Marie Ryman - Programridning och hoppträning
APR
03

Programridning och hoppträning

 

Solen har allt skinit lite på mig idag! Äntligen fick jag min sovmorgon idag, den behövdes, och sedan hade vi pedagogiklektion med Åsa Steninger. Denna gången var det rösten som låg i fokus, en rolig lektion där vi arbetade i grupper med olika delar, talteknik, aukustik, mm, och sedan presenterade och diskuterade det hela i helklass i slutet av lektionen. 

 

Det är en hel vetenskap det där! Jag tror mig ha ganska bra koll på min röst, har ju sommarjobbat som växeltelefonist och är det något jag fick träna då så är det talteknik, de drillade mig hårt och det var nog inte så dumt faktiskt :) Sedan gäller det att kunna klämma i på utebanor och i ridhus, flera timmar i sträck, där kommer den riktiga utmaningen att jobba med... 

 

I eftermiddags var det dags för programridningen med Mataking,  Ulf Wilken dömde och Agneta Aronsson skrev protokoll, ja jag klagar då inte! Mataking kändes egentligen fin för dagen men visste precis vad det var frågan om när jag styrde upp på medellinjen första gången, den lilla rallyfarbrorn! Han blev rätt på men jag lyckades parera det ganska bra ändå och han är fortfarande lydig i alla fall. 

 

Det är inte allt för långt kvar till vår utbildningskontroll, där det är lite mer skarpt läge gällande programridningen, men nu har vi gjort om planen lite så att de som vill får rida Msv C:2 i stället. Det kör vi på, nästa dressyrvecka får vi nog damma av kandaret.

 

 

Rio fick vara med på hoppträning för Daniel Svensson nu på kvällen, han ska ju göra tävlingsdebut på måndag så det passade bra att få komma iväg och genrepa lite. Han fick godkänt, Daniel höll med om att han hoppar bra stammen till trots så det var ju kul att få det bekräftat :)

 

Det knepiga ligger i att ha honom framme hela banan igenom, första halvan brukar gå riktigt bra men sedan är det lätt hänt att han viker ner nacken och tänker på dressyr i stället för hoppning. Styr man på hinder då är det mest lotto om det blir en bra anridning... Men, det tog sig allt, tror vi vågar komma tillbaka och vi lär överleva tävlingen också. 

 

 

Sofhie var nöjd med sin springare! Han tävlar både dressyr och hoppning i helgen han, multitalang ;)

 

 

 

 


Läst 26448 ggr



comments powered by Disqus


Fler inlägg

DEC
20

Lucka 20

Nynäshamn, Sverige:

"Det är klart att jag alltid velat haft, och alltid kommer att vilja ha en egen häst, men jag är otroligt glad att mamma och pappa aldrig köpte en liten ponny åt mig utan satte mig i ridskola istället. Jag har lärt mig rida massvis med olika hästar och inte bara suttit och trimmat på en och samma.

Så klart att man alltid drömt om att få rida när man ville, göra vad man ville med sin ponny och åka ut på alla tävlingar, men jag kan göra ganska mycket på ridskolehästarna också. De har lärt mig att alltid se något bra i alla hästar, hur dom än är.

Att tävla är något jag alltid velat göra, visa upp och testa allt man lärt sig. Både dressyr, hoppning och fälttävlan! Att rida riktigt stora klasser i hoppning eller fälttävlan har jag alltid drömt om, ända sedan jag var liten och såg Malin Baryard och alla andra på TV. När de hoppade tänkte jag alltid att där ska jag rida en dag! Idag inser jag att det kanske inte riktigt kommer att bli så, men det finns fortfarande i mig på något sätt."

"Vad skulle du ge för råd till andra ridskoleryttare?" 

"Ta alla chanser att få rida alla sorters ponnysar och hästar! Det kommer att lära dig massor som du sedan kommer att kunna ta med dig vidare i ridningen. Men det viktigaste är att aldrig ge upp! Du kan också att lyckas - om du bara vågar tro på det!"




Cajsa Gullström, 13 år, från ridskolan där jag växte upp. Hon gör precis det jag gjorde för tio år sedan. Då lärde jag även henne att rida lätt.


Läst 867 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
19

Lucka 19

Nora, Sverige:

Lucka nitton är alltså jag, Ida Eriksson, 27 år och dressyrryttare. Jag har just nu tre hästar som jag rider aktivt för tävling, varav endast en är min egen. Jag tycker att jag hunnit med skapligt mycket innan mina fyllda 27. Jobbat som hästskötare, gjort lite obligatorisk tid i Tyskland, utbildat mig (beridare och unghästutbildare), tävlat massor, haft eget företag. Jag är uppvuxen mitt i skogen utanför en liten stad som heter Nora. Jag har alltid haft djur runt mig… ganska många faktiskt. Mitt bland hundar, papegojor, kaniner, hamstrar, marsvin, chinchillor, undulater, höns, får och HÄSTAR fick jag äran att gå från liten tjej till vuxen kvinna. Behöver inte ens berätta att jag var en populär kompis i skolan att följa med hem.
 

Hästarna var dock de som vann mitt hjärta. Eller vann och vann, jag väljer nog att säga erövrade, ockuperade och stal mitt hjärta. Framförallt stal, från alla andra. För hur mycket jag än tycker om eller älskar något/någon annan så måste jag bara kamma manen och spola benen istället för att komma in på kvällen, eller tävla och hålla i träningar istället för att komma på födelsedagskalaset på helgen, såvida dessa två inte går att kombinera under dagen. Visst händer det att jag dyker upp på mina brorsbarns födelsedagskalas i vita ridbyxor och equipe online på telefonen för att se hur placeringen håller i sig och huruvida jag måste återvända till tävlingsplatsen för prisutdelning när tårtan plockas fram.
 

Det här känner väl de flesta igen sig i misstänker jag så jag behöver inte skriva mer om det. Många gånger har jag hoppats på att hitta en kille som fungerar som min hund, då menar jag inte de dagar han sitter utanför ridhuset i fyra timmar och väntar på att jag ska bli klar, för vore det min kille skulle jag bli vansinnig. Nej, jag menar de gångerna han är kvar inne i huset och blir löjligt glad när jag kommer in tillslut, trots att klockan är 22.00 en fredagkväll.
 

Något jag tycker är jobbigt är att vara på fest bland andra ”vanliga” människor. Vid mingel kommer man såklart alltid in på ämnet ”jaha, och vad pysslar du med då?”. Detta är den värsta fråga jag vet. Har personen i fråga ingen anknytning till hästar så är ”jag jobbar med hästar”-svaret så främmande så jag vet att jag kommer behöva komma in på det på dagisnivå för att förklara vad jag gör. ”nej, jag pysslar inte med hoppning utan dressyr, du vet sådär när de böjer på nacken och gör krumelurer” samtidigt som den andre personen anstränger sig till max för att se intresserad ut och försöka ta mitt jobb på allvar och inte döma ut det som en utdragen barndom jag snart växer ifrån. Dessa upplevelser har gjort att jag ofta för in samtalet intensivt redan från början på den andra personen.


Jag kommer nog alltid vara beroende av dessa fyrbenta vänner. Det finns ingen mer tillfredställande känsla eller bättre huvudkudde än efter att man kvällsfodrat och alla hästar tuggar, belåtna, i sina rena torra boxar. När man stänger stallet för kvällen och med ett litet leende och så mycket kärlek går hemåt för att kanske lägga åtminstone en trettiondel av den tid man just lagt på sina hästar på sig själv. Såvida man inte somnar i soffan med en skål fil i knäet, innan man kommit så långt som att borsta sitt eget hår."


Ida och jag gick på Flyinge samtidigt, idag för exakt fyra år sedan hade vi korridors-julbord! Sannolikt iförda ridkläder. Även då.
Foto: Jessica Borón


Läst 1959 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
18

Lucka 18

Ulstrupfeld, Tyskland:
 

"På min fyraårsdag fick jag b-ponnyn Grållan i födelsedagspresent. Eftersom jag kommer från Gotland var hon självklart ett russ. Mamma och pappa hade dessutom lyckats bygga ett stall på gården, utan att jag märkt någonting - ni kan tänka er överraskningen när jag fick min present - en ponny och två boxar! I den andra boxen fick pappas fölsto flytta in, som tidigare hade bott hos farfar.


Hästar har alltid funnits i min familj. Pappa är uppvuxen på ett travhäststuteri och mamma red russ och halvblodshästar under hela sin uppväxt, så det var ganska självklart att ungen skulle ha en egen ponny.


Jag kommer fortfarande ihåg när jag galopperade själv på Grållan första gången, jag var fem elller sex år. Vi hade en väg bakom gården, med gräs i mitten, där jag brukade rida fram och tillbaka. En dag bestämde jag mig för att det var dags, så då gjorde vi det. Sedan fick hon galoppera tio vändor till eftersom det var så roligt... Jag var dock tvungen att rida henne med uppkäk, annars stannade hon och åt gräs, så där plötsligt så att jag ramlade av. Tur att man hade en pappa som hade jobbat med travare.


Med Grållan gjorde jag allt - mitt första ridläger, första hopptävling och terränghoppning när jag var sex år, och min fälttävlansdebut som åttaåring. Vi red hubertusjakter, tävlade i monté (jag kom tvåa!), lekte cowboy och indian, och så red vi till havet och badade. Oftast red jag tillsammans med min kusin, på hennes russ Stampe. Vi gick i samma klass och brukade bestämma att vi skulle leka efter skolan. Då tog man sitt russ, red halva vägen var genom skogen och möttes på mitten, för att sedan rida hem och leka. Ponnyn fick sova över sedan, precis som vi, och sedan red man hem efter skolan dagen därpå.


Några dressyrtävlingar red jag också, fastän Grållan aldrig tog ett enda steg på tygeln. Någonsin. Jag tror inte att det ens hade gått med den korta halsen. Men det gjorde ingenting, för hon var världens snällaste och bästa kompis."

Malin Petersen, chefen själv! Hon har ridit i landslaget sedan 2009 och har ridit samtliga mästerskap sedan dess. Bakom varje framgångsrik ryttare (nåja, nästan) döljer sig en liten ponny som lär sitt barn att envishet och beslutsamhet är A och O om man vill komma någonvart. Från gårdsplan till exempel.


Läst 3757 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Marie Ryman »



Marie Ryman av Marie Ryman

Marie Ryman, som jobbar hos fälttävlansproffset Malin Petersen i Tyskland, bloggar om sitt hästliv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Veterinärstudenten Välj
Noll till hundra Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Marie Ryman
Avelsbloggen Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Beyond Equestrian Välj
Gästbloggen Välj

stäng


Maries senaste




Arkiv