Belöningsbaserad hästträning

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

 

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.


Läst 2260 ggr Kommentarer Kommentera

Det här inlägget skulle ha skrivits för flera  veckor sedan och det skulle handla om belöningsbaserad ridning. Vi hade ju en jättefin föreläsning och livesänd träning på temat i början av juli med Hanna och Ari från Motivationsträning för häst.

Men så råkade jag ut för en rätt banal händelse med min unghäst där hon blev skrämd av något som hände i hagen som vi passerade och jag fick en olycklig knuff i ryggen. Efter ett 55-årigt i princip skadefritt liv som hästmänniska  så är  det plötsligt min tur att tära på sjukvårdens resurser. 

Jag kände direkt att det tog illa, men alla hästtjejer vet ju att en gör klart hästarna först innan en tar tag i de egna problemen. Nu fick jag visserligen hjälp med allt av min dotter och min stallkompis, men jag ringde ju inte 112 direkt. Det var nog dumt. För när de väl kom ut så påverkade det så klart bedömningen och de tyckte att jag kunde avvakta i hemmet med ipren och alvedon eftersom det nog bara var mjukdelsskador. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, barnafödande inkluderat, men säger utbildad ambulanspersonal att det är ok så lyssnar jag. Jag kände mig till och med lite dum som upptagit deras tid. De hade ju mycket att göra. Men efter två dygns smärthelvete så blev det till slut akuten och där visade röntgen fraktur på kota i ländryggen. Fyra dygn på den superproffsiga ryggavdelningen på Akademiska sjukhuset  blev det. Shout out till de fantastiska sjuksköterskorna som tröstat när det gjorde som ondast och som kunnigt mixtrat och balanserat smärtlindringen med allt annat som också ska funka i kroppen för att en inte ska bli ett kolli. Shout out även till alla undersköterskorna  som omsorgsfullt sett till att alla basala behov tagits om hand på bästa sätt. 

Det kändes väldigt tryggt att få vara omhändertagen  på sjukhuset och nästan läskigt att  åka hem med korsett, kryckor och pillerburkar. Men det har ju gått bra även om dessa veckor mest varit en dimma av smärta och starka smärtstillande mediciner. Hjärnan är liksom kapad och dagarna flyter ihop. Allt är ett projekt - att gå på toa, att byta kläder, att ta en dusch, att göra några sjukgymnastiska övningar. 

Men det är bara att beta av en dag i taget. Sakta blir det bättre. Sakta kan jag minska på smärtpillren. Jag klarar fler och fler saker själv, som att plocka upp något jag tappat. 

Jag är lyckligt lottad. Jag bor i ett land som tillhandahåller högklassig sjukvård utan att ruinera mig. Jag har hästarna på lösdrift med full service så de lever ett gott hästliv även utan mig. Min dotter, min syster och systerdotter rycker in med pyssel, skötsel och aktivering så de inte blir helt förvildade.  Min man har möjlighet att jobba hemifrån så jag hela tiden har någon i min närhet som kan hjälpa mig. Men jag kan tillägga att om en är van vid att vara gift med en hästtjej som kan allt själv och som dessutom inte är hemma så mycket - ja då är det här nya livet som personlig assistent en stor omställning…

Jag har också världens bästa byrackor som i stort sett troget vilar vid min sida och som trots att deras aktiveringsbehov fått sättas på paus inte har vänt upp och ned på hela huset . Inte hela huset, bara delar…

Belöningsbaserad ridning får vi återkomma till när jag känner mig skarpare.

Föreningsarbetet pågår utan mig, det ser den kompetenta styrelsen till. Håll utkik i våra sociala medier om vad som är på gång. Det är bl a dags att söka till nästa ungdomsstipendium. Du hittar allt på hemsidan. Facebook och Instagram. 


Läst 5480 ggr Kommentarer Kommentera

Det finns så många intressanta poddar som jag vill lyssna på. Jag känner ständigt att jag ligger lite efter. Men den här första semesterveckan har det hunnit bli några stycken.  

Ett avsnitt av Hundtränarpodden som verkligen är värt  att lyssna på även för hästfolk är “När drömmar går i kras” där Maria Brandel samtalar med  Eva Bodfält om vad som händer med oss när hunden inte kan bli det vi önskat eller hoppats på. Det är enkelt att känna igen sig även med häst i det mesta de tar upp i detta känslosamma och utlämnande samtal.  

Vad gör en när den individ en valt med omsorg för att passa till en speciell gren eller aktivitet inte gör det? När den trots goda förutsättningar på pappret, rätt genetik och rätt start i livet, ändå inte fungerar som vi förväntat oss? När vi känner oss uttömda på träningsidéer och frustrerade över att inte få utöva vår sport på den nivå vi hoppats på? 

Eller när vår häst uppfyller alla våra ideal men drabbas av en skada som förhindrar oss från att fortsätta med det vi älskar att göra tillsammans? 

Eller när vi rent av förlorar vår bästa vän i förtid pga skador eller sjukdom? 

Vad händer med vår identitet och självbild när vi plötsligt inte kan prestera det både vi själva och vår omgivning brukar förvänta sig av oss? Som sagt ett samtal med många klangbottnar även för hästmänniskor! Rekommenderas! 

Personligen har jag aldrig övervägt att sälja eller omplacera vare sig hundar eller hästar när de av någon anledning inte riktigt levt upp till förhoppningarna. Jag har istället försökt anpassa förväntningarna och försökt hitta aktiviteter som fungerar. Men visst blir det en törn för tränarsjälvförtroendet när en får välja att ge upp på något. Jag vill ju gärna tro att allt går att lösa med smart träning! Samtidigt så behövs en balans i träningen. Om nästan all träningstid måste  läggas på något som är extra svårt för hästen eller hunden så går det ut över träningsglädjen för både människa och djur. Även belöningsbaserad träning kan få aversiva inslag när vi människor plötsligt vill något väldigt mycket som hästen inte är helt med på. Vår egen sinnesstämning kommer att påverka hur trevligt hästen har det under träningen och det går inte att bara kompensera ett anspänt kroppsspråk med godare belöningar. Kombinationen av att vi vill något väldigt mycket samtidigt som hästen tycker att det är svårt leder lätt till att vi råkar gräva oss en grop. Då mer än någonsin behöver vi kloka vänner och en stöttande tränare! Men för att de ska kunna göra nytta för oss så behöver vi också våga prata om det vi misslyckats med!

På just  temat Misslyckanden pratar Louise Ljungberg och Hanna Fernström i sitt senaste poddavsnitt i Hästfilosofipodden

De efterlyser ett öppnare samtal om vad som är svårt och krångligt som motvikt till alla lyckade klipp som vi matas med på sociala medier. Klipp som bara visar några noggrant utvalda minuter av träningen. Jag kan bara hålla med!

Men som belöningsbaserad hästmänniska är du ständigt i minoritet i en tryck/eftergiftsbaserad hästvärld vilket gör  många rädda att mötas av kritik mot metoden i sig  i stället för att få igenkänning och pepp om en delar något som inte blivit bra. En kan också känna sig som en ständig marknadsförare av metoden och därför endast vilja visa det bästa.

Dessutom vill jag påstå att belöningsbaserad hästträning gör oss extremt självkritiska. Här finns inget utrymme att skylla på lata, respektlösa eller obstinata hästar. Ansvaret för träningen ligger helt hos människan som ska tillrättalägga träningssituationen och sätta kriterier som hästen kommer att lyckas med. Med det i bakhuvudet krävs ännu större mod och generositet  för våga att outa sina tillkortakommanden. Vi kan inte gömma oss bakom påstående som att  Pålle har tre rävar bakom varje öra och gör sitt yttersta för att ställa till det för oss. I stället är det vi som har planerat dåligt och försatt Pålle i en situation som blev alldeles för svår för honom. 

Jag kan här och nu erkänna att det här perfektionistiska tänkandet kring varje träningssituation stundtals känts övermäktigt med min unghäst. Som att jag liksom föreställt mig att med en häst som blir belöningsbaserat tränad från start och inte släpar på något crossoverbagage, så borde utvecklingen vara som en rät linje utan hack, om jag bara planerar rätt. Vilket jag då ständigt misslyckas med! I a f i mitt eget huvud eftersom jag uppfattar varje oväntad reaktion från hennes sida som en mindre katastrof som jag borde ha kunnat förebygga med bättre planering. Så på senare tid har jag verkligen försökt jobba med mig själv genom att  t ex tänka på hur det är att leda en traditionellt tränad tvååring från hage till stall. Om den traditionellt tränade tvååringen stannar till, vill vända eller gå åt ett annat håll så korrigerar en ju bara och tänker inte mer på det. Unghästar är lite mer impulsiva än vuxna hästar, det är inte konstigare än så. Så att jag behöver stoppa Unna i ledrepet ibland är inte en katastrof, det är egentligen inte märkvärdigare än när jag stoppar min ettåriga hund i kopplet när han vill jaga skator eller hälsa på någon okänd människa på trottoaren. Att det uppstår några enstaka inslag av negativ förstärkning (tryck//eftergift i form av ett stopp i repet) i ett träningspass som består av hundratals förstärkningstillfällen är inte katastrof, det är helt normalt. 

Igår hade jag min pinsammaste hästägardag på länge, så medan vi ändå är i farten med misslyckanden, så bjuder jag på den också. Våra tre hästar skulle vaccineras, men det fanns bara en ledig box i stallet. Så för att min veterinär inte skulle behöva vänta på att jag i tur och ordning hämtade och lämnade hästar så skulle vi vaccinera vid hagarna. Mina ston hade precis fått sin hage omdragen så vi skulle använda ett grindhål som de inte haft tillgång till sedan förra året. Här borde jag kanske jag ha tänkt till, eftersom det grindhålet är i nära anslutning till ridbanan. Klickerhästar älskar ridbanan lika mycket som barn älskar lekparken. De tjatar ständigt om att få gå dit, och de vill aldrig gå hem. Dessutom är det en frodig gräsmatta precis utanför och den har full utsikt över grabbhagen. Vad gillar pubertala nordsvenska ston? Jo, att äta och spana på killar SAMTIDIGT! Men så tänkte jag inte just då! Jag tänkte att vi har en fast turordning, där jag i princip alltid tar Dunnit först och Unna väntar duktigt på sin tur. Jag tänkte också att Unna  aldrig ens har försökt gå ut genom grindhålet utan att ha fått på sig grimma först. Så det var verkligen en överraskning för mig när Unna plötsligt manglade mig, Dunnit och den hjälpsamma veterinären i grindhålet och joggade iväg för att förse sig från både gräsbuffén och ögongodiset. 

