Hej,

Jag vet inte hur många gånger jag öppnat datorn för att skriva ett blogginlägg. Men jag börjar skriva, skriver så där om livet på gården, kundhästar som det går bra för, nya hästar som kommit och friska som åkt hem. Vill dela med mig av hur fint vi gjort det. Hur vår skogshage vuxit fram, hur alla ton grus vi lagt ut för att förhindra leran gjort det ganska fint på gården. Det har även byggts staket för att rama in allt lite och mycket mycket mer har kommit till. Kundhästar har kommit och gått, en härlig mix på hästar med härliga hästägare som verkligen älskar sina djur.

Men jag känner ingen glädje i att dela med mig just nu. Jag känner att jag är lite trasig. Inombords lixom. 

Hästen på bilden har inget med texten att göra. 

Någonstans har jag känt att jag ska inte dela med mig av det. Dela med mig om hur jag egentligen mår. För tänk om detta gör att folk inte litar på mig längre. Att de tror att jag gör ett sämre jobb med deras hästar nu när jag själv är slagen lite ur balans. Jag lägger ner hela min själ och mitt hjärta i hästarna vi har i stallet. Allt för att ägarna ska veta att jag gjorde allt för att hjälpa dem med just deras guldklimpar. 

Och nu är jag så nära på att stänga ner fönstret här. Att inte skriva detta blogginlägg, men jag skriver på...

I år har varit ett riktigt jävla skitår för min del. Ursäkta svenskan. Men någonstans har det kommit till den grad att jag inte blir förvånad längre. Att jag och Per tittar på varandra och är överens. Våra barn mår bra, de är friska och krya, och det är faktiskt det viktigaste i världen. Våra två älskade tjejer som är våra solstrålar. 

Men för mig har 2022 inneburit så stora motgångar och käftsmällar att jag nu längtar till 1 januari 2023. Det har blivit ett mentalt mål att fortsätta kämpa mig igenom detta år och sen ta nya tag. 
Jag brukar känna stolthet och glädje över att jag alltid siktar på framåt, att jag alltid är den som är positiv i alla lägen och ser lösningar. Den enda lösningen jag sett för mig själv just nu är att lägga av. Att inte hålla på med hästar och att vara någon typ av "hemmafru" som bor i en vanlig villa. 

Men innerst inne vet jag ju att där kommer jag inte alls vara lycklig. Det är ju hästarna som är mitt liv, och speciellt att ta hand om skadade hästar. Och jag tror att det är en stor del i att jag är ur fas. 
Att jag trodde så mycket på att jag gjorde rätt val för två år sedan. Att jag tänkte att på en gård med skadade hästar kan inte en liten hingst växa upp och bli en hållbar individ. Han måste åka till någon med likasinnade kompisar för att lägga grunden till ett bra liv. 

Det var troligtvis över på en sekund eller två. Den dagen, den stunden och den olyckan där han, vad vi misstänker, blev sparkad i huvudet. Jag skriver om vår älskade unghäst, Concorde "Conny". Han som vi fick ta bort nyligen och som jag uttryckte i bloggen att jag aldrig ens fick chansen att rädda. Det var nämligen redan försent. 
Vem har rätt och vem har fel? Vad är förtal och vad är inte? Jag har arbetat på Hippson i så många år att jag vet vad man bör och inte bör skriva. Hur lagstiftningen går och vart man ska passa sig. De juridiskt utbildade vänner och kunder jag känner har alla rådgjort mig till samma sak. Gå vidare, ta inte upp en fight, det kommer bli utdraget och du måste leva kvar i detta då. Istället skrev jag ett mejl. Ett mejl till personen som, mot betalning varit ansvarig för min häst. Skrev att jag är arg, ledsen och besviken att jag själv fick upptäcka skadan utan att blivit informerad om det. 

