Inte oväntat väckte mitt förra inlägg en del reaktioner i kommentarsfältet. Det är känsligt att sätta ord på varför en inte vill träna sina hästar enligt rådande normer. Det uppfattas ofta som kritik mot dem som tränar på de vanligaste sätten. Kritik vill en nästan reflexmässigt försvara sig emot. Läs gärna inlägget om kognitiv dissonans om du känner dig irriterad. 

Indirekt är det kritik i någon form, när någon väljer att lämna en metod för att göra på ett annat sätt som en tycker är effektivare, trevligare, roligare eller bara helt enkelt passar en bättre. Men den kritiken är ju inte personligt riktad mot någon annan, den är ju snarare riktad mot strukturer, normer och rådande föreställningar. Jag tänker väldigt sällan att hästmänniskor vill sina hästar illa eller att folk inte älskar sina hästar. Jag utgår från att alla gör sitt bästa med den kunskap de har just nu. Men kunskapen om inlärningspsykologi är besvärande låg även bland erfarna, kunniga hästmänniskor. När Hippson hade tema om positiv förstärkning i nr 1/22 så var det t ex ingen av de tillfrågande ”ryttarprofilerna” som faktiskt visste vad som är positiv förstärkning för en häst. 

Jag skulle önska att Minna Tallbergs bok Motiverad häst - inlärning, beteende och kommunikation var obligatorisk kurslitteratur på alla hästrelaterade utbildningar och ridskolor. Utan grundläggande kunskap om inlärningspsykologi blir det svårt att göra medvetna metodval. Och spoiler - även de som säger sig inte använda någon särskild metod när de tränar sina hästar, använder något sätt att påverka hästens beteenden. Att påstå att en inte använder sig av förstärkning är lite som att påstå att en inte använder sig av gravitation. 

Alla träningsval kommer med för- och nackdelar. Oavsett hur du väljer att träna så kommer din häst att känna något inför, under och efter träningen. Känslorna den upplever kommer att kopplas till utrustning, omgivning och till dig som person. Dina val kostar något eller tillför något till relationen du har med din häst. Du väljer och du kan inte både ha kakan och äta den, hur gärna du än vill. 

Om du vill bidra till forskning om hur hästägare fattar beslut om hur de vill träna sina hästar så kan du delta i den här studien vid Bristol University. Det tar ca 15 minuter av din tid.

En spännande person som ville något annat än det traditionella är Maasa Nishimuta, som i sitt sökande efter andra sätt att hantera och träna hästar lämnade hemlandet Japan och for till USA där hon praktiserade hos Peggy Hogan och studerade vid University of Northern Texas. I sin mastersuppsats studerande hon hur smekningar och kli kunde användas för att förstärka önskvärda beteende hos hästar och åsnor. Om detta kommer hon och hennes partner Sean Will från organisationen CAAWT att föreläsa på BHIS-dagarna 7-8 januari under rubriken ”Creating bond with equines: Introduction to the Constructional Approach and programming social reinforcers.” Vi tror att det blir en givande föreläsning både för dem som vill använda sig av flera olika typer av positiv förstärkning och för dem som vill använda mer positiv förstärkning i sin träning men inte ännu är bekväma med att använda matbelöningar. 

Den som vill höra mer om hästtjejen Maasas egen resa kan redan nu lyssna på Animal Training Academy’s podcast

Om du vill delta på onlinekonferensen så är anmälan öppen till den 3 jan.

På det personliga planet har det varit lite motgångar med mer ryggsmärta den senaste veckan. Jag misstänker att den huvudsakliga anledningen är den klassiska kvinnofällan ”Jul” och tror att allt blir bättre med det överstökat och klart. Det var härligt att fira och umgås med vår familj och alla djur, så det får väl vara värt lite extra ont. 

Bästa julklappen kom redan första advent då våra två kattungar flyttade hem till oss.

På julafton åker vi alltid först till hästarna och myser med dem. I år blev det gos och pyssel och sedan ett matsök med rotsaker och frukt.

Väder och väglag har minst sagt svängt under julveckan och det har pga underlaget varit svårt att få till någon vettig träning. Förutom med underbara Unna som aldrig ser några problem och anmäler sig frivilligt till allt. Det blir nog trailhäst av henne också till slut! Nordsvenskar ska ju kunna precis allt har jag hört 😉

Nu preppar vi inför Nyårsafton. I morgon ska hästarna på lösdriften utrustas med reflexer så att våra stallägare kan se ordentligt var alla är. Under 12-slaget så står de ute och vaktar hästarna med all belysning på från maskiner och ridbana. Jag skulle gärna vara med hästarna under tolvslaget, men en av våra hundar är väldigt rädd och hundarna behöver diverse åtgärder från både mig och min man för att det ska funka för den rädda och för att det inte ska överföras till vår andra hund. 