Om vi ska vara positiva så var hon inte alls svår att hämta tillbaka. Trädde frivilligt på sig grimman och följde “kom” och “stanna” signaler som på vilken liten promenad som helst. 

Men när det sedan var hennes tur låg hon lite högt i stress ändå, och ville inte alls bli nuddad av veterinären. Så det blev stökigt innan sprutan var satt och där skapade vi oss tyvärr ett nytt träningsprojekt inför nästa spruta. Så här i efterhand är det det jag är mest missnöjd med. Jag har lite slarvigt surfat på Unnas allmänna oberördhet när det gäller sprutor och avmaskning och inte specifikt tränat på sådana moment. Det finns ju liksom gott om saker en unghäst behöver träna på ändå, så varför lägga tid på det som bara verkar funka… Det var så klart ett kortsiktigt tänk, för nu har vi mer uppförsbacke iom med den lite jobbiga upplevelsen igår. Men det är bara att kavla upp ärmarna !  Träningsinspiration finns ju: 

På filmerna ser ni Malin Kihl Sandberg på Clickervet, som tyvärr bor alldeles för långt ifrån mig! 

Så där, det var mina bidrag till ett öppnare klimat kring misslyckande - iaf för denna gång! 

För att avsluta med något som jag är betydligt nöjdare med så är det problemlösningen kring Unnas nya infall att bada fötterna i vattenkoppen. Jo minsann, hon är en vig liten fröken som ledigt kan svinga upp en lerig framhov och doppa den i vattenkoppen varma dagar. Det är dyra, fina, tempererade vattenkoppar med flottör så inget uppskattat tilltag. Sådant som händer när en själv inte är på plats är svårt att  bestraffa. Inte heller går det att lära in alternativa icke-kompatibla beteenden som håller över tid när ingen är på plats för att förstärka. Så då återstår att erbjuda utlopp för beteendet på annat sätt. Hittills verkar det fungera, det är rent och fint i vattenkoppen…



Föreningen BHIS tar aldrig semester! Nästa vecka  har vi ett mycket efterfrågat onlineevent den 4 juli då Motivationsträning för häst håller en specialbeställd livedemo/föreläsning om belöningsbaserad ridning. Det är många som undrar hur ridning utan tryck egentligen går till!  Hanna och Ari kommer att berätta och visa live från sin paddock. Förhoppningsvis så får ni som är nyfikna era frågetecken uträtade! Välkomna om ni har lust!

Bild: Motivationsträning för häst

Föreningen Belöningsbaserad hästträning hittar ni på hemsidan samt på Facebook och på Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning


Läst 11817 ggr Kommentarer Kommentera
JUN
08
2022

Crossover är ett begrepp inom belöningsbaserad träning för att beskriva en individ som tidigare tränats med icke-belöningsbaserade metoder och nu befinner sig i en omställningsprocess till belöningsbaserad träning. Ibland hör man begreppet användas om kombinerad träning, dvs att blanda både negativ och positiv förstärkning och kanske även straff/korrigering  i sitt träningsupplägg. Men konceptet crossover betyder att en är på väg bort från det ena och på väg mot det andra. Den processen har sina särskilda beståndsdelar både för häst och människa, som inte kommer att vara aktuella på samma sätt för den som är tillfreds med att fortsätta med blandad träning. 

När jag tog emot min senaste crossoverhäst för snart tre år sedan så visste jag redan att jag bara vill träna belöningsbaserat. Så Dunnits och min crossoverprocess tillsammans har sett lite annorlunda ut mot min första crossoverhäst Boogie, där vi mer fick lära oss tillsammans. 

När jag köpte Boogie visste jag också att jag ville träna henne belöningsbaserat på samma sätt som med hundarna, men det var då fortfarande relativt nytt och okänt att  träna häst på det viset. Det fanns just inga belöningsbaserade hästtränare att tillgå i Sverige. Kunskap fick en beställa på murriga VHS-kasetter från USA! Så vi mixade, blandade och provade oss fram under några år tills vi hittade vår tränare Carolina. Sedan visade Boogie en dag att nu räcker det med blandning. Och sedan var det så. Boogie var väldigt tydlig med när hon någon gång uppfattade något som minsta lilla (oavsiktliga) tryck och det var bara att rätta sig därefter. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att låta hästen bestämma spelreglerna. Egentligen hade det varit möjligt att köra över henne genom att ”tvinga igenom”, men vid det laget hade jag verkligen varken lust eller behov av att göra det. Vi hade hunnit etablera helt andra verktyg för kommunikation och samarbete, och det fanns verkligen ingenting som nu var omöjligt att få henne att göra med enbart positiv förstärkning. När Boogie fick somna in pga av en elak bencysta endast 16 år gammal så var hon efter  våra 11 år tillsammans en ganska renodlad klickerhäst med väldigt få crossoverrester kvar. 

Jag tänker att en viktig del i crossoverprocessen är just att vara lyhörd för när ens häst  upptäcker att det finns olika spelregler för olika aktiviteter och visar att den föredrar de aktiviteter där den är säker på att det bara är positiv förstärkning som gäller. Ibland sägs det ”om det inte är trasigt så behöver det inte lagas”, och då menas att det går att ta alla beteenden som hästen redan kan från sin tidigare träning och bara lägga till belöning. Jag håller delvis med, belöna på bara! Men  - det är här jag menar att en också behöver vara lyhörd! Säger hästen plötsligt nej tack till något den ”kan” - t ex att ta på sig grimman trots att du belönat det varje dag sedan du fick den, ja då behöver du lära in ”ta på grimman” igen, fast nu belöningsbaserat. (Samt fundera på om det som händer efter att du fått på grimman också är tillräckligt belöningsbaserat.) 

För crossovermänniskan är det en väldigt påfrestande fas när crossoverhästen börjar säga nej till olika saker. Det är inte så förstärkande för människohalvan i ekipaget, som verkligen försökt göra sitt bästa för hästen genom ställa om sin träning och hantering till en ny metod i hopp om att få en bättre relation till sin häst - och så säger hästen att den inte vill vara med! Ofta är det också sådant som vi tycker är väldigt viktigt att hästar ska göra som hästen säger nej till. T ex att lämna stallplan eller att låta oss sitta upp. Det kan kännas som att allting går bakåt i stället för framåt. I den här fasen är det viktigt att ha stöd från omgivningen och helst också från en tränare. För egentligen går det framåt! Du och hästen håller ju på att etablera helt nya spelregler och helt nya verktyg för kommunikation som ni inte ens har haft förut. Problemet är att du själv fortfarande jämför er med er gamla måttstock! 

Dunnit är en häst som sannolikt försökt säga nej till saker tidigare i livet men då fått möta motstånd. Det är ju vanligt att hästar uttrycker ovilja att göra vissa saker, men i den icke-belöningsbaserade världen kallas det för att testa, att krångla, att fjanta sig eller att ha olater och det bemöts därefter.  Så i början när hon uttryckte ett ”vill inte” hos mig så fick hon direkt efteråt ett oproportionerligt känsloutbrott innan jag ens hann reagera på något sätt. Som t ex första gången hon inte vill gå framåt när jag skulle rida av gårdsplanen. Jag satt bara helt lugnt och väntade och då fick hon spel. Samma sak första gången hon valde att själv gå ut ur lastbilen vid lastträning, då blev hon liksom skräckslagen och bara for omkring. När hon lugnat sig gick hon på igen, av igen och så på igen, som för att utforska sina möjligheter. Numera brukar hon bara vända sig lite mot lämmen och  kika ut och sedan inta rätt position, som för att bara checka av  att hon fortfarande  har ett fritt val innan hon bestämmer sig för att stå kvar. 

Jag har också lärt mig att bättre stötta Dunnit i hennes nej-sägande. Om hon visar ett tydligt ”nej” till något så är jag inte längre passiv. Jag belönar i stället nejet och föreslår sedan raskt en annan aktivitet som hon kan säga ja till. Sedan kan det ofta gå fint att fråga igen om det hon först sa nej till. 

När jag köpte Dunnit så bemötte jag henne belöningsbaserat från dag ett. Ibland hör jag att det rekommenderas att inte ändra på allt på en gång, att det skulle vara lättare för hästen att inledningsvis fortsätta tränas med tryck/eftergift hos en ny ägare. Men all träning/hantering  vi gör påverkar relationskontot och jag hade absolut ingen lust att bli associerad med tryck/eftergift. Dessutom tycker jag inte längre om att träna så, jag är därmed rätt ringrostig på tryck/eftergift och därmed säkert otydlig för hästen. 

Det skulle vara lätt att tänka att crossoverfasen borde gå snabbare om hästen tränas helt belöningsbaserat från start hos sin nya människa. Men iaf med Dunnit har det varit, och är fortfarande, en ganska långsam process. Det skulle ju kunna bero på att jag är en kass tränare, jag är bara en amatör med begränsade erfarenheter och få hästar att träna. Men jag tror också att individuella faktorer spelar stor roll, som hästens egna egenskaper och erfarenheter. Dunnit hade tio års erfarenhet av traditionell westernträning. Tidigt inriden i USA med allt vad det innebär och sedan ett liv som tävlingshäst i Sverige. Det är viktigt att poängtera att hon har haft duktiga, bra hästägare före mig och hon har varit älskad! Men hon har varit temperamentsfull och reaktiv och sådana hästar hamnar ändå ofta på kollisionskurs med omgivningen. 

En tidig svårighet som vi hade var att etablera verktyget ”multarget”. Hon var mycket ovillig att nosa på något som en människa höll i handen. Vanligtvis brukar det vara en superenkel första klickerövning att hålla fram ett neutralt föremål, som en petflaska eller en flugsmälla,  och klicka för första nosningen på det nya föremålet. Inte heller handen ville hon dutta på. Jisses vad verktygslös jag kände mig utan targets! Hon kunde tänka sig att nosa på föremål på marken eller uppe på staketet, men så fort jag höll i det så var det tydligen ”inte röra människans sak” som gällde. 

Men till slut lyckades jag iaf få min tomma knytnäve till en acceptabel target och hade därmed ett verktyg att be om förflyttningar med.  Det tog sedan ett år att få tillräckligt förtroende för att handhållna föremål också  är targets. 

