Marie Ryman - Programridning och hoppträning
APR
03

Programridning och hoppträning

 

Solen har allt skinit lite på mig idag! Äntligen fick jag min sovmorgon idag, den behövdes, och sedan hade vi pedagogiklektion med Åsa Steninger. Denna gången var det rösten som låg i fokus, en rolig lektion där vi arbetade i grupper med olika delar, talteknik, aukustik, mm, och sedan presenterade och diskuterade det hela i helklass i slutet av lektionen. 

 

Det är en hel vetenskap det där! Jag tror mig ha ganska bra koll på min röst, har ju sommarjobbat som växeltelefonist och är det något jag fick träna då så är det talteknik, de drillade mig hårt och det var nog inte så dumt faktiskt :) Sedan gäller det att kunna klämma i på utebanor och i ridhus, flera timmar i sträck, där kommer den riktiga utmaningen att jobba med... 

 

I eftermiddags var det dags för programridningen med Mataking,  Ulf Wilken dömde och Agneta Aronsson skrev protokoll, ja jag klagar då inte! Mataking kändes egentligen fin för dagen men visste precis vad det var frågan om när jag styrde upp på medellinjen första gången, den lilla rallyfarbrorn! Han blev rätt på men jag lyckades parera det ganska bra ändå och han är fortfarande lydig i alla fall. 

 

Det är inte allt för långt kvar till vår utbildningskontroll, där det är lite mer skarpt läge gällande programridningen, men nu har vi gjort om planen lite så att de som vill får rida Msv C:2 i stället. Det kör vi på, nästa dressyrvecka får vi nog damma av kandaret.

 

 

Rio fick vara med på hoppträning för Daniel Svensson nu på kvällen, han ska ju göra tävlingsdebut på måndag så det passade bra att få komma iväg och genrepa lite. Han fick godkänt, Daniel höll med om att han hoppar bra stammen till trots så det var ju kul att få det bekräftat :)

 

Det knepiga ligger i att ha honom framme hela banan igenom, första halvan brukar gå riktigt bra men sedan är det lätt hänt att han viker ner nacken och tänker på dressyr i stället för hoppning. Styr man på hinder då är det mest lotto om det blir en bra anridning... Men, det tog sig allt, tror vi vågar komma tillbaka och vi lär överleva tävlingen också. 

 

 

Sofhie var nöjd med sin springare! Han tävlar både dressyr och hoppning i helgen han, multitalang ;)

 

 

 

 


Läst 26459 ggr



comments powered by Disqus


Fler inlägg

MAJ
08

Skador, bonnabränna, fälttävlansdebut och babylycka

Att hästlivet har sina toppar och dalar har varit väldigt tydligt senaste månaden.
Malin var iväg på Italien med Amy och Sophie - Amy tog en fin andraplacering i lång enstjärnig klass och gjorde sitt första kval till unghäst-VM, medan Sofarsogood, Sophie, tyvärr skadade sig under terrängen i trestjärniga klassen. Hon är hemma igen och vid gott mod, äter gräs och tar det lugnt medan vi väntar på att svullnaden ska lägga sig så att en diagnos kan ställas. Vi vet fortfarande inte så mycket men hoppas förstås på det bästa. 
 

Hemma hade vi samtidigt ett fall av lednära sår, där en av våra unga hästar kom in med ett olyckligt placerat sår precis på hasen - ett ovant öga hade nog tänkt att det inte var så allvarligt, men efter lite närmre undersökning visade det sig vara någon centimeter djupt - läge att ringa veterinären!


En infektion i leden är mycket allvarlig eftersom bakterier trivs i ledvätska, varför en infektion snabbt kan få fäste och orsaka stor skada.  Om minsta misstanke om att ledkapseln kan ha skadats bör uppsöka veterinär, och gärna åka in till klinik snarast. Prover tas då på ledvätskan, och om leden infekterats behöver den spolas rent och behandlas med antibiotika. Ju tidigare vård desto bättre prognos, men en långvarig infektion kan leda till skador i leden med artros/pålagringar som följd.

Betty lyckades ju punktera sin kotled för ett par år sedan, och det var då ganska lätt att diagnostisera - när jag böjde kotleden bubblade det ut ledvätska ur såret. Tursamt nog kom aldrig några bakterier in i leden, vi slapp operation, men det blev fem dagar på klinik för provtagning och uppsikt, och därefter nästan tre veckors bandagering innan såret var läkt och vi kunde andas ut. Jag skrev ett inlägg om sårvård och bandagering då, som finns att läsa här
 

Hästen här klarade sig med någon millimeter till godo, ledkapseln var intakt, men hon står under noggrann uppsikt och vård ändå eftersom det ju är viktigt att såret läker riktigt nu. 





Men roliga saker har förstås också hänt! Förutom att vi fått T-shirtbrännan på plats och njuter av nyutslagna bokskogar, så har det även tävlats. Vi var i Reesdorf med unghästarna, kanonväder och i stort bra resultat, flera gjorde sina allra första hela fälttävlan så nu är cirkusen verkligen igång på allvar på alla plan. För att förbereda ynglingarna på bästa sätt inför tävlingarna har vi såhär i början av säsongen åkt och tränat på samma bana innan - Grossenwiehe, Lumühlen, Bad Segeberg och nu senast Reesdorf, som alla har varit öppna ganska nära inpå tävlingsdatumet. Det blir en del åkande men ger dem en fin start på säsongen. De lär sig av att hoppa felfritt och det har de gjort också. 

Men nu klassar vi dem som varma i kläderna!
 



Efter helgens sista start fick dock hästarna åka med på en liten omväg hem från tävlingsplatsen, för 11,5 månads väntan på att den här lilla skulle se dagens ljus var då äntligen över! Betty fick ett stoföl tidigt på söndagsmorgonen, och 10 timmar gammal kunde jag konstatera att hon fått mammas mule, färg, vita strumpa och fullständiga oblyghet. Hon är alltså en holsteiner, efter Darcodello (Darco - Clearway) - Cascari (Cassini I - Carpaccio) - Caletto I.

Och hon bär upp en mjölkmustasch som ingen annan. 







 


Vi tror det är en Holly, och nu stundar ett långt sommarbete för dem båda, gräset räcker ända till oktober här. När Betty lärt henne allt hon kan är planen att jag tar över efter sommaren och inkvarterar henne på lämpligt dagis med andra barn. Sedan är det bara att invänta inridning!


Läst 4094 ggr Kommentarer Kommentera

APR
21

Det börjar med dig


Hästvärlden liknar inget annat. Minns du hur det började? Dagen du först mötte ett djur många hundra gånger starkare än dig, med hårda hovar och tänder som är ganska vassa ändå. Hur du fick lära dig att de är känsliga djur, men med ett hjärta av guld, och man kan lära sig prata med dem och bli deras vän. Att ni tillsammans kan ni göra fantastiska saker.

Vi två minns det, fascinationen har aldrig lagt sig utan snarare eskalerat, och vi påminns ofta om varför vi tillhör de många med stort engagemang och hjärta för den här världen. För hästar, för sporten och för gemenskapen. För viljan att göra svensk ridsport bra för så många som möjligt. Det var det som fångade oss när vi öppnade dörren till hästarna och det är därför vi är här. Allihopa.

Med engagemang och intresse kommer åsikter om stort och smått, och vi kommer ofta se olika på saker. För en del innebär dock oliktänkandet att respekten för varandra försvinner. Diskussioner, som många gånger i sin grund var nödvändiga, kantas alltför ofta av hårda ord, kränkningar och glåpord. Det pratas om varandra, istället för med varandra. Vad som i någons ögon ses som snedsteg skapar storm. Folk ställer sig bakom de som skriker högst för att undvika att någon ska skrika på dem. Rädslan att göra fel riskerar att trycka undan viljan att göra rätt. 

Det är inte bara klimatet hos oss som hårdnar. Hela samhället är ganska tufft. Visioner, ambitioner, drömmar och framtidstro är starka drivkrafter, men med dem kommer också en sårbarhet när en hög insats ger en utdelning som är direkt motsatt vad du tänkt dig.  Bara det faktum att så många på internet, en plats där alla kan vara vem de vill, ändå väljer att använda det för att såra, skälla och kränka är för oss obegripligt. Men vi tänker inte låta det förstöra det vi brinner för.

Ridsporten dör när engagemang och kärlek som drivkraft äts upp av hat och ilska. Vänner, låt det inte hända. Ridsporten blir vad vi riktar vårt fokus på, och det är vi som väljer. Men den enda du kan ändra på är dig själv. Det är där vi alla måste börja.

 
Så.

Visa respekt för alla människor. Alla. Och det innebär att på allvar se och lyssna på varandra. Egentligen vet vi ingenting om någon, mer än att vi alla är människor, så det personliga måste hållas utanför sakfrågor. Bekräfta och beröm andra. Det är så vi växer. Berätta öppet och tydligt om dina olika uppdrag och roller. Vi möter ledare, representanter och förebilder i olika former var vi än vänder oss i ridsporten. De är alla där av en anledning, och gör vad de tror är bäst för ridsporten. I rollen ingår det att ge och ta emot kritik, annars förs inte utvecklingen framåt. Var en god förebild för ridsporten. För idrott. För alla andra. Ta ansvar och agera om någon bryter mot våra regler. Ett sunt ledarskap bör också klargöra vad som inte är okej.

En skriven värdegrund är bara ord, och det är först när vi inspirerar andra att efterleva den eller agerar när något inte är okej som den får ett värde. Det här är ridsportens ledstjärnor för hur vi ska agera gentemot varandra. Svårare än så här är inte spelreglerna för hur vi ska kunna samsas i den här världen. Den som när dessa riktlinjer står klart för alla kan återgå till att helt och fullt kretsa kring världens bästa fyrbenta kompis och allt underbart vi kan göra ihop med dem.

Glöm inte varför vi är här. För att vi gillar hästar, sporten, gemenskapen. Så var schyssta mot varandra, det är hårt nog att ramla av. Och kom ihåg, det är du som väljer vilket klimat vi ska ha i ridsporten. Det börjar med dig.


Marie Ryman
 
Malin Gustafsson,
ordförande i SvRF:s Centrala Ungdomssektion



Läst 11007 ggr Kommentarer Kommentera

APR
11

Tårtor att minnas

Okej, vi tar det från början. Under helgen firades det att jag överlevt ett kvarts århundrade i den här världen, och lämpligt nog inföll detta på påskafton. Fyra hästiga vänner hemifrån som hängt med så länge jag kan minnas hade flygit ner från min hemby och det finns inga jag hellre hade firat med.

Så, lördag eftermiddag stod jag och Petra i köket och försökte skära ut bokstaven S och ett plusstecken ur varsin jordgubbe. De andra tre var på övervåningen, duschade i skift och snyggade till sig inför kvällens middag. Att de skulle komma hit, och att det skulle bli fint väder, var egentligen det enda jag önskat mig. Och att Rebecka skulle hålla tal vid middagen. Det hålls alldeles för lite tal nu för tiden. Två tredjedelar av önskningarna hade redan infriats och att Rebecka kan prata är det inget tvivel om. So far so good, alltså.

  

Det är inte den första minnesvärda tårtan vi skapat. Vi har har bakat oss igenom vår uppväxt. Utöver maskeradhoppningen var tårttävlingen på ridskolan bland det mest prestigefyllda, det har bakats allt från derbybanor till skottkärror med hö, 90% av dem gick åt skogen men tanken var alltid god och överambitiös och även om samtliga är de sämsta förlorarna man kan tänka sig, så kunde vi ändå skratta åt eländet och försöka intala oss att vi inte brydde oss ändå. Så hanterade vi det mesta.

Vi gjorde allt tillsammans och krigade oss fram. Inget svetsar samman folk som hubertusjakter, mockning, klubbtävlingar, leriga parkeringar och övernattningar i klubbis fastän vi nästan inte sov någonting. 

 

Ingen av oss slutade med hästar egentligen, även om det bara är jag som har det som jobb idag. Vi tar hand om varandra lika noga fortfarande, om än på distans, och 25:e födelsedagstårtan bakades med de som gillade mig när jag hade äggformad jockeyhjälm och mittbena också. Samma tjejer som på ridläger i Vinslöv förde statistik över vem som slog ihjäl flest flugor. Bromsar gav extrapoäng, så när en talgoxe flög in stod Petra med flugsmällan i högsta hugg och frågade på fullaste allvar hur många poäng man fick för en fågel. Bra fika på avslutningen där också.

- Nero, kom ner och kolla på tårtan! Den blev episk.
- Jamen det blir det väl alltid när vi gör något?
 





Så är det förstås. Och som TUR är är även tårtframtiden säkrad efter veckans tävling i Luhmühlen, eftersom Malins man Jörg på söndagen meddelade att avfall i vatten numera innebär krav på bakning av hela två tårtor. På onsdagen åkte vi alltså med ett gäng unghästar för årets första terrängtävling på bortaplan, vilket ju då även blev badpremiär för chefen. Man kan välja trevligare vatten...

Jag startade Earl Grey och Nicki, deras första terräng på bortaplan, och är egentligen nöjd med båda som hoppade felfritt, även om det som väntat var lite spänt, och poängen blev därefter. Det är bara att jobba vidare, övning ger färdighet.






Läst 14094 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Marie Ryman »



Marie Ryman av Marie Ryman

Marie Ryman, som jobbar hos fälttävlansproffset Malin Petersen i Tyskland, bloggar om sitt hästliv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Veterinärstudenten Välj
Noll till hundra Välj
Jens Fredricson Välj
Maria Wiklund Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Marie Ryman
Avelsbloggen Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Beyond Equestrian Välj
Gästbloggen Välj

stäng


Maries senaste




Arkiv