Om varför jag vill undvika negativ förstärkning.
Det händer nästan varje gång Hippson länkar till ett av mina blogginlägg att någon vänlig person i kommentarsfältet informerar om att det går utmärkt att träna häst utan att använda ätbara belöningar. Eller ja, de säger ju alltid godis, men för dem som läst några blogginlägg borde det vara uppenbart vid det här laget att vi använder hästens foder när vi tränar. Alltså sådant som alla hästägare ger sina hästar på något sätt under dygnet.
Och ja, jag vet att det går finemang att lära hästar allt möjligt med negativ förstärkning, eller det som vi i dagligt tal kallar tryck och eftergift. Jag har själv gjort det i massor av år innan jag började med belöningsbaserad hästträning. Så är det för de allra flesta som valt belöningsbaserad träning. Så det handlar inte om att jag inte vet hur det går till. Det handlar om ett medvetet val att använda en annan metod.
Så varför vill jag då undvika att använda mig av negativ förstärkning som verktyg för att påverka hästens beteende?
Det korta svaret är att det handlar om hur hästen upplever träningen och samvaron!
Jag vill att mina hästar ska känna genuin glädje och förväntan när vi ska göra något tillsammans. Jag vill att de ska känna frånvaro av oro och rädsla. Jag vill att mina hästar ska se det som ett berikande tillskott till deras hästvardag när jag dyker upp, och jag vill att de ska känna så utan att jag behöver begränsa deras tillvaro på andra sätt för att åstadkomma motivation att göra saker med mig.
När vi pratar om inlärningspsykologi och de olika ”Konsekvensrutorna” blir det lätt tekniskt. Ett vanligt tankefel är att framställa negativ och positiv förstärkning som två likvärdiga verktyg i en verktygslåda. ”Tänk inte på negativ som något negativt, det handlar bara om plus och minus, vi tar bort något eller lägger till något” - är ofta det pedagogiska budskapet.
Men för hästen (hunden, barnet, medarbetaren) innebär valet av förstärkningsmetod en känslomässig skillnad. För att negativ förstärkning av ett beteende ska uppstå så måste det finnas ”något” att ta bort från situationen som gör att individen vill upprepa beteendet nästa gång den upplever detta ”något” för att få det att försvinna igen.
För att kunna ge eftergift så måste det först finnas ett tryck att lätta på. För att en paus ska fungera som förstärkare så måste det finnas ett arbete en vill slippa att göra. Det behöver inte vara något som gör ont men det måste vara något som är tillräckligt irriterande eller störande för att individen ska vilja agera för att bli av med det. Så även om vi använder oss av väldigt mild negativ förstärkning så färgas inlärningen av känslor som handlar om att vilja undvika och att vilja slippa. Ofta kan hästen börja förekomma ”hjälpgivningen” för att få undvika att negativ förstärkning ska appliceras öht. Det kan göra att det är svårt som betraktare att förstå hur beteenden är inlärda från början då det ögat ser är en häst som svarar snabbt och villigt på signaler. Men villighet att få utföra en rörelse eller ett beteende bottnar då i att vilja undvika det som händer om hästen inte utför rörelsen eller beteendet. Den känslan har en helt annan valör än känslan av att göra något för att det leder till något en vill få uppleva. Att göra något för att slippa uppleva något leder till att en helst vill slippa hamna i situationen där detta något kan inträffa över huvud taget. Att göra något för att få uppleva något trevligt leder till att en hoppas på att möjligheten snart ska dyka upp igen.
Det är inte bara känslan för beteendet vi tränar på som färgas av vilken förstärkningsmetod vi använder, även miljön vi är i, utrustningen vi använder och vår egen närvaro kommer att kopplas till dessa känslor.
Ett vanligt argument för användande av negativ förstärkning och för den delen även straff är att det är så hästar lär sig hela tiden ”i naturen” och att det är så de gör mot varandra. Och ja, hästar lär sig att de kan komma bort från bromsarna genom att gå till ligghallen. Men hur känner hästen inför bromsarna? Vill vi att hästarna ska känna detsamma inför oss? Vill vi att de ska känna att passet på ridbanan helst ska ta slut så att de kan få gå därifrån?
Och ja, hästar flyttar på varandra genom att hota om och verkställa hot om otrevliga upplevelser. Dock i väldigt liten utsträckning när de inte upplever brist på resurser och utrymme. Större delen av tiden i en flock tillbringas i harmonisk samvaro med varandra. Större delen av tiden ägnas åt att ge varandra trevliga upplevelser som närhet, samvaro, kli, lek, och inte minst - att äta tillsammans. När en otrevlig interaktionen uppstår så är den oftast en droppe i havet jämfört med resten av dygnets givande interaktioner och samvaro. Men när vi dyker upp i stallet under en begränsad tid av dygnet och vår samvaro med hästen huvudsakligen består av tryck och eftergift och kanske till och med en och annan åthutning, då har vi inte alls samma kapital av fredlig, ömsesidigt tillfredsställande samvaro att falla tillbaka på som hästarna i flocken har med varandra. Vi människor kan uppleva att vi har investerat massor i relationen till vår häst. Ur hästens perspektiv gör alla timmar av mockande, höpåsepackande, sadelputsande eller för den delen betalning av räkningar inte ett dugg för relationen. Relationen består av det vi GÖR tillsammans. Den består av ALLT vi gör tillsammans. Vi kan inte träna relation i särskilda pass.
När vi applicerar tryck så kommer trycket att bli kopplat till oss. Skänkeln, bettet, spöet, repet, rösten osv hänger ihop med oss. Utan oss, inget tryck och inga straff. Hästens känsla inför vår närvaro påverkas av hur vi tränar. Många tänker att deras hästar blir glada för beröm och en klapp på halsen, men den sorgliga sanningen är att den tryck/eftergiftstränade hästen känner lättnad. När människan låter glad och klappar signalerar det paus från någon typ av tryck en stund.
När jag började träna häst belöningsbaserat var det för att jag ville att hästarna skulle ha samma känsla inför träning (och tävling) som mina hundar. Att de frivilligt vill vara med och att de blir förväntansfulla och glada av att få träna. Att deras motivation bygger på att uppnå sådant de vill vara med om i stället för att de hoppas på paus och vila.
Så idag undviker jag att använda negativ förstärkning så mycket jag bara kan. Jag försöker tumma så lite som möjligt på relationskapitalet genom att ha så få interaktioner baserade på tryck som möjligt. Jag använder inte tryck för att lära in ett nytt beteende. Jag skapar inte rörelse hos hästen genom tryck för att sedan klicka och belöna, eftersom jag heller inte vill blanda negativ och positiv förstärkning. När en blandar så riskerar negativ förstärkning att överskugga positiv förstärkning, dvs motivet blir igen att slippa något snarare än att uppnå något, och med det kommer andra känslor hos hästen. Det finns tränare som upplever att det går fint att kombinera negativ och positiv förstärkning. En risk är att en antingen måste använda ett väldigt högt värde på belöningen, så högt att det är något hästen inte har tillgång till på annat sätt än genom träningen, och därför står ut med diverse obehag för att uppnå det åtråvärda. Eller så har egentligen belöningen ingen större effekt på beteendet, det är negativ förstärkning som upprätthåller beteendet. I båda fallen ger träningen andra, för mig icke önskvärda, känslor hos hästen än träning med enbart positiv förstärkning. Ytterligare en risk är att känslan inför en specifik belöning kan förändras om den ges i en situation där det också sker sådant som hästen tycker är obehagligt. Så om du t ex får hästen att göra något med tryck/tvång och sedan belönar med något den inte får så ofta i andra sammanhang, t ex en slickburk, så kan du få kopplingen slickburk = jobbig situation, vilket gör att hästen känner oro nästa gång slickburken kommer fram. (Been there, done that, learnt the lesson).