Dunnit har också väldigt mycket av crossoverhästens svårighet att ta egna initiativ. Träning som bygger på tryck/eftergift tränar ju hästen att passivt vänta på ett tryck som den sedan ska agera för att undkomma. Egna påhitt korrigeras ofta. Dunnit kommer alltså inte med så mycket egna förslag. Att  bara vänta ut och ”klicka för allt” är inte en framgångsväg med henne. Hon brukar sucka och gå sin väg så fort en uppgift är oklar för henne. Så att helt frishejpa blir för svårt.  Det blir istället lättare med rekvisita som tillrättalägger miljön så att det blir enkelt att gissa rätt. Mest av allt älskar hon följa-övningar utan utrustning. Att vara naken och fri att gå sin väg men samtidigt få vägledning genom mina rörelser, targets och belöningsplacering har blivit hennes komfortzon. Bäst gillar hon att ha mig i ”gå-baklänges-position”, det som kallas groundwork-position av en del. Det liknar troligen ingen annan människoplacering hon varit med om i träning tidigare, så alltså är det där hon är säkrast på att det är belöningsbaserade spelregler som gäller. 

Fart är också en utmaning. Många crossoverhästar verkar associera högre gångarter med mycket press och det är därför svårt att bygga belöningsbaserade längre durationer av trav och galopp. Speciellt på ridbanan om hästen har många hundra varv av pådriven rörelse i ryggsäcken. Det är som att hon efter några steg i en spontan trav som hon själv tar initiativ till kan få för sig att det ändå finns tryck med i bilden och tappar sin motivation. Att jag försöker dra upp tempot med mina rörelser är big no-no. Så var det verkligen med Boogie också, men jag tänkte först att Dunnit kanske är annorlunda och provade därför att springa och skutta lite glatt vid några tillfällen. Men det gör vi inte om i närtid! Precis som med Boogie måste tempoökningen först komma från henne och byggas ut därifrån för att situationen inte ska upplevas som pressande. 

Ridning är för många crossoverhästar det mest utmanande att få till belöningsbaserat. Det är så vanligt att hästarna, när de väl upptäcker att de får ha en åsikt och att den respekteras, väljer att säga nej till ridning. Vi människor har svårt att tackla det. Vi är skolade i en tradition där ridning är det absolut viktigaste en gör med sin häst, kanske själva syftet med att ha häst över huvud taget. Det blir jobbigt för oss att inse att hästen kanske inte alls har uppskattat ridningen på samma sätt som vi trott. När den får välja så vill den inte! Om du tittar runt i stall i din närhet så ser du egentligen många hästar som försöker säga nej till ridning genom att visa ovilja, stress och t o m aggressivitet vid sadling eller uppsittning. Men deras försök till nej ignoreras,  bortförklaras och körs över. 

Dunnit sa ganska snabbt nej till ridning när hon insåg att hon fick välja. Det gjorde inte mig så mycket. Jag har ju erfarenhet av att det kan vara så inledningsvis men också av hur det vänder och hur en kan få en häst att älska ridningen till den grad att det i stället blir svårt att få sitta av. Eller hur hästen själv försöker lyfta på en genom att sidepassa in mot en och liksom knäa i sina försök att få en att hamna i sadeln. 

Men som det mesta med Dunnit tar det lite tid att övertyga henne om att ridningen också är belöningsbaserad nu. Dessutom tror jag vi har en extra utmaning i hennes förkärlek för att få följa, och när människan är ovanpå (och inte driver) så måste ju hon stå för mer  initiativ att röra sig framåt. Vi klurar vidare på detta, i samarbete med en ung person som sitter fjäderlätt på henne. 

(För den som är nyfiken på hur belöningsbaserad ridning egentligen går till så har vår förening ett spännande event den 4 juli  med livesänd föreläsning och träning direkt från paddocken!)

Jag har väl numera accepterat att Dunnits crossoverprocess är långsam trots att vi inte växlar fram och tillbaka mellan metoder. Vi har inga särskilda mål som har bäst-före-datum. Det övergripande målet är att hon ska må bra, trivas  och få sund, hälsosam gymnastik. Bitvis känns det ändå lite frustrerande att inte kunna hjälpa henne ännu snabbare med hennes rädslor och oroligheter, men vi gör så gott vi kan tillsammans. 

När processen är långsam är det ännu viktigare med dokumentation så att det går att se sina framsteg. Vi deltar denna termin i  en onlinekurs med fysträning för häst hos Motivationsträning för häst. Förutom nyttiga fysövningar så har det varit bra med lite nya ögon på Dunnit och hennes möjligheter. Det är lätt för mig att fastna i att något är för svårt för Dunnit och därmed ge upp på en specifik övning. Men här har vi ändå peppats att kämpa på. Dunnit tycker t ex att det läskigt med rörligare underlag. Genom att inte ge upp för tidigt utan fortsätta ta fram den läskiga madrassen och köra lite grann varje vecka -  utan målsättning att få på alla hovar - så lossnade det till slut. 

Här kommer tre klipp från madrassträningen under våren. Med sina mått mätt är hon supermodig i sista filmen och föreslår t o m själv lite bakåtgung. 

För en månad sedan:



För två veckor sedan:

Denna vecka:

För Unna, 2 år, som bara tränats belöningsbaserat förutom lite grundhantering hos uppfödaren som föl, så får jag ha en helt annan måttstock. Men det är en annan historia... 





Läst 15891 ggr Kommentarer Kommentera

Stall Lyckoklövern

Om det är något som kan fylla mig med energi och inspiration så är det när jag får tillfälle att ha ett riktigt långt och nördigt samtal med en annan hängiven belöningsbaserad hästmänniska. I veckan hade jag just ett sådant härligt samtal med en av föreningens medlemmar - Karolina Einarsdotter som driver Stall Lyckoklövern i Falkenberg. Deras Instagramkonto är mitt alldeles biverkningsfria lyckopiller på nätet och nu fick jag alltså chansen att få höra mer om verksamheten. 

Karolina är utbildad ridlärare och har drivit traditionell ridskola tidigare. Eftersom hon är väldigt nyfiken på hästars och andra djurs beteenden så har hon även utbildat sig till etolog. När hon sedan blev ponnyägare så sökte hon efter olika aktiviteter som hon kunde göra med hästar som var för små för henne att rida och där någonstans på vägen hittade hon klickerträning.

När Karolina upptäckte hur mycket roligare  hästarna tyckte det var och hur aktivt  deltagande de blev av klickerträningen så fanns ingen återvändo. 

Så här beskriver Karolina processen på sin hemsida

“När jag sedan såg hur hästarna älskade den nya träningen, och hur de så småningom tackade nej till den traditionella ridningen och hanteringen, så var saken klar för mig. Jag vill ha en träning som hästarna väljer att frivilligt delta i, och längtar efter. Träningen ska vara berikande för djuren, och de ska kunna känna sig trygga i att kommunicera sina nej och ha lika stort nöje av att umgås med oss som vi med dem.”

Idag består Stall Lyckoklövern av sex ponnier, fyra getter, samt några höns och kaniner. 

Barn, tonåringar och vuxna är lika välkomna. De flesta eleverna är barn mellan sex och fjorton år, men även yngre barn och vuxna förekommer. 

Verksamheten erbjuder en lektionsverksamhet i små grupper som kallas Ponnyplus där eleverna får lära sig om hästars basbehov, välbefinnande och hälsa, träning med klicker från marken och från hästryggen samt  kunskap om modern och vetenskapligt baserad hästträning.  

Till skillnad mot en vanlig ridskola ligger fokus inte på ridning, utan på samvaro och relation. Men ridning kan ingå i samvaron med ponnyn, om både barn och ponny vill! Om ponnyn säger nej tack så måste det respekteras! Det gäller både vid ridning och vid alla andra övningar. Men det är ovanligt att ponnierna säger nej, de är väldigt mycket ja-sägare!

Vanligen rider de minsta barnen lite mer än de äldre barnen. De äldre barnen har ofta fler idéer om andra saker som de vill göra tillsammans med sin ponny. 

För de allra minsta är det ofta en bra start att sitta på ponnyn och träna sin balans och följsamhet medan en förälder klickertränar ponnyn. Sedan kan alltmer ansvar för träningen gradvis föras över till barnet, t ex genom  att barnet får klicka medan en förälder sköter belöningen efter klicket. 

Den som vill kan sedan gå vidare till att bli Ponnykompis. Det är en form av medryttarskap tillsammans med en av Lyckoklöverns ponnier, men som även det innehåller så mycket mer än bara ridning. Ponnykompisarna kommer i små grupper, ca 2-4 per gång. De får själva vara med och planera vad de vill träna på. Karolina finns med som stöd och vägledare. I vissa perioder jobbar de med något tema som t ex inför en uppvisning eller att planera ett freestyleprogram för häst. 

Sadlar och träns finns, precis som på en vanlig ridskola, men barnen vill oftast rida barbacka och gärna helt utan utrustning. Karolina funderar på att köra en kampanj  i sommar för sadling med startknappar - för att det är bra för både barn och ponnier att variera med utrustning också. 

Förutom ponnyaktiviteterna så finns det även möjlighet att klickerträna med de andra mindre djuren på gården som Djurkompis eller genom att delta i Getagility med de träningstokiga och kelsjuka getterna.  Att klickerträna flera olika arter brukar vara väldigt utvecklande för ens tränarfärdigheter! 


Stopp, min kropp!

Något som tydligt skiljer verksamheten på Stall Lyckoklövern från en vanlig ridskola är grundtanken att allt ska ske på hästarna villkor. De får tacka nej och bli lyssnade på. Aktiviteterna ska vara roliga för både häst och människa. 

Karolina och jag resonerar i vårt samtal kring vilka värderingar som vi vill lära barn och ungdomar, som att respektera både sin egen och andras kroppar. Hur lär vi ut vikten av samtycke och samspel? Hur går det ihop med att samtidigt lära barn att gå över hästens gränser, att inte respektera hästens nej och att träna barn att tvinga hästen och driva igenom ett motstånd? Vi har i hästvärlden så normaliserat våldet mot djuret vi ska samarbeta med att få ens reflekterar över vad vi faktiskt lär barn när de får instruktioner om att använda mera ben och mera spö. Om en i tanken byter ut ridskoleponnyn som tvekar att hoppa ett hinder mot en hund eller en kanin på en agilitykurs så blir det tydligt vilken skillnad vi gör på vad som är acceptabla träningsmetoder. 

Prestation och ridrädsla

En annan skillnad som är tydlig för Karolina, som har lång erfarenhet av vanlig ridskoleverksamhet, är att på Stall Lyckoklövern ligger fokus inte på prestation, jämförelse och tävling. Det mesta inom undervisningen på en vanlig ridskola har som syfte att förbereda sina elever på tävling. Oundvikligt  uppstår då ett fokus på att vara duktig och att prestera, kort sagt att jämföra sig med andra. Det är något som Karolina undviker i sin nuvarande undervisning. Var och en följer sin egen utvecklingskurva och fokus ligger på att ha roligt tillsammans med varandra och framför allt tillsammans med djuren.  

