Av: Sara Söderberg

Saker och ting är mycket trevligare vid den tiden på året. Kanske den nya månaden skulle kunna heta juri och juri skulle bli djurens månad. Då fokuserar alla på sina husdjur. Hela familjen går promenader med hunden, alla rider långturer på hästen, ja, lite sånt. Typ.
Som det är nu vill man ju bara gräva ner sig. Fullständig misär råder. Först blev jag sjuk. Orsaken till sjukdomen var en onödig tingest som jag blev förälskad i när jag var i Barcelona. Jag köpte den strax innan semestern rasade samman i form av att min syster blev rånad och vi - som grädde på moset - råkade ut för en snuskig blottare när vi var på väg tillbaka till hotellet från polisstationen.
Tingesten är en vidrigt dyr schal av finaste material och märke, men som är fullkomligt värdelös på det här med att hålla halsen min varm i det lömska höstväder som råder.

Jag gick i alla fall omkring och hostade väldigt illa i en hel vecka, folk undrade taskiga saker som om jag hade drabbats av tuberkulos eller liknande. Till slut hasade jag mig iväg till läkaren och där fick jag veta att jag hade bronkit och behövde en sjuhelsikes antibiotikakur samt morfinbaserad hostmedicin. Detta kändes läskigt, ponnyn jag hade när jag var ung och pigg och glad och som hette Tramp led ju av kronisk bronkit och nu fick jag för mig att tänk om jag också fått det i och med detta. Ve och fasa! Leva i inplastat sovrum, äta blötlagd mat och gå runt och hosta jämt och ständigt. Inte trevligt.

Men tack vare den kraftiga medicineringen blev jag snabbt frisk igen. Då gick Cabben in i en matvägrarperiod. Åt precis ingenting under rätt så många dagar. Jag var helt förstörd, jag menar vadan detta? Hade någon retat honom för hans runda mage tro, och hade det kanske lett till att han fått ätstörningar? Precis när jag var på väg att tillkalla veterinär började han att äta igen. Det var ju för väl. Det hann dock inte gå mer än en halv vecka så var han lite halt, ingen vet varför. Det gick i och för sig över efter några dagar, men lite stel och stapplig känns han faktiskt fortfarande under ridpassens första tio minuter, sedan är han som vanligt igen. Det är tur att den snygge kiropraktorn kommer på måndag så att vi får kolla upp hur det egentligen är ställt med vår gamle kompis.

Och nu har Cilla gått och blivit sjuk också. Hon är så sjuk att det knappt går att tala med henne i telefon. Så jag har fått kasta mig ut till gubben lite så där oplanerat hals över huvud två dagar i rad nu. Det har faktiskt inte varit vidare inspirerande. Det tar emot att åka ut sent om kvällarna till den kolsvarta, leriga geggan i Upplands Väsby och klafsa runt i mörkret och hoppas att man hittar fram till stalldörren utan att snubbla över något farligt som till exempel en gammal rostig skottkärra.

Och där inne står han, mitt hjärtas vän, han som alltid brukar se så stilig och proffsig ut. Men han är fullkomligt inpackad i lera från topp till tå. Leran är naturligtvis en sådan där mördarlera också, som luktar fan och som blir till cement när den torkar. Man måste liksom hacka bort den. Sedan underlättar det inte precis att darlingen skaffat sig vinterpäls (som till råga på allt gör att han ser ut som en brunbjörn), leran älskar den typen av päls. Där har den verkligen gott om långa, härliga hår som den kan klibba sig fast i riktigt ordentligt.
Och när man stått där och kämpat i en halvtimme och borstat och borstat så att man har damm i hela ansiktet, inklusive munnen, och dessutom tennisarmbågskänningar - vad händer då? Jo, då blir man varse att de där långa håren gått och blivit lockiga eller ställt sig rakt upp på alla ställen där leran suttit. Det är ingen som helst tvekan om att min ädla stjärna för närvarande ser ut som en tvättäkta skogsmulle. Fy så trist!

Vår kära Hippofil i exil-dam beklagar sig över hetta och fukt borta i Florida. Jag ser väldigt gärna att hon och jag byter leverne med varandra under låt säga oktober månad 2008, så kan vi se vad hon slutligen finner värst - värme och hög luftfuktighet i Florida eller kyla, regn, illaluktande lera och kolsvart mörker i Upplands Väsby. Jag är säker på att jag kommer att vinna tävlingen i vem som har det värst...
En av mina kortsiktiga metoder för att lätta upp stämningen lite har varit att släpa mig iväg på några trevliga middagar, fredagspubar och liknande. Fredagspubar är livsfarliga för de börjar innan middagstid och är tänkta att sluta innan middagstid, men tenderar att sluta vid frukosttid, utan att man fått i sig varken middag eller vickning. Då kan dagen efter bli ganska jobbig. Sist jag hade en sådan där jobbig "dagen efter" halvlåg jag i passagerarsätet på min bil i ett garage under ett shoppingcenter utanför stan.

Jag och min syster var på väg till stallet men var tvungna att stanna precis på den här platsen, jag blev nämligen i akut behov av mat. Under tiden hon sprang upp för att ordna med födan stannade jag i bilen och försökte överleva så gott det gick. Jag pustade och ojade mig om vartannat. Tvingades till och med att knäppa upp ridbyxorna eftersom de satt så hårt om magen att jag mådde lite extra dåligt. Tack och lov befann jag ju mig inne i mörkret i min bil inne i ett mörkt garage i ett shoppingcenter långt utanför stan. Risken att träffa någon var minimal.

Vad händer? Jo, Hippson-chefen Johanna Unghanse dyker upp från ingenstans. Hon ska naturligtvis till att kliva in i bilen som är parkerad ganska precis en decimeter från min. Med man och barn och hela kittet. Vad gör man? Det är inte så lätt att gömma sig i baksätet på en bil som inte har något baksäte. Det var ju bara att försöka väcka sig själv, vinka och le lite grann, ut ur bilen och sedan drog stora hälsnings- och presentations-VM igång. Hej och hå, här har vi Sara, här har vi Johannas hela familj, ja ni vet hela batteriet.
Jag lyckades få ur mig några darriga läten där jag stod med ridbyxorna nerhasade över halva rumpan, men jag tror inte att någon av dem lyckades uppfatta vad jag sa. Jag kände mig inte vidare representativ faktiskt. Fy så dåligt.

Om detta är det sista ni läser av mig vet ni med andra ord vad det är som kan ha hänt mig i min korta, men ack så intensiva, lilla skribentkarriär.