Hej,

Under min tid som bloggare, både innan och efter jag arbetade på Hippson så har jag varit väldigt ärlig. Berättat om mitt liv, om saker som händer i mitt hästliv och bjudit in er på gott och ont i min vardag. Det här blogginlägget är bland det svåraste jag skrivit, men jag gör det. För det är också ett kapitel i min bok, boken som kallas livet.  

Den härliga sommarmorgonen i tidiga juni upphörde mitt liv som jag känner det. Min make Per dök inte upp på golfen som han var förväntad. Vi åkte inte heller på födelsedagskalaset vi skulle den eftermiddagen. Istället fick jag ringa 112, men inse att hans hjärta gav upp innan helikoptern ens kom till gården. Ett hjärtfel vi vetat om länge, men bevakat tillsammans med sjukvården. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta.

I 14 år var han min bästa vän, ända sedan han bjöd mig på sushi under vår första dejt och flyttade in hos mig två dagar senare. Vi har varit ett sammansvetsat team, både i livet, som föräldrar och på gården. 6 år hann vi vara gifta och bäst av allt är de underbara barnen vi skapat tillsammans. Och det är för barnen jag nu går upp på morgonen. Towe och Elwira betyder allt och för dem har jag tagit fram urkraften som mamma. 



Men att förlora sin man, bästa vän och barnens pappa är som ni alla förstår en bottenlös sorg för vår familj. Vi fick snabbt hjälp av våra närmaste vänner och familj, ett stöd jag inte hade klarat mig utan.

Ganska direkt insåg jag att om gården blir helt tom på hästar bryter jag ihop ännu mer, jag behövde något som tar mig upp ur sängen, precis som jag gjort alla 9 år på gården.
Jag bad två hästägare om lov att behålla 3 hästar, samt instruerade vänner samt behandlande veterinär om att hålla ett öga på hästarna, för brister mitt ansvar minsta lilla ska de direkt åka från gården. Att Claes och Jennie gav mig fortsatt förtroende i denna situation är jag evigt tacksam för.

Väldigt omgående behövde jag även ta ett beslut - bo kvar på gården eller inte?
För mig var det inget att fundera över, vi ska bo kvar. Det är så klart helt en ekonomisk fråga som ensamstående mamma och egenföretagare. Men får jag ihop det samt kan hitta hjälpmedel i stallet för att underlätta min vardag - då stannar vi i många år till! (Till exempel funderar jag på höautomater så hästarna kan ha ätit klart sin frukost i lugn och ro medan jag lämnar barn på morgonen).

Vår familj älskar verkligen gården, företaget och alla hästar. Jag och Per har sedan dag ett velat bo här och låta tjejerna växa upp på landet. Vi har tillsammans byggt upp Mälardalens populäraste konvalescentstall, något vi alltid varit stolta och arbetat hårt för. Barnen trivs och Towe ser fram emot att börja riktiga skolan till hösten. Så mammahjärtat har talat.

Denna vecka tar vi farväl i en fullsatt kyrka, därefter vill vi landa ännu en stund i vår nya vardag innan jag släpper in fler hästar. Men målsättningen är att börja jobba igen i augusti. 🌻 Dock kommer jag endast ta hästar där jag känner 120% att jag kan ge bästa omvårdnad. Till exempel kommer jag avstå stora sårskador där man behöver vara två för omläggning, ögondroppar mitt i natten och liknande. För hästens skull.

Jag hoppas innerligt att jag har ett fortsatt förtroende att ta hand om era älskade hästar, även utan min parhäst. För på den här gården kommer det ur detta växa en familj om tre starka och sammansvetsade tjejer som alla älskar djur 💜

(Och ja, numera bor det även 5 höns på gården, till flickornas stora glädje, så kör sakta 🐣)


Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hej!

Livet snurrar på och jag kom ut till lösdriften en härlig fredag morgon för 10 dagar sedan. Det som skiljde denna härliga morgon var att det stod ett FÖL och tittade på mig i skogsbrynet. 
Jag åldrades 7 år på två sekunder och skrek rakt ut. Min stackars vän Agnes som var med i telefonen fick helt klart vakna till liv med ett ryck. (Och ja, visst är det roligt att man har teamsmöten kl 06.45 bara för att man är hästfolk, båda ute på språng)



Varför föddes han då helt utan vår vetskap? Jag kan summera det helt enkelt med att stoet grundlurade oss. Jag hade sett henne ge första tecken på "något" samma dag, men var helt säker på att fölet enbart la sig i position i magen. Juver fanns det inte så mycket att skryta om. Bäckenbanden hade hon släppt sedan flera veckor tillbaka, men där hade inget heller förändrats och hon åt, hängde med flocken och busade som vanligt. 
Klockan var 22.30 när vi tittade till henne i hagen. Jag sa till Per att det kommer nog dröja till nästa vecka innan vi får något föl.
Men ett föl fick vi. 