          

Ridrädsla är ett återkommande problem som Karolina ofta stött på som ridlärare i vanlig ridskoleverksamhet. Prestationskrav och negativa upplevelser långt utanför komfortzonen gör att unga hästälskande personer ibland slutar på ridskolorna, trots att hästar är deras stora intresse. Det kommer elever med ridrädsla även till Stall Lyckoklövern. Oftast försvinner rädslan av sig självt. Det är inte obehagligt och det känns inte okontrollerat att rida på en häst som själv bjuder in till ridning och som kommunicerar kring hur den känner. När ridning inte heller är fokus kan också barnet själv välja när det känner för att fråga hästen om ridning. 

Säkerhet

Ibland kan vi som ägnar oss åt belöningsbaserad hästträning känna att det finns fördomar om oss som obrydda varelser som vill rida hjälmlösa mot solnedgången utan en tanke på säkerheten. Men för de allra flesta av oss är det långt ifrån vår vardag och vi har ett stort fokus på att skapa säkra, trygga interaktioner med våra hästar.

Så är det självklart även på Lyckoklövern! Eleverna har alltid hjälm och väst. Det är viktigt att hålla avstånd mellan hästarna under träningen för att undvika att det uppstår resursförsvar dem emellan. Att alltid respektera ett nej tack från hästen är också en säkerhetsfråga. 

Matningsteknik är också viktigt för att inga fingrar ska komma i kläm. Barnen får träna på att ge maten med flat hand och verkligen trycka handen uppåt mot hästens mun eftersom hästar tar hårdare om handen sjunker och ger hästen en upplevelse av att maten är på väg bort från munnen. 

När eleverna ska gå in i hagen måste de ta av sig sina belöningsväskor och lämna all mat utanför så inga missförstånd uppstår. 

Att undvika frustration är både en säkerhetsfråga för eleverna och en välfärdsfråga för hästarna.  En nyckel till att undvika frustration är att vara generös med belöningar. Barn är av naturen generösa, så det här är ofta lite svårare att lära vuxna elever. Eleverna får lära sig att klicka och belöna  för önskat beteende. Väldigt ofta får hästarna extra belöningar, utan klick, för att de ansträngt sig och försökt, för att de står kvar eller bara som allmän uppmuntran. 

Som ätbara belöningar används lusernhack och morotsbitar, i lite olika proportioner beroende på ponny. Någon blir för uppskruvad av morot och får nästan bara hack, medan någon annan  behöver lite mer morot för att tycka att det är värt att anstränga sig. 

Karolina är också noga i matchningen elev - ponny. När någon är nybörjare behöver de en lite mer tålmodig ponny, och en känsligare, ivrigare ponny fungerar bättre ihop med de mer erfarna eleverna. 

Timing och nybörjare

Karolina får ibland frågan från andra belöningsbaserade tränare om det inte lätt blir att fel beteenden förstärks när nybörjare tränar hästarna. Både timingen i klicket och vad som händer mellan klick och belöning påverkar vad som faktiskt förstärks. Som nybörjare kan det vara svårt att vara exakt i sin timing och det kan också hinna hända en hel del innan belöningen är framme vid hästens mun när en är ovan och kanske lite fumlig. Karolinas erfarenhet är att det inte gör så mycket. Visst kan det råka bli missförstånd ibland om vad som ger utdelning, men det gör inget, alla har roligt, både häst och människa. Nybörjare måste få lära sig, precis som på en vanlig ridskola. Skillnaden är att här är nybörjarna betydligt mindre slitsamma för hästarna att förhålla sig till. Grunden är att belöna mycket, att vara generösa,  och då är hästarna nöjda ändå. Smyger det sig in något extra oplanerat beteenden som en huvudrörelse eller hovförflyttning så är det inte hela världen. Ingen blir ledsen över att få en belöning med dålig tajming, det är värre att få bestraffning eller eftergift med dålig timing. 

På den vanliga ridskolan

Karolina undervisar även i klickerträning några lektioner i veckan på en vanlig ridskola. Ridskolehästarna älskar det! De känner igen Karolinas röst på parkeringen, gnäggar till hälsning och flockas vid grinden i hopp om att få vara med. Detta är troligtvis deras favoritpass i veckan. Det har fungerat bra för ridskolehästarna att växla mellan vanliga traditionella lektioner och Karolinas lektioner eftersom de kopplar klickerövningarna till Karolinas närvaro. I början försökte hon även använda särskild rekvisita på banan för att det skulle vara tydligt, men det har visat sig att det inte behövs.  Det har blivit Karolina själv som är den stora miljösignalen. 

Om samma ridlärare undervisar både i klickerträning och på vanliga lektioner på ridskolan så blir det lättare för  hästarna att veta vilka spelregler som gäller om miljön arrangeras så att den ser lite annorlunda ut när det är klickerlektion jämfört med när det är vanliga lektioner. Det kan lätt ordnas genom att  t ex alltid ställa upp en omvänd rundkorall som ju inte förekommer vid vanliga lektioner. Elevernas belöningsväskor och targets är också tydliga miljösignaler och ska inte finnas framme om det inte är klickerträning på schemat. 

På ridskolans klickerlektioner så undviker Karolina att lära ut sådant som skulle kunna uppfattas som störande i andra sammanhang - som trick med höga benlyft eller puss med mulen. Det är för att undvika att hästarna  blir korrigerade om de provar om ett beteende ger utdelning även utanför klickerlektionerna. Klickerlektionerna har med detta upplägg blivit ett mentalt stimulerande tillskott i ridskolehästarnas vardag och därmed ökat deras välfärd. 

Det här vore väl något för fler ridskolor att ta efter, både som ett sätt att berika sina hästars tillvaro och som ett sätt  att fånga upp elever som söker en annan typ av kontakt med hästarna än det som erbjuds inom den vanliga verksamheten? 



Framtiden

Karolina och jag är helt överens om att intresset för andra sätt att umgås med hästar än traditionell ridning ökar.  Allt fler föräldrar vill ge sina barn möjligheten att interagera med hästar på sätt som upplevs som mer etiska än den traditionella ridskoleverksamheten. Vi känner till fler verksamheter som ligger i startgroparna även om de än så länge är få. 

Att få ekonomisk lönsamhet utan att hästarna ska behöva gå många pass om dagen är en utmaning för alla som bedriver ridskoleverksamhet. 

Karolina själv har planer på ett samarbete med s k grön rehabilitering där djur och natur används i rehabilitering av personer med psykisk ohälsa och utmattningssymtom.

Vi pratar även om framtiden för Karolinas elever och vart de ska ta vägen när de vuxit ur Karolinas ponnier. Karolina beskriver hur ungdomarna blir tydliga förespråkare för empati med hästen, ömsesidig kommunikation och en god hästhållning som tar hänsyn till hästars naturliga behov. De har inte lust att bli elever i en vanlig ridskoleverksamhet. En del går över till egen häst eller medryttarhäst hos någon där de får frihet att fortsätta träna belöningsbaserat. 

När en har öppnat Pandoras ask går det inte att stänga locket igen!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige kommer att fortsätta stötta unga personer som vill utvecklas inom belöningsbaserad hästträning genom vårt Ungdomsstipendium som delas ut vår och höst. För att träningsformen ska vara tillgänglig även för dem utan egen häst så behövs fler eldsjälar som Karolina runt om i landet som vågar satsa på belöningsbaserade hästskolor. 

Jag skulle också vilja uppmana flera belöningsbaserade hästägare att fundera på om vi har möjlighet att släppa in en ung nyfiken person i våra egna hästars liv. Jag tror vi ibland är så övertygade om att alla hästintresserade barn bara vill rida-hoppa-tävla att vi inte tror att någon är intresserade av våra hästar.  Vi glömmer bort att det också finns allt fler unga personer som verkligen funderar på etiska frågor i relationen människa och djur. Dessutom behöver rida-hoppa-tävla-barnen också någon som visar att det finns flera sätt att umgås med hästar på! Hjälp till att så frön till de förändringar du vill se! 

Min häst Dunnit har en ung extra person i sitt liv! Övriga bilder och filmer i inlägget tillhör Karolina Einarsdotter.      

Stort tack till Karolina för ett härligt samtal och till alla barn och ungdomar på Stall Lyckoklöver för den träningsglädje som ni sprider! (Missa inte att följa Stall Lyckoklövern på Facebook och på Instagram heter de stall_lyckoklovern)


Läst 17256 ggr Kommentarer Kommentera

Vi förväntar oss att våra hundar ska komma till oss när vi ropar på dem. Om inkallningen inte fungerar så går vi på kurs för att få hjälp. Vi vill ha hundar som kommer i full fart och ignorerar störningar som skuttande harar och tappade mosbrickor på vägen när vi ropar! Vi belönar rikligt för att hunden ska fortsätta ha hög motivation att komma direkt! Vi lär oss att göra många inkallningar, inte bara ropa på hunden när det är dags koppla den igen, eftersom den då blir mindre motiverad att komma till oss. 

Men när det gäller hästar anses det fullt normalt att behöva dra på sig ett par särskilda hämta-häst-stövlar för att klafsa genom lervällingen eller vandra genom hela sommarhagen och ta sig dit där hästen för tillfället  befinner sig. En häst som när människan väl kommit fram står stilla och låter sig ”fångas” anses vara fullt tillräckligt. 

Att det ens heter att ”fånga hästen” i hagen säger  något om  hur vi traditionellt  ser på relationen häst-människa. Om vi behöver fånga någon beror det ju på att vederbörande inte frivilligt vill vara med oss. Om det handlar om ett helt vilt djur, en häst som inte tidigare haft erfarenhet av människor, så är det mer begripligt att den inte vill närma sig det okända. Men även hästar som är väldigt vana vid människor, som är inridna och t o m välutbildade kan visa ovilja att bli hämtade i hagen genom att antingen vara passiva, genom att hålla avstånd eller genom att försöka gå undan. Varför blir det så? Varför accepterar så många hästmänniskor att leta upp och fånga hästen är en del av deras vardag tillsammans med hästen? 

Beteenden uppstår inte ur ett vakuum. Hästen, liksom alla andra varelser,  gör saker antingen för att uppnå något den vill vara med om eller för att undvika något den inte vill vara med om. Människor som tränar belöningsbaserat har extremt sällan svårt att få tag på sina hästar. Tvärtom brukar (lyx)problemen i stället  vara att alla hästar vill vara med hela tiden och att det kan vara svårare att motivera hästen att gå tillbaka till hagen efter träningen.

