Då kan du ha drabbats av den okända folksjukdomen kognitiv dissonans! 

Så skulle det i alla fall kunna uttryckas på kvällstidningsspråk. Kognitiv dissonans är ett socialpsykologiskt begrepp som beskriver det obehag vi upplever när våra känslor, värderingar, idéer och beteenden inte stämmer överens med varandra. Det ger upphov till en psykologisk stress som är obehaglig för oss och som vi gör allt möjligt intressant för att komma undan. 

Ett typiskt scenario för kognitiv dissonans är när vi presenteras med nya fakta eller nya idéer som inte stämmer överens med det vi tidigare känt till. 

Om det handlar om något där vi lagt ned mycket tid, känslor och/eller  pengar så blir det ofta svårt att förhålla sig till ny kunskap som går emot det vi tidigare trott. Jag minns t ex min mammas förnärmade fnysningar när jag kom hem från BB med min förstfödda och inte ville att hon skulle ha talkpuder på bebisrumpan, det skulle vara bröstmjölk och luftning hade barnmorskorna lärt mig! Nu är det 20 år sedan jag senast hade blöjbarn så det är säkert nya rön igen. Är kanske talkpudret tillbaka? Jag hoppas så klart  att jag inte kommer att huffa och puffa som min mor om det blir aktuellt med barnbarn någon gång, men säker kan en inte vara när det gäller kognitiv dissonans. 

Vi är många som har ägnat en stor del av vårt liv till att bli riktigt bra på att träna häst med negativ förstärkning innan vi kom i kontakt med belöningsbaserade metoder. Som hästmänniskor bygger vi vår självbild på att vara duktiga och inkännande människor som alltid ser till vår hästs bästa. Då kan påståenden som att träning med tryck/eftergift (dvs  negativ förstärkning) alltid innebär ett inbyggt hot om upptrappning av obehag/smärta vara väldigt provocerande. Bara tanken på att det går att träna häst på ett helt annat sätt än det jag ägnat massor av tid och energi åt att bli bra på kan kännas störande. Påstås det dessutom att hästarna föredrar andra sätt än mitt sätt att träna om de får välja, när JAG alltid varit en sådan som bryr sig om hur mina hästar mår och har det, ja då kan det bli jobbigt med motstridiga tankar i huvudet. Det vanliga är då att vi värjer vi oss mot den kognitiva dissonansen som uppstår genom någon av dessa fyra strategier. 

1. Ändra en av tankarna. T ex kan jag bestämma mig för att tro att det inte finns tillräckligt med belägg för att hästar föredrar att bli tränade med positiv förstärkning. 
2. Ändra på mitt beteende. T ex bestämma mig för att träna belöningsbaserat i fortsättningen. 
3. Lägg till en eller flera nya tankar. Jag kan t ex lägga till en ny tanke: Att träna med tryck/eftergift är kanske inte så roligt för hästen men jag kompenserar genom att ha så fin relation till mina hästar och de älskar det vi gör, så det gäller inte just mina hästar.
4. Bagatellisering/förnekelse. Minska betydelsen av inkonsekvensen mellan de båda tankarna. Jag kan säga till mig själv och andra att det kommer nymodigheter hela tiden men jag gör som jag alltid har gjort och mina hästar har alltid mått bra så varför ändra på något. 

Om jag väljer strategi nummer 2 så kommer det också att innebära att jag åtminstone i början har svårt att tolerera att andra väljer någon av de andra strategierna. När vi måste välja har vi nämligen alltid ett behov av att rättfärdiga det val vi gjort. Speciellt om det är ett val som innebär stora beteendeförändringar hos oss själva. Tänk bara på hur det kan låta när du ska äta lunch med en vän eller kollega som precis börjat med något nytt kostprogram. För att förstärka känslan av att ha gjort rätt val vill vi gärna övertyga fler i vår omgivning om att göra samma val. Nyfrälsta predikanter och bakåtsträvande förnekare samspelar dåligt och det kan verkligen vara omöjligt att mötas på mitten. En fin grogrund för hetsiga debatter där ingen ändrar åsikt och som bara resulterar i ställningskrig. 