En välskapt herre, pigg, glad och perfekt!
Hon hade gått in i ligghallen och fölat, för där fann jag efterbörden som såg fin ut. Sedan hade hon lotsat ut honom till skogsbrynet för bättre kontroll på sin omgivning och där hjälpte de andra hästarna henne att stå vakt. Den scenen i morgonsolen var helt underbar. Naturligare än så går det inte att få, men jag som har fem kameror i stallet, ett föllarm och "dygnat" de senaste 6 åren under föltider blev helt klart chockad. 



Prinsen fick komma in med sin mor på box, där i halmen somnade han gott medan den stolta mamman fick både extra mat och mash.

Vi har döpt honom till Mr. Wright. Vi döper våra hästar på "flygplanstema" och modern Chipotle HH har "starka profiler inom flyget" som tema. Bröderna Orville och Wilbur Wright var två flygpionjärer som, bland annat konstruerade "The Flyer I". Det var ett amerikanskt motordrivet biplan och räknas som världens första fungerande motorflygplan.

"Wilbur", "Wille", "Oskar"... Ja, kärt barn har många namn.

Han är efter vårt nu sålda sto Chipotle HH, som gått 1,60-hoppning och är efter hingsten Tenor du Gue, som Jonna Ekberg tävlade i världscupen etc. 
Man kan verkligen säga att jag varit med hela vägen i tillverkningen av detta föl. Jag höll i AV:n (artificiell vagina), när hingsten tappades på sperma. Var med i matchningen mellan sto och mottagarsto. Fick åka upp med båda hästarna för att stå med när vi spolade ur honom för att sedan göra en Embryotransfer in i hans amma. 

Embryotransfer delar ofta upp åsikterna, men jag känner mig priviligerad att få vara med hela vägen och det har varit lärorikt, roligt och gett ett enormt fint föl <3

Dock lovade jag Per att om det blev en hingst så skulle vi sälja honom... Så han är till salu. <3










Bilderna ovan är han knappa 20 timmar gammal <3 


I dag provsmakade han på min näsa när jag fodrade <3

På återseende! Jag är bättre på instagram än blogg tyvärr. @stallsteningeby på instagram.

Mvh Annelie

Varje vecka uppdateras tavlan, annars glömmer jag kanske något.

Hej!
Världens sämsta bloggare här... Men det händer så otroligt mycket hela tiden, att det hinns inte med att öppna datorn. 

Senaste tiden har varit som alla andra tider. Jag hjälper till att ta hand om skadade hästar och vi skickar hem dem när de mår bättre. I år har vi två ston som inte kommer hålla för sporten, därför hjälper vi ägarna att få dem seminerade innan hemgång. Känns helt ok att få vara lite kvar i uppfödarvärlden, även om det inte blir våra föl. 

På tal om föl. Inom en månad kommer vårt föl. Griselda är rejält runt om magen och går ute med sina vänner på lösdriften. Jag försöker ha is i magen och låta henne vara där ute så länge det går. Hon är trygg i sin flock och jag är rädd för att ta in henne på box om nätterna, vet att det kommer stressa henne. Just nu går hon och lägger sig i vindskyddet och njuter av de lite varma dagarna. Nöjd och en bit kvar innan det närmar sig förlossning. 


Vid morgonfodringen i morse <3



Här är det från vänster Ryana, 9 månader, Rose 4 år och dräktiga Griselda 5 år som snarkar gött. 

På tal om uppfödning - vår egna fyraåring Rose Bay går från klarhet till klarhet. Hon har fått åka iväg tre gånger på hoppning. Hinderna är nedgrävda, men hon tar sig an allt på samma sätt som hon gör hemma. Med förtroende och en nyfikenhet. Superroligt!


Rose <3 


Stolt husse och avslappnad häst efter vårt ridpass. 

Och vad gör vi hemma på gården då?
Jo, nu när våren är på ingång tar vi oss an arbete som legat i dvala under vintern. Dels krävs det att gården vårstädas och fixas fint. Det kliar i fingrarna och man vill åka till blomsterhandeln och fylla upp med färggranna växter, men det blir säkert minusgrader nästa vecka, så lite får man hålla sig ;-) 

Vi har fått tillgång till mer mark via vår granne, så där är det mer stolp beställt och Per har börjat stolpa upp. Ser fram emot att låta våra hagar närmast stallet vila i sommar.
Inne i stallet har vi haft en blandad kompott med hästar under månaderna som gått. Det har varit allt från ligamentskador, gaffelbandsfästen, fissurer (dvs inte benbrott utan sprickor i benen), hovbensfrakturer och några hästar som är här för att vila. 