Så en viktig del i att få hästen att komma till mig är att faktiskt rannsaka sig själv, sin ridning och sin hästhantering och fundera på om där finns inslag som ger hästen jobbiga, smärtsamma eller väldigt långtråkiga upplevelser som den helst vill undvika. Fastna då inte i tanken att det bara är naturligt för hästen att hellre vilja vara med sin flock och äta sin mat. Några förändringar i det ni gör tillsammans kan faktiskt ändra hästens inställning så att den alldeles frivilligt och med entusiasm erbjuder dig många timmars samvaro också. 

Om du vill lära din häst att komma till dig i stället för tvärtom så brukar en bra början vara att inte försöka få fatt på hästen alls. Om hästen redan är svår att få tag på i hagen kan du behöva börja med att bara vara i närheten utan att bry dig om hästen. Ta med fika och bra bok. Ha något riktigt gott som äpple eller morot i lite större bitar med dig. Om hästen hamnar i närheten av dig kan du försiktigt kasta/rulla  en näve godbitar (skräms inte) en bit framför hästen och sedan gå därifrån. 

Börja om på en ny plats. Upprepa några gånger och över några dagar. Du vill ge hästen upplevelsen av att det är lönsamt att söka upp platsen där du finns men den behöver inte vara orolig för att du vill ta den. Du vill se att den förväntansfullt börjar söka sig i din riktning när du kommer ut i hagen innan du går vidare med nästa steg. Nästa steg kan då vara att lägga lite godsaker på marken framför hästen och sedan flytta till en ny plats och vänta, upprepa när hästen följer efter, så många gånger som du har tid att göra. 

Om din häst brukar låta dig komma till honom men inte självmant söker upp dig kan du börja med att gå fram till hästen, lägga något gott att äta på marken framför honom och gå därifrån en bit. Om hästen följer efter gör du om proceduren. Om hästen inte följer efter kan du gå tillbaka och ge lite till. Gå inte lika långt denna gång och lägg mer på marken fullt synligt för hästen. Fortsätt upprepa på nära håll tills hästen börjar hänga på. Gör det till en Följa John lek. Du kan variera med att ge från handen och lägga på marken. Oftast behövs en gåva på marken för att ge dig lite tid att förflytta dig när hästen väl fått upp intresset för leken. Rör dig hit och dit i hagen. Om du bara försöker få hästen att röra sig mot grinden redan i början av övningarna så kommer det att dämpa entusiasmen hos en skeptisk häst. 

Börja gärna dessa övningar utan att ha med grimman. Introducera sedan grimman genom att bara ta med den utan att använda den. 

Hästar som har varit svåra att få tag på har ofta erfarenheter av att bli lockade och lurade. Dvs precis när de tar godiset eller stoppar huvudet i byttan så har vi tagit fast dem. Det leder till att de får väldigt konfliktfyllda känslor inför att komma fram och ta emot godsaker eller mat. De hästarna behöver extra många upplevelser av att du bara vill ge mat och sedan gå ifrån dem igen utan att något mer händer. Sedan kanske komma fram, få en klapp och mat, fortfarande utan att något mer händer. Tänk på att det tar längre tid att reparera ett beteende än att forma det från start utan missöden. 

Om din häst har svårt att frivilligt ta på sig grimman är det också något du kan träna på ett sätt som gör det roligt och attraktivt för hästen. Även här gäller att den som får lära sig lustfyllt från start lär sig snabbare än den som behöver lära om för att reparera att det smugit sig in obehag och tråkigheter kopplade till grimman. 

Att lära hästen frivilligt ta på sig grimman kommer att göra grimman till en target. Hästens inställning när den ser grimman kommer att bli ”tjohoo, nu vankas trevligheter!” Lyssna på Unnas kommentar när hon ser grimman! Sedan har vi lite lätt förvirring kring vilket beteende som är viktigast just nu, hålla huvud borta från maten eller stoppa i grimman. Men det klarnar och vi har trevligt under tiden, så ingen skada skedd! 



Om sedan det som händer omedelbart efter att grimman kommit på och hagen ska lämnas också är lustfyllt så ökar hästens motivation att komma till dig ännu mer. Om du ännu inte har anammat belöningsbaserad träning, men ändå vill göra er samvaro mer tilltalande för hästen, så kan du börja med att direkt efter hämtning lägga till några aktiviteter som hästen verkligen uppskattar. T ex handbeta en stund eller göra ett pelletssök på en liten yta eller i en snuffelmatta,  innan ni går in på stallgången och binder upp för rykt och sadling. Om din häst har varit utan mat två timmar eller mer innan du hämtar honom så behövs även en portion grovfoder innan ni gör något annat. En ordentlig klistund med kli där hästen själv vill ha det är mer uppskattat än borstning och ryktning enligt mänskliga renhetskrav.  Kanske behöver du och din häst bara hänga och göra saker på hans villkor ibland för att öka hans villighet att komma till dig? 

När du har en häst som förväntansfullt rör sig emot dig när du dyker upp i hagen - då är det läge att lägga till en signal för inkallning! De första gångerna ropar du din signal när du ser att hästen börjar röra sig emot dig. På det sättet kopplar du signal till det beteende du vill ha. Så småningom kan du börja testa att ropa precis innan din häst har börjat röra sig, och sedan även innan han ens har sett dig. 

Jag använder bara hästens namn när jag ropar.  Men om du ska ha din häst på riktigt stora areal kan du med fördel även introducera visselpipa. Så praktiskt på sommarbetet! 

Att ha en välförstärkt signal på inkallning kan du även ha stor nytta av i en situation där hästen kommit lös av misstag.

Jag lägger ingen vikt vid i vilket tempo hästen kommer. Det påverkas nämligen så mycket av flockdynamiken. Hästarna tar stor hänsyn till vad som händer i flocken när de börjar röra på sig. Hottis på filmen reagerar alltid direkt när jag ropar, men brukar först göra en analys av gruppläget och var de mer reaktiva individerna befinner sig. Sedan rör han sig i maklig takt för att inte aktivera buspatrullen. Skulle han börja trava eller galoppera får han nämligen påhäng av två-tre yngre busgrabbar och då blir det rörigt i grindhålet. Så vill han inte ha det i onödan, så då är det mer strategiskt att ta tid på sig och slippa trassel. T o m göra ett toabesök på vägen. Eftersom han tar tid på sig så brukar jag ropa på honom en stund innan jag kommit till hagen så möts vi vid grinden, men nu väntade jag för att få hans första reaktion på film. 

Unna kan i egenskap av att vara sin flocks fjortis göra lite som hon vill utan att hennes  tanter går igång. Unna gillar fullt ös, så den här är faktiskt sansad för att vara Unna! 



Dunnit, ptja, hon gör ungefär som Hottis eftersom inte heller hon vill ha en massa röj och stoj i grindhålet. Men oftast går hon inte att ropa på alls eftersom hon ställer sig på plats så fort hon ser min bil och ropar på mig! 

Nu kommer en perfekt årstid att träna inkallning! När hagarna innehåller lite mer gräs att pyssla med är det lättare att jobba med hästens frivillighet än när den är tvungen att komma till oss för att vi är den enda möjligheten till mera mat. Vi blir bättre på att hitta sätt att göra träningen tilltalande för hästen och hästen har fler valmöjligheter. Där uppstår hållbar träning! 

Varmt tack till Motivationsträning för häst och Kognitionsetologerna som bidragit med illustrativa filmer! 

Om du är nyfiken på hur belöningsbaserad träning fungerar så har Motivationsträning för häst ett gratis webinarium den 26 april.

Sedan finns det alltid mer information och intressanta medlemsevent på gång hos föreningen BHIS.  Följ oss gärna på Facebook och Instagram





Läst 17271 ggr Kommentarer Kommentera

Det har inte bara varit världsläget som orsakat skrivkramp. Det har också varit en hektisk tid i föreningslivet eftersom mars månad är högsäsong för årsmöten. Så även i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige som hade sitt andra ordinarie årsmöte sedan starten 2020. Jag fick förtroendet att leda föreningen i ytterligare två år, och det gör jag tillsammans med en helt fantastisk styrelse. Jag har varit aktiv i föreningslivet större delen av mitt liv och det har faktiskt aldrig varit så här roligt, enkelt och konstruktivt! 

Föreningen har nu en stabil ekonomi vilket gör att vi inte längre är helt beroende av att olika tränare generöst ger av sin tid och kunskap gratis på våra medlemsevent. Vi kommer att erbjuda ett arvode för några föreläsningar per år, där föreningen beställer ett tema från föreläsaren. Men vi kommer också att fortsätta ha events där olika tränare som vill får presentera sig, prata om något som ligger dem varmt om hjärtat och marknadsföra sin verksamhet, och då utgår inte ersättning från föreningen. 

Den 19 april kl. 20 har vi just ett sådant medlemsevent där två tränare - Hanna Fernström och Louise Ljungberg presenterar sig och sin verksamhet, samt svarar på träningsfrågor från våra medlemmar. Det har redan  kommit in frågor som t ex:

Hur kan jag lastträna utan egen transport?

Hur ska jag hantera min nafsiga häst utan bestraffning?

Hur gör jag för att inte få dragkamp om gräset och hur använder jag gräs som belöning? 

Om du också vill fråga om något kan du skriva till forening.bhis@gmail.com 

Att hjälpa intresserade av belöningsbaserad hästträning att komma i kontakt med tränare är en hjärtefråga för föreningen. Det är så viktigt att få vägledning i starten för att lägga grunden till en trygg och harmonisk träning. Sedan är det som med all annan typ av hästträning - du blir aldrig fullärd och det finns alltid en nytta med att få ögon utifrån och nya perspektiv på träningen. Därför kan det också vara bra att ibland träna för någon annan än sin vanliga tränare!  

Rätt ofta stöter jag på uppfattningen att kunskap om belöningsbaserad träning är något som borde finnas tillgängligt gratis. I stället för att gå en introduktionskurs och beställa en bok vill många få ”allt” berättat för sig, steg för steg, t ex i en facebookgrupp. Det kan då uppstå besvikelse och frustration när det ges förslag på bra material och kurser men som kostar pengar. Men kunskap måste få kosta pengar! För att ett kunskapsområde ska utvecklas så behövs människor som kan ägna sig åt det på heltid och därför måste kunna försörja sig på det de gör. Det är alltså viktigt för hela det belöningsbaserad communityt att stötta dem som jobbar professionellt inom området. 

Ibland leker jag med tanken att gå in någon grupp om t ex körning och skriva ”Hej! Jag har en tvååring som jag ska köra in själv fastän jag är nybörjare på körning, kan ni bomba mig med tips,  tack på förhand!” 