Min personliga väg in i belöningsbaserad träning kom först via hundarna. En skulle ju kunna tro att någon som studerar på psykologprogrammet och har tillgång till all möjlig forskning kring beteendeförändring och inlärningspsykologi ganska snabbt och enkelt skulle anpassa sina metoder till det som har mest forskningsstöd.  Men så enkla och rationella är inte vi människor! Dels påverkas vi som sagt av den investering vi gjort i att göra på ett visst sätt under längre tid. Vi vill också värja oss mot de skuld- och skamkänslor som uppstår när vi konfronteras med insikten om att vi tidigare gjort sådant som varit smärtsamt, obehagligt eller ohälsosamt för våra djur. Slutligen har vi svårare att ändra oss om vi befinner oss i miljöer där det finns ett socialt tryck att alla ska göra på ett visst sätt. Så jag ägnade mig åt strategi 1, 3 och 4 och fortsatte träna hund med en kombination av belöningar och korrigeringar ännu ett bra tag. Tills dess att jag fick barn. Då gick det inte längre att värja sig mot skavet i själen kring korrigeringarna. Ville jag verkligen att barn skulle se och därmed lära sig det här? Kliet i hjärnan ökade - finns det andra sätt? Hur gör en då? Så jag gav mig iväg på min första klickerkurs och sedan var det kört. Jag gick all in på strategi 2, letade upp alla utbildningar jag kunde hitta, utvecklade fullt frälsarkomplex och sa upp mig från psykologjobbet för att under några år jobba på heltid med att utbilda andra hundmänniskor i klickerträning!

Trots att synvändan nu redan var gjord så tog det ändå längre tid att fullt ut bli belöningsbaserad även med hästarna. Vi hästmänniskor har en livslång träning i att hantera skavet i själen med allehanda omskrivningar, bagatelliseringar och förnekelser. Vi pratar om hjälpgivning och inverkan i stället för negativ förstärkning och straff. Vi beskriver hästar som lata, fjantiga eller att de har olater i stället för att överväga om träningen och hästhållningen passar hästens behov. I vissa kretsar får en inte säga spö eller pisk, det heter stick, pekpinne eller är en förlängd arm. Vi är ofta tvärsäkra på att hästen inte är rädd eller har ont utan bara krånglar fastän vi i studier  har visat oss vara dåliga på att avläsa stress och smärta hos hästar, även när vi har lång erfarenhet.

Antagligen för att vi från unga år tränas i att bortse från hästens signaler. Om hästar kunde skrika eller gny som hundar när vi gjorde dem illa kanske hästträning sett annorlunda ut? Då hade det kanske inte hjälp att ridspöet är glittrigt när vi vill lära ett litet barn att använda det? 

Att få genomslag för nya idéer och forskningsresultat är extra utmanande i en konservativ, traditionell miljö med starkt grupptryck, och därför tar det sådan tid. Som kollektiv betraktat rör vi oss väldigt långsamt mot bevisat hälsosamma saker som mer utevistelse i större hagar, mer grupphållning, lösare nosgrimmor, mer bettlöst, senare avvänjning av föl, osv. Här berättar t ex  Jenny Yngvesson från SLU om hur svårt det kan vara att få oss att ändra på vår hästhållning. 

Men att känna till fenomenet kognitiv dissonans och vara lite utforskande kring vad som händer i psyket  när information, påståenden eller nya forskningsrön  upplevs som störande och provocerande kan hjälpa oss förstå både oss själva och varandra lite bättre. Kanske hjälpa oss ha mer tålamod med varandra när vi tycker olika.

Vilka strategier använder du just nu för att hantera det som skaver? 

