Marie Ryman - Programridning och hoppträning
APR
03

Programridning och hoppträning

 

Solen har allt skinit lite på mig idag! Äntligen fick jag min sovmorgon idag, den behövdes, och sedan hade vi pedagogiklektion med Åsa Steninger. Denna gången var det rösten som låg i fokus, en rolig lektion där vi arbetade i grupper med olika delar, talteknik, aukustik, mm, och sedan presenterade och diskuterade det hela i helklass i slutet av lektionen. 

 

Det är en hel vetenskap det där! Jag tror mig ha ganska bra koll på min röst, har ju sommarjobbat som växeltelefonist och är det något jag fick träna då så är det talteknik, de drillade mig hårt och det var nog inte så dumt faktiskt :) Sedan gäller det att kunna klämma i på utebanor och i ridhus, flera timmar i sträck, där kommer den riktiga utmaningen att jobba med... 

 

I eftermiddags var det dags för programridningen med Mataking,  Ulf Wilken dömde och Agneta Aronsson skrev protokoll, ja jag klagar då inte! Mataking kändes egentligen fin för dagen men visste precis vad det var frågan om när jag styrde upp på medellinjen första gången, den lilla rallyfarbrorn! Han blev rätt på men jag lyckades parera det ganska bra ändå och han är fortfarande lydig i alla fall. 

 

Det är inte allt för långt kvar till vår utbildningskontroll, där det är lite mer skarpt läge gällande programridningen, men nu har vi gjort om planen lite så att de som vill får rida Msv C:2 i stället. Det kör vi på, nästa dressyrvecka får vi nog damma av kandaret.

 

 

Rio fick vara med på hoppträning för Daniel Svensson nu på kvällen, han ska ju göra tävlingsdebut på måndag så det passade bra att få komma iväg och genrepa lite. Han fick godkänt, Daniel höll med om att han hoppar bra stammen till trots så det var ju kul att få det bekräftat :)

 

Det knepiga ligger i att ha honom framme hela banan igenom, första halvan brukar gå riktigt bra men sedan är det lätt hänt att han viker ner nacken och tänker på dressyr i stället för hoppning. Styr man på hinder då är det mest lotto om det blir en bra anridning... Men, det tog sig allt, tror vi vågar komma tillbaka och vi lär överleva tävlingen också. 

 

 

Sofhie var nöjd med sin springare! Han tävlar både dressyr och hoppning i helgen han, multitalang ;)

 

 

 

 


Läst 26427 ggr



comments powered by Disqus


Fler inlägg

OKT
22

Hur jag hamnade här

Så jag och Carin satt på min altan i Strömsholm i våras. Hästarna var färdigridna och nu, nu hade vi ledigt. Take-away från Gula hästen i knäet, fötterna på räcket, solen i ögonen och Onerepublic i högtalarna. Vi kräver inte mycket mer av livet än så här. Och jag hade precis bestämt mig för att flytta, hon också, och det här var sista gången vi satt där.
   

Det hade varit ett väldigt bra år. Att få jobba med ungdomar är det roligaste som finns och jag hade träffat precis rätt målgrupp, på precis rätt ställe. En kollega som helt klart har expertis på området upplyste mig på skolavslutningen att jag var född till att bli lärare. 
Att det är det här jag vill jobba med, det finns det ingen tvekan om. I maj var jag och Kati de första att göra en godkänd examen för SRL III, vi har highfivat oss själva sedan dess.
   

Det var bara en liten grej. Den där drömmen om att åka utomlands, vidga vyerna lite, och samla på sig de där välbehövliga timmarna i sadeln. Om det skulle göras, ja, då var det dags nu. Betty var såld, min hälsa i behåll, inget bostadslån. Mamma och pappa friska. Ni fattar. Allt hemma skulle finnas kvar. Chansen att åka kanske inte skulle göra det. Djupt andetag. 
 