En stark drivkraft för mig att jobba med förening BHIS är att hästar och människor ska få uppleva det jag upplever varje dag med mina hästar - ett samspel med samtycke och ömsesidig glädje!
Vi har fått till en i mitt tycke drömmig uppställning på onlinekonferensen BHIS-dagarna i januari under temat ”Den sociala hästen”. Tillsammans med internationella och svenska forskare och hästtränare ska vi utforska olika aspekter av relationen häst-människa i två hela dagar. Dessutom blir det livesänd träning och såklart lite socialt Zoom-mingel! Allt om konferensen och våra föreläsare finns på hemsidan! Även om du idag inte tränar belöningsbaserat men är nyfiken på att utforska, utveckla och utmana dig själv i relation till din häst så tror jag du kommer att ha utbyte av föreläsningarna!
Föreläsningarna kommer att spelas in och finnas tillgängliga för deltagare i 30 dagar efteråt, i fall en inte har möjlighet att se allt live. Själv kommer jag att sitta klistrad vid datorn så just den helgen får nog mina hästar ofrivillig träningsvila!
Läst 21838 ggr
Fler inlägg
Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske? Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån.
Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg!
Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:
- hästen kan andas obehindrat
- hästen kan svälja sin egen saliv
- hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
- hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
- hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
- samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag
så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.
För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla. Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter!
Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden!
Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande.
Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare. Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet. Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta.
Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning.
Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten?
Trevlig helg!
| Läst 828 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Bild: Vårkänsla i hagen
Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador”
Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort.
Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar.
Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!
Bild: Dunnit i mjuk kapson
Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!”
Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst.
Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen.
(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering).
Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter.
Bild: Höfttarget
En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler.
Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!
Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!)
Bild: Lunchgäng hos A
Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben.
Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det - hur bra blir inte det här?
Bild: Paus för P
Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…
Bild: Hästars tungor ska vara rosa...
På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.
På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet .
Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa!
Bild:Tilda
I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:
Tack för att ni läser min ansökan.
Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.
Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.
Med vänliga hälsningar,
Tilda
Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin!
En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!
Annars finns vi på Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning
| Läst 3652 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Ibland blir kontrasterna så påtagliga. Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått i stället för att ta tillfället i akt att på riktigt diskutera dressyrsportens hästvälfärdsutmaningar. I vad som känns som ett parallellt universum är vi ett gäng deltagare från hela världen som i två veckor diskuterar femtio nyanser av targetplacering på Angelica Hesselius underbart nördiga R+ dressyrkurs Halt Work. Det finns nämligen helt andra sätt än sporrar, spö eller ens lättare tryck för att forma fram hälsosamma (och vackra) rörelser hos våra hästar. Kanske inte flashigt och spektakulärt, men hur var det nu - är dressyren till för hästen eller för människan?
Angelica gör pedagogiska feedbackfilmer där hon pratar och ritar ovanpå våra filmer. Här får jag lite input på att det går att hamna bakom lod även belöningsbaserat och hur jag ska göra för att få en bättre vinkel.
Vi är någonstans på mitten av tvåveckors-kursen och det är en intensiv upplevelse. Jag hade egentligen behövt vara helt ledig för att hinna med att lyssna på alla teorimoduler, delta på dagliga Q&A, träna med hästarna, klippa ihop film, skicka in, få feedback på film och ut och träna igen. Samt följa vad alla andra tränar på och ta del av deras feedback för att lära mig ännu mer. Men det var inte möjligt så jag är ledig några dagar här och där och hänger med så gott jag kan. För hästarnas del var det ett bra beslut att inte träna varje dag, för det var ganska krävande uppgifter för lite otränade bakdelar. Det är lätt att underskatta ansträngningen i övningar som inte ser flashiga och utmanande ut.
Något som equiterapeuten och belöningsbaserade tränaren Hanna Jernstedt Larnemark också lyfte i sin mycket uppskattade föreläsning “Prehab - förebyggande träning för hållbara hästar” i samband med föreningen BHIS årsmöte härom veckan. Hästar är evolutionärt utvecklade för att röra sig i skritt under stora delar av dygnet, uppemot 80-120 km per dygn. Vi kan inte på ett hälsosamt sätt kompensera att vi håller dem på små ytor genom att träna dem med hög belastning i högre gångarter en timme om dagen. Om vi vill bygga hållbara hästar behöver vi tillgodose hästens rörelsebehov i skritt under större delen av dygnet genom rörelsestimulerande utevistelse. I vår träning behöver vi fokusera på att jobba med hästens stabiliserande muskulatur så den orkar bära upp sig själv (och oss) på ett hälsosamt och hållbart sätt. Hanna rekommenderar övningar i halt och i långsam skritt, samt viktskiftningar. Alltså precis det vi jobbar med på Angelicas kurs! Även om Hanna och Angelica kanske har lite olika övningar och olika sätt att lära ut, så bygger arbetet med hästen på samma grundidé, att hjälpa hästen hitta sunda sätt att bygga styrka och balans.
Jag tror också att båda skriver under på att en häst som får fysträna med positiv förstärkning får ökad kroppsmedvetenhet och kroppskontroll jämfört med när hästen formas in i övningar med negativ förstärkning (tryck/eftergift).
Plus att de tycker att jobbet är kul så klart! Trots att vår intensiva kurstart nog orsakade lite träningsvärk här och där så är båda mina tjejer så taggade för träning. De är ju alltid angelägna om att få vara med när jag kommer till stallet, men något händer med framför allt Dunnit, när jag går kurser för Angelica. Uppenbarligen förändras något i hur jag tränar för hon blir märkbart ännu mer pepp!
Nu är jag ledig några dagar och kan ägna mig på heltid åt kursmaterialet. Får se till att inte köra slut på tjejerna bara! Det är tur att jag har två - och som vanligt blir jag sugen på att testa lite på långskånken Hottis också!
För övrigt avlöpte föreningens årsmöte så att undertecknad fick förtroendet att leda föreningen som ordförande i ytterligare två år. Det är jag väldigt glad för, vi har spännande projekt att utveckla den närmaste tiden och det är så roligt att få vara med om det. Elvira Svensson är vår nya suppleant, i övrigt ser styrelsesammansättningen oförändrad ut.
I närtid har vi ett ungdomsstipendium att dela ut där sista ansökningsdagen är 31 mars. Vi har också en inspirationskväll om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson den 10 april att se fram emot.
Vi har också precis startat en egenfacebookgrupp för veterinärer som är intresserade av belöningsbaserad hästträning. Vår vice ordförande Sara Ellevik, som själv är veterinär, kommer att hålla i den. Tanken med den är att bl a få diskutera hur det går att använda belöningsbaserade principer i mötet med patienter. Om du är veterinär och intresserad av cooperative care och fear free certifiering för häst, eller bara belöningsbaserad hästträning i största allmänhet så är detta en grupp för dig!
Nu ska jag fortsätta plöja lite kursmaterial tillsammans med mina trogna hemmasupporters!
| Läst 8623 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »
Här hittar du alla våra husbloggare
Marias senaste
- Bett eller bettlöst, är det så antingen eller?
- Nya verktyg
- Kurs och kontrast
- Stötta inte tystnadskulturen, stötta visselblåsarna i stället!
- Min hästglädje har ingen tagit!
- Mera eftersnack, hästvälfärd och en ny "Hästens bön"
- Stolt som en tupp
- "Det där är inte ridning!"
- Skäll inte på visselblåsarna!
- Kolik och panik
- Arga drev, etisk träning och gröt i byxorna
- Vad tycker hästen om träningen och spelar det någon roll?
- Eftergift eller belöning?
- Problemen med straff
- Kratta manegen
- Odrägligt positiv - det är jag det!
- Positiva framtidstankar
- Treåring, lyckat arrangemang och slitna funktionärer
- Milstolpar
- Våren och triggerstaplingen är här!
Arkiv
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.