Följ gärna föreningen BHIS på sociala medier även om du bara är lite nyfiken! Vi heter Belöningsbaserad Hästträning både på Facebook och Instagram

Som utövare av häst- eller hundsport hör det till att på något sätt bli involverad i föreningslivet. Att vara engagerad i styrelser och funktionärsuppdrag har varit en ganska stor del av mitt fritidsliv som vuxen. Jag tycker verkligen om det sättet att umgås, att jobba tillsammans med andra för att uppnå konkreta mål. Bära bommar och koner fram och tillbaka en hel tävlingsdag i ett iskallt ridhus, värma sig tillsammans med kaffe i plastmuggar och känna gemensam tillfredsställelse över en genomförd klubbaktivitet. 

När det äntligen var dags att bilda en förening för belöningsbaserad hästträning så hade vi en del funderingar kring hur vi praktiskt skulle få till ett föreningsliv som var tillgängligt för alla oavsett var vi bodde. Intresseföreningar har ju oftast den utmaningen att de intresserade finns utspridda mellan Ystad och Haparanda. En vanlig lösning är att skapa lokalavdelningar men då gäller det att hitta tillräckligt många eldsjälar som funktionärer på olika platser i landet. 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige fick lite oväntad hjälp i vägvalen genom att vi bildades mitt under pandemins första våg 2020. Vi hade tänkt oss ett fysiskt föreningsbildande möte i hyrd lokal centralt i Sverige men insåg snart att vi behövde bli digitala omedelbums om det skulle bli någon förening överhuvudtaget. 

Vi som sitter i styrelsen är ett gäng amatörer som inte själva har hästträning som yrke. Det är en medveten strategi för att undvika blandning av egna ekonomiska intressen och den ideella föreningens utveckling. Men det innebar också att styrelsens erfarenhet av digitala möten och plattformar inledningsvis var varierad och något begränsad. Vissa hade redan vanan inne från hemarbete, andra hade arbeten där närvaro under en pandemi fortfarande behövde vara fysisk. Tillsammans fick vi kavla upp ärmarna och lista ut hur vi skulle bedriva digital föreningsverksamhet! 

Vi har fått prova oss fram till vilken plattform som passar oss och våra medlemmar. Vi har även fått lägga en hel del tid på att lära oss ge it-support då många medlemmar också var ovana vid digitala evenemang och gick vilse i cyberrymden. Ibland tänker jag att vi har Sveriges mest serviceinriktade förening som outtröttligt spårar felskrivna anmälningar och lyckas lotsa in nya medlemmar i en aktivitet även när de kommit på att de vill vara med en kvart efter att aktiviteten startat! Det här är verkligen den roligaste och trevligaste styrelse jag någonsin varit med i. Vi har hittills inte haft något fysiskt styrelsemöte och vissa av oss har aldrig träffats IRL. Tydligen går det att skapa en god känsla av samhörighet ändå. (Något som ju barn och ungdomar försökt förklara i decennier när vuxenvärlden inte tycker att onlinevänner är riktiga vänner!)

Under de närmaste veckorna står vi inför vår största digitala utmaning hittills  - att organisera vår första upplaga av konferensen BHIS-dagarna den 8-9 januari 2022. Vi beslutade i somras att det var för osäkert att satsa på en fysisk konferens. Trots att vi verkligen längtade efter att få erbjuda våra medlemmar möjlighet att få träffas “på riktigt”. Som belöningsbaserad hästmänniska är många vana att vara i minoritet eller helt ensamma i sin närmiljö. Då är det en extra härlig känsla när en får chansen att för en stund få  vara en i mängden bland likasinnade. Jag minns väldigt starkt känslan av att få sätta sig vid Alexandra Kurlands middagsbord på ClickerExpo i USA för många år sedan. Det var första gången jag fick prata med så många människor samtidigt som ville träna häst på samma sätt som jag gjorde. Att bara få samtala om HUR i stället för VARFÖR. Men så länge som detta virus ska härja med oss så får föreningen BHIS göra sitt bästa för att skapa en gemensamhetskänsla online i stället. Men hur gör vi för att skapa mötespunkter och tillfällen för småprat och gemenskap  när ett hundratal personer sitter vid varsin skärm i två dagar? 

