Hippson Lifestyle

En annorlunda semesterupplevelse:
Att fösa kossor i Argentina

Följ med in i en reseberättelse från andra sidan klotet. Åsa Engström har varit i Argentina och ridit i de fantastiskt vackra bergen där hon och hennes kompanjoner föste kor. En sak är säker, det är inte som ridning hemma i Sverige.

Text: Åsa Engström
Foto: Åsa Engström & Jessica Bergström

Vi åkte ut till farmen, där familjen Ortiz har sina hästar, kor, åsnor, får, gäss, höns, hundar, katter och grodor. Säg nåt djur som inte springer runt benen på oss. Deras hästar är både topptrimmade polohästar och terränggående criollos, som används vid boskapsarbetet.
Väl där väntade Carlos. Dagens uppgift var att hjälpa honom att flytta en flock kor upp till en fålla en bit bort i bergen. Men för att rida criollos så måste man först fånga dem, tur att de var i en hyfsat liten inhägnad och inte i bergen. Hästarna hanteras inte så mycket utan är i praktiken vilda, men inridna. Vi fick hjälp av några killar som har sina polohästar på farmen under sommaren. De fick hålla på en stund innan de lyckades överlista kusarna.


På farmen finns det gott om olika djur. Sadlarna är otroligt bekväma och gjorda för att rida långt i, vilket är bra när man föser boskap.

Jag skulle rida Maña, inte helt tam från marken eller hanterad som jag är van hemifrån, utan lite mer vildhästvariant. Men väl sadlad var det inga problem. Då var Maña lättriden och otroligt lydig för vikthjälper. Styrningen beskrev min svåger Gonza som en joystick till ett tv-spel; bägge tyglarna i vänster hand. För handen framåt så går hästen framåt, likadant höger, vänster eller bakåt för att stanna.

Finns det några förrymda kor här? Maña var en arbetsvillig häst som kunde det där med att fösa kor.

Gruppen som gav sig ut var jag på Maña, Jessicas pappa Sören på Mateo, en stor fux med ett ärr på bogen efter en puma (!), min kusin Jessica på "Albertitos häst", en blyertsgrå, vild liten criollo som faktiskt var Albertitos häst, därav namnet.
Jessicas man Gonza red en vacker svart häst med vit stjärn. Carlos på sin criollo och José på ytterligare en. Koflocken vi skulle driva bestod av ett tjugotal kor och terrängen var rätt varierad, dels skulle vi längs en väg och dels upp på en höjd där det skulle vara lättare att hålla ihop kreaturen då raviner fungerade som naturligt staket. Inget för höjdrädda...

Gonza förklarade att vi skulle rida som ett V bakom korna och hålla deras takt. Vi måste hela tiden hålla jämna avstånd så att det inte blir någon lucka. En ko trängde sig förbi José och genast följde han efter för att fösa tillbaka den till flocken. Min Maña var inte sen att hänga på och det gick från lugn skritt till hopp över buske och ifatt på några sekunder... Säker på foten har fått ny innebörd.
När jag väl vant mig vid accelerationen och hopp över buskarna så var det fantastiskt roligt. Vid ett tillfälle fick jag jaga ikapp en kossa som smet. Eller snarare - jag satt på och Maña drev den tillbaka till flocken. Hela grejen med att sitta till häst i den här storslagna naturen och samtidigt göra nytta eller åtminstone för mig och Sören att inte vara helt i vägen hela tiden var en oförglömlig upplevelse.
Sadlarna som vi red i är som fåtöljer med fårskinn, otroligt bekväma för längre turer. Lite större och bredare än en westernsadel, men utan sadelhornet. Sadelgjorden är ett läder-rep som dras igenom två ringar några varv och måste justeras ibland, till exempel efter en vild ko-jakt..

En paus uppe på berget.

När vi lämnat korna där de skulle vara, fortsatte vi runt ägorna, upp bland berg och ner i raviner, längs stigar som inte egentligen finns (korna går här, enligt Gonza). Terrängen är varierad, från stenigt till snårig regnskogsvegetation. Från huset där vi bor ser vi en kulle som har en lite konformad silhuett och kanske är 200-300 meter hög. Dit styrde Gonza.
- Vi provar att rida upp, säger han med ett leende och som han säger gör vi.
Vi sitter ju på infödda Criollos som är uppväxta i bergen och det finns inga tveksamheter om var de kan ta sig fram. Eller som Sören sa efteråt:
- Hade någon pekat på det här berget och sagt att vi skulle upp så hade i alla fall jag suttit kvar i solstolen.

Oops! Det kan vara svårt att ducka för argentinska träd och en del av dem har elaka taggar som kan rivas. Ordentligt.

Det var tvärbrant så vi var tvungna att rida sicksack. Hästar räknar inte med den mänskliga extra längden i sadeln, vilket vi fick lära oss när vi passerade ett träd på vägen upp. Gonza slank under de låga grenarna, Jessica och Carlos likaså. Min Maña var lite högre, men en gren ska väl inte vara så svårt att böja sig under eller kanske bryts den av rent av?! Men nej, det gick inte. Grenen fastnade först i tröjan och rev sönder den och, som det kändes, halva ryggen.
Men det var värt det för utsikten var fantastisk! Uppe på toppen var det inte så gott om plats så vi fick röja lite buskar för att få plats att vända och rida ner. Lika brant som på uppvägen förstås, men vilka hästar! Sakta men säkert kom vi ner.

Där det inte finns någon stig gör man sig en.

Efter den turen, som vi nu kallar "trädet på berget" så finns det ingen väg som är läskig eller svår. Vi fortsatte ner i en ravin där korna brukar gå ner och dricka, det kändes som om vi var iakttagna av minst en puma...
Vi tog en sista galopp på sandvägen mot gården med solnedgången bakom oss. Vilken fantastisk upplevelse! Lite mör var jag kanske, men vilken adrenalinkick. Mitt förslag att flytta lite fler kor var det ingen som nappade på. Eller som vi sa när vi återigen hade berget på behörigt avstånd, ingen kommer att tro oss att vi varit där, men det finns nog en bit av min tröja kvar i trädet kvar som bevis, och foton...

Nere på gården satt polokillarna och väntade på oss, så Carlos fick berätta om våra strapatser och kunde knappt hålla sig för skratt när han berättade om min närkontakt med trädet. Jag tror att den här utflykten kommer han att minnas och dela med sig av länge och till alla som vill höra.