Vår travhäst har läkt fint och ska strax tillbaka till tränaren igen. Om vi säger så här - han är pigg och glad ;-) 


Vi har åkt en period till Lövsta för vattenbandsträning. En morgon fick Towe åka med och hålla koll <3

För två år sedan tänkte jag att vi behövde bygga ut så att jag skulle slippa tacka nej till kunder. Nu är jag i vägskälet där jag inser att jag skulle kunna bygga 10 boxar till och fortfarande ha fullt på gården. Snacka om en boost, men också ett stort ansvar det förtroendet ger. 
I dag anländer en nyopererad häst, i morgon ska jag in till kliniken med en häst "från norr" som jag är ganska säker på inte behöver någon större åtgärd. Det ska bli lite spännande att se om magkänslan stämmer. 

På tal om magkänsla - jag och veterinärerna på kliniken har börjat med en ny sak. Inte med alla, men de flesta. Igen säger till mig vad de tror eller hur mycket bättre en hälta blivit. Jag får säga "jag tror 70 procent bättre", till exempel och sen får jag se om vi är på samma plan. Hittills har jag inte gjort bort mig helt i alla fall. Det är väldigt bra att träna sitt öga, speciellt när man tittar på hästarna så där löpande på samma underlag under flera omgångar. 

Nu får vi avrunda här, jag ska dra med lilla Elwira ut och starta morgonrutinerna. Hon är hemma sjuk från förskolan, men tillräckligt pigg för att vara med mamma ute i stallet. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hästen på bilden har inget med inlägget att göra, blev bara en passande bild på mig ur vardagen.

Hej!

Hoppas ni alla njuter av timmar i stallet, pussar på era mular och låter era hästar ha en omväxlande vardag. Försök att inte fastna enbart i ridhuset, trots is, lera eller hårda underlag. <3

I dag tänkte jag författa ett inlägg som jag tänkt på många gånger om. Det här med att be om en Second Opinion. Hua, det är säkert någon som läser och ryser av bara tanken. Just ordet second opinion har nästan fått en negativ klang - som att det är något dåligt. För mig är det helt tvärtom. Jag får många hästar till mitt stall, ofta som rest långt för att ge en hästen en andra chans. Kanske bor man lite "off" och enbart har en veterinär att vända sig till, och ingen ordentlig klinik. Jag har själv valt att byta klinik med häst för att jag tror att just denna skada kan någon annan veterinär sätta fingret rätt på. Jag har själv lämnat min trygga hamn för att åka till den veterinär ägaren önskar och fått tips om. Och jag har helt klart tänkt till när det gäller mina veterinärval beroende på vilken häst/skada jag åkt med. Ja jisses, för mig med min egna älskade Conny så kändes det som att jag drog in hela Europa för second opinion. 

Hjälp mig här - vad tycker ni? Är det rätt eller fel att be en annan veterinär titta på din häst?

Jag skulle säga att i samtliga fall som jag bett om hjälp med nya ögon så har vi fått fram mer information om varför hästen har återkommande hälta, varför den reagerar som den gör eller liknande. I några av fallen har vi fått samma svar som tidigare veterinär gett - och då med säkerhet kunnat veta att beslutet om att låta den somna in varit det bästa för någons älskade vän. Här vet jag av egen erfarenhet att när dagen är kommen och knivarna hugger i ens hjärta. Då vill man med säkerhet veta att det inte fanns något man kunde göra för att ändra den tråkigaste utgången av alla.

Något som i samtliga fall varit helt säkert är att hästägaren får ångest över att "överge" sin veterinär. Eller inte själva saken att någon annan ska få titta på hästen, utan snarare att man ska berätta det för nuvarande veterinär. Det gör mig konfunderad. 

Jag har inga problem att åka hem från ett klinikbesök, känna efter i magen om jag tror att vi är på rätt spår eller inte. Efter 9 år med min verksamhet och mer veterinärbesök på en vecka mot vad en "vanlig" hästägare gör på ett år, så vågar jag påstå att jag i alla fall har lite koll på saker och ting. Jag kommer aldrig någonsin ens vara i närheten av det veterinärayrket, så tro inte att jag sitter här och bröstar upp mig! Men om jag kommer hem och känner att det gnager lite i mitt huvud, då ringer jag upp ägaren och berättar det. Vi bollar tankar fram och tillbaka, och för dem som har samma känsla blir det ett lätt val. Vi visar hästen igen, denna gång för någon som inte sett den tidigare. Det bästa är då att ha med hästens tidigare journaler så att den nya veterinären får bra information från branschkollegan. Och här kan de bli lite tufft... 
Du som hästägare vet väl att du äger dina egna journaler? När som helst kan du begära ut allt från din veterinär/klinik. 

