Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…

Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning

Det måste rivas och röjas för att kunna bygga upp nytt. Dunnit är lite lik många människor, hon tycker inte om förändring och behöver tid på sig för att vänja sig vid nya idéer.

Lite som väntat fortsätter det komma nya avslöjanden om missförhållanden hos ridsportsprofiler. Vi får nog räkna med att ha det så ett tag. När  fler vågar träda fram och berätta, hjälper det fler  att inse att det som de upplevt faktiskt också har varit på tok. 

Petra Andersson, forskare i praktisk filosofi vid Göteborg Universitet höll nyligen en mycket bra öppen föreläsning på temat: ”Ridsport - på hästarnas och de ungas bekostnad” där hon utforskar hur tystnadskultur och våldskultur samverkar inom hästsporten. Den finns nu tillgänglig för alla här.  

Som jag tidigare skrivit blir jag så frustrerad på påhoppen i kommentarsfälten på dem som träder fram och berättar. Som om de inte bär på nog med skuld och skam över att ha varit delaktiga i oegentligheter och inte kunnat påverka hästarnas och sin egen situation där och då. I stället för att beskylla dem för bristande civilkurage och handlingskraft så borde fokus ligga på att utforska och kritisera de maktstrukturer och den tystnadskultur som gör det så svårt att säga ifrån!

Att ifrågasätta och misstänkliggöra den som berättar är en teknik som upprätthåller tystnadskulturen. Vill du verkligen bidra till det? Frågor som “Varför sa du inget tidigare? Varför anmälde du inte? Varför stannade du kvar så länge om det var så illa?” osv är för övrigt identiska med de som många offer för sexuella övergrepp eller våld i nära relation också får parera. Det blir inte lättare att berätta när det är vad som möter en. Om vi vill att fler ska berätta om missförhållanden, (och det vill vi väl?) så behöver vi ta hand om dem som berättar på ett respektfullt och empatiskt sätt. Annars bidrar vi till att oetisk hästhantering (och oetisk personalhantering) får fortgå. 

Vi måste lära oss förstå de mekanismer som gör att man som anställd i ett stall inte slänger sig på luren till Länsstyrelsen och SvRF så fort man upptäcker att något inte står rätt till på ens arbetsplats. 

Vi måste inse att vi hästmänniskor  alla varit utsatta för en normaliseringsprocess vad gäller bruk av fysiskt obehag för att påverka hästens beteenden. Långt innan sitt första stalljobb så har en hästintresserad ung person fått lära sig att hästar är djur som det är ok att använda tuffa tag mot för att få sin vilja igenom. Vi har lärt oss att vara bestämda och driva igenom,  även när hästen visar att den inte vill. Vi har lärt oss att om vi inte gör det så kommer hästen att bli farlig. När det vi ombeds att göra känns obehagligt och går emot våra egna värderingar så får vi höra att vi måste göra det ändå, för hästens skull och för alla andra som ska hantera hästen i framtiden. Vi lär oss alltså använda våld “för hästens bästa”. För hästens egen skull och för kollektivets skull är det alltså viktigt att kunna vara hård och tillfoga obehag, även när det inte känns bra i själen. Den här normaliseringen av hårdhänthet försvårar för  hästmänniskor att veta var gränsen mellan befogad och obefogad hårdhänthet går. Det bidrar till att vi kan behöva längre tid på oss för att bedöma om en handling mot en häst ligger inom ramarna för vad vi tycker är ok eller inte. Det innebär också att vi från unga år drillats i att trycka undan känslor av tvivel och i stället rationalisera:   ”Hen var tvungen att göra så där för att det inte skulle bli värre/uppstå en farlig situation/hästen behövde sättas på plats/etc/etc” 

Dessutom är vi människor inte så individuella i vårt beslutsfattande som vi vill tro. Tvärtom ändrar och justerar vi våra åsikter för att anpassa oss efter den grupp vi befinner oss i.  Att få tillhöra en grupp har ett starkt evolutionärt överlevnadsvärde och man kan säga att vi är lite förprogrammerade för samarbete och social flexibilitet för att få passa in. Vi är beredda att köra över våra egna åsikter om vi upplever att det behövs för att inte bli lämnade själva på stäppen - eller i vårt moderna samhälle  -  bli utfrysta, arbetslösa och baktalade.

Sedan finns det ytterligare hinder för självständigt tänkande och civilkurage i hästkretsar. Utmaningar som till viss del påminner om dem som man också stöter på i olika sekter:

• I centrum finns en ofta karismatisk person som besitter kunskaper, resurser och framgångar som andra önskar få ta del av.
• Det finns en föreställning om att den här tränaren/arbetsgivaren/elitryttaren har nycklar till min framtid. Här kommer jag att få lära mig saker och utvecklas på ett sätt som gör att jag också kan bli framgångsrik, få ännu bättre jobb, rida bättre hästar, lyckas på tävlingsbanan eller vad som nu är framtidsdrömmen.
• Man tillbringar stora delar av sin tid tillsammans med andra som är där av samma anledning och som hoppas uppnå samma saker. Det förekommer att man bor på samma plats där man jobbar eller är elev.  Man jobbar långa dagar och har lite fritid.   Det gör att man får ännu mindre kontakt med omvärlden utanför gruppen. Ens sociala nätverk utanför gruppen krymper.
• Det finns ett starkt grupptryck att följa gruppens normer och vara solidarisk mot gruppen och ledaren. Det är svårt att lyfta kritik när alla runt omkring reagerar negativt och agerar för att försvara gruppens värderingar. Om någon väljer att lämna gruppen blir den illa omtalad.
• Gruppen betraktar omvärlden som oförstående och mindre vetande. Den känslan kan förstärkas om man får kritiska frågor från folk utanför gruppen om arbetsförhållanden och träningsmetoder. Att andra utifrån kritiserar blir till bevis för att omvärlden inte förstår och kan det som gruppen och ledarna står för.

Förutom dessa psykologiska kontrollmekanismer finns det också praktiska svårigheter med att som ung person bara resa sig upp i protest och gå från ett hästjobb som inte blev vad man hoppats på.  Du vill inte få ett rykte som besvärlig och få svårt att få ett annat jobb inom hästnäringen. Att säga upp sig kan i många fall också innebära att du inte bara behöver hitta ett nytt jobb, utan också illa kvickt behöver ny bostad och kanske stallplats till din häst. Som mogen vuxen med pengar på banken och egen gård kanske det låter som världsliga problem, men som nybliven vuxen utan besparingar och kontakter kanske det känns helt övermäktigt?

Så det är inte alls konstigt att det kan ta tid, ibland år, att lämna en arbetsplats, processa vad man upplevt och våga prata öppet om det. Det är modigt att till slut våga göra det och man förtjänar stöd från omgivningen för sitt mod, inte kritik för att det har tagit tid. Tack till alla som vågat berätta - för hästarnas skull och för att ni banar väg för andra som ännu inte vågat!

Vi pratade shopping på jobbet och jag påstod att jag numera aldrig shoppar. Sedan åkte jag till Granngården, men det räknas väl inte som shopping?

Dunnit följer med på skogspromenad, lite bekymrad över oredan som pågår hemma i hagen när hon lämnar de andra. 

Det är ju nämligen bara hittepå att hästar måste tränas med fysiska tillrättavisningar för att inte bli farliga. En seglivad myt trots all tillgänglig forskning om hästars beteende och inlärning. Inom föreningen BHIS är vi måna om att barn ska få möjlighet att lära sig umgås med hästar utan att behöva använda något fysiskt obehag alls. En samvaro där positiv förstärkning och samtycke är självklara ingredienser. Därför blir det även i år ett BHIS ungdomslägerpå den belöningsbaserade hästskolan Stall Lyckoklövern i augusti. Platserna tog nästan slut direkt, det är bara någon enstaka ledig i skrivande stund. Förra årets deltagare var så nöjda, inte bara med träningen,  utan med den härliga gemenskapen och den inkluderande miljön. Det här är något som vi verkligen vill prioritera i föreningens verksamhet och vi subventionerar varje barns lägerplats med en rejäl slant som en investering i en hästvänligare framtid.