Jag misstänker att det kanske inte landar så väl och att grundtipset kommer att vara: Kontakta en tränare! 

Det är en självklarhet inom de flesta andra hästrelaterade områden och det bör också vara en självklarhet inom vårt område.

För att göra det enklare att hitta belöningsbaserade hästtränare så finns nu en tränarlista på BHIS hemsida. Ett dilemma är att det hittills inte funnits någon certifiering eller särskild utbildningsgång för att bli belöningsbaserad hästtränare. 

Det första instruktörsprogrammet för belöningsbaserade tränare i Sverige startade i höstas hos OHR+. Många av de som redan varit verksamma som tränare i flera år har valt att gå programmet, vilket visar hur efterlängtat det är! På längre sikt kanske vi får se en branchstandard för certifiering av belöningsbaserade tränare och instruktörer, men än så länge är det väldigt mycket upp till kunden att själv undersöka vilken utbildning och  bakgrund den tilltänkta tränaren har. 

Personligen älskar jag att träna för tränare och gå kurser! Jag har tränat för Carolina Fransson i princip sedan jag började med belöningsbaserad hästträning. Numera är hon en väldigt upptagen och fullbokad företagare, så jag och mina hästar är glada för varje timme vi lyckas få! 

Så här lycklig blir Dunnit när Carolina kommer:

Fokus tillsammans med Carolina är fortfarande Dunnits ”omridning” tillsammans med min unga släkting. Carolina är en specialist på belöningsbaserad ridning. Det går sakta framåt, med betoning på sakta. En häst med tio års vanlig westernträning och ett ganska reaktivt temperament har mycket i bagaget. De första åren hos mig sa Dunnit nej till uppsuttet arbete, diskret men ändå påtagligt. Det är en vanlig reaktion hos crossoverhästar när de får möjlighet att välja. Nu säger hon ja. Väldigt mycket ja, så vi har fått börja sadla på ridbanan för att annars travar hon i väg dit så fort sadeln landar på ryggen. (Jodå, vi ska träna stå stilla efter sadling också. Men på ridbanan står hon helt stilla efter sadeln landat så vi får väl börja precis utanför ridbanan och öka avståndet gradvis.) 

Som komplement till det så går jag en tioveckorskurs hos Motivationsträning för häst som heter Fysträning för häst. Hanna är equiterapeut och belöningsbaserad hästtränare med en passion för hållbara hästar. Tillsammans har hon och Ari utvecklat väldigt pedagogiska och lättillgängliga onlineutbildningar. Här tillämpas definitivt positiv förstärkning även på den mänskliga halvan av ekipaget! 

Kursen består av en kombination av självstudier med skrivet och filmat material, privatlektion online, gruppträning online (!), livesända föreläsningar och konstant feedback och support i en Facebookgrupp.  Just gruppträning online kommer att bli en ny, spännande erfarenhet för mig! 

Vi gick en liten uppvärmning  -  ”Step Up Challenge”  - innan kursen och den har resulterat i en häst som nu letar stenar att stå på! Vilket är bra både som fysträning men också som alternativ till att leta faror i skogen! Win - win! 

En annan hjärtefråga för föreningen är säkerhet! I år har vi bjudit in etolog Renate Larssen och clickercoach Sandra Månsson som den 12 maj kl. 20 föreläser om ”Säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning”. Hur ser vi på begreppet ledarskap inom belöningsbaserad hästträning? Hur får vi en säker samvaro med våra stora och entusiastiska hästar? En spännande, viktig och kanske lite utmanande kväll som vi hoppas att många vill ta del av! Sandra jobbar också med ledarskapsfrågor på humansidan, vilket säkert innebär fler intressanta perspektiv.

Föreningen har många fler programpunkter planerade. Följ oss på Facebook och Instagram så missar du inget! 





Läst 16074 ggr Kommentarer Kommentera

Det är säkert fler bloggare än jag som fastnar i skrivkramp just nu.  Allt det vanliga och vardagliga eller festliga som vi brukar beskriva känns futtigt och trivialt. Samtidigt inser vi hur oerhört värdefullt och skört det är. Allt som vi tagit för givet så länge. Som att kunna ge mat, vatten och omsorg till våra hästar och veta att de har det bra idag, i morgon och i all överskådlig framtid. Säkert har ni redan sett ukrainska filmklipp där hästägare är tvungna att släppa hästarna lösa på skogen för att de ska ha någon chans att klara sig när deras människor måste fly. Det är lätt att både känna empati och samtidigt stor oro inför vår egen framtid.

Jag kommer plötsligt att tänka på skrinet med gamla brev som som vi tog tillvara när vi städade ur min svärfars dödsbo. Där finns några brev från våren 1944 som svärfar Uno och hans mamma och syskon skrev till pappa Johannes som låg inkallad i det militära. Uno var 13 år och äldst av syskonen, så när pappa blev inkallad fick han axla en hel del av ansvaret för den lilla gården tillsammans med sin mamma. Ett återkommande tema i breven är hästen Stjärna som också blivit inkallad. För det var så det var under det som kallas ”beredskapsåren” i Sverige och som varade mellan den 3 september 1939 och den 30 juni 1945 medan andra världskriget pågick. Sverige var neutralt och deltog inte i strider men mobiliserade försvaret om vi skulle bli anfallna och indragna. Vanligtvis var männen inkallade tre månader i taget men samma person kunde kallas in flera gånger. Eftersom militärförbanden inte var motoriserade när andra världskriget startade så var hästar fortfarande helt nödvändiga för att dra kanoner och transportvagnar. De användes också för transport av skadade.

Även i jordbruket var arbetshästen fortfarande central och det innebar alltså en stor påfrestning för svenska jordbrukare när både männen och de bästa och starkaste arbetshästarna kallades in till militärtjänstgöring. Samtidig var livsmedelsförsörjning också viktig och därför delades gårdarna in i arbetsblock som skulle samarbeta om resurser som hästar, traktorer och arbetskraft. 

På den lilla gården Yttermyra i Gästrikland har familjen fått behålla en häst medan den andra hästen var inkallad. Mamma Karin håller igång gården tillsammans med sina fem söner och sin dotter medan maken Johannes är inkallad och posterad i fjällen. Min svärfar Uno är alltså äldst i syskonskaran med sina 13 år, följt av Lennart 12 år, Birger 10 år, Ingemar 7 år och tvillingarna Anders och Margita 4 år. 

I brev till pappa Johannes berättar de om bestyren på gården.

Så här skriver Uno den 19 mars 1944:

Lennart har kört ut dyngan så det går bra att vicka av men på vedbacken har vi inte varit någe. Vi ska försöka sätta ut ryssjan så fort det blir slut med isen. Nu börjar det bli barmark här så det är slaskit. Moster har hört av Edvin att hästarna kommer i påskveckan men ni kommer nog hem tidigare. Edvin har lovat att han skulle hämta ut Stjärna om inte du kommer hem och Lassas-Karin har lovat att Oskar kunde göra det också. Hoppas att du kommer hem fort. Hälsningar från Uno. 

Lennart skriver på baksidan av samma brev:

Kära snälla pappa. Jag är pigg och glad varje dag. Och det är väl tur. Jag kör dynga varje dag som jag inte har slöjd. Det blir två eller tre lass om dagen bara.

Jag ryktar hästen varje dag så han är så blank och fin så. 

Den 24 mars 1944 skriver Uno:

Idag har vi fått order på Stjärna att vi skulle hämta henne vid regementsstallarna kl 1 den 1 april. Om du inte kan ta imot henne så hämtar nog Edvin henne, annars om du inte hinner skriva så kan du ringa för jag ligger. Igår var mamma och jag till doktorn med bil då sa han att mamma var bra men jag skulle ligga en vecka till. Idag är det värsta snöoväder. Vi ska höra efter med Lassas-John om han vill med hästen fara till skolan efter småpojkarna. Hälsningar från Uno. 

Så här skriver mamma Karin den 26 mars 1944: 

Igår var det väldans vackert väder en enda dag och då passade vi på att köra hem hö. Birger var hemma på morgonen så vi körde hem två lass och la upp bakom, moster tog emot, å ett litet på stallskullen. När Stjärna kommer hem går det mer åt, annars var de bra mycket kvar men de var så grovt så hästen ser ut å inte vill så gärna tugga på de. Han är morsk, rätt var de är så springer han från Lennart å kommer till maskin eller stalldörren. På eftermiddagen körde han ut bra mycket ja hjälpte honom lite så nu har vi bra plats igen. Hästen sätter huvudet på axeln min mest var gång ja går opp dit å ä så snäll. Annars bjur dom ut sig karlarna omkring här (te kör hö förstår du väl) 

Den 2 april skriver Uno:

Jag mår bra och jag hoppas att du också mår bra. Vi ringde till dr Berg i torsdags och han sa att jag fick äta vad jag vill men jag fick inte börja skolan förn på tisdag ska jag ner och ta sänkan får se om jag är stark nog. Igår var Edvin efter Stjärna. Han for in på 7 tåget för han skulle hälsa på några släktingar, vi skrev fel i förra brevet för hon fick vi hämta kl. 10. På halvnian for Jönses Edvard i Lem och skulle försöka få någon häst. Åkerlövs var också där. I finkan hem fick två stycken vara med hästarna. Edvin och en till fick vara med hästarna. 6 hästar var det i vagnen. Det kostade 5,60 kr för Stjärna sa Edvin. När Stjärna kom hem var hon bra mycket smalare än när hon for. Nu ska jag ut och sätta mig i solen en stund. O visst ja, jag har stickat ett par vantar åt mig själv. Du kanske ser att jag har ett dåligt pennstift men nu lär jag sluta. Hälsningar från Uno. 

Unos konfirmationsfoto något år senare

Så Stjärna kom hem till slut och så småningom även pappa Johannes. Andra världskriget tog också slut ungefär ett år senare. Johannes och Karin fortsatte hålla häst på gården även efter traktorns allmänna intåg i jordbruket. Min man minns både en Bläsen och en Ulla-Bella från sin barndom. 

Min make som pytteliten hästentusiast

Svärfar med sonen 

Bilderna på hästar i militär tjänst har jag lånat från finska YLE så de kommer från Finland där hästarna deltog i faktiska strider under kriget. Här finns mer att läsa om de finska hästarnas strapatser.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men för mig personligen har det varit lugnande och tröstande att läsa igenom de här breven igen idag. Det har hjälpt mig tänka på både människors och hästars förmåga att ta sig igenom svåra tider. Jag blir också berörd av hur oerhört viktig hästen en gång varit -  och hur stora uppoffringar den fått göra  - för människans utveckling och överlevnad - i både fredstid och krig. Något som våra omhuldade hobbykompisar får fortsätta vara lyckligt ovetande om. 