Det verkar vara jobbigt att behöva ringa det samtalet, nästan som att den på andra sidan luren kommer bli arg. Så kan ju fallet vara, men för mig, om en veterinär blir arg för att man försöker göra det bästa för sin häst... Då vet jag inte om jag vill vara hos den veterinären längre. Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap.
Mitt tips är att, oavsett om du besöker veterinären en gång vart tredje år, eller en gång i halvåret - begär alltid ut journalen från ditt besök. Det är alltid bra att ha all dokumentation om din häst på samma plats, gärna hemma i din dator. Tänk om du akut måste åka till en annan klinik, eller om du flyttar och viktig information finns i någon av dessa journaler? Då hade det ju varit superbra att ha dem.

För mig går det att summera mitt arbete med de skadade hästarna på följande vis:

Hästar är ömtåliga, stora, tunga och klumpiga djur. Deras tunna tunna ben ska bära upp denna stora massa och även vara aktiva sporthästar, samtidigt som vi önskar att de inte springer in i en liten pinne i hagen eller slår i hoven i en sten. När våren kommer vore det underbart om de undvek att slicka i sig sand, det är så tråkigt att skölja magen på kornen sen. Om vintern broddar vi upp för att slippa halkskador, då tusan trampar de sig själva med brodden. Runt oss som hästägare finns veterinärer redo att hjälpa till när olyckan eller klumpigheten varit framme. Alla har gått sin utbildning, tagit sin examen med en gemensam nämnare - kärleken till hästen. Så det är väl just hästen som ska stå i centrum när skadan är framme? Så låt mig upprepa mig igen: "Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap". 

Jag är i stallet 14-15 timmar om dagen, jobbar outtröttligt tills jag somnar på soffan med att försöka upprätthålla veterinärens önskan. Följa hemgångsråden slaviskt till nästa återbesök. Medicinerar, promenerar och stretchar till punkt och pricka. Inte för en enda sekund känner jag mig orolig för att om jag ber om en second opinion på en av hästarna i mitt stall, så kommer det trampa någon på tårna. Jag gör det ju för hästens skull. Många gånger har flera veterinärer varit inblandade på samma häst, med vilje och känslan av teamwork. Och det är just de gångerna som det har blivit succé! Då snackar vi att oddsen varit riktig dåliga på en skada, att man anser att det är 30 % chans att hästen återhämtar sig igen. Men man sätter in sin målmedvetenhet, drar i trådar som finns och försöker hitta det där teamet som är bäst på just sin sak. Just en av de hästarna som vi gjort en sådan resa med vet jag snart är uppe på högsta nivå i dressyren igen. Kanske skriver jag ett inlägg om hans väg åter till tävlingsbanorna snart. En av mina mest utmanande kundhästar, helt klart för han förstod inte att han var skadad.

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram.

Hej, 

Snacka om att man kan försvinna i två månader. Men det har helt enkelt varit fullt ös, så jag har inte haft tid att öppna datorn.


Nyligen ankommen unghäst för en kort vistelse när familjen är på sportlov.

Natten till i dag lördag sov jag 12 timmar, helt enkelt något som var väldigt behövligt! Varje dag denna vecka har jag varit på kliniken, två av dagarna dubbla besök. Så man kan helt enkelt säga att jag kan vägen mellan vår gård och kliniken i Sigtuna... ;-) 

Varje gång jag är där springer jag in på vårdavdelningen och pussar på blogg-Saras Marco <3. Som ni säkert läst så står han i hängmattan, men jag kan glädjande informera om att han hälsar på mig med glada öron och på godisjakt när vi ses. Snart är han hemma i sin hage igen! 


Marco bjuds på godis <3

Att gå tillbaka nästan 2 månader orkar jag inte. Så jag tänker att detta får bli en bildblogg. För på Instagram är jag väldigt aktiv (@stallsteningeby), så bilder har jag. Häng med nedan!

Vi inledde året med att min man halkade och bröt benet. Han blev fast på sjukhuset i väntan på operation en hel vecka... Det var tufft hemma ensam!
Nu är dock både han och kryckorna med ute på gården och hjälper till så gott de kan ;) 



När det stora trädet blåste omkull i skogshagen ringde jag min killkompis, han kom snabbt med motorsågen och räddade mig!


Ryana och Rose i väntan på hovslagare <3 Älskar verkligen vårt föl jag och min vän köpt tillsammans <3 Och på tal om föl...



Så har vi tappat ett föl. :-( Odessa har kastat embryot/fölet efter Chipotle HH - Caracas. Jag har anat det en stund, men inte velat erkänna det för mig själv. Ett blodprov bekräftade dock vad jag misstänkte. Nu är hon på seminstationen igen, eftersom vi endast lånade henne - och ska betäckas med en travhingst. 

Ryana är väldigt trygg med sina äldre barnvakter!


"Får det lov att vara lite mat?"


Ser ni vem det är? Vår Rose Bay - nu 4 år och min ridhäst. Jag älskar henne lika mycket i sadeln som jag gjort bredvid!