Efter många och långa funderingar kring hur tiden ska investeras, det finns många vägar att gå, så valde jag strategin att helt enkelt kontakta ryttare jag såg upp till och ville lära mig av. Jag åkte ner och provjobbade hos Malin efter midsommar, magkänslan sade att det var helrätt, och efter sommaren var det dags. Riktigt fin anläggning där hästarna har det väldigt bra, trevliga människor, bra tränings- och tävlingsmöjligheter, och det går dessutom (åtminstone teoretiskt) att sträckköra hem på 10 timmar. Det är ju mer eller mindre runt hörnet.


Carin bröt den norrländska tänkar-tystnaden på altanen.
"Man ångrar bara saker man inte gör, eller hur? Oftast blir det ju rätt bra."
"Precis så. Provar man inte så får man aldrig veta. Fika?"






Så här fint är det! För bra blev det ju.

Tack snälla, snälla ni för all positiv feedback på förra inlägget, det värmer!! :)


Läst 2319 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
17

Mig blir ni inte av med!



Klockan är 06:10. Glücksburg, Schleswig-Holstein, Tyskland. Det är mörkt som i en säck, spöregnar, och sängen har aldrig varit skönare än den är nu. En snabb överslagsräkning i mitt alltid lika morgontrötta huvud säger att jag kan ligga kvar max fem minuter till utan att den redan snäva tidsbudgeten ska spricka. När civila människor undrar om jag aldrig funderar på att göra något annat blir svaret att jo, absolut. Varje morgon, ungefär 06:10.

Men vi hästmänniskor, vi är en hängiven grupp. Tänk all tid och möda du investerat för att ta dig dit du är nu. Alla timmar i sadeln, alla stekheta dagar som spenderats i hjälm och stövlar på dammiga utebanor, så långt bort ifrån stranden man kan komma. Alla fester som det tveklöst tackats nej till, till förmån för träningspass, kvällsturer, packning inför helgens tävling. Alla skottkärror med dynga som släpats, alla stallgångar som sopats, alla blåmärken, alla tårar, all lera, alla köldutslag och alla lätt till måttligt förfrusna kroppsdelar.

Bakom ryttaren du blivit ligger alla tränare som delat med sig av råd, som skrikit sig hesa, peppat dig, pushat, gratulerat, suckat ljudligt när du gör samma fel IGEN, som metodiskt tagit dig vidare på den där till synes oändliga banan mot mästerskapet. Det är hästarna du lärt dig av. Det lilla envisa russet som gjorde precis vad den ville och så läromästaren, den som visade hur slipstenen skulle dras utan att du själv egentligen förstod något. Den känsliga som krävde din fullständiga närvaro, och så den med det stora, stora hjärtat. Ferrarin som krävde att du tryckte på precis rätt knappar, och som när du gjorde rätt visade dig att himlen minsann är en plats på jorden. Framtidslöftet, den som skadade sig, som aldrig kom igen. Vi har lärt oss något av dem alla.

I början är det lätt att tro att vägen ska vara så rak, och kanske är det tur att den aningens naiva inställningen finns där från början. Vägen till att bli en bra ryttare är nämligen precis allt utom rak. Den tar dessutom aldrig slut, och ju längre du kommer – desto mer inser du din litenhet inför konsten. Det är så lätt att ge upp på vägen. Vinnarna i den här sporten tillhör kategorin som varje gång borstar bort sanden från byxorna, för att sedan klättra upp i sadeln igen. Valet att lägga ner, ta den enkla vägen och gå hem och sätta sig i soffan med en påse chips istället, det finns alltid där. Men det är inget för oss. Den här resan är för spännande för att avstå, och vi är redan för insyltade för att kunna dra oss ur i alla fall.

För slitet, det lönar sig. Inte bara i det att vår värld låter oss känna varenda liten känsla, den även är fylld med så mycket kärlek, konst, skönhet, stolthet, kämparglöd och gemenskap. På så vis är vi en del av något väldigt fint, och om inte det är värt att gå upp på morgonen för, då vet jag inte vad som är.

Och, om du vill, så väntar det stora äventyret där på dig. Om du vågar.

Så 06:15 ålar jag mig ur sängen, för egentligen tvivlar jag inte på mina val alls. Jag skulle inte byta ut detta liv mot något annat. 24 år gammal har detta ridskolebarn stolt kvitterat ut sin kandidatexamen i hippologi, jobbat ett år som hopplärare på bästa Ridskolan Strömsholm, och stallet jag strax pilar ner till är Malin Petersens, landslagsryttare i fälttävlan och bosatt i norra Tyskland. Dags för en ny och spännande tid. Här ska ridas.

Tack, tack alla dessa hästar och människor som lett mig fram. Tack lilla Marie som alltid klättrade upp på ponnysarna igen. Även om tårarna rann. Tänk att du redan då visste att det var värt det.

/Marie Ryman – back in business


Läst 10184 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
15

Vad gör du nu för tiden?

Ja hur gick det med allt egentligen?
 




Strömsholmstävlingarna, sista hållpunkten innan sommaren, blev en så fin avslutning som den bara kunde bli. Chimeca var i sitt esse, jag red tre klasser och han hoppade bara bättre och bättre för varje gång vi var inne. Torsdagens 130 var den överlägset bästa känslan jag haft, men den toppades av fredagens 130 där han var både felfri och placerad. Vi fick stipendium för vårt examensarbete från LRF och Krafft dessutom.

Och där vred jag också ur det sista ur disktrasan, när jag kom hem sov jag 15 timmar per dygn i nästan en vecka. Sommaren blev den slappaste sedan lågstadiet och det behövdes. God knows.







Sedan 1,5 månad är jag tillbaka på brottsplatsen, fast på andra sidan skolbänken - som hopplärare på gymnasiet där jag har tvåorna och de treor som går hästskötarinriktningen! Vid sidan av detta är tanken att jag ska lägga mycket krut på att fortbilda mig själv - följa så mycket lektioner jag kan, både från hästryggen och från marken, för att fortsätta utvecklas både som tränare och som ryttare. Det är mycket att stå i, men jag trivs hur bra som helst och lär mig väldigt mycket! Jag är fortfarande på Nyby Torshälla Ridklubb en kväll i veckan.

Och skrivandet, det får jag också utlopp för, åtminstone snart - vi ska skriva en bok, (Lili!!) jag ska skriva en bok! Om hoppning, en idéhandbok för ridlärare och tränare. 




För tillfället har jag två hipp-hästar, en dressyr och en hopp som snart går tillbaka till verksamheten, och Betty som för tillfället är konvalecent efter vad vi tror och hoppas är en vrickning. 


Som fast häst att ha under året har jag fått stjärnan tillbaka! Chimeca hoppar på Runsten nästa helg! Vi återförenades för en vecka sedan och nu börjar vi komma i ordning. I morgon hoppar vi terräng för Janne Jönsson :)


 





Tack snälla för era fina kommentarer, likes, mail, alla som läst (150 000 är en sjuk siffra), alla som följt med hela vägen hit. För fyra år sedan bestämde jag mig alltså för att det var hästar livet skulle ägnas åt, och nu har jag hunnit med livsmålet medelsvår-i-alla-grenar,  förvärvat en kandidatexamen i hippologi, haft en av de största hästbloggarna, och fått ett jobb jag hoppats på att få sådär när jag närmat mig 40. Det är rätt starkt jobbat med 42 år kvar till pension. Men det känns bra. Det känns bra i magen. Tänk att det bara är början.

Jag hoppas kunna pränta in det i mina elever, att de kan bli precis vad de vill. Allt ligger i deras händer, men vi hjälper så gärna till på alla sätt vi någonsin kan.

Kramar från Strömsholm! Over and out!

//Marie


Läst 140706 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Marie Ryman »



Marie Ryman av Marie Ryman

Marie Ryman, som jobbar hos fälttävlansproffset Malin Petersen i Tyskland, bloggar om sitt hästliv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Veterinärstudenten Välj
Noll till hundra Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Marie Ryman
Avelsbloggen Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Beyond Equestrian Välj
Gästbloggen Välj

stäng


Maries senaste




Arkiv