Berättat för: Frida Bank
Foto: Adobe Stock och Julia Lindemalm (porträtt)
  
"Jag har en syster som är två år yngre och redan när vi var små var hon fascinerad av hästar. Hon läste hästtidningar och tittade på hästfilmer på tv. Allt var häst. Och som liten var jag en del av det. Jag tittade med henne och läste hennes tidningar, en gång på semestern fick vi rida varsin ponny.
  
Efter det vallades vi in i våra könsspiltor på ett sätt vi inte riktigt kunde styra över. Jag spelade fotboll och där jag växte upp, i Sölvesborg, fanns en norm som sa att killar inte höll på med ridning. Så jag tog avstånd från hästar, medan min syster red och var hos hästarna hela tiden. Ganska ofta fick jag hämta eller lämna henne i stallet, då fick jag hjälpa till med allt möjligt. Jag kände aldrig en vilja att rida – men var intresserad i smyg och tyckte att det var superspännande att se på tv från Gothenburg Horse Show, VM och OS.
  
Det var nog inte så många tonårskillar som kunde skillnaden mellan varm- och kallblod eller som visste vad en fux var. Sådant gick jag runt med i skallen men det kommunicerades aldrig utåt. Det kändes förbjudet. Jag skämdes nästan. I stället ritade jag hästhamburgare och sa till hästtjejer att ridning inte var en sport. Det är inget jag är stolt över i dag.
  
I efterhand tänker jag att det handlade om en destruktiv manlighetsnorm. Om förväntningar på hur jag skulle vara som kille. Så småningom mognade jag och förstod att jag inte behövde se ner på grejer som är 'tjejiga'. Gör man det tycker man ju indirekt att det är dåligt att vara tjej. Då har man väldigt stora problem med sin syn på jämställdhet.
  
För ett tag sedan red jag äntligen, jag hade hört att det fanns turridning för nybörjare på Djurgården i Stockholm. Och jag älskade det, nu vill jag göra det igen och igen. Det finns en tur där man rider genom stan i gryningen innan någon har vaknat, men då måste man vara en van ryttare. Mitt mål är att nå den nivån. Jag har också hört att det finns turer utomlands där man rider på stranden och simmar med hästen. Får jag testa det behöver jag inte göra så mycket mer i livet.
  
Jag skrev om det här i Aftonbladet ('Ode till landets alla hästtjejer', reds anm.). Det är sällan jag får så mycket respons. Många har tackat för att jag skriver om något de själva har upplevt. Men det gör mig lite ledsen också. Det är tråkigt när kvinnor inte känner sig accepterade förrän män accepterar dem. Och jag var inte ute efter några hyllningar. Jag var ett litet pojkslem som kunde vara ganska taskig.
  
Det är en enorm prestation att hantera de här djuren. Det vet alla som håller på med hästar, medan resten inte har en aning. Det var också många pappor som kände igen sig, som har varit som jag men som nu har döttrar som rider. När männen själva har börjat vara i stallet, då har de fattat.
  
Fortfarande är det fler kvinnor än män som rider, men jag tror att samhället är på väg i rätt riktning. I dag höjer inte folk lika mycket på ögonbrynen om det är en pojke som rider eller en flicka som spelar hockey.
  
Slutligen vill jag be om ursäkt till dem jag har sårat. Jag kan aldrig förändra det, men jag kan säga förlåt."