Fira, festa och koppla av får djurägare göra på andra dagar än Nyårsafton. Den rädda hunden är inte nykter, hon har redan fått lugnande i flera dagar pga okynnessmällandet som pågått dagligen här sedan julafton. 

Fyrverkeriförsäljningen har slagit alla rekord i år och jag hoppas innerligt att det inte innebär rubriker om skadade hästar och bortsprungna hundar på årets första dag. 

Jag önskar er alla en lugn och skadefri afton med hänsynsfulla grannar så ses vi på andra sidan sedan!

Om varför jag vill undvika negativ förstärkning. 

Det händer nästan varje gång Hippson länkar till ett av mina blogginlägg att någon vänlig person i kommentarsfältet informerar om att det går utmärkt att träna häst utan att använda ätbara belöningar. Eller ja, de säger ju alltid godis, men för dem som läst några blogginlägg borde det vara uppenbart vid det här laget att vi använder hästens foder när vi tränar. Alltså sådant som alla hästägare ger sina hästar på något sätt under dygnet. 

Och ja, jag vet att det går finemang att lära hästar allt möjligt med negativ förstärkning, eller det som vi i dagligt tal kallar tryck och eftergift. Jag har själv gjort det i massor av år innan jag började med belöningsbaserad hästträning. Så är det för de allra flesta som valt belöningsbaserad träning. Så det handlar inte om att jag inte vet hur det går till. Det handlar om ett medvetet val att använda en annan metod. 

Så varför vill jag då undvika att använda mig av negativ förstärkning som verktyg för att påverka hästens beteende? 

Det korta svaret är att det handlar om hur hästen upplever träningen och samvaron!

Jag vill att mina hästar ska känna genuin glädje och förväntan när vi ska göra något tillsammans. Jag vill att de ska känna frånvaro av oro och rädsla. Jag vill att mina hästar ska se det som ett berikande tillskott till deras hästvardag när jag dyker upp, och jag vill att de ska känna så utan att jag behöver begränsa deras tillvaro på andra sätt för att åstadkomma motivation att göra saker med mig. 

När vi pratar om inlärningspsykologi och de olika ”Konsekvensrutorna” blir det lätt tekniskt. Ett vanligt tankefel är att framställa negativ och positiv förstärkning som två likvärdiga verktyg i en verktygslåda. ”Tänk inte på negativ som något negativt, det handlar bara om plus och minus, vi tar bort något eller lägger till något”  - är ofta det pedagogiska budskapet. 

Men för hästen (hunden, barnet, medarbetaren) innebär valet av förstärkningsmetod en känslomässig skillnad. För att negativ förstärkning av ett beteende ska uppstå så måste det finnas ”något” att ta bort från situationen som gör att individen vill upprepa beteendet nästa gång den upplever detta ”något” för att få det att försvinna igen. 

För att kunna ge eftergift så måste det först finnas ett tryck att lätta på. För att en paus ska fungera som förstärkare så måste det finnas ett arbete en vill slippa att göra. Det behöver inte vara något som gör ont men det måste vara något som är tillräckligt irriterande eller störande för att individen ska vilja agera för att bli av med det. Så även om vi använder oss av väldigt mild negativ förstärkning så färgas inlärningen av känslor som handlar om att vilja undvika och att vilja slippa. Ofta kan hästen börja förekomma ”hjälpgivningen” för att få undvika att negativ förstärkning ska appliceras öht. Det kan göra att det är svårt som betraktare att förstå hur beteenden är inlärda från början då det ögat ser är en häst som svarar snabbt och villigt på signaler. Men villighet att få utföra en rörelse eller ett beteende bottnar då i att vilja undvika det som händer om hästen inte utför rörelsen eller beteendet. Den känslan har en helt annan valör än känslan av att göra något för att det leder till något en vill få uppleva. Att göra något för att slippa uppleva något leder till att en helst vill slippa hamna i situationen där detta något kan inträffa över huvud taget. Att göra något för att få uppleva något trevligt leder till att en hoppas på att möjligheten snart ska dyka upp igen. 

Det är inte bara känslan för beteendet vi tränar på som färgas av vilken förstärkningsmetod vi använder, även miljön vi är i, utrustningen vi använder och vår egen närvaro kommer att kopplas till dessa känslor.

Ett vanligt argument för användande av negativ förstärkning och för den delen även straff är att det är så hästar lär sig hela tiden ”i naturen” och att det är så de gör mot varandra. Och ja, hästar lär sig att de kan komma bort från bromsarna genom att gå till ligghallen. Men hur känner hästen inför bromsarna? Vill vi att hästarna  ska känna detsamma inför oss? Vill vi att de ska känna att passet på ridbanan helst ska ta slut så att de kan få gå därifrån? 