Om nu styrelsen och en del medlemmar fått skruva upp sin digitala kompetens så hade de som jobbar som belöningsbaserad hästtränare redan ett visst försprång. Långt innan pandemi var ett vardagsord så hade de kommit igång med att utveckla metoder för att undervisa åtminstone delvis  på distans. Deras kunskapstörstande kunder har ju varit glest utspridda över hela världen egentligen. Jag gick  t ex kurser för amerikanska Peggy Hogan (som ska föreläsa på BHIS-dagarna) med Facebook som plattform redan för ett tiotal år sedan. Idag finns en stadigt växande skara svenska tränare som erbjuder onlinekurser och lektioner på distans. 

Personligen har jag sedan många år lyxen med ”tränare som kommer regelbundet till gården” eftersom jag bor på rätt ställe. Men under det senaste året har jag också passat på att delta i flera onlinekurser för andra tränare. Både den varianten där en filmar sina läxor och får feedback och också livesänd lektion med instruktören i örat. Jag tycker att båda varianterna fungerar bra och har sina egna fördelar. Jag gillar verkligen Angelica Hesselius metod där hon pratar över och ritar på ens film, det blir väldigt pedagogiskt för mig och hjälper mig se vad tränaren ser i hästens hållning, ställning och rörelser. 

Något som jag fortfarande missar varje gång jag går en onlinekurs är att samtidigt minska ned på allt annat som pågår i livet. Jobb t ex. Går jag en fysisk kurs så tar jag ledigt, lastar hästen, åker iväg och sätter resten av livet på paus. Nu tror jag visst att jag ska hinna både gå kurs och göra allt annat samtidigt eftersom jag ändå är hemma. Det fungerar så klart ganska dåligt och här har jag verkligen ett personligt utvecklingsområde för 2022! För fler onlinekurser och Zoom-lektioner blir det med all säkerhet! Jag kommer att vilja fortsätta plocka från det stora internationella smörgåsbordet av tränare och kurser även när det blir lättare att träffas fysiskt igen. Nu när jag hittat rätt stativ till mobilen, laddat ner alla appar och kan klippa träningsfilm i sömnen! 

Sedan gäller det så klart att ha vädrets makter på sin sida också! Här ett litet klipp från i mars när Dunnit och jag skulle filma olika targets till en kurs och det råkade bli snöstorm. Hästar gillar inte när det blåser snö in i öronen och Dunnit visar vad hon tycker om det men har inga planer på att ge upp heller. Hon har blivit uthållig, min lilla crossoverhäst*. 

*Crossoverhäst är ett uttryck som används för att beskriva en häst som tränats med andra metoder tidigare och nu tränas med positiv förstärkning. Omställningsprocessen kan vara olika lång för olika individer och det är ofta viktig information att känna till att en häst har upplevt andra metoder tidigare för att förstå en del reaktioner i träningen. I Dunnits fall har det t ex handlat om att hon varit mycket skeptisk till att vidröra föremål som en människa håller i så handhållna targets har tagit tid att utveckla med henne. Dunnit var under sitt första år hos mig också väldigt utforskande kring sin nyvunna rätt att säga nej tack och att delta frivilligt i träning. 

Jag vill avsluta idag med ett mycket hett boktips till alla som vill  lära sig mer om hästars inlärning och motivation. Minna Tallbergs bok har äntligen översatts till svenska och den är så bra! Den har sålt slut på många ställen redan men tryckeriet jobbar för fullt så snart fylls lagren på igen. Beställ den i julklapp till dig själv, då gör det ju inget att den kommer lite försent !