Sedan jag började blogga här så kommer det en del förfrågningar på mitt privata instagram men det är just ett privat konto. Följ i stället föreningen BHIS konto. Vi har en massa kul på gång som jag kan berätta mer om i nästa inlägg! 


Läst 18258 ggr Kommentarer Kommentera

Det finns myter kring att du inte ska belöna en häst när den är rädd eftersom det skulle förstärka rädslan. Men det är en total missuppfattning. Du kan inte göra hästen räddare eller mer stressad genom att belöna. Däremot kan du göra hästen räddare och mer stressad i en situation genom att tillföra tryck, smärta och begränsning av rörelsefriheten. Därför är det långsiktigt säkrare och mer effektivt att ändra på hästens känsla inför det skrämmande genom att systematiskt koppla det till något som hästen upplever som positivt. 

En häst som på slak tygel  stannar och vänder sig mot ryttaren med tiggmule när en snöplog passerar ekipaget med gnistor flygande runt bladet och snön sprutande mot hästens hovar - för mig slår det alla sorters alla uppbetslingar, säkerhetsutrustningar*  och ledarskapsövningar. Samtidigt vet jag hur svårt det är att förmedla den känslan till alla som hittills aldrig suttit på en häst som går ut i världen med den trygga attityden att allt knas som kan hända också kan leda till belöning. 

Skvallerträning är ett begrepp som myntades av hundtränaren Eva Bodfält för bra många år sedan nu. I korthet handlar det om att träna hunden att reagera på vissa saker på promenaden genom att självmant ta kontakt med sin människa och tala om att den upptäckt något - dvs skvallra. Det kan både handla om sådant som innan träningen varit lockande för hunden och sådant som gjort den rädd och utagerande. Det går även att träna jaktsugna hundar att skvallra på doften av ett viltspår för en belöning från sin människa i stället för att på eget initiativ dra efter haren. Skvallerträning bygger på att du har effektiva förstärkare som du använder på ett smart och systematiskt sätt. Som tack för din ansträngning så får du en hund som självmant håller koll på allt potentiellt lockande eller skrämmande som händer på promenaden och “skvallrar” tillbaka till dig när det är dags att belöna. Alla mina hundar sedan 25 år tillbaka är skvallertränade och det är så extremt praktiskt och tryggt. 

Hästar är varelser som till skillnad mot hundar ser mer faror i omgivningen än lockelser. Visserligen har det funnits mig närstående klickerhästar som resonerat “Titta, roliga targets, måste gå och kolla!” när hösilageplasten blåser  i sidled, men det har faktiskt varit gedigen skvallerträning som bidragit till den optimistiska läggningen hos hästen. Därför tycker jag att skvallerträning är en av de roligaste och mest användbara procedurerna som finns inom belöningsbaserad hästträning. Jag föredrar motbetingning och skvallerträning framför bara desensitisering just eftersom det leder till en så positiv och optimistiskt attityd hos hästen. Den attityden innebär också att hästen snabbare generaliserar till föremål och företeelser som en inte hunnit träna på ännu. Tidsbesparande och roligt!

Behovet av att skvallerträna sin häst handlar oftast om att hästen reagerar med rädsla/oro på sådant som den stöter på i miljön, inte att den vill springa fram till och roa sig med saker den ser. 

Därför brukar första steget vara att jobba med det som kallas för motbetingning. Dvs att något som tidigare väckt en obehaglig känsla (rädsla) hos hästen nu kopplas till något som hästen tycker om. Det är enklast att använda mat. Eftersom hästen inte kan äta (eller för den delen uppskatta en klistund) om den är för stressad så behöver koppling läskigt stimuli - mat ske med det läskiga i så låg dos som möjligt i starten av träningen. Träningen måste alltså inledas inom hästens komfortzon, inte i ett akut läge. 

Om vi som exempel tar en häst som är rädd för cyklister så kan vi börja träningen med att placera en medhjälpare med en cykel på så långt avstånd att hästen kan se att det är en cykel,  men tillräckligt långt bort för att den ska kunna titta och samtidigt vara avspänd nog att ta emot matbelöningar och äta dem. En idealisk set up är att medhjälparen kan dyka upp  och röra sig i mellanrummet mellan två byggnader. När medhjälparen med cykeln syns i mellanrummet matar du hästen, oavsett vad hästen gör för övrigt eller var den håller huvudet. Med mata menar jag att du tar mat från din ficka/godisväska och stoppar in i hästens mun, upprepade gånger. När cykeln försvinner bakom en byggnad tar ni paus i matandet. På det sättet får du möjlighet att skapa associationen ”se cykel - få mat i munnen” . Efter 10 sådana repetitioner kommer det att uppstå en förväntan hos hästen att du ska börja mata när cykeln är synlig. Du kommer att märka det genom att hästen så fort den ser cykeln på något sätt riktar uppmärksamhet mot dig i förväntan på att mat ska komma. Den kommer helt enkelt att fråga om det inte är dags för matbelöning när den ser cykeln. En del skulle kanske kalla det för att hästen tigger - men i det här fallet är det en bra sak att få hästen att fråga om den kan få en belöning. Att be om en matbelöning i stället för att vilja lämna situationen när den ser något som tidigare varit skrämmande betyder att hästen nu har en ny, positiv association till det som tidigare varit skrämmande - precis det du vill uppnå med motbetingning. 

Nu kan du utnyttja hästens fråga om belöning och fortsätta förstärka att hästen talar om att den sett något som borde vara värt en belöning. Så när hästen ser cykeln och vänder uppmärksamheten mot dig i förväntan så förstärker du den här rörelsen mot dig genom att belöna. Först i detta stadie kan det vara läge att också introducera en markör, dvs. klicker eller belöningsord för att göra det ännu tydligare för hästen vilket beteende du vill förstärka. Vilket orienteringsbeteende du väljer att förstärka är upp till dig. Vill du att hästen vänder hela huvudet eller räcker det med att den vickar ett öra mot dig men fortsätter titta på objektet? 

I exemplet med cykeln kan du sedan gradvis öka svårighetsgraden genom att ha kortare avstånd och så småningom också laborera med riktning och hastighet på cykeln. Träna på olika platser. Dela upp träningen på olika pass under flera dagar så att hästen inte blir överbelastad. När du börjar träna efter ett uppehåll är det bra att alltid börja på en lättare nivå än där du slutade förra gången. Hästar är känsliga för trigger stapling och kan ha olika dagsform och stressnivå olika dagar. 

Om du och hästen är ovana vid skvallerträning så kan det vara bra att rigga sådana här övningar på flera olika potentiellt läskiga saker med medhjälpare. Då får både du och hästen öva på proceduren motbetingning.

Börja inte med det som du vet är det svåraste för din häst. Börja träna på det som är minst farligt först. Vad brukar din häst reagera på? Paraplyn, hundar, barnvagnar, skidåkare, andra hästar osv. Gör en lista och välj det lättaste först och det svåraste sist. 

Börja alltid på långt avstånd, hellre göra det för enkelt än för svårt. 

Det är viktigt att objektet du tränar på dyker upp först innan du börjar mata. Om du börjar mata innan hästen fått syn på det du vill motbetinga kan du råka få omvänd effekt - dvs att maten blir läskig eftersom det är när hästen börjar äta som det läskiga dyker upp. 

Tänk också på att använda samma ätbara belöningar som hästen får i många olika andra sammanhang. Annars kan du råka få associationen att när hästen får just den här maten så vankas också träning på läskiga saker - vilket kan göra att just den maten får ett lägre värde för hästen. 

Använd heller inte extra gott godis för att försöka snabba på processen, det brukar få motsatt effekt.  Om matbelöningen är extra god och sällan är tillgänglig för hästen kan den tillfälligt dölja tecken på ovilja för att komma åt det åtråvärda, samtidigt som den då hamnar lite för högt i stress av träningen. 

Försök heller aldrig locka hästen framåt mot det läskiga med maten, det kan också ge bakslag i form av räddare häst och försämrade associationer till matbelöningen.

Ta sedan med proceduren ut i omgivningarna. Sök upp platser där ni brukar stöta på svårigheten - men håll er på avstånd i början. Var snabb att belöna om något potentiellt obehagligt dyker upp. Om du på hemmaplan förstärkt hästens skvallerbeteende att vända huvudet mot dig, så struntar du först det kriteriet nu när ni är ute i ny miljö. In med gotta i munnen bara, oavsett vad hästen gör. Tar hästen belöningen lugnt och fint kan du börja testa om du kan få igång en liten kedja av ”titta på objektet - vända sig mot dig” och då förstärka det. 

Händer det något som du inte tränat på men som skulle kunna vara skrämmande  - in med mat i munnen på direkten för det också! Jag brukar ägna mig åt förebyggande motbetingning av allt som dyker upp plötsligt eller ser skumt ut. Jag gillar att hästarna börjar generalisera och självmant frågar ”Var det där värt något?” när något oväntat låter eller rör sig i omgivningen. Även om jag vet att min häst brukar klara en viss typ av utmaning, så tar jag alla tillfällen som ges att belöna för utmaningar i miljön eftersom det också motverkar trigger stapling. Om min häst självmant skvallrar så belönar jag definitivt, även om min egen bedömning är att det är på något ofarligt. 

Men tänk om jag får en häst som nu bara vill stå och titta på saker och få belöning för det?

Som alltid i belöningsbaserad träning så handlar det om att få en balans mellan olika övningar och att bygga upp en stor beteenderepertoar hos hästen så den kan många olika saker som alla kan ge utdelning. 

Jag vill i beteenderepertoaren ha några enkla, välförstärkta beteenden som är lätta för hästen att utföra även i en utmanande miljö. Alltså sådant som vi har haft möjlighet att belöna många gånger i trygg miljö så att de fungerar som favoritövningar. Från marken är muldutt på handtarget ett sådant enkelt, välförstärkt beteende som mina hästar blir trygga och glada av att få göra. Uppsuttet har vi lång förstärkningshistorik på öppna-rörelser. När hästen först skvallrat på den plötsligt uppdykande mountainbike-åkaren så kan jag efter belöningen för skvallret ge signal för ett favoritbeteende och så kör vi repetitioner på det tills hästen känns lugn och avspänd igen och vi kan återgå till vad vi nu gjorde innan skvallersituationen. 

