Luciana Diniz väljer att inte åka till VM.
Foto: Tomas Holcbecher

Enligt World of Showjumping väljer Portugals Luciana Diniz att tacka nej till VM-platsen, även fast hon blev nominerad med fem hästar. Hon anser att ingen av dem är redo för mästerskapet.

De två hästarna som har mest erfarenhet, Lennox och Winningmood, har båda varit skadade och har nyligen återkommit till tävlingsbanorna. Med Lennox hoppade Luciana OS i London 2012, medan Winningmood har gått tre EM med sin ryttare. 

Hennes tre andra hästar – Fit For Fun 13, Lacontino och Upper Star – har tävlat under sommaren, men saknar erfarenhet i de riktigt stora sammanhangen.

Källa 

Edward Gal och Undercover. Foto: Ida Röök

Ännu en dressyrhäst är skadad och kommer inte till start under VM i Normandie. Den här gången handlar det om Edward Gals Glocks Undercover.

Det är Edwars sponsor Glock som kommer med beskedet:
”Efter en detaljerad veterinärkontroll togs beslutet. Edward Gal måste klara sig utan sin bästa häst, Glocks Undercover. Under lagträningen imponerade valacken och visade fin form, men i går morse rörde han sig konstigt” skriver de bland annat på sin hemsida.

Skadan sitter i halsryggen på Undercover, man bedömer att han kommer att vara återställd inom en vecka, men valacken kan alltså inte starta i VM. Edward Gal rider i stället Glocks Voice.

Sedan tidigare är det känt att Totilas är skadad och missar mästerskapet, läs mer här. 

Sylve Söderstrand väljer att ställa Malin Baryard Johnsson utanför hopplaget. Arkivfoto: Tomas Holcbecher

Jeanna och Darcia på framridningen i Aachen. Foto: Tomas Holcbecher

För mindre än ett halvår sedan debuterade Jeanna Högbergs Darcia VH i Grand Prix. Nu är de två energiknippena på väg till VM.
– Hennes största svaghet är att hon är orutinerad. Är det något som kan störa oss är det atmosfären runt omkring, säger Jeanna.

Jeanna Högberg är som bekant med i projektet Ride to Rio, där hon sponsras på vägen fram till OS i Rio de Janeiro. Men nu blev det i stället Ride to Normandie som kom i fokus för den unga dressyrryttaren.
– Det ska bli superkul. Jag ska verkligen försöka mitt allra bästa, säger hon till Hippson.
Att få biljetten till Frankrike var egentligen inte tänkbart förrän Darcia gjorde sin internationella GP-debut tidigare i våras.
– Vi ville att hon skulle få komma ut på de större banorna och se hur hon reagerade. Det gick fint i München, Rotterdam och i Aachen så jag hoppas att det ska gå bra nu med. Men man vet aldrig hur mycket spänning det blir i hästen på den här typen av arena. Eller i mig själv för den delen, säger Jeanna.

Darcia med mycket energi
Resan mot Caen började med en mellanlandning hos tränaren och lagkamraten Patrik Kittel. Det är hans goda råd och coachning som har gett Jeanna möjlighet att uvecklas ännu lite till tillsammans med Darcia.
– Det kan jag tacka Ride to Rio för. Utan det projektet hade jag inte kunnat träna så mycket för Patrik eller tävla så mycket internationellt. Att dessutom ha honom med på flera av tävlingarna har varit en ovärderlig hjälp, säger hon.
Darcia VH har Jeanna ridit i fyra och ett halvt år, det tioåriga stoet är en speciell dam.
– Hon är extremt energisk, har alltid varit det. Men nu när vi har lyckats kanalisera energin på rätt sätt i ridningen går det bara bättre och bättre – särskilt lätt har hon för piaff och passage. I hanteringen är hon dock ganska tossig fortfarande. Hon har bara så enormt mycket energi som måste ut på något sätt, hennes smeknamn är ”Darcy” men ganska ofta gör vi om det till ”Knarzy” eftersom hon är så tokig, säger Jeanna.

Stort och speciellt
Under åren tillsammans med Darcia har en del spekulanter kommit och gått, när det ställdes på sin spets och Darcia skulle veterinärbesiktigas inför försäljning blev hon dock skadad.
– Det tackar jag för i dag, att jag fick behålla henne själv, säger Jeanna.
Hon har haft målet inställt på att rida mästerskap länge.
– Det har varit en dröm och ett av mina mål så klart. Nu när jag har kommit hit ska jag göra så gott jag kan. Jag ser det dock lite som att Darcia fortfarande är ute och samlar på sig erfarenhet. Egentligen vill jag hålla mer konkreta mål med mina ritter för mig själv, men jag siktar på att komma upp över 70 procent. Det borde gå, men beror mycket på hur Darcia reagerar på omgivningen och stämningen. Ett mästerskap är stort och speciellt, det går inte att komma ifrån även om jag mentalt försöker intala mig att det är som vilken tävling som helst.

Hela dressyrlandslaget samlas från och med tisdag, för precamp på en anläggning i närheten av Paris. På fredag rullar lastbilarna in mot tävlingsplatsen i Caen. Första dressyrekipaget äntrar banan på måndag morgon, Jenna Högberg och Darcia gör sin start i första gruppen – alltså på måndag. 
 
Text: Ida Röök 

Här nedan ser du Jeanna och Darcia i GP Kür, under SM i somras:

Alexander och Cafino. FOTO: Tomas Holcbecher
  
Alexander Zetterman är ödmjuk och förväntansfull inför sin medverkan i det svenska VM-laget, men håller sina individuella mål för sig själv. För en VM-start tillsammans med Cafino var inget han förväntade sig i början av året.

– Det har mer varit en kul grej som det snackades om i Wellington, när framgångarna kom. Själv funderade jag inte på det eftersom Cafino är en ny häst för mig, utan jag var mest varit glad över mina resultat och att ha fått rida i både Rom och Falsterbo, säger Alexander.
Ekipaget har under året visat en fantastisk formkurva, som ledde fram till VM-biljetten från förbundskapten Sylve Söderstrand.
När det kommer till laget i Normandie är Alexander övertygad om att det blir framgångar – och pallplats. Men de individuella målen vill han inte prata om, även om något i rösten vittnar om att han siktar högt.
Hur rider man en VM-final på bästa sätt?
– Man har hört om många ryttare som analyserar de andra hästarna och tänker för mycket. Om du tittar på dem som vunnit och placerat sig så är det ryttare som suttit upp och ridit på känsla.
  
Lade grunden i Florida
Vinterhalvåret i Wellington, Florida, har gett Alexander Zetterman självförtroende och erfarenhet inför VM. I tolv veckor tävlade han sina hästar på banor som byggdes av de största internationella banbyggarna, från hela världen.
– Det finns nog ingen banbyggare vars bana vi inte har tävlat på, så känns det i alla fall. Vi är redo för utmaningen, jag kan inte vara med förberedd än vad jag är nu, säger Alexander.
Teamet lämnar gården i Linderöd, för att åka till landslagstränare Henk Noorens anläggning i Belgien, redan på söndag. De stannar där för att träna i en vecka, innan avfärden till VM i Normandie. Frågan är om Cafino kommer att behålla sin grimma på i lastbilen denna gång…
Att ta av sig grimman i lastbilen är nämligen ett av hans många små hyss, som han tar till för att hålla teamet runt honom uppmärksamt. Han är en häst som syns och hörs hemma i stallet, även om Cafino beskrivs som en ödmjuk diva. Alexander berättar att när startsignal har givits inne på banan bockar valacken innan de sätter igång.
  
Behåller sina rutiner
När det är dags för bangång på VM kommer Alexander att låta hästskötaren ta hand om Cafino, han litar fullkomligt på sitt team som ser till att allt flyter på som det ska. Han kan då fokusera helt på uppgiften som ryttare.
– Vi kommer att göra som vanligt innan start, jag lyssnar inte så mycket på vad de andra har att säga, utan går banan ensam. Ibland kan jag vilja stämma av något med Henk, men jag litar på att mina lagmedlemmar presterar på topp. Precis som jag vill göra, säger Alexander.

Text: Annelie Lundkvist
 

En talande bild som visar att Alexander har varit med på VM förr, som hästägare och i Kentucky som reserv. FOTO: Privat 

Helena Lundbäck är historisk. Hon är den enda svensk som tagit sig till final i VM, där ryttarna byter hästar med varandra.
– Jag var inte alls förberedd på att komma dit, säger hon.

Helena Lundbäck och Utfors Mynta var först inte med i diskussionerna inför VM i spanska Jerez 2002. Mynta hade haft en herpesinfektion och hade inte gått de stora tävlingarna på flera månader, hon var borta från dessa klasser i åtta månader och friskförklarades bara tre månader före VM.
Men så föll flera hästar bort och Helena fick frågan om att vara med i det svenska nationshoppningslaget, i en omgång bara någon månad innan VM:et.
– Det gick bra och sedan rullade det på. Men alltså, jag hade gett upp tankarna på VM, Mynta skulle inte bli frisk i tid. När det sedan stod klart att jag kunde rida och blev uttagen var jag taggad, men lite tagen av stundens allvar. Jag kände inte minst ett ansvar gentemot Helena Persson för att hon inte skulle känna sig snodd på sin plats. Ett dåligt resultat var inte ”fair” mot henne, säger Helena.