För mig personligen börjar vårens (och årets) första kurs på fredag. Det blir två intensiva veckor där onlineundervisning och  filmning av femtioelva träningspass ska kombineras med jobb och övrigt liv som pågår som vanligt. Som tur är bidrar påsken med några lediga dagar. Mina hästar befinner sig i en intensiv fällningsfas och är allt annat än fotogeniska just nu. Ju mer jag borstar desto värre ser de ut! Blir lagom kul att presentera för kurskamrater från diverse länder med mindre extrema årstider och blanka korthåriga hästar. Hur som helst ser jag fram emot att träna dressyrövningar med hästmänniskor som använder targets i stället för sporrar! 

Får din häst lördagspåse?

Orkar vi fler träningsskandaler? Ja, det måste vi göra! Vi har bara skrapat på ytan hittills, det finns så mycket mer som behöver komma upp i ljuset. Jag vet, vi alla vet, att de hårdhänta, oetiska träningsmetoderna och den ohästvänliga hästhållningen finns överallt,  inom alla hästsportgrenar. Vi har sett, gråtit och försökt glömma. Eller protesterat och blivit kallade för fula saker och blivit utfrysta. Vi har fokuserat på att göra det bästa vi kan för de hästar vi själva har och vi har omgett oss med andra som tänker mer som vi själva. Vi har kanske i flera år undvikit att tänka för mycket på allt som pågår på andra ställen.  

Men nu hoppas jag faktiskt på att få den ena otrevligheten efter den andra serverad till morgonkaffet i våra hästmedier. Jag hoppas på mer granskande journalistik och jag hoppas på att ännu fler visselblåsare vågar göra sig hörda. För liksom så många andra hästmänniskor hoppas jag att möjligheten för människor att få dela sina liv med hästar kommer att finnas kvar även i framtiden. Det förutsätter att vi vänder på alla stenar nu och gör om och gör bättre. Processen har precis har börjat och jag tänker att det blir stökigt för många ett tag, men sedan kan en ny syn på hästar och deras gemensamma aktiviteter med oss människor ta form. 

Vad ser Camomille när hon betraktar mig? Vad känner hon? Jag vet inte, jag känner henne bara som en av mina hästars hagkompisar. 

I takt med hur synen på djurvälfärd förändras i samhället behöver nämligen hästvälfärd handla om andra saker än hur vi optimerar hästens välmående för att den ska prestera för oss. Vi behöver i stället nyfiket betrakta hästen och fundera på vad det är en häst behöver i sitt liv, vad tycker en häst om att få uppleva och hur gör vi för att våra hästar ska få leva sina bästa liv utifrån sina egna behov. 

Så min glädje över hästar har ingen tagit ifrån mig! Tvärtom  känner jag att vi går mot en ljusare tid för hästar och människors samvaro även om vägen dit kommer att vara gropig och lång. 

Den trygga flocken, grunden i alla hästars psykiska välmående

I den egna hästträningen har det dock varit något av en formsvacka. Något jag verkar dela med många inom det belöningsbaserade communityt, om man ska tro våra följarfrågestunder på instagram. Is och mörker har slitit på folk. För egen del har det just varit brist på säkra och  trivsamma underlag som bromsat träningsmöjligheter, inte min eller hästarnas motivation! Temat har fått vara “allt en kan göra i skritt på fyrkantsspåret” eftersom övriga delar av ridbanan är skridskois dold av snö, precis som alla vägar i omgivningen. 

Jag har upptäckt att Unna är ganska obrydd av andra hästar på banan -  så länge det inte är en annan belöningsbaserad häst som också använder pausstationen!  Att den andra hästen lämnar ridbanan så vi blir själva igen är däremot ett icke-problem, eller snarare en lättnad. Full kontroll på resurserna igen. Som så ofta får en lite omvända utmaningar med sina belöningsbaserat tränade hästar!  Så att inte någon nu tänker att det har varit scener, drama och farlig klickerhäst, så handlar den här observationen om ganska diskreta signaler på förhöjd arousal, som t ex  lite slarvigare uppmöte mot belöningshand, lite högre huvudhållning, nån liten ruskning av huvudet, lite  längre latenstid till nästa repetition samt ett extra fokus på den andra hästen när den just går till pausplatsen. Som då försvinner när den andra hästen lämnar banan och vi blir själva igen. 

Dunnit hade igår en egen dipp när hon tyckte att det hade ägt rum en sådan där Stor Förändring i den sociala miljön som brukar rubba hennes fokus och träningslust. Den här gången var det en kille från valackgruppen som tillfälligt hamnat i sjukhage bredvid stona. Jag har ju lärt mig att den enklaste vägen framåt med Dunnit är att låta henne processa med flocken några dagar när något som stör henne har ägt rum, men jag uppfattade inte att detta var en stor grej. Ur mitt perspektiv var det en känd häst som funnits på gården jämt. Ur Dunnits perspektiv var det i stället Snubbe nu på Flirtavstånd från väninnorna, och vem vet vad som kan hända om man lämnar flocken en stund?  Stissig häst med mulen som en kompassnål i riktning mot flocken under större delen av passet. Till skillnad mot Unna så är crossoverhästen Dunnit svårare att nå när hon väl varvat upp sig. Unna kan jag mycket lättare hämta tillbaka genom att sänka kriterier, göra något enkelt som multarget eller bara seriemata en stund tills hon är med mig igen.  Dunnit låser sig mer och vill inte ta emot något ens gratis.  Så nu får hon väl bara hänga lite med polarna någon dag till så har hon säkert vant sig vid detta nya scenario också. 

Jag saknar möjligheter att gå med lös häst där mina hästar är inackorderade. Annars tror jag att det hade varit ett bra sätt att lossa på Dunnits låsningar sådana här dagar, att ge henne ännu mer autonomi och möjlighet att visa vad hon tycker är rimligt och möjligt här och nu. Där jag hade min änglahäst  Boogie fanns sådana möjligheter, och det är helt fascinerande vad en häst kan bjuda på i upptäckarlust och rörelseglädje när den känner sig friare att välja själv. Jag ska nog i alla fall börja experimentera lite med att leda i halsrep i stället för grimma runt på gården för att se hur Dunnit svarar på det. Släppa lite kontroll för att få mer samarbete och kontakt. 

På lös promenad med Boogie vårvintern 2018

En välförstärkt inkallning är en viktig grundfärdighet på fria promenader

Årsmötessäsongen

På föreningsfronten går vi med raska steg in i årsmötessäsongen! Först ut i min kalender är min mest lokala förening Hästliv i Knivsta som i samband med årsmötet den 3 mars bjuder på föreläsning med genetikforskare Sofia Mikko från SLU som ska berätta om “Hästens färger och dess betydelse.” Det ser jag fram emot att få mer forskningsbaserad kunskap om!

Samma dag blir det sedan årsmöte online med föreningen EquiEthics, en förening som jag varit medlem i under några år för att lära mig mer av kunniga personer som långsiktigt verkar för en förändring inom hästsporten, mot ökad hästvälfärd och etiska, hälsosamma träningsmetoder. Jag hoppas att den här föreningen ska synas och höras ännu mer nu i dessa tider. Om du vill något mer än bara bevara status quo inom ridsporten så tycker jag du också ska stötta EquiEthics!

Bild: Hanna Jernstedt Larnemark

Sedan är det någon veckas uppehåll innan det är dags för årsmöte i BHIS den 17 mars. Fyra år fyller vår förening i år! Vi bjuder på föreläsning om “Prehab  - förebyggande träning för hållbara hästar” med Hanna Jernstedt Larnemark som är både equiterapeut och belöningsbaserad tränare. Online så klart! 

Så avrundar jag min årsmötesmånad den 22 mars med favoritföreningen SWABAs årsmöte med tillhörande föreläsning “Privata händelser och deras plats i beteendeanalysen” med Niklas Törneke. (Förtydligande: med privata händelser i beteendeanalytiska sammanhang så menar man tankar, känslor, minnen och kroppsliga förnimmelser.) 

Jag brukar ju säga att allt hänger ihop på något vis när det gäller hästlivet och yrkeslivet, men frågan är hur långt hopp det är mellan hästens färger och privata händelser i beteendeanalysen? Vi får se! Mars månad blir i alla fall en kunskapsrik , härlig hästmånad! 

Häng med på föreningens sociala medier så länge! @beloningsbaseradhasttraning