2-a delen av ledföreläsningen!

Hej!

Här kommer en sammanfattning på andra delen av ledföreläsningen som jag var på förra veckan som hölls utav Janny De Grauw och chefsveterinären på UDS, Flemming Winberg. Återigen sorterar jag ut sånt som jag tror kan vara intressant för er.

Efter att vi först pratat om vad som egentligen händer vid ledinflammation och diskuterat förebyggande åtgärder samt systemisk behandling (ex Fenylbutazon, Metacam och Finadyne m.fl.) så talades det om följande: "Ledbehandling - hur tänker vi nu?"

Föreläsarna belyste hur diagnostiken har förbättrats avseevärt de senaste åren i och med ny teknik. Idag har de flesta hästpraktiker som jobbar med hältor tillgång till bra ultraljud. Många av de större sjukhusen har exepelvis scintigrafi, magnetröntgen, datortomografi (CT) och utför även diagnostisk artroskopi.

Denna utrustning har gjort att diagnostiken tagit ett stort kliv framåt. Genom att få rätt diagnos från början så ökar sannolikheten att hästen blir bra. Den inledande behandlingen är med andra ord mycket viktig.

Det talades även om att laboratorietekniken förbättrats avseevärt. Detta kan också vara en förklaring till att fler hästar fångas i dopingkontroller på stora tävlingar. Tydligen så var de väldigt duktiga på att hitta substanser i hästarnas blod under OS i Hong Kong - kanske berodde det inte på att hästarna var mer dopade - utan kanske för att deras labbmetoder var känsligare! I och med det ökade antal hästar som på senaste åren påträffats med otillåtna substanser så har man insett att man måste se över karensreglerna. Det har nämligen visat sig att vissa sustanser faktisk kan vara kvar i hästens kropp längre än vad man tidigare trott, detta gäller ffa vissa typer utav kortison.

Något jag tyckte var fascinerande och som jag aldrig tänk på tidigare var att, beroende på hur veterinären gör när man injicerar i exempelvis en led - så kan substansen finnas kvar en längre eller kortare tid i hästens kropp.

När veterinären sprutar i en led - så belyste Flemming vikten av att använda rätt injektionsteknik. Det gäller att ha rätt nål, och det är viktigt att allt läkemedel verkligen hamnar i leden, och inte deponeras i huden (genom instickskanalen) när man drar ut sprutan. Om läkemedlet hamnar i huden på vägen ut så kan alltså detektionstiden för substansen eventuellt förlängas!!! Detta har jag aldrig tänkt på innan...

Sen kan det också diskuteras var detektionsgränsen ska ligga. Efter att man gett exempelvis fenylbutazon så vet man att den smärtlindrande effekten i princip är borta efter 12 h. Om man då har en tävlingshäst som precis gått över gränsen för detektion, flera dagar eller veckor efter att den blivit behandlad, så är det osannolikt att den verkligen skulle vara smärtlindrad. MEN vi får inte glömma den etiska aspekten av det hela - släpper man för mycket så finns risken att man kan börja tycka det är "ok" att rida på en häst som medicineras, vilket skulle kunna få katastrofala följder.

Frågan om kortison är skadligt för en led kom också på tal. Enligt föreläsarna så är det en skröna. Man har gjort så pass många studier och använt kortison-preparat så länge att det inte finns något som tyder på det - i alla fall inte på djurslaget häst.

Något annat som diskuterades var dock mängden av kortison man kan behandla en häst med. Forskarna vet idag att för höga mängder kortison kan utlösa fång, därför måste man vara noga med doserna.

Sen var det ganska skönt att få konfirmerat vad jag ofta brukar fundera på:

- Behandla inte en häst mer än 2 ggr med kortison i en led (om den inte svarat på behandling) - för om det inte hjälpt då - så kommer det inte hjälpa. Man måste då gå vidare med ytterliggare diagnostik. Eventuellt är det inte enbart leden som är problemet. Det kan exempelvis finnas en ligamentskada i anslutning till leden som inte kommer läka med denna behandling. Då gäller det att byta diagnostik och byta behandlingsmetod.

Det diskuterades även hur veterinärer ska ställa sig till alla dessa orala ledpreparat som finns på marknaden och sägs "göra underverk" med din häst och dess leder. Problemet med de flesta av preparaten är att de inte finns tillräcklig med forskning på dem. Antingen så är studierna gjorda på ett mycket litet antal hästar, eller så är studierna inte blindade, d.v.s, man har inte haft oberoende veterinärerer som undesökt hästarna. Alternativt har de inte haft någon placebogrupp (hästar som ej medicinerats som man kan jämföra med). Ett preparat som dock har en studie i ryggen med 26 hästar, som är dubbelblindad och placebokontrollerad, är preparatet Equitop Gonex. Även preparatet Conquer har setts minska ledsvullnad.

Det diskuterades även om några nya behandlingar som blivit populära. Bland annat:

- Tiludronat (Tildren)

-  ACS (IRAP)

- PRP (Platelet Rich Plasma)

- MSC (Stamceller)

Många av de nya behandlingarna verkar ha goda resultat, men det gäller att rätt behandling sätts in på rätt häst och även i rätt led. Olika leder fungerar olika, och olika behandlingar kan alltså vara mer eller mindre optimala för olika lokalisationer. Som vanligt så är inget solklart;) Tänk om vi kunde få en kokbok och ett recept och sen blev hästen bra? Nej, riktigt så enkelt är det inte att vara hästveterinär idag. Det krävs gedigen kunskap, intresse för forskning så att man kan följa utvecklingen av den ökade kunskapen. Sen måste man ha en bra känsla för hästar och kunna ta människor - icke att förglömma. Vad har jag gett mig in på egentligen?;) Detta var allt från föreläsningen, nedan kommer lite egna reflektioner.

Något jag själv funderat över är försäkringsbolagens makt i Sverige. Eftersom vi har en tradition av att försäkra våra ridhästar så är det många ggr försäkringsbolagen som avgör vilken behandling som sätts in. Många av de nya behandlingarna är dyra och ersätts inte av försäkringsbolagen. Enligt föreläsarna så kan försäkringsbolagen dock ersätta vissa av behandlingarna om man som veterinär är bra på att motivera varför en viss häst behöver just den behandlingen. Jag lever dock i tron om att dessa behandlingar inte kommer bli billigare så länge vi begränsar dess användning. Dessutom kommer vi inte få en uppfattning om hur väl de fungerar om vi inte använder dem mer (på rätt kandidater såklart).

Jag hade även en intressant diskussion med en annan hästveterinär för en tid sen. Hon sa till mig att exempelvis IRAP, ofta blir den "sista" behandlingen man provar (i alla fall på den kliniken hon jobbar på). Man provar det efter att behandling med exempelvis kortison inte lyckats. Men det gör ju också att dessa hästar är "sämre kandidater" för behandling redan från början. De har gått en längre tid med sin ledinflammation och kanske har fått kroniska skador i leden. Sen blir man besviken när man lagt ur pengar ur egen ficka och det inte fungerar. Denna veterinär ville att man i framtiden skulle kunna prova ett sådant preparat redan från början, och hoppades att de skulle ersättas av försäkringsbolagen i ett tidigare skede av sjukdom, inte bara på vissa hästar.

Nu blev det mycket info - men ni verkar ju gilla sånt - i alla fall när det handlar om ren hästkunskap;)

/Izabella