Jag fick inte ut mer än hälften av Connys livförsäkring, men inga pengar i världen hade varit tillräckliga. Det var honom vi ville ha, inte pengar på ett konto. Skadan var redan så långt framskriden när jag fick veta att det redan bildats artros i hela käkleden. Det lilla som var kvar av hans så kallade käkled, dvs. Min sanning är att jag trodde jag hämtade hem min häst för sommarlov och sedan inridning. Men jag hämtade hem en häst som haft en illa läkt fraktur i höjd med käkleden, som gett omfattade skador så att vi tillslut insåg att varje dag gör ont och varje tugga. Veterinärer både i - och utanför landet sa alla samma sak. Avliva. 

Hade jag vetat om att han blivit skadad, då hade jag kastat mig in i bilen och hämtat honom. Oavsett dag eller tid på dygnet. Jag vet att jag hade haft ett helt operationsteam stående och vänta på oss på kliniken och jag vet att de val de rådgjort åt mig hade varit rätt väg att gå. Men jag fick aldrig chansen. För jag visste inte.

Detta är min stora förlust i år. Att jag inte visste.

Jag vet allt här hemma på gården, vet hur varje hår ligger på hästarna i stallet, vet när de åt senast, hur återbesöken gått, vad vi har för plan, vilken medicin vilken häst ska ha etc. 

Men jag släppte kontrollen över en av mina egna hästar. Cajzas son. Och det är mitt livs misstag inom ridsporten. 

Av alla käftsmällar i år med (och nu nämner jag bara några få av alla) stulen personbil, för tidigt fött föl som dog, kolik på ET-sto hos seminstationen, restskatt, krockad lastbil, resorberade embryon, höjda priser på el, räntor, foder och strö. Allt som hänt mig så känner jag att det går att ruska av sig. Men just detta går inte. Jag har försökt, men den enda slutsatsen jag kommer till är att jag litar bara på mig själv. Ingen av mina egna hästar kommer någonsin lämna gården igen.

Jag tror också att jag vet anledningen till att jag är så ledsen. Att jag är besviken. Varje dag tar jag hand om hästarna här på gården som om de vore mina egna, som om de är värda sin vikt i guld och att det är på mitt ansvar att de mår så bra de bara kan i min skötsel. Jag har nog varit naiv ute i världen och tänkt att så resonerar väl alla? Det har helt klart blivit ett uppvaknande av rang. 

Nu vill jag radera hela inlägget.
Det blev för personligt. 
Men jag gör inte det, jag publicerar. Ridsporten, hästlivet och hästägandet är inte guld och gröna skogar. Någonstans här i min dagbok på internet måste det finnas med. Den tiden av mitt liv när jag inte hade förtroende för någon annan än mig själv. 

Och jag saknar honom. Conny alltså. Och hans mor, Cajza. Varje dag.
Men mest saknar jag mig själv lite just nu. Den där obotliga optimisten och kände sig oslagbar och orubblig här på gården. 2022 har verkligen visat mig att när man känner sig som säkrast uppe på berget kan jordbävningen komma.

Tack för att du läst, tack för att du inte skriver någon elak kommentar och ge din häst en puss på mulen <3

Ps. Och för att ni ska förstå hur det känns för mig i år. För tre veckor sedan tog jag och min man ledigt en eftermiddag. Så där mitt i veckan. Vi hämtade barnen och åkte till Leo´s lekland. Vi ville skratta, busa och visa våra barn att de är viktigast för oss. Vi hade en superrolig eftermiddag och inte en häst var i närheten. Men sen åkte jag en "rutschkana" där man satt i en donut-grej. Pang åkte foten in i en pelare och jag fick ta mig till akuten. Vet ni att 26 % av befolkningen i världen har ett extra ben på yttersidan av foten. jag kan informera er om att jag är en av dessa personer. Tror ni det känns bra att det var just där jag träffade? Så nu har jag det där extra benet i foten, ett som är trasigt, men jag har det. Känslan av detta? Att jag inte ens kunde ta en ledig eftermiddag utan att det skulle skita sig. Jag har arbetat i stallet med kryckor, för den där 100% sjukskrivningen som läkaren satte, den var ju lite skrattretande. 

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram