Text: Anki Yngve
Foto: Privat
Hej Therese, för den oinsatta, vad är Equilab?
– Det är en träningsapp skräddarsydd för ryttare. Precis som Runkeeper eller Strava använder vi GPS för att samla in information om träningspasset. Men vi lägger på ytterligare några dimensioner, nämligen mätning av fördelning av gångarter och svängar. Dessutom är appen anpassad för ridsporten i sin helhet – vi tränar varandras hästar, tränar flera hästar och tränar inom olika discipliner. All denna träningsdata samlas på ett ställe.
– Sedan sker nästan all datainsamling helt automatiskt. Ryttaren har telefonen i fickan under ridturen och så får han eller hon en sammanfattning av all information i slutet av passet.
Ni kan alltså få fram snittstatistik om hur svenska ryttare lägger upp sina ridpass. Hur många ryttare och pass är det vi talar om som underlag?
– Nu när vi börjar få upp användarantalen har det blivit mer och mer viktigt för oss att kategorisera användarna utifrån vad och hur de rider. Detta är främst för att vi ska kunna anpassa appen till respektive disciplin, så att informationen presenteras på ett sätt som känns relevant för våra användare. Men en konsekvens av detta arbete har blivit att vi själva har lärt oss en hel del om ryttares vanor och hur de generella ridturerna ser ut. Det är ett superhäftigt arbete som vi gör i bakgrunden, så det är roligt att kunna presentera datan!
– Sedan vi släppte version 1.0 av appen i mitten av maj (innan dess var den en prototyp, reds anm.) har vi växt med cirka 50 till 100 personer om dagen. Så nu ligger vi nog på strax över 15.000 användare. Siffrorna jag lämnar i den här artikeln baseras på över 50.000 timmar och 450.000 kilometer träningsdata. Vad vi vet har ingen annan så stor "studie" genomförts av svenskars ridvanor.
Hur långa är ridpassen som loggas? Går det att utläsa hur länge genomsnittsanvändaren rider?
– Jo, genomsnittstider och distanser är enkelt att få fram, här har vi många bra historier från ryttare själva som skriver till oss om sina egna “uppvaknanden”. Det är många som upplever att de i snitt rider längre och mer konditionskrävande utomhus än vad de gör vid träning på ridbana. Men när de jämför passen är det faktiskt tvärtom.
– Detsamma gäller tidsuppskattning, många tror att de spenderar längre tid på slingan i skogen än på ridbanan. Inte heller det verkar stämma när man kollar på klockan. Våra användares genomsnittspass ligger i dag på 54,6 minuter med en total distans på 5,9 kilometer.
Vet ni vad som görs under passen?
– Vi implementerade ganska nyligen ett system för användarna där de kan “tagga” sina träningar utifrån vad de sysslade med under passet. Exempelvis kondition, dressyr, hoppning, markarbete etcetera. Detta har gjort succé och användare kan nu se vad de har gjort mer eller mindre av.
– Här ger vi ganska mycket frihet, det är användarna själva som får bedöma vilka ”taggar” de anser är relevanta. I grafen (nedan, reds anm.) kan man se de populäraste alternativen.
– Viktigt att notera är att bara för att dressyr är en vanlig tagg innebär det inte att vi tränar mest dressyr. Det visar snarare att vi ofta har inslag av dressyr i våra träningspass.
Viktigt att notera med denna graf är att ryttarna kan tagga flera olika typer av träning. Ett pass kan alltså vara taggat som ”dressyr” och ”skrittpass” samtidigt. Grafen illustrerar de vanligaste taggarna och inte den vanligaste typen av träning. Cirka 20 procent av de ryttare som taggar sitt träningspass taggar alltså ”dressyr”.
I snitt, hur mycket rider användarna i respektive gångart?
– Vi kan se att ryttarna skrittar sina hästar överlägset mest. Eftersom appen med fördel används under hela ridpasset inkluderas såväl fram- som avskrittning i den statistiken. Att jämföra den generella mängden trav med galopp är intressant, då användarna i genomsnitt travar sina hästar 14 procent av ridpassen medan de ”bara” galopperar 7 procent.
– På Equilab tror vi att det kan vara av stort värde för ryttare att mäta fördelningen mellan gångarterna under ridpassen, detta för att kunna diskutera med såväl tränare som veterinär eller andra nyckelpersoner runt ekipaget. Det finns mycket intressant forskning om hur olika gångarter aktiverar olika muskelgrupper, med större insikt om fördelningen kan informationen nyttjas för att stärka hästen med en större medvetenhet.
Kategorin “Annat” inkluderar stillastående, tölt och avancerade dressyrrörelser som appen inte kan mäta ännu. ”Men en rolig nyhet är att vi under våren presenterade töltdetektion och räknandet av hoppsprång för en handplockad grupp användare. Så snart kommer våra islandshästryttare att kunna föra statistik även över ’sin’ gångart. Och hoppryttare få koll på hur mycket de hoppar”, berättar Therese.
Man kan även ange typen av underlag?
– Ja, vi strävar efter att skapa en app som uppmärksammar ryttaren på hur hans eller hennes vanor påverkar både den egna och hästens utveckling. Vad gäller underlag är det något de flesta av oss vet att vi måste variera, och kanske tror vi att vi gör det. Men ändå är många skador på hästen fortfarande underlagsrelaterade.
– Via appen kan ryttaren enkelt få en snabb överblick över hur timmarna växer för en viss typ av underlag, om man inte aktar sig. Underlaget är dock inget vi kan mäta objektivt i dag, utan användaren loggar själv på vilken typ av underlag han eller hon har ridit.
Vad händer med appen framåt?
– Vi har en väldigt spännande tid framför oss och har börjat expandera teamet, vi prövar nya funktioner bland våra betatestare och initierar flera spännande samarbeten. Så vi är ett team med höga ambitioner, Equilab växer så att det knakar!
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren
Hej,
Vilken jättespännande fråga! Youtube kan vara en riktig skattkista, men där finns också väldigt många exempel på hur man inte ska göra.
Det finns förstås inte något solklart ja eller nej på dina frågor, men jag ska försöka reda ut det så långt som jag förmår. Jag läste en spännande artikel1 om chilenska rodeohästar som jämfördes med arbetshästar (hästar som används i boskapsproduktionen). I studien gjorde de olika tester och tittade på både fysiologi och beteende, för att se vilka hästar som mådde bäst. Det de såg var att rodeohästarna (som ju verkar hanteras mycket brutalt) mådde bättre under testet även om de var ”olydiga”. Arbetshästarna, däremot, utförde uppgiften till punkt och pricka men mådde sämre mentalt.
Detta är ju inte svar på din fråga, men visar att det som kan verka brutalt troligen också är det (just under rodeon vet vi ju inte hur hästarna mår, men vi kan i alla fall inte veta att de mår bra utan att undersöka det). Däremot visar studien att det som verkar lugnt och fint kan vara något som hästarna mår dåligt av! Därför ska vi vara väldigt försiktiga med att tolka filmer på Youtube. Dessa är ofta tagna ur sitt sammanhang och varken hästarnas eller människornas beteende berättar hela historien. För att verkligen veta hur vi eller hästarna mår behöver vi komplettera med fysiologiska mätningar.
En del beteenden kan man dock använda för att få tillförlitlig information om hur hästen mår. Vissa beteenden är kopplade till smärta – hästen piskar med svansen (utan att det finns irriterande flugor där), hästen håller huvudet snett eller öronen bakåt under flera sekunder i sträck, hästen skyggar, hästen håller svansen snett, hästen gapar, hästen vägrar på hinder med mera. Man ska alltid bli misstänksam vid plötsliga beteendeförändringar – de handlar nästan alltid om smärttillstånd hos hästen. Kika gärna på det här klippet.
Sedan kommer vi aldrig hela vägen till svaret på din första fråga med naturvetenskapen, utan vi behöver även fundera på etiken kring djurhållningen. Det finns en ny spännande bok i ämnet: Equine Cultures in Transition: Ethical Questions av Jonna Bornemark, Petra Andersson och Ulla Ekström von Essen.
När det gäller fråga 2 om olika ”skolning” av hästar så vet jag inte om det finns någon sådan kartläggning. Jag har inte lyckats hitta någon. Det jag kan säga är att de flesta metoder/discipliner/träningsfilosofier använder något som vetenskapligt kallas negativ förstärkning, vilket betyder att man tar bort ett tryck för att göra ett beteende mer sannolikt (exempelvis tar bort trycket av skänkeln när hästen går framåt). Man använder även något som heter positiv bestraffning (det betyder att man lägger till något för att göra ett beteende mindre sannolikt, ofta att man smäller till en häst som bits).
Positiv bestraffning har en mängd nackdelar och är något man ska använda med yttersta försiktighet. Läs gärna mer i McGreevy, P., Equine behaviour (2004 eller andra upplagan från 2013) som finns på många bibliotek och läs gärna referens nummer 8. Dessa två, vetenskapligt väl belagda former av inlärning, används världen över inom hästträning.
En annan inlärningsform som blir allt mer vanlig är positiv förstärkning, där man lägger till något för att göra ett beteende vanligare. Vill du läsa mer om hur inlärning hos hästar (och alla andra djur) fungerar så kan jag till exempel rekommendera mer läsning här. Men negativ förstärkning är det som används i allra störst utsträckning – oavsett om man håller på med engelsk, western eller akademisk ridning och så vidare.
Så till vad forskningen säger. Oavsett vilken inlärningsform man använder så är det viktigt att förstå principerna för inlärning. Detta är ganska komplext och jag rekommenderar Hästsverige.se för en fördjupning i ämnet. Något som är viktigt att ha med sig är att hästar är bytesdjur som har nära till flykt, medan vi människor (evolutionärt sett) är rovdjur. Mycket2 tyder på att vi människor, åtminstone delvis, är orsaken till att det inte finns några vilda hästar kvar (förutom Przewalski-hästar i Mongoliet). Detta innebär att människor väldigt lätt skrämmer hästarna, utan att vi ens är medvetna om det.
Vi behöver alltså alltid vara medvetna om vårt kroppsspråk och vårt röstläge när vi umgås med hästar. Hästar är väldigt duktiga etologer och de kan läsa av våra känslotillstånd på ett ögonblick. Är vi irriterade eller arga så kommer hästen att känna det. Och det finns studier som visar att de försöker undvika människor som är arga, att de minns om vi har varit arga och att de känner igen mänskliga röster – samt kopplar rösterna till positiva eller negativa händelser3, 4, 5, 6.
Så gammal kunskap om att vara lugn och konsekvent, inte höja rösten mot hästen och att aldrig skylla på hästen när något går fel verkar ha starkt vetenskapligt stöd.
Så till din sista, väldigt viktiga, kommentar om hur man ska hantera den ”sura” ridskolehästen. Att ”säga till” innebär (positiv, det vill säga "lägga till") bestraffning. Problemet med bestraffning är bland annat att vi i princip alltid har för dålig tajming, vi bestraffar ett symtom men gör inget åt orsaken och vi försämrar häst-människorelationen för lång tid framöver. Det är alltså ingen bra idé att använda bestraffning och det finns starkt vetenskapligt stöd för det7, 8.
Vi vet att negativa beteenden ofta beror på smärta. Om vi gör tankeexperimentet att de flesta ridskolehästar i Sverige får regelbundna veterinärkontroller så kanske inte alltid smärta är problemet här. Då behöver vi fundera över hästarnas grundläggande behov – jag brukar använda orden gräs, grupp och galopp. Med det menar jag att hästar har ett behov av att äta grovfoder mer eller mindre konstant, de behöver få vara i en social grupp med andra hästar och de behöver få utlopp för sitt rörelsebehov.
När det gäller det sociala behovet är det i princip alltid uppfyllt för ridskolehästen, den lever med sina hästkompisar dygnet runt. För de två andra behoven kan det vara mer tveksamt och jag skulle tro att det är behovet av grovfoder som är det vanligaste problemet. Detta är ett verkligt problem eftersom väldigt många hästar, inklusive ridskolehästar, är för feta! Det betyder att vi inte bara kan ge dem hö/hösilage så mycket som de vill äta. Men ett alternativ kan vara en hög eller ett nät med halm av god hygienisk kvalitet. Att ha något att tugga på kan göra den suraste häst nöjd.
Rörelsebehovet kan vara ett problem, även om ridskolehästar rör sig relativt mycket, beroende på vilket inhysningssystem man har på ridskolan. Om du vill veta mer om just ridskolehästar så titta i slutrapporten från ett projekt som Stiftelsen hästforskning finansierade åt en forskargrupp som jag ledde, läs mer om den här.
Så mitt råd när det gäller den sura ridskolehästen är inte alls att ”säga till” utan att vara så vänlig, försiktig och tålmodig som möjligt. Bestraffar man små och mer subtila signaler finns risken att hästen undertrycker dem och att det sedan smäller till rejält när man går för långt. Verkar hästen ha ont, säg till personalen. Är du rädd att du eller barnet ska råka illa ut så be personalen om hjälp. Använd hjälm även vid skötsel, inte bara vid ridning. Om det går, se till att hästen har grovfoder (gärna halm) att tugga på.
Detta kan vara känsligt, för om man fodrar en ridskolehäst så vill alla de andra också ha. Här behöver personalen på ridskolan vara med och hjälpa till så att det inte blir tokigt. Studera hästen noga när du/barnet borstar den. Alla hästar gillar inte att bli borstade överallt. Hittar du hästens favoritställe, klia/borsta där en god stund. Ofta kan man ta i rätt rejält med fingrarna/borsten. Titta på hästens reaktion och anpassa dig. Har man först gjort något mysigt en stund så kan många hästar stå ut med att bli försiktigt rengjorda på det äckliga stället sedan.
Belöna med kli på det mysiga stället då och då. Sadla försiktigt, dra sadelgjorden lite, lite i taget. Spänn aldrig nosgrimman (OM hästen har en sådan) hårdare än att du får in två fingrar mellan nosgrimma och nosrygg.
Jag hoppas att något blivit klarare även om en del säkert känns förvirrande också. Varmt lycka till med hästhanteringen i framtiden!
/Jenny
(Publicerades senast 2020)
Referenser:
- Rosselot et al. 2019. Animals, 9, 397; doi:10.3390/ani9070397.
- Laurenzen et al. 2011. Nature, 479, doi:10.1038/nature10574.
- Smith et al. 2018. Anim Cogn 21: 307. https://doi.org/10.1007/s10071-017-1140-4.
- Smith et al. 2016. Biology letters. dx.doi.org/10.1098/rsbl.2015.0907.
- Proops et al. 2018. Current biology. DOI:https://doi.org/10.1016/j.cub.2018.03.035.
- de’Ingeo et al. 2019. Scientific reports. https://www.nature.com/articles/s41598-019-47960-5.
- Hockenhull & Creighton, 2013. J. Vet. Behav. Volume: 8 Issue: 4 Pages: 245-252.
- Baragli et al. 2015. Ann Ist Super Sanità 2015 | Vol. 51, No. 1: 40-51 DOI: 10.4415/ANN_15_01_08.
Hej!
Ekollonförgiftning hos häst ses sporadiskt men det förekommer dock alltid ett antal fall under hösten. Det är vanligare att nötkreatur blir förgiftade än häst. När hästar väl blir förgiftade så är läget nästan alltid akut. Det ämne som hästarna blir förgiftade av är tanninsyra. Tanninerna finns i hela eken men störst koncentration är det i färska blad och ekollon. Förgiftningen sker oftast under hösten då det blir ont om bete och hästarna äter det som finns tillhands. Vissa individer kan få smak för ekollonen och äta stora mängder. Kontrollera därför alltid om det finns ekar i hagen och stängsla bort dem eller plocka aktivt bort ekollonen under framför allt hösten. Man vet inte hur mycket ekollon hästar behöver äta för att få förgiftningssymptom men hos nöt räknar man med att dieten behöver bestå av 50 procent ek för att orsaka problem.
Förgiftningssymptomen är i första skedet att hästen blir hängig och inte vill äta eller dricka, de får därefter ofta förstoppning och blodblandad avföring som ser svart ut. Urinen kan även den bli blodfärgad. Hästarna kan bli lätt vingliga och få bleka slemhinnor. Symtomen kan snabbt bli värre och de kan få både lever och njurproblem. I vissa fall kan hästarna dö innan man hinner se några symtom men det är ovanligt.
Om man misstänker att ens häst ätit stora mängder ekollon bör man ringa och rådfråga veterinär då man kan behöva sätta in förebyggande behandling.
//Hanna Borg
Hej!
Först måste vi reda ut vad ”god kvalité” är. Min uppfattning är att denna skrivning syftar till foder av god hygienisk kvalité inte det näringsmässiga innehållet i fodret. Hygienisk kvalité faller tillbaka lite mot djurskyddet, man får till exempel då inte tillhandahålla mögligt hö eller hösillage som kan tänkas innehålla skadedjur och ge hästarna botulism.
När det gäller det näringsmässiga innehållet så finns inte någon laglig lägsta standard, utan man får vända se vad som är avtalat mellan parterna. Saknas villkor i avtalet om att fodret ska vara analyserat så är det inte möjligt att kräva en analys.
Det är också viktigt att ha med sig att en promenadhäst har ett annat krav på näringsinnehåll än en tävlingshäst och ett näringsinnehåll som är tillräckligt för promenadhästen kan vara på tok för lågt för tävlingshästen. Alltså det som är foder av ”god kvalité” och lagom näringsinnehåll för promenadhästen är inte ”god kvalité” och lagom näringsinnehåll för tävlingshästen.
Så tyvärr är det svårt att kräva en analys och om det inte står något specifikt i avtalet att fodret ska vara analyserat. Om det inte heller står uttryckligen i avtalet vad som menas med ”god kvalité” är det svårt att kräva annat än god hygienisk kvalité.
Ett tips är dock att försöka diskutera med stallägaren om att näringsinnehållet i fodret är lägre än förväntat och se om det går att höja givorna eller låta stallägaren vara med och betala tillskotten.
Men det juridiska rådet blir att vara tydligare i avtalet och avtala om att fodret ska ha ett visst näringsmässigt innehåll när det är dags att skriva om avtalen.
Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Hullbedömning
– Porträtt: Annelie Lundkvist
– Den svåra skritten
– Konditionsträna i backe
– Om hästens flyktbeteende
– Fixa tappskon
...och mycket, mycket mer!