Rider även en äldre häst som är på besök medan hans matte fött barn. 


Efter några dagar på klinik med MRI, behandlingar och sjukbeslag på hovar är det skönt att få komma "hem" igen :-)


Vår katt Grace Kelly. Inget konstigt här. haha!


Granngården i Rimbo skänker sina osålda granar till oss och våra hästar. Så fin gest varje år!


Det blir några varv med borstarna varje dag, kan man lugnt säga!


Jag la ett hovgips - omedveten om att man man några dagar senare...


...skulle få ett alldeles eget gips!


Spånbrist och prishöjning har gjort att vi bytt ut till krossad halmpellets, för att slippa höja våra hyror. Fungerar jättebra måste jag säga! Vi köper på storsäck för att slippa få så många småsäckar att kasta.


Jag har investerat i långkalsonger med värmeslingor och en värmeväst. Drömmen!


Gladast blev jag när jag fick denna bild! Lisa och Saul, vår veterinär från seminstationen men bor i Spanien sammanstrålade och han undersökte vår sålda Chippen. Så himla roligt att han hjälpt mig med henne här under säsongen 2022 och sedan tittar på henne i Valencia säsongen 2023. Blev väldigt glad för bilden!

Hej!

Notera mina stallskor, Moon Boots är grejen så slipper man frysa. Stallskorna står vid elementet medan hästarna är i hagen.

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hej!

Först - god fortsättning! Här har vi en "slappardag" i dag. Det betyder iofs att vi är hemma och inte har några "måsten" utöver gårdsuppgifterna. Men det betyder också att jag och Per varit uppe sedan tidig morgon. Jag har varit till ridhuset och rört på hästar, medan Per hjälp mig med markservice här hemma. 

Årets julkort tog vi tillsammans med vår unghäst Rose Bay <3 

I dag assisterade tjejerna vid hemgång av en häst. De tyckte att ägarna skulle lasta fort, inte för att hästen frös, utan för att de väntat i fleeeera timmar (om du frågar dem, 20 minuter om du frågar oss) ;-) På att få gå ut i skogen med varm choklad. 


"Ska jag hjälpa dig att stänga?" Spana in termosen som Elwira har i ryggsäcken ;-) 

När hästen åkt gick vi ut till skogshagen och visiterade staketet. När vi kommit halvvägs var det dags för fika! Varm choklad och pepparkakor. Mycket uppskattat för de små, som inte insåg att de lurades med i arbete, även när det var så kallt. 

På tal om barnen... Jag tror att de flesta vet att vi har två döttrar. Towe fyller 6 år den 5 januari och Elwira fyller 3 år den 14 januari. Och ja, de är välplanerade januaribarn, för under december månad och fram till respektive förlossning hade jag räknat ut det så bra. Jag kunde få hjälp av Per i stallet och sedan var barnen ju så små och man ammade ju ändå om nätterna = perfekt för fölvakningarna.
Helt klart en hästtjej till mamma som även håller på med avel, som planerar in det så. 

När barnen varit hemma med mig nu inför julen har de fått hjälpa till i stallet. En kväll skulle jag även till kliniken, tyvärr så vältajmad dag så Per var inte hemma. Det betyder att båda barnen fick åka med mig och hästarna. Men det finns inget som inte en iPad, saft, pepparkakor och godis inte kan lösa ;-) Snällt satt de på stolarna och väntade på sin mamma. Hjälmar har de alltid på sig, för säkerhetsskull, och när de undrade vart mamma tog vägen så behöver de inte undra länge. Personalen är de näst intill uppväxta med, så vem som en kliver fram känner de sig otroligt trygga med. 

Här satt de så snällt och väntade. Deras hembakade pepparkakor bjöd de personalen på innan de åt upp resten.


Hjälper mamma i stallet <3

I två veckor har jag även dragits med en irriterande och smärtsam ögoninflammation. Den kom via barnen/förskolan och smittade Per först, men han klarade sig lindrit undan. Om man sedan tittar på hur det gick för mig... Jo tjena! Det var en rejäl ögoninflammation som jag drabbades av och till slut fick jag ögonkräm med antibiotika för att få bukt på det hela. 
Innan krämen börjat verka så kan man lugnt säga att jag fick märkliga blickar - för vem bär solglasögon inomhus i december...
Jag skrattade mest när jag åkte till ögonspecialist med kundhäst och först inne i undersökningsrummet tog jag av mig mina glasögon, efter att jag varnat teamet på plats om hur hemsk jag såg ut. 

"Life is a party - dress for it!" Eller? 

På hemmaplan är det mycket rehabilitering som gäller just nu. Vi har en stor blandning mellan ligamentskador, magsår, semesterhästar, hovskada och hästar som behöver sjukgymnastik. 
En av våra kundhästar behöver bygga på ryggmuskulaturen, så honom åker jag med till ridhuset och under täcket har jag ett equiband, detta för att få honom att dra upp magen och höja ryggen. Vi jobbar på och jag ser framsteg, om än små. 


Det handlar om att arbeta avslappnat och rätt. 

I veckan hämtade jag en häst som har hovgips på. Han ska på återbesök mot slutet av veckan, och för att förflytta honom utan att gipset skulle bli blött tog jag med min bästa vän, Gaffatejpen!



Jag ser fram emot nästa vecka. Den är fullbokad med både tandläkarbesök för Rose, återbesök på kliniken och ny häst anländer. 
På tal om ny häst... Nästa vecka kommer en ny häst och innan jag kan släppa på att ta in fler nya hästar står det 11 hästar på listan.

Det är helt sjukt! 11 hästar är bokade för att komma in. Tror det kan vara rekord på antalet hästar som står på vänt.
Och här trodde jag i november att jag inte skulle få en enda häst in i stallet för att jag tog semester i en vecka. :-)

Jag avrundar detta inlägg med en bild jag tog på julafton. Vilket underbart väder vi hade!
(Hästen på bild medicineras i ögat, och därför skyddar vi det mot ljus)



Ha en härlig sista vecka på 2022, snart är 2023 här - och personligen så längtar jag!

Mvh Annelie

Ps. På instagram uppdaterar jag massor, så följ där om du inte redan gör det @stallsteningeby

Cheldon <3 Kom som rehabhäst för några år sen och nu är en återkommande semesterhäst.

Hej!

Hoppas att ni alla har det bra och att era hästar håller sig krya!
Här på landet har jag hunnit med 2 omgångar VAB för kidsen. Att komma hem från utlandet och bli förkylda var inte så oväntat, men ögoninflammationen som cirkulerat där och nu smittat båda våra barn var lite mer oväntad. Har blivit VAB hela veckan, något som krånglar till det en del för mamman. Eller krånglar till och krånglar till. Mamman får jobba lite extra på kvällen, som denna vecka mellan 20 - midnatt. Då har jag haft min tid och kunnat ge hästarna och stallet den uppmärksamhet som de behöver. När det är -10 grader ute så vill mina barn nämligen hellre vara inne i värmen, inte ute 8-10 timmar med mamma på dagtid. 

Efter att vi kom hem så har det varit en stadig ström med hästar som anlänt. Både rehab- och semesterhästar. Vi har några lediga boxar i stallet, men de är bokade. December är nämligen vår högtid, så från och med i dag, fredag så börjar julhästarna trilla in. Men det betyder inte att jag har haft "rast och ro"...


Vår dotter Towe, tillsammans med en rehabhäst.



Detta sto har mellanlandat lite för att sedan åka vidare till ett stall för att bo och föla.


Ni vet att jag älskar duntäcken under transporttäcken nu på vintern väl? 


Livet som pensionär har inletts för min kompis häst. 

Veckan som har varit har jag spenderat nätterna i sadelkammaren. Vi har en häst som behövt ögondroppar och krämer klockan 02, 03, 06, 09, 10, 14, 15, 18, 21 och 22. Dagligen har det inte varit några problem, men när jag gått ner (läs, dragit mig ut i kylan) mitt i natten så har jag inte velat gå upp igen. Så jag bäddade helt enkelt i sadelkammaren och sovit där mellan 02-03 för att sen gå upp till min varma säng igen. Det blir slitigt att vara vaken så, men när återbesöket visade stor förbättring känns det plättlätt. Superkul!


Hemmasnickrad mörker huva för det infekterade ögat. 

Utöver ögonhästen och semesterhästar så har vi även en rygghäst under igångsättning samt sen- och ligamentskador uppstaplade just nu. För att hålla rygghästen och semesterhästarna igång är jag väldigt glad över vår skrittmaskin. Där får de inleda morgonen innan de går ut i hagarna. Perfekt för magarna och rörelsen.

Går det att klicka på denna film med ljud? Jag skrattade gott när jag publicerade den på vår instagram @stallsteningeby. Om det inte fungerar så gå in via appen och lyssna. 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)

En som blev glad över att vi kom hem från semestern var helt klart Bella <3 Vår älskade lilla hund!


Äntligen i traktorn igen!

Jag avslutar detta blogginlägg med två saker. Operation och Nobelfest. 

Gällande operationen så blev jag väldigt glad över att kunna se Dr Fabrice Rossignol vid den franska hästkliniken de Grosbois genomföra en livesänd operation med sitt team på ett treårigt fullblod. Operationen var en så kallad Tie-Back. Vi har flera gånger fått hästar som han och veterinär Gustaf Croon opererat tillsammans på Mälaren Hästklinik. Samtliga har läkt relativt enkelt, men jag har alltid varit nyfiken på hur den operationen egentligen går till. Och nu fick jag från soffan se allt. SÅ KUL!

Om jag var fokuserad under operationen? Korrekt!

Och för att avsluta med något festligt. Förskolan hade planerat en festlig nobelfest och mina barn var väldigt exalterade. Dock fick de ögoninflammation och kunde inte delta. Det är svårt att förklara för en fem- och en tvååring varför de inte får gå på festen utan att krokodiltårarna rullar. Så jag och Per beslutade oss för att göra vår egen nobelfest.

Jag och tjejerna inledde med förfest i väntan på Per. Det valdes klänningar, målades naglar och sminkades. Jag har nog aldrig haft så mycket rouge någonsin i pannan tror jag. Men det var deras kväll så var tyst. Därefter tog vi en välkomstdrink (saft i champagneglas) och tilltugg. När pappa kom hem hoppade han i smokingen och började tillaga en trerätters. 



Gänget på förfesten

Den vita duken var lite skrynklig och kocken tog av sig flugan, men vi tror inte att tjejerna tänkte på såna detaljer. De hade verkligen en härlig kväll och fick avsluta på dansgolvet innan de somnade på soffan. Då blev det kvällspass i stallet för mamman, lite tröttare men nöjd över att tjejerna var väldigt lyckliga när de somnade. Vårt försöka att finna balans i livet på hästgården och livet som familj :-) 



Hoppas att ni får en lika härlig middag i kväll, det är värt att sätta lite guldkant på vardagen <3

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Älskar att komma ut i hagen och Rose nästan puttar omkull en för hon vill pussas <3

Hej Sverige!

I natt vid 02 anlände vi hem till gården igen. Förseningar drabbade även oss nere i solen pga vädret här hemma. Tre timmar senare blev det för oss, en turbulent flygresa och jag var glad över att båda barnen sov medan vi landade på Arlanda, för det var till och med så att jag höll andan en stund. Men nu är vi hemma, påfyllda med energi och möts av ett vinterlandskap!

Jisses vad det har kommit snö, så tråkigt att det troligtvis försvinner inom kort, för just nu är allt så vackert! Jag satte mig i traktorn och plogade stallplanen, runt hagarna och fixade nu på morgonen, sen ska jag och barnen ut och slå snö av trådarna så att alla staket ser ordentliga ut igen. För er som inte vet har vi varit en vecka på Lanzarote. Vi tömde stallet och åkte iväg. Det har varit otroligt skönt! Jag har lämnat telefonen hemma på hotellrummet varje dag och känt mig hur lugn som helst. Mina egna hästar är fullt försäkrade och jag vet att teamet på kliniken vet hur jag tänker om något skulle hända, och framförallt att My som passat hästarna på lösdriften här hemma resonerar på samma sätt som jag när det kommer till allt.

Att jag har haft ett tufft år orkar man inte ens skriva längre. (Har någon missat så läs lite i bloggen.) Men en av mina goda vänner sa att jag inte riktigt själv förstår hur mycket jag jobbat. Hjärnan är ju påkopplad 24/7 med det ansvaret jag har över hästarna som kommer till gården. När hon sa det så tänkte jag, men tusan det stämmer ju. Så nu har jag njutit av att bara få vara. Jag har även insett att jag ska varar nöjd med mig själv. Jag har jobbat hårt under 2022 och faktiskt gjort så gott jag kunnat. Jag går till jobbet varje dag, jag har en otroligt högarbetsmoral och jag lägger ner hjärta och själ i allt som har med hästarna och gården att göra. Så länge jag gör det, och älskar mitt liv och jobb. Då ska jag vara nöjd. Så jag är nöjd. Väldigt nöjd faktiskt, och stolt! Stolt över konvalescentstall Stall Steninge By. 

Med den insikten har jag kunnat slappna av. Och somnat i solstolen mitt på dagen och Per har fått vara lite "chef över barnen", eftersom mamma somnat titt som tätt.
En av dagarna vaknade jag ur solstolen, vet inte varför men beslutade mig för titta upp. Då ser jag en 1 1/2 årig flicka ligga med huvudet ner och ryggen upp i den "djupa" delen av barnpoolen. Ingen var i närheten. Jag fullkomligt flög upp med kläder på, ner i poolen och försökte nå henne så snabbt det bara gick utan att ramla själv. Jag fick tag i hennes hår och slet upp henne. När hon skrek rakt ut kände jag nästan som att benen vek sig. Jag hade redan i huvudet börjat fundera på hur jag skulle få liv i henne igen. Mamman, som "bara" skulle gå till solstolen kom springande och tog över. Och allt gick bra. Men man får aldrig glömma - det går fort och barn drunknar i tystnad. Det tog mig 30 minuter och en drink att lugna mig, om vi säger så. Jag blev livrädd. Tänk om något i mig inte sagt åt kroppen att titta upp? 

Vi har spenderat semstern i poolen, havet och på barnlandet som hotellet hade. En otroligt härlig och underbar blandning. En dag hade vi lite mulet väder, då åkte vi till ett Aquarium som fokuserade på rehabilitering av fiskar. Där var det en sköldpadda som fastnat i fiskenät som blivit övergivet i havet, snart skulle hon släppas ut igen efter rehabilitering. En hel utställning var inriktad på plasten som slängs i havet och vad det gör med djurlivet. Jag gillar sånt, att barnen får se fiskar men vi även kan prata om vad som är rätt och fel.

Härliga ansiktsmålningar!


Lillasyster älskade sin hink, den gick med henne hela dagarna! haha!


Båda barnen har lärt sig simma under semestern. Många timmar i poolen blev det!

Fokus i dag är att få på dubbdäcken på lastbilen, hämta hem rehabponny som varit hos grannen Maria medan vi varit borta. I morgon börjar vi fylla stallet igen och ska en vända till kliniken. 
Älskar det - så redo för att sätta igång! Nu kör vi!

Mvh Annelie

@Stallsteningeby på instagram

Hej!

Det går inte att inleda detta blogginlägg utan att rikta ut ett stort TACK till er alla. Tack för bemötandet jag fick efter mitt förra inlägg! Det blev en gigantisk våg av omtanke, pepp och respekt. Min telefon plingade hej vilt i tre dagar non stop kändes det som. Fina kommentarer, meddelanden, och dm/pm fullkomligt välde in på mina sociala medier. Och även om jag redan hade påbörjat plan "semester", så blev detta lite av en spark i baken för att fortsätta jobba mot lite ledighet.


Tack för att ni gett tröstande och peppande tillrop åt mitt håll!

Nu har jag endast två hästar i stallet. :-) Det är en plan som varit i verket ganska många veckor och jag har envist stått på mig att vi inte ska släppa in nya hästar i stallet just nu. Jag har även avsagt uppdrag utanför gården och varit ganska tydlig med att jag behöver en paus. Vi har rullat in på vårt 9:onde år på gården och enda gången vi haft så här få hästar hemma är veckan då vi flyttade in. Jag har älskat nästan varje sekund, men nu känner jag att jag behöver andas lite. 

Så vet ni vad jag gjort när antalet hästar sjunkit...?

Jag har åkt till IKEA och köpt garderober till mina barn, tvättat hemmets alla gardiner, äntligen slagit tag i saken och köpt ett nytt vardagsrumsbord. Nere i stallet har jag tvättat hästtäcken i högervarv, städat ute i vårt stora förråd och skurat de tomma boxarna. Allt är redo för att när vi återvänder från utlandet så kommer det vara fräscht, fint och redo för att välkomna nya hästar. <3

Och efter de veckorna som jag nu fått gå lite på halvfart så kryper det i kroppen. Jag saknar att inte ha tio hästar som glatt tittar på mig vid morgonfodringen, gillar inte tomheten som kryper in över gården. Så när vi kommer hem från solen, poolen och glass i överflöd är jag mer än redo att öppna dörrarna igen <3

På tal om nya tag! Det har hänt två jätteroliga saker också senaste tiden!!

1. Vi har köpt ett föl!
2. Vår uppfödning Rose Bay har hoppat för första gången med ryttare!

Fölet är så fantastiskt, så hon kommer få ett eget blogginlägg :-) Det är drygt 6 veckor till vi hämtar hem henne, och jag längtar redan väldigt mycket!


Social med en stam och möderne av idel prestation. Vad mer kan man önska? <3

Men åter till Rose <3
Vi vet att hoppa kan hon, diplomet från unghästtestet på Strömsholm gav oss ju kvittot på det. Men nu har hon även hoppat med ryttare för första gången. Pga min trasiga fot kunde jag inte ha häran själv att sitta på över de första hindret, men jag tittade glatt på!

Just nu jobbar hon mot vintervila. Hon ligger verkligen i fas för sin ålder och i måndags gick hon träning med Karin Engström (https://equitrain.se) och onsdag hoppades hon. Karin hjälpte mig i måndags från marken att få henne att ta för sig i galoppen. Jag har anlitat Karin för att hjälpa mig under uppbyggnaden av denna häst. Jag vill att Karin möter upp mot mina svagheter från marken, målet är att när Rose är 7 år har jag en stark, liksidig och sund häst som får varierad träning. 

Karin och Rose tränar på.

När Jossan satt upp på onsdagen så kände hon av måndagens träning, hur hon sökte sig mer mot bettet och var framåt i galoppen. Superkul! Och utan problem tog de sig an det lilla hindret. 


Hopp!

Nu ska jag springa ut till stallet. Med endast två boxar att mocka hinner man med annat, så i dag ska vi packa för resan, åka på öppet hus hos kompisar som köpt gård och köpa lördagsgodis.

Återigen, tack för senast!

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram