Allting har ett pris

Jag tycker att de flesta som ägnar sig åt någon form av idrott bör titta på SVT's dokumentär "Medaljens pris". En dokumentär som ger en inblick av vad våra stora friidrottsstjärnor har fått utstå för att uppnå sina mål. Att ta den där guldmedaljen.

Hur många är det inte som har ifrågasatt Susanna Kallur de senaste fyra åren? Efter att hon snubblade på första häcken i OS-semifinalen och gick ut ur arenan med tårarna rinnandes på kinderna. Jag har själv undrat vart hon tog vägen. Skadeproblem var kända men jag visste aldrig att hon har haft ett hål rakt in i benet där man kunde se muskler, senor och skelett. Jag blev lika förvånad när det visade sig att höjdhopparen Linus Thörnblad hoppade VM i Berlin med tre frakturer i höften.

Eller långdistanslöparen Susanne Grimfors som sprang 10 000 meter i Finnkampen 2010. Efter 600 meter högg det till rejält i benet och hennes stressfraktur ledde till en spricka på vänster vadben. Benet var av, men Grimfors forsatte att springa. Hon ville inte bryta för att det var lag. Hon kunde inte svika sitt lag eller sitt land. Det tog ett år att komma tillbaka och 2011 sprang hon Finnkampen igen. Under loppet fick hon en fraktur i vänster mellanfotsben, foten gick av. Trots det fullföljde hon loppet.

- Det är ingen friskvård vi håller på med, sa de idrottare SVT hade intervjuat. För att kunna träna maximalt utan att kroppen ska känna smärta tar de tabletter innan. Alvedon, voltaren, ipren mm. Något de egentligen inte vill göra men känslan är skön, för då kan de prestera utan att få ont. Friskvård går inte heller ut på att pressa sin kropp till max, försöka persa på varje träning men också deffa sig till en osund kroppsvikt. Något som Thörnblad gjorde. Hans normalvikt låg på drygt 80kg men inför mästerskapen försökte han ligga på drygt drygt 76-77kg. Kroppen hade inget fett att bränna så han fick bränna bort muskler istället.

Träningen blir som ett missbrukande. Samtidigt som det inte bara är det fysiska som tar skada, utan även det psykiska. Höjdhopparen Emma Green berättar inför kameran att det känns ibland som hon är manodepressiv, det pendlar mycket mellan olika känslor. Tänk er att ha den pressen utifrån. Se bara nu i OS eller senast i fotbolls-EM för herrarna. Människor satt där bakom sina tv-apparater och kallade landslaget för diverse ord när de förlorade sina två första matcher. Men när de vann mot Frankrike, då var de hjältar. I OS har vi höga förhoppningar, ikväll simmar Sjöström mot medalj och jag kommer sitta bänkad framför tv'n. Men om hon inte tar medalj, får vi läsa om hennes "misslyckande" i tidningarna imorgon då? För det är ju inte alls en