi gjort så, jag rider ut och Rose blir starkare och starkare i kroppen. Vi betäckte ju henne under sommaren, efter treårstestet, men hade (the story of my life), sån otur. Två dagar efter ens ovulationen fick hon en sån galen hovböld. Hade så ont stackarn att hon fick sova inne på kliniken. Det blev inte direkt någon dräktighet efter det... Sen hade vi en chans kvar och då tog hon sig inte heller. Då avslutade jag försöken, för ett alldeles för sent föl ville jag inte ha. Nu får hon bli min ridhäst istället. 


Första ridturen på min egen uppfödning <3

Under hösten ska jag bygga upp min häst. Målet är en stark, välmusklad och sund individ som kommer hålla många många år framåt. Egentligen bör hon hoppas in under ryttare, om man ser till vad många andra gör med sina unghästar. Jag tänkte dock inte ha så bråttom med det. Jag fokuserar på att rida ut, varvat med träning av Karin Engström. Hon kommer upp till gården några minuter från oss, och är duktig på tömkörning. Rose gick sitt första pass för henne i veckan, och wow. Man glömmer lixom bort, men vilken fin häst vi har!


Rose och Karin in action!

Som ni ser så fortsätter vardagen framåt. Vi hästfolk är ju lite programmerade så. Man måste hela tiden fortsätta, djuren kräver det och någonstans finns det en tröst i det. En tröst i att man ska fortsätta arbeta, fortsätta älska och bry sig om hästarna. 
Hemma på gården har det både kommit och gått kundhästar. Vi har haft karantänhästar, importerade hästar, som nu åkt hem till sina nya ägare.
Nytt i stallet är en difus hälta, som vi troligtvis funnit orsaken till. En "rygghäst", som jag arbetar med från marken för att mjuka upp och stärka. En fånghäst som står på boxvila, en sårskada som även den står på box, och en unghäst som är på tillfälligt besök när matte tävlar med deras äldre hästar.


Spark på hasen ger stort gips! Under läker det dock superfint.


Arbetskamrat - Equibandet!


Parallellt med hästarna så ska gården förberedas inför hösten. Vi ska stänga våra sommarhagar, tömma lösdriften på andra gården och gå igenom allt här hemma. När vintern kommer har man lixom ingen andra chans på att ordna, då får saker vänta till våren. Och det är ju alldeles för tråkigt!
Nästa sommar ser jag fram emot att inte ha dubbla jobb, utan att "bara" vara hemma på gården. Känns som att man kan ordna det väldigt fint och bra när man har hela dagar på sig! Längtar!

Elwira säger god morgon <3

Hoppas ni får en fin söndag!

Och återigen, stort tack för bemötandet i samband med mitt förra inlägg. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram