Hej igen! Nu har utomhussäsongen i Europa dragit igång på allvar och vi är mitt uppe i en fullspäckad tävlingsperiod. I skrivande stund sitter jag dock hemma och följer Roms grand prix från tv-soffan, vi brukar normalt sett vara där med irländska laget men i år har fokuset varit lite annorlunda eftersom vi inte har något riktigt stort mästerskap att sikta mot under året. Det gick ju dock bra för killarna i gröna kavajer även utan oss; de tog Irlands första seger någonsin i Roms nationshoppning! Jag höll så klart lite extra på dem eftersom jag har flera vänner både bland hästskötarna och ryttarna, så det var otroligt kul att de gick hela vägen!

För egen del har vi som sagt en liten andningspaus mellan tävlingar den här veckan. Med undantag för att vi åkte till vår "granne" Marcus Ehning och hoppade en nationell klass igår med ett par nya hästar har vi bara varit hemma. Det var faktiskt min första nationella tävling med Bertram sedan jag började här för 2,5 år sedan, och det blev faktiskt seger direkt, så det var en lyckad dag. Nästa vecka väntar Riesenbecks 2* tävlingar med Emmylou och Cassie och därefter lite större uppdrag för Buddy och Caprisco som har ett par veckors semester med långa dagar i hagen efter ett par lyckade tävlingsveckor.

Semester-Emmy!

För två veckor sedan styrde jag lastbilen med just Buddy och Caprisco mot engelska Windsor, vilket var min första gång i England utan chaufför. Nervöst! Jag brukar annars vara rätt bra på att hålla nerverna i styr men när det gäller helt nya grejer som allt fruktansvärt pappersarbete som det innebär att åka till länder utanför EU (älskade verkligen Brexit, som ni hör) eller som att köra på världens smalaste tåg med en stor lastbil, ja, då får även jag kaninpuls! Pappersarbetet gick dock smärtfritt och jag lyckades ta mig både på och av tåget som tar oss under engelska kanalen utan att repa lastbilen, så det var en lyckad resa trots allt. Nästan i alla fall... Väl framme i Windsor hamnade jag, av någon anledning, på den nationella parkeringen i stället för den internationella, och behövdes bärgas av två enorma traktorer för att ta mig ut! Vid sådana tillfällen är man väldigt glad att man är i ett land där alla är naturligt hjälpsamma och trevliga, och inte i typ... *host* Frankrike *host*. Till slut kom vi i alla fall till rätt parkering, även om vi fick bli bärgade ännu en gång på grund av att veckans tidigare skyfall gjort vackra Windsor till ett gyttjebad. 

EuroTunnel mellan Frankrike och England, inte många centimeter till godo på sidorna i en lastbil!

För min del var det första gången i Windsor, som är en otroligt vacker och klassisk engelsk tävling. Som bakgrund till tävlingsbanan och stallarna har man det kungliga slottet och allting är lite som taget ur en engelsk film. En kväll lyckades jag och min kompis Julia, som jobbar för Abdel Said, ta oss in till Windsor/Eton vilket är otroligt mysigt, med en massa fina restauranger och charmiga pubar, så har ni vägarna förbi London kan jag varmt rekommendera en tur ut dit. Hästarna verkade också trivas; boxarna är stora och gräs finns överallt. Caprisco hoppade 145, 155 och 150 med ett ner varje dag, medan Buddy gjorde sin tävlingsdebut efter Florida och hoppade en 150 som uppvärmningsklass med ett ner och några tidsfel. Under söndagens GP bjöd han på en av sina absolut bästa rundor någonsin, dubbelt felfri och tredjeplacerad bakom Martin Fuchs/Conner Jei och Ben Maher/Explosion efter en riktigt tight omhoppning med många absoluta världsekipage. Var så himla, himla glad, dels för placeringen, så klart, men kanske framför allt för hur bra och enkelt han gjorde det. Han är en väldigt stor häst med massor av scope, men han är lite "handikappad" och ridbarheten är långt ifrån den bästa. Det ser ofta lite vilt ut och han springer och genar med huvudet utåt i svängarna, men den här klassen såg han så fin och avslappnad ut, och även Bertram var otroligt nöjd med honom, så det var nog min absoluta höjdpunkt med helgen. Kul också att det är hans tredje tredjeplacering i en Rolex-GP sedan augusti!

Bästa Budda och jag efter Windsors GP

Lät hästarna vila i sina boxar i några timmar innan jag lastade och körde hemåt under småtimmarna mot måndagen. Överlevde både tåg och tullpapper även den här gången och anlände hemma i Tyskland måndag eftermiddag. Bara dygnet senare lastade jag på Buddy och Caprisco igen och styrde mot Hamburg. Även detta en tävling där jag inte varit innan, och jag var positivt överraskad även den här gången. Inte lika "posh" som Windsor, så klart, mer en tysk folkfest! Caprisco gick en 145 första dagen som uppvärmning innan han fick förtroendet att gå GP-kvalet, vilket är det absolut största han gjort i sitt 9-åriga liv, och han gjorde det med den äran! Felfri men sex hundradelar över tiden, men han var helt fantastisk! Det har tagit lång tid för mig att fastna för den här stora, nervösa hästen som vi hade så mycket problem med i början (stannade, tappade sin ryttare, noll respekt för människor, rädd för allt) och nu är han en av mina absoluta favoriter.

Caprisco och Buddy i Hamburg

Buddy hoppade söndagens GP och var egentligen ungefär lika fin som han var veckan innan i Windsor. Årets första tävling på gräs för Buddy och det har egentligen aldrig varit hans främsta styrka, även om han aldrig gjort det dåligt heller, han har dock alltid varit som bäst på stora sandbanor under strålkastarljus (gissa varför vi gillar Florida...) men i Hamburg var han toppen. Ett ryttarmisstag ledde till ett snöpligt nedslag men i övrigt ännu en toppenrunda från Buddy som verkligen är i fin form just nu, och minst sagt har förtjänat lite ledighet innan de större tävlingarna drar igång igen om ett par veckor.

Hej! Fick en fråga på Instagram om jag kunde skriva några inlägg om vad vi använder för utrustning och produkter och... Det är ganska många saker så jag tänker att det får bli ett gäng inlägg i ämnet i stället för bara ett. Idag kör vi tävlingsskåpet, men först några rader om vad jag haft för mig sen sist; inte jättemycket, vi är inne i en ganska lugn period innan Europa-säsongen drar igång på allvar. För två veckor sedan var vi i belgiska Sentower Park med tre hästar. Emmylou var med och gick lite lägre klasser bara för att få ha kul och inte behöva ha någon press på sig. Vårt nya sto "Cassie" som Bertram tagit över från Harry gjorde tävlingsdebut för oss och avslutade helgen med en vinst i 140 medan Caprisco slog till och vann GP:n vilket så klart var jättekul!

Annars har det varit ganska lugnt, första maj hade killarna sin årliga Aloga Auction på Sentower där de sålde 18 unghästar för över 65 miljoner(!!!) Qinn, 7-åringen som vi hade med i Florida, blev kvällens dyraste häst när han klubbades för drygt 11 miljoner kronor. En fantastisk kväll på alla sätt, vi är många som jobbat under många månader för den här enda kvällen och det hade inte kunnat gå mycket bättre! Nu är allt över och auktionshästarna ska vidare till sina nya hem, och vi kan äntligen börja fokusera på tävlingarna igen. Nästa vecka åker vi till Windsor och därefter till Hamburg, men nu över till vad det här inlägget skulle handla om...

På översta hyllan har jag alla olika skötselprodukter, en del av dem finns redan i min groomingkorg men jag har i så fall nästan alltid en back up i skåpet. I den röda CWD-väskan är alla skoputssaker och i den grå korgen hovtejp, silvertejp, gummiband, kam och hårklämmor för flätning, nummerlappar och en liten bok där jag skriver ner all utrustning vi använder vid varje tävling samt vad hästarna gör varje dag under tävlingarna. En del hästar har sitt system som funkar och då är det enkelt att ha det i huvudet men en del hästar varierar vi upplägg och utrustning för ganska mycket och då kan det vara bra att kunna gå tillbaka och se vad som funkat och inte.