Att ha välkända beteenden och övningar med lång historik av positiv förstärkning gör hästen lugn och trygg i utmanande miljöer. Min änglahäst Boogie hade en egen  variant på att skvallra när hon upplevde att hela miljö var stökig, t ex framridningen på tävling. Då frågade hon genom att  självmant samla och forma kroppen om hon kunde få göra sina öppnor och slutor och bli klickad för det en stund. Så långt har jag inte kommit ännu med mina nya två hästar, men genom att fylla på deras  beteenderepertoarer med olika klickbara beteenden och prova dem i olika miljöer samt att konsekvent motbetinga allt knas och stök som händer så rör vi oss mot det målet varje dag. Dunnit är en häst som behöver mycket motbetingning av allehanda upplevda faror och som  lätt hamnar i trigger stapling. Unna är en mycket äventyrligare sort som troligtvis också kommer att behöva mer förstärkning för att hålla kvar fokus på kontakt och att avstå från att fysiskt utforska allt spännande världen bjuder på. 

Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du välkommen till föreningen BHIS hemsida för mer information! 

Det finns också en fristående grupp på Facebook där du kan bolla erfarenheter med flera som skvallertränar sina hästar! 




*Jag rider alltid med hjälm oavsett hästens utbildningsnivå i skvaller! 




 


Läst 26198 ggr Kommentarer Kommentera

Härom veckan hettade det till i Hippsons kommentarsfält kring en hästföretagare som berättade om sina stallrutiner. Personangrepp och otrevliga privata meddelande är verkligen inte ok och leder aldrig samtalet framåt. Jag stöttar självklart inte den typen av reaktioner. Men jag är glad för alla som sakligt ifrågasatte hästhållningen så som den beskrevs. Jag hoppas att vi är på väg mot en framtid där det blir självklart att tillgodose hästarnas grundläggande behov även i tävlingsstall. 

Tävlingshästar är inte en egen framavlad art som har andra behov än övriga hästar. Jag har stött på personer som hävdar att vi hos den moderna sporthästen avlat bort flockbehovet och att det därför inte är nödvändigt för dem att ha närhet till andra hästar. Som bevis för detta berättar de om hästar som har svårigheter att samsas med andra i grupp med skador som följd. Den bistra sanningen är att dessa hästar har samma behov av ett stabilt flockliv som alla deras förfäder haft. Den korta tid som hästen varit domesticerad av människan är som en evolutionär fjärt i rymden sett till hästdjurens tiotals miljoner års långa historia. Så fort går det inte att avla bort behov. Däremot går det snabbt att skapa svårigheter för den enskilda hästen att fungera i flock genom en hästhållning som inte tar hänsyn till hästars grundläggande behov och som begränsar hästars möjligheter att utveckla sina sociala färdigheter. 

I hästens grundläggande behov ingår att äta ofta, röra sig över stora ytor och att ha fysisk kontakt med andra hästar. Läs gärna detta utmärkta inlägg från Renate Larssen, ordförande i Sveriges Akademiska Etologer,  om vad forskningen egentligen säger om vad som är god hästhållning.

En god hästhållning är grunden i det belöningsbaserade förhållningssättet. Det är varken etiskt eller effektivt att försöka ”klicka bort” beteenden som är problematiska för oss men som beror på att hästen inte får sina hästbehov tillfredsställda under alla de timmar av dygnet som inte är träning och samvaro med oss människor. Det är rimligtvis inte heller etiskt att bestraffa och korrigera sådana beteenden av samma anledning, men den diskussionen får föras någon annanstans än här. 

Det är inte ovanligt att någons första kontakt med belöningsbaserad träning beror på att det finns ett beteendeproblem som hästägaren  inte har lyckats lösa med vanliga metoder. Det är oftast när det traditionella inte har fungerat som någon är motiverad att pröva något annat.

Om du vänder dig till en belöningsbaserad hästtränare för att få hjälp så kommer hen med största sannolikhet utgå från LIMA Hierarchy of Procedures for Humane and Effective Practice. Det kan beskrivas som en etisk modell för djurtränare för att säkerställa att valet av metoder för att lösa ett problem eller förändra ett beteende är så positiva som möjligt för djuret,  inkräktar så lite som möjligt på djurets naturliga beteenden samtidigt som de är effektiva och leder till önskad förändring. 

Det innebär att steg 1 alltid är att först titta på hästens hälsa och livsmiljö. Är hästen helt frisk? Har den ont någonstans? Har den tillgång till en livsmiljö där den får sina behov tillfredsställda - dvs långa ättider och födosök utspritt över dygnet, rörelsefrihet större delen av dygnet och flocksamvaro större delen av dygnet. (Eller med Jenny Yngvessons kärnfulla sammanfattning GRUPP, GRÄS och GALOPP! )

En stor mängd beteendeproblem försvinner av sig självt utan särskild träning när vi kan åstadkomma förbättringar i hästens livsmiljö. Vår valack är ett skolboksexempel på en häst som kan gå från att beskrivas som stallets bad boy när han ofrivilligt hamnat utan hagkompisar,  till att vara stallets mest lätthanterade häst när han har en kompis. Han nöjer sig faktiskt med en kompis och verkar kunna komma överens med nästan vem som helst. Men stallsystem som bara tillät hästarna att gå max två och två i hagarna innebar ständiga avbrott i relationerna när hästar flyttade eller såldes och perioder utan kompis uppstod i väntan på nästa.  Därför har vi honom numera på lösdrift.  Som inackorderad verkar det vara det säkraste sättet att få tillgång till hästhållning i grupp.  I en grupp hästar,  mellan 4-8 stycken,  blir det inte lika dramatiska förändringar om en flyttar ut och en flyttar in, förutsatt att det inte är ständig omsättning så klart.  Sedan finns det en mängd andra fördelar med lösdrift också, men för hans del har det verkligen varit det sociala sammanhanget  som är den viktigaste pusselbiten för hans välmående. 

Det kan kanske kännas långsökt att fundera på hästens hela livssituation när de problem en vill lösa handlar om sånt som lastning, korrekta galoppfattningar eller att hantera spruträdsla. 

Men förutsättningarna för att lyckas med träningen är så mycket större om du inte försöker träna med en i grunden frustrerad och stressad häst.

För att lyckas med ätbara belöningar behöver du en häst som inte upplever resursbrist och stress kring mat. En häst kan ha en perfekt balanserad foderstat och ändå ha en upplevelse av matbrist pga av hur vi utfodrar dem. Det är både oetiskt och riskfyllt att träna med för hungrig häst. Jag säger FÖR hungrig, eftersom hästar verkar vara lite hungriga konstant, även på fri tillgång. Om du kan se till att hästen upplever tillgång på mat i små portioner utspritt över dygnet så kommer du att ha större chans att lyckas med lugn och avspändhet runt  matbelöningar jämfört med om din häst serveras större portioner 3-4 gånger per dygn. 

Det är också mycket lättare att träna harmoniskt med en häst som inte har ett understimulerat rörelsebehov pga att den vistas på små ytor eller i box under stora delar av dygnet. En häst som har en trygg tillvaro i en stabil flock har lättare att lämna sina kompisar för en stunds träning med sin människa utan att känna känna oro. 

Inte heller kommer den att se människan som sin enda chans till social kontakt och taktil stimulans och därför försöka bröta runt med sin människa i brist på hästkompisar. Det här gäller oavsett vilken träningsmetod du väljer, men blir extra viktigt när du vill undvika bestraffningar och korrigeringar i så stor utsträckning som möjligt. 

Jag vet att det kan kännas överväldigande och provocerande att fundera på om ens hästs livssituation idag uppfyller hästars egentliga behov. Du kanske har din häst på en mycket välskött anläggning med fina faciliteter eller i ett mysigt kollektivstall med god gemenskap bland människorna. Du trivs och har det du behöver som hästmänniska. Men vad kostar det din häst  i fysisk hälsa och psykiskt välmående att få sin mat 3-4 gånger per dag ur en påse, gå avskild från de andra eller i bästa fall med en icke självvald kompis,  samt stå inne i boxen i stallet från kl 15 till kl 08 de flesta dagar på året? 

I stället för att bara värja oss för att det blir för smärtsamt att tänka på,  så är det mer givande för våra hästar om vi erkänner att de har dessa behov och därför kan bete sig problematiskt på olika sätt när vi inte ger dem möjlighet att leva så som de är gjorda för att leva. Det är inte hästen som ÄR jobbig, den HAR det jobbigt pga vår nuvarande hästhållning. I stället för att blunda och hålla för öronen när alla olika forskningsresultat presenteras som entydigt pekar på hästens behov av mer lågintensiv rörelse, mer frisk luft, mer utspridd ättid, mer kontakt med andra hästar,  så kan vi titta på vad vi kan börja göra för små förändringar som gör livet lite mer hästvänligt. Kan vi sprida ut vissa mål i små portioner att leta efter? Kan vi lägga till ett nät med halm i boxen att plocka med? Låta bli att servera kraftfoder i krubba och i stället använda maten till godissök och träning? Går det att placera om och sprida ut resurser som vatten, slicksten och foderplatser i hagen för att skapa mer promenerande i stället för hängande vid grinden? Om det inte går att öppna hagar och låta hästar gå tillsammans - kan det gå att byta eltråd mot andra staket så att det åtminstone går att ha lite fysisk samvaro över staketet?

Små förändringar kan innebära stora förbättringar i en enskild hästs upplevelse av sin tillvaro. Förbättringar som också ger större chans till effektiv inlärning och trevlig samvaro den där timmen som du tränar din häst. (Fast det är egentligen bonus, det viktigaste är ju hur din häst har det alla de där andra timmarna per dygn.) Så i stället för att fastna i tankar om att just din häst inte kan gå på lösdrift eller med sällskap, titta på vilka små steg mot en mer hästanpassad hästhållning du faktisk kan ta, redan idag. Något är bättre än ingenting alls…

Unna går på lösdrift i grupp men ett fodersök efter mineralpellets är en trevlig och berikande aktivitet även för henne. 

På föreningsfronten kraftsamlar vi inför årsmötet den 27 mars då vi kommer att inleda med en efterfrågad föreläsning om lastträning med Anne Dirksen från Relationsbaserad hästträning. Online så klart, precis som alla våra aktiviteter hittills. 

pressbild Anne Dirksen

Vi hoppas också på att få in många ansökningar till ungdomsstipendiet som delas ut varje halvår till en ungdom som fyller max 18 år under 2022 (vi har faktiskt ingen nedre gräns) och som vill träna för en belöningsbaserad tränare. Regler och ansökningsformulär finns på hemsidan och sista ansökningsdag är den 6 mars. 

På det privata planet hoppas jag på en fin träningssöndag med mina hästar, medryttare och tränare i morgon. Isfritt är väl för mycket begärt antar jag… 












Läst 25796 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 nästa » sista » 

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.