"Var helt paralyserad"
Tillsammans med det svenska laget tog hon silver och sedan stod det klart att hennes individuella resultat räckte till finalen – The Final Four – som den ju heter. Där byter de fyra bästa ryttarna hästar med varandra.
– Det är en superhäftig grej att ha varit med om, men jag var inte alls förberedd på det. Jag vaknade klockan fem på morgonen alldeles kallsvettig och helt paralyserad. Jag var riktigt nervös.
Dessvärre visade det sig att planen med att rida första hästen Liscalgot på samma sätt som Mynta, med mycket ben och framåt, inte alls höll.
– Med irländarens häst, Liscalgot, tänkte jag först sätta tryck och rida framåt. Det fungerade ettan, tvåan, trean men sedan blev den alldeles för het, som ett hjul som bara snurrar fortare och fortare. Då kom två nedslag. När jag väl förstod hur jag skulle rida den var det för sent. Jag valde fel taktik helt enkelt, säger Helena.

Bara två språng på "okända" hästen
Ryttaren har tre minuter på sig från det att han eller hon sitter upp. Man får bara ta två språng med den ”okända” hästen. Antingen ett räcke och en oxer eller två språng på det ena, hindren får inte vara högre än 1,30.
– Det är inte mycket tid. Så här i efterhand hade det nog varit bättre att bara ha flutit med lite mer, inte ridit på så mycket. Jag kände inte in den första hästen, tänkte för mycket och lät inte känslan styra. Men det är lätt att vara klok med facit i hand. 
De andra två hästarna gick det bättre med, Helena drog på sig några tidsfel och slutade till sist på en fjärdeplats, alltså precis utanför pallen.
– Jag var ju körd i alla fall, så jag tog det lite lugnare då. Jag vet att Eric Navet, fransmannen, var orolig inför att jag skulle rida hans hingst. Han trodde kanske inte att jag skulle komma rätt på hindren med den stora hästen. Men det gick bra, och efteråt kom han fram och tackade för att jag ridit honom så fint. Det var väldigt sympatiskt av honom.

Skulle förberett sig bättre
Det är som sagt lätt att vara efterklok, men Helena önskar att hon hade förberett sig bättre.
– Jag hade tänkt tanken om att komma till final, men jag hade ingen plan när jag väl var där.  Man skulle så klart ha läst på mer om hästarna, kanske tittat på filmklipp och skaffat sig en bättre uppfattning om dem i förväg. Men jag är ganska säker på att Sylve (Söderstrand, förbundskapten både då och nu reds amn.) inte gör om samma misstag. Det här är något som grämt honom i alla år – att vi inte var bättre förberedda. Jag vet att han inte kommer att låta det gå på samma sätt igen.
– Formen med ”Final Four” är riktigt rolig och den ska absolut vara kvar. Men visst spelar lottningen roll, vilken ordning man får rida hästarna i kan bli helt avgörande, säger Helena.
  

Irländske Dermot Lennon tog alltså guld, fransmannen Eric Navet silver och USA:s Peter Wylde red hem bronset. Här ser du en av ritterna som Helena gjorde med lilla Mynta:

Text: Ida Röök
Foto: Annelie Lundkvist (Infälld Myntabild: Emma Rost) 

Scandic uppskattade inte att Marie Johansson lämnade honom.
Arkivfoto: Anki Yngve 

Det är inte alla hästar som uppskattar att deras närmaste kompis, hästskötaren, tar en paus från arbetet. Patrik Kittels stjärnhäst Scandic visade tydligt för Marie Johansson vad han tyckte om att hon försvann.

– När jag kom tillbaka hörde han direkt att det var jag och tittade ut ur sitt fönster med öppen mun. Han högg efter mig och var inte glad, berättar Marie för Hippson.
Efter åtta år som hästskötare hos Patrik Kittel tog Marie, för elva månader sedan, beslutet att lämna stallet och flytta tillbaka hem till Sverige. Hon kände att det bland annat var dags att ta lastbilskörtkort, för att kunna köra hästarna själv till och från tävlingarna.

Är i packartagen
Även om hon slutade på Outstanding Stables tappade hon aldrig kontaken med Patrik Kittel och hans fru Lyndal Oatley. Det resulterade i att hon nu är tillbaka på heltid, för att följa hästarna världen runt på de stora tävlingarna.
När vi ringer har Marie fullt upp med att packa inför VM i Normandie, teamet lämnar gården i morgon tisdag för träningsläger med laget i Frankrike.
– Det ska bli jätteroligt att träffa alla igen, det känns extra roligt att ha med Scandic eftersom vi missade EM. Han är i riktigt bra form, säger Marie.
Hon ser fram emot att tillsammans med Patrik matcha hästarna inför världscupfinalen i Las Vegas och OS i Rio, för nu finns det inget som håller henne från att vara hos dressyrryttaren på heltid.

Har Scandic förlåtit dig?
– Jo då, nu har han förlåtit mig. Han är en känslig häst som inte fick säga hejdå, eftersom han var på tävling när jag slutade. Men vi har blivit kompisar igen och pussas, avslutar Marie, som sprudlar av energi efter att ha kommit tillbaka.

Text: Annelie Lundkvist

I helgen börjar VM. Hippson är så klart på plats och kommer att bevaka allt som händer på tävlingsarenorna, i stallen och allt runt omkring.