Och ja, hästar flyttar på varandra genom att hota om och verkställa hot om otrevliga upplevelser. Dock i väldigt liten utsträckning när de inte upplever brist på resurser och utrymme. Större delen av tiden i en flock tillbringas i harmonisk samvaro med varandra. Större delen av tiden ägnas åt att ge varandra trevliga upplevelser som närhet, samvaro, kli, lek, och inte minst - att äta tillsammans. När en otrevlig interaktionen uppstår så är den oftast en droppe i havet jämfört med resten av dygnets givande interaktioner och samvaro. Men när vi dyker upp i stallet under en begränsad tid av dygnet och vår samvaro med hästen huvudsakligen består av tryck och eftergift och kanske till och med en och annan åthutning, då har vi inte alls samma kapital av fredlig, ömsesidigt tillfredsställande samvaro att falla tillbaka på som hästarna i flocken har med varandra.  Vi människor kan uppleva att vi har investerat massor i relationen till vår häst. Ur hästens perspektiv gör alla timmar av mockande, höpåsepackande, sadelputsande eller för den delen betalning av  räkningar inte ett dugg för relationen. Relationen består av det vi GÖR tillsammans. Den består av ALLT vi gör tillsammans. Vi kan inte träna relation i särskilda pass.

När vi applicerar tryck så kommer trycket att bli kopplat till oss. Skänkeln, bettet, spöet, repet, rösten osv hänger ihop med oss. Utan oss, inget tryck och inga straff. Hästens känsla inför vår närvaro påverkas av hur vi tränar. Många tänker att deras hästar blir glada för beröm och en klapp på halsen, men den sorgliga sanningen är att den tryck/eftergiftstränade hästen känner lättnad. När människan låter glad och klappar signalerar det paus från någon typ av tryck en stund. 

När jag började träna häst belöningsbaserat var det för att jag ville att hästarna skulle ha samma känsla inför träning (och tävling) som mina hundar. Att de frivilligt vill vara med och att de blir förväntansfulla och glada av att få träna. Att deras motivation bygger på att uppnå sådant de vill vara med om i stället för att de hoppas på paus och vila. 

Så idag undviker jag att använda negativ förstärkning så mycket jag bara kan. Jag försöker tumma så lite som möjligt på relationskapitalet genom att ha så få interaktioner baserade på tryck som möjligt. Jag använder inte tryck för att lära in ett nytt beteende. Jag skapar inte rörelse hos hästen genom tryck för att sedan klicka och belöna, eftersom jag heller inte vill blanda negativ och positiv förstärkning. När en blandar så riskerar negativ förstärkning att överskugga positiv förstärkning, dvs motivet blir igen att slippa något snarare än att uppnå något, och med det kommer andra känslor hos hästen. Det finns tränare som upplever att det går fint att kombinera negativ och positiv förstärkning. En risk är att en antingen måste använda ett väldigt högt värde på belöningen, så högt att det är något hästen inte har tillgång till på annat sätt än genom träningen, och därför står ut med diverse obehag för att uppnå det åtråvärda. Eller så har egentligen belöningen ingen större effekt på beteendet, det är negativ förstärkning som upprätthåller beteendet. I båda fallen ger träningen andra, för mig icke önskvärda,  känslor hos hästen än träning med enbart positiv förstärkning. Ytterligare en risk är att känslan inför en specifik belöning kan förändras om den ges i en situation där det också sker sådant som hästen tycker är obehagligt. Så om du t ex får hästen att göra något med tryck/tvång och sedan belönar med något den inte får så ofta i andra sammanhang, t ex en slickburk,  så kan du få kopplingen slickburk = jobbig situation, vilket gör att hästen känner oro nästa gång slickburken kommer fram. (Been there, done that, learnt the lesson).

En stark drivkraft för mig att jobba med förening BHIS är att hästar och människor ska få uppleva det jag upplever varje dag med mina hästar - ett samspel med samtycke och ömsesidig glädje! 

Vi har fått till en i mitt tycke drömmig uppställning på onlinekonferensen BHIS-dagarna i januari under temat ”Den sociala hästen”. Tillsammans med internationella  och svenska forskare och hästtränare ska vi utforska olika aspekter av relationen häst-människa i två hela dagar. Dessutom blir det livesänd träning och såklart lite socialt Zoom-mingel! Allt om konferensen och våra föreläsare finns på hemsidan! Även om du idag inte tränar belöningsbaserat men är nyfiken på att utforska, utveckla och utmana dig själv i relation till din häst så tror jag du kommer att ha utbyte av föreläsningarna!

Föreläsningarna kommer att spelas in och  finnas tillgängliga för deltagare i 30 dagar efteråt, i fall en inte har möjlighet att se allt live. Själv kommer jag att sitta klistrad vid datorn så just den helgen får nog mina hästar ofrivillig träningsvila!