Längre bak på hyllan har vi då alltså en salig röra av groomingprodukter. Pälsglans, flugspray, shampoo, solskyddsfaktor (för mig och mitt fruktansvärda pigment, hehe...), läderolja, SSD-kräm (finns bara att köpa i USA men guld för alla former av hudirritation), olika hovfetter och strålrötespray, olika sorters dessinfektionsshampoon och -krämer, kylande liniment, Helosan, babypuder, skimmelspray och säkert några fler saker jag glömt. Och så hästgodis, förstås!

Min översta låda kan sägas vara något slags ordnat kaos med allt annat man kan tänkas behöva på en tävling. I den beige påsen har jag små utrustningsdelar; öronproppar, blinkers, sporrskydd, bettgummiringar, fästen för kedjor etc. I mittenkorgen håltång, häftapparat, lite olika boosters som vi ibland ger hästarna under tävling, putssvamp och några mindre krokar. I den främre korgen en saling blandning av pennor, termometrar, godis för hästar, ryttare och hästskötare, kapsylöppnare, lim och en massa andra småsaker. På sidorna laddare till massagetäcke och andningsmask, buntband, nosludd och nose strips.

Andra lådan är betydligt simplare. Här har jag bara handdukar och träningsbenskydd samt en extra tvättsvamp som inte fick plats i de övre facken. Alla våra hästar rids på marken med vanliga strykkappor och Emmylou har sina egna med ludd eftersom hon har lite extra känsliga ben.

I lådan längst ner har jag alla benskydd. Bertram är sponsrad av Veredus så det är det vi använder, vilket jag är väldigt glad över då jag personligen inte tycker att det finns några andra skydd på marknaden som ens är i närheten lika bra när det kommer till passform och kvalitet. Även när jag red själv använde jag bara Veredus, de är helt enkelt i en egen liga! Vi har såpass mycket skydd att jag har en separat korg i lastbilen med de som vi inte använder så ofta, jag skulle säga att vi har 25 par bakskydd som vi varierar mellan och alla får så klart inte plats i skåpet.

Bredvid lådorna har vi en utdragbar sektion för träns och förbyglar med totalt åtta hängare, men jag tror aldrig att vi bara haft åtta träns med oss så det brukar se betydligt stökigare ut än på bilden ovan, haha. Längst inne har jag en ring där jag har alla lösa bett med tyglar på eftersom Bertram (tyvärr för mig) älskar sina specialtyglar som i princip är helt omöjliga att få på och av. Några av hästarna har sina egna tävlingsträns men för alla yngre och nyare hästar varierar vi en hel del. 

Till sist har vi den vänstra halvan av skåpet som i första hand är till för sadlar. Har i princip aldrig med mig mer än två sadlar men det blir ändå ganska trångt. Här har jag även sadelgjordar (vi använder nylongjordar vid träning och lädergjordar vid hoppning), longeringssaker (repgrimma, longeringsrep och longerlina), en låda med extra bett, kyllera, hovpackning, liniment, arnika, Bertrams stövlar, luvor, extra grimma, sporrar, extra tränstillbehör (kedjor, sidostycken, nosgrimmor, martingaldelar, deltan osv), uppbindningsgrimskaft samt en enorm krok med olika stallgrejer så som karbinhakar och andra fästningsanordningar. I den blå väskan har jag ännu mer groomingprodukter så som vetrap, papper för kyllera, blöjor, bomullslindor, gasbinda, plasthandskar. Slutligen i det smala facket bredvid har jag tävlingskavajer, dressyrspö och nya stigläder samt (ännu fler...) tyglar.

Sådär, det var mitt tävlingsskåp! Har så oändligt mycket mer saker än det här, förstås, men det får ni se i kommande inlägg!

För några dagar sedan landade jag och hästarna i ett kyligt (men soligt!) Amsterdam efter att ha spenderat de senaste tre månaderna i Floridas värme. Min fjärde Florida-vinter och min tredje med Bertram. Wellington, staden där majoriteten av Nordamerikas hoppelit spenderar vintermånaderna, är minst sagt ett speciellt ställe. Ett riktigt hästparadis för den som gillar sporten (brinner man för lösdrifter kanske man inte ska söka sig dit, men jag lovar, alla gårdar har hagar)! Med de två tävlingsplatserna och stadens största utrustningsshop, The Tackeria, som medelpunkt finns det ändlöst med bildsköna anläggningar, ridvägar och hästar så långt ögat når. Var du än går; mataffären, nattklubben eller shoppinggallerian, kommer du att springa på folk i ridbyxor.

I år hade vi med oss sex hästar, de flesta relativt nya med undantag för vår grand prix-häst Pacino Amiro (aka Buddy) och vår lilla speedhäst Emmylou. Nya i gänget var 9-åringarna Caprisco och Edison de Hus, 7-åriga Qinn C och Over Lux som Bertram tagit över från lillebror Harry. “Lucky” tog brons på young rider-EM i somras och var med i USA för att säljas, vilket han också gjorde efter bara en tävling med oss.

Pacino Amiro "Buddy" njuter av Florida-solen mellan tävlingarna

Florida har generellt sett varit otroligt framgångrikt för oss tidigare år, med två GP-segrar 2021 och tre(!) GP-segrar förra året. I år blev det “bara” en. Emmylou slog till med en 3* vinst på den stora gräsbanan. Buddy, som vunnit en grand prix båda de tidigare åren, vann i stället två GP-kval och var trea i den stora Rolex GP:n som avslutar hela säsongen. Med facit i hand var det ändå en ganska framgångrik säsong, även om den där riktigt stora segern uteblev. Samtliga av de nya hästarna tog flera kliv framåt, där Caprisco fick debutera 4* GP och Edison även han gjorde några större klasser med fina resultat.

Emmylou efter segern i 3* grand prix 

För mig som hästskötare är USA-månaderna en ganska lugn period jobbmässigt. Tävlingarna pågår mellan tisdag och söndag och vi brukar ha två eller tre hästar på tävlingsplatsen varje vecka medan de som inte tävlar stannar hemma på gården. Jag och min kollega Kate som har varit med i Florida varje år har ett väldigt bra system, där jag är på tävlingsplatsen hela dagarna och hon sköter om hemmastallet, vilket gör att ingen har fler än två, tre hästar att ta hand om. Dessutom ligger båda tävlingsplatserna max fem minuter från gården (från de flesta gårdarna, ska sägas) så man slipper de långa körningarna vi har i Europa.

Jag ska inte säga att det är som semester att vara i Florida med jämfört med Europa-säsongen är det nästan det. Dagarna blir inte lika långa då det med undantag för lördagens kvälls-grand prix inte är några klasser sen eftermiddag och kväll. Tacksamt om man vill försöka ha ett liv utanför jobbet vilket tyvärr är i princip omöjligt i Europa. Många av mina närmsta vänner gör Wellington varje år och dessutom lär du känna nya människor eftersom du träffar samma folk under tre månaders tid. En extremvariant av de sydeuropeiska vår- och hösttourerna kan man säga, men definitivt mindre jobb så jag vet vilket jag föredrar ;-)

På väg hem till Europa

Nu har jag varit hemma i Sverige på riktig semester i Sverige i lite över en vecka vilket var otroligt välbehövligt. Hur mycket jag än älskar jobbet och hästarna är det viktigt att bara få koppla bort vardagen ibland och göra annat, träffa familjen och vila upp sig. Var uppe på min gamla ridklubb en eftermiddag men i övrigt har jag inte sett en enda häst - skönt! Just nu är jag i Karlskrona och hälsar på Matilda som jag lärde känna just genom hästskötaryrket. Vi jobbade båda i Sverige på den tiden och hamnade senare på Stephex Stables där vi var i princip oskiljaktiga under tre års tid innan Matilda bestämde sig för att bli en normal människa och flytta hem till Sverige. Det där vi alla funderar över ibland, men för nu trivs jag bra och planerar att fortsätta på inslagen väg ett tag till i alla fall.

Nästa vecka bär det av till belgiska Sentower Park för 2* tävlingar med tre hästar. Det ska bli kul att komma igång igen efter några veckors break men det kan nog bli ett par stressiga dagar med mycket packning, klippning och allmänt organiseringskaos vilket det blir varje år när vi kommer hem från USA. Om det är något speciellt ni undrar över eller vill läsa om får ni gärna höra av er, input är alltid välkommen!

Hej! Många av er har säkert hittat hit från artikeln om mig här på Hippson, så jag vet inte hur nödvändig en ingående presentation av mig är. Hur som helst, för er som inte läst intervjun (ni hittar den här): mitt namn är Lovisa, 30 år gammal och jobbar som tävlingshästskötare åt Bertram Allen. Som hästskötare har jag jobbat i snart nio år och jag började hos Bertram i februari 2021.

Hur jag hamnade i den här branschen? Rena slumpen. Jag är uppvuxen med hästar och redan som liten var jag mer intresserad av att ta hand om hästarna; spenderade varje vaken minut i stallet och väl hemma läste jag varenda bok jag kunde hitta om våra fyrbenta vänner. Jag var helt enkelt en riktig hästnörd från dag ett, men att man kunde jobba som hästskötare visste jag knappt om. Söndagarna spenderades framför SVT:s Världscupsändningar och höjdpunkten på året var förstås Göteborg Horse Show - det är roligt nu när man tittar tillbaka på det: hur fascinerad jag som liten var var av allt det som i dag är min vardag. Tvingade med mamma till lastbilsdelen av Svenska Mässan för att fascineras av de otroliga hästlastbilarna, sprang på autografskrivningar och åkte hem och drömde om Baloubet du Rouet, Mynta och Equest Carnute.

Där allt började: i spiltstallet hos Alingsås Ryttarsällskap med min favoritponny Evelyn

Spela fram tiden några år, sista året på gymnasiet. Här någonstans har jag insett att jag vill jobba med hästar i framtiden och har, som så många andra, insett att den “enklaste” vägen dit nog vore att jobba med unghästar (vilket säger något om min självinsikt på den här tiden eftersom jag fortfarande var rätt feg i sadeln). Den drömmen tog slut i ridhussanden på ridklubben i staden när jag åkte av under ett hoppass och skadade nacken. Minns inte mycket från den tiden men jag fick lov att ge upp ridningen. I stället reste jag till USA för att leva ut andra drömmar men saknaden efter hästarna fanns alltid där och när jag kom hem till Sverige hösten 2014 var jag djupt deprimerad och helt ärligt rätt trött på livet. Jag hade en kompis som hade åt till Tyskland för att jobba som hästskötare och där någonstans fick jag upp ögonen för branschen. Jag la upp en annons på Hästnet om att jag sökte jobb och ett par dagar senare hade jag 30, 40 jobberbjudanden. Mycket var så klart från mindre, svenska stall: 3000 i månaden, svart, du får boende och kan ta med en egen häst. Inte jättelockande, inte ens för någon som aldrig testat på branschen. Ett meddelande stack ut, från en svensk tjej boende i Schweiz som drev hoppstall med sin pojkvän.

Femåriga Evita var min första jobbkärlek

Sagt och gjort, ett par dagar senare tog jag mina två resväskor och åkte ner till det lilla alplandet. Tanken var att testa på det i ett halvår men jag blev kvar i nästan två år innan jag hamnade i Belgien och Stephex Stables, men det är en annan historia. Hos Lovisa och Pascal lärde jag mig att jobba hårt, vi hade 25 hästar mellan oss tre och åkte på ändlösa nationella tävlingar med lastbilen full varje vecka. Jag älskade det! Så här nio år senare kan jag inte förstå hur jag höll motivationen uppe men där och då var det det roligaste jag hade gjort. Jag fick min livsglädje tillbaa och ja, jag vet att det låter klyschigt men hästarna räddade mig, de gjorde verkligen det.
Och här är vi nu. Stall, ryttare, hästar och tävlingsplatser har passerat genom livet och jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på vägen. Det jobb jag har i dag har inte mycket gemensamt med det där första jobbet, men grund-DNA:t är det samma - kärleken till hästarna. Från tolv hästar på nationella tävlingar i Schweiz till en, två hästar på mästerskap och stora tävlingar världen över. Min hjärtehäst i Schweiz var ett femårigt sto som hette Evita Peron och min hjärtehäst nu är vår OS-häst Pacino Amiro. Jag älskade och älskar dem lika mycket.

Hästen som tagit mig världen runt, min bästa vän - Pacino Amiro "Buddy"

Nu blir det långrandigt här, ni som vill fortsätta följa min blogg lär få vänja er vid det men för nu säger jag tack för förtroendet och vi hörs snart igen!

Lovisa