Marie Ryman - Programridning och hoppträning
APR
03

Programridning och hoppträning

 

Solen har allt skinit lite på mig idag! Äntligen fick jag min sovmorgon idag, den behövdes, och sedan hade vi pedagogiklektion med Åsa Steninger. Denna gången var det rösten som låg i fokus, en rolig lektion där vi arbetade i grupper med olika delar, talteknik, aukustik, mm, och sedan presenterade och diskuterade det hela i helklass i slutet av lektionen. 

 

Det är en hel vetenskap det där! Jag tror mig ha ganska bra koll på min röst, har ju sommarjobbat som växeltelefonist och är det något jag fick träna då så är det talteknik, de drillade mig hårt och det var nog inte så dumt faktiskt :) Sedan gäller det att kunna klämma i på utebanor och i ridhus, flera timmar i sträck, där kommer den riktiga utmaningen att jobba med... 

 

I eftermiddags var det dags för programridningen med Mataking,  Ulf Wilken dömde och Agneta Aronsson skrev protokoll, ja jag klagar då inte! Mataking kändes egentligen fin för dagen men visste precis vad det var frågan om när jag styrde upp på medellinjen första gången, den lilla rallyfarbrorn! Han blev rätt på men jag lyckades parera det ganska bra ändå och han är fortfarande lydig i alla fall. 

 

Det är inte allt för långt kvar till vår utbildningskontroll, där det är lite mer skarpt läge gällande programridningen, men nu har vi gjort om planen lite så att de som vill får rida Msv C:2 i stället. Det kör vi på, nästa dressyrvecka får vi nog damma av kandaret.

 

 

Rio fick vara med på hoppträning för Daniel Svensson nu på kvällen, han ska ju göra tävlingsdebut på måndag så det passade bra att få komma iväg och genrepa lite. Han fick godkänt, Daniel höll med om att han hoppar bra stammen till trots så det var ju kul att få det bekräftat :)

 

Det knepiga ligger i att ha honom framme hela banan igenom, första halvan brukar gå riktigt bra men sedan är det lätt hänt att han viker ner nacken och tänker på dressyr i stället för hoppning. Styr man på hinder då är det mest lotto om det blir en bra anridning... Men, det tog sig allt, tror vi vågar komma tillbaka och vi lär överleva tävlingen också. 

 

 

Sofhie var nöjd med sin springare! Han tävlar både dressyr och hoppning i helgen han, multitalang ;)

 

 

 

 


Läst 26431 ggr



comments powered by Disqus


Fler inlägg

OKT
26

Åtta gånger snabbare, 1000 gånger bättre

En väldigt klok person berättade för mig att hon läst en studie som visade att hästar lär sig åtta gånger snabbare genom att belönas när de gör rätt, kontra att bestraffas när de gör fel. 
 

Åtta gånger!

Det är mycket det. Det finns många sätt att träna en häst på, men tänk att de snälla och trevliga vägen också kan vara den mest effektiva. En annan kloker har sagt att allt arbete som sker under spänning är fullständigt förkastligt - "lite som att kissa på sig - kanske skönt för stunden, men sedan blir det bara obehagligt". Lägger man ihop detta är det ju ganska självklart i vilken anda man bör träna sin häst.


Sådan träning, med en glad, nöjd och arbetsvillig häst som mål, det ger ju en glad ryttare också. Det är väl ändå det som i slutändan är charmen med det hela. Det här innebär ju inte att det saknas ramar, men är man konsekvent så blir dessa tydliga för hästen. Då blir det lätt att göra rätt.


 

I stallet finns just nu 12 hästar varav 11 är under Malins vingar, en hopphäst och resten för fälttävlan, från unghästar som tävlar lätta klasser upp till ... ja upp till Sofarsogood som ju gick VM i somras och OS i London.

Systemet i ridningen här är enkelt och hästvänligt, för sits och skänkel, självbärighet och avspändhet är centralt i allt arbete. Inga konstigheter. (Fast, "just because it's simple, doesn't mean it's easy", som vi konstaterat tidigare (jag svettas))

Hoppningen är bra, väldigt bra! Sitsen ganska djup för att vara nära hästen och lättare komma till inverkan, och även här jobbar vi med balans och avspändhet, allt för rytmens skull, och i själva anridningarna får hästen verkligen själv jobba med hindret och lära sig tänka själva. Ryttaren understödjer med sits och skänkel, handen stilla och mjuk. En smart häst är ju att föredra i terrängen.



På anläggningen har vi ju, som man ser på bilderna i förra inlägget, ett ridhus på 20*60, utebana på 30*60, båda på fibersand. Ändå görs mycket av den vardagliga träningen görs på terrängbanan. Perfekt miljöträning, stora ytor som främjar framåtbjudningen, lagom mycket att titta på, lätt kuperat vilket ju inte är så dumt för koordinationen. För mig som trivdes på österängarna så uppskattas det här, även om ekarna saknas. 10 minuters skrittväg härifrån finns det även skog med ganska bra ridvägar. Bokskog är helt okej det med.

 
 

Undertecknad på häst av modell större



Hagarna är lyxigt stora på gräs, normalt går de ute den halvan av dagen de inte rids, ibland mer, och på vilodagarna heldag. De flesta går ensamma i hagen men kan prata med varandra över staketet. 
 

Fina förutsättningar alltså! Nu är tävlingssäsongen över, unghäst-VM var sist ut (där Cumpel var placerad i sjuårsklassen), så nu är det en lugnare period för många av hästarna som återhämtning. Det innebär lättare ridning, och även arbete från marken i grimma som jag tänkt berätta om senare. Ny erfarenhet för mig, men jag tror det är något bra. Med känsliga hästar med mycket blod i krävs det förtroende och feeling för att hålla nerverna i styr, och att arbeta med det avsuttet är säkerligen nyttigt och användbart.

Det är ganska skönt att kunna komma in i systemet under en period utan stress, jag har hela vintern på mig innan det är dags att ta sig an tävlingsbanorna i vår. Sämre kan man ju helt klart ha det, både som häst och hästmänniska!

 




Läst 96 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
22

Hur jag hamnade här

Så jag och Carin satt på min altan i Strömsholm i våras. Hästarna var färdigridna och nu, nu hade vi ledigt. Take-away från Gula hästen i knäet, fötterna på räcket, solen i ögonen och Onerepublic i högtalarna. Vi kräver inte mycket mer av livet än så här. Och jag hade precis bestämt mig för att flytta, hon också, och det här var sista gången vi satt där.
   

Det hade varit ett väldigt bra år. Att få jobba med ungdomar är det roligaste som finns och jag hade träffat precis rätt målgrupp, på precis rätt ställe. En kollega som helt klart har expertis på området upplyste mig på skolavslutningen att jag var född till att bli lärare. 
Att det är det här jag vill jobba med, det finns det ingen tvekan om. I maj var jag och Kati de första att göra en godkänd examen för SRL III, vi har highfivat oss själva sedan dess.
   

Det var bara en liten grej. Den där drömmen om att åka utomlands, vidga vyerna lite, och samla på sig de där välbehövliga timmarna i sadeln. Om det skulle göras, ja, då var det dags nu. Betty var såld, min hälsa i behåll, inget bostadslån. Mamma och pappa friska. Ni fattar. Allt hemma skulle finnas kvar. Chansen att åka kanske inte skulle göra det. Djupt andetag. 
 

Efter många och långa funderingar kring hur tiden ska investeras, det finns många vägar att gå, så valde jag strategin att helt enkelt kontakta ryttare jag såg upp till och ville lära mig av. Jag åkte ner och provjobbade hos Malin efter midsommar, magkänslan sade att det var helrätt, och efter sommaren var det dags. Riktigt fin anläggning där hästarna har det väldigt bra, trevliga människor, bra tränings- och tävlingsmöjligheter, och det går dessutom (åtminstone teoretiskt) att sträckköra hem på 10 timmar. Det är ju mer eller mindre runt hörnet.


Carin bröt den norrländska tänkar-tystnaden på altanen.
"Man ångrar bara saker man inte gör, eller hur? Oftast blir det ju rätt bra."
"Precis så. Provar man inte så får man aldrig veta. Fika?"






Så här fint är det! För bra blev det ju.

Tack snälla, snälla ni för all positiv feedback på förra inlägget, det värmer!! :)


Läst 3471 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
17

Mig blir ni inte av med!



Klockan är 06:10. Glücksburg, Schleswig-Holstein, Tyskland. Det är mörkt som i en säck, spöregnar, och sängen har aldrig varit skönare än den är nu. En snabb överslagsräkning i mitt alltid lika morgontrötta huvud säger att jag kan ligga kvar max fem minuter till utan att den redan snäva tidsbudgeten ska spricka. När civila människor undrar om jag aldrig funderar på att göra något annat blir svaret att jo, absolut. Varje morgon, ungefär 06:10.

Men vi hästmänniskor, vi är en hängiven grupp. Tänk all tid och möda du investerat för att ta dig dit du är nu. Alla timmar i sadeln, alla stekheta dagar som spenderats i hjälm och stövlar på dammiga utebanor, så långt bort ifrån stranden man kan komma. Alla fester som det tveklöst tackats nej till, till förmån för träningspass, kvällsturer, packning inför helgens tävling. Alla skottkärror med dynga som släpats, alla stallgångar som sopats, alla blåmärken, alla tårar, all lera, alla köldutslag och alla lätt till måttligt förfrusna kroppsdelar.

Bakom ryttaren du blivit ligger alla tränare som delat med sig av råd, som skrikit sig hesa, peppat dig, pushat, gratulerat, suckat ljudligt när du gör samma fel IGEN, som metodiskt tagit dig vidare på den där till synes oändliga banan mot mästerskapet. Det är hästarna du lärt dig av. Det lilla envisa russet som gjorde precis vad den ville och så läromästaren, den som visade hur slipstenen skulle dras utan att du själv egentligen förstod något. Den känsliga som krävde din fullständiga närvaro, och så den med det stora, stora hjärtat. Ferrarin som krävde att du tryckte på precis rätt knappar, och som när du gjorde rätt visade dig att himlen minsann är en plats på jorden. Framtidslöftet, den som skadade sig, som aldrig kom igen. Vi har lärt oss något av dem alla.

I början är det lätt att tro att vägen ska vara så rak, och kanske är det tur att den aningens naiva inställningen finns där från början. Vägen till att bli en bra ryttare är nämligen precis allt utom rak. Den tar dessutom aldrig slut, och ju längre du kommer – desto mer inser du din litenhet inför konsten. Det är så lätt att ge upp på vägen. Vinnarna i den här sporten tillhör kategorin som varje gång borstar bort sanden från byxorna, för att sedan klättra upp i sadeln igen. Valet att lägga ner, ta den enkla vägen och gå hem och sätta sig i soffan med en påse chips istället, det finns alltid där. Men det är inget för oss. Den här resan är för spännande för att avstå, och vi är redan för insyltade för att kunna dra oss ur i alla fall.

För slitet, det lönar sig. Inte bara i det att vår värld låter oss känna varenda liten känsla, den även är fylld med så mycket kärlek, konst, skönhet, stolthet, kämparglöd och gemenskap. På så vis är vi en del av något väldigt fint, och om inte det är värt att gå upp på morgonen för, då vet jag inte vad som är.

Och, om du vill, så väntar det stora äventyret där på dig. Om du vågar.

Så 06:15 ålar jag mig ur sängen, för egentligen tvivlar jag inte på mina val alls. Jag skulle inte byta ut detta liv mot något annat. 24 år gammal har detta ridskolebarn stolt kvitterat ut sin kandidatexamen i hippologi, jobbat ett år som hopplärare på bästa Ridskolan Strömsholm, och stallet jag strax pilar ner till är Malin Petersens, landslagsryttare i fälttävlan och bosatt i norra Tyskland. Dags för en ny och spännande tid. Här ska ridas.

Tack, tack alla dessa hästar och människor som lett mig fram. Tack lilla Marie som alltid klättrade upp på ponnysarna igen. Även om tårarna rann. Tänk att du redan då visste att det var värt det.

/Marie Ryman – back in business


Läst 11298 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Marie Ryman »



Marie Ryman av Marie Ryman

Marie Ryman, som jobbar hos fälttävlansproffset Malin Petersen i Tyskland, bloggar om sitt hästliv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Veterinärstudenten Välj
Noll till hundra Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Marie Ryman
Avelsbloggen Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Beyond Equestrian Välj
Gästbloggen Välj

stäng


Maries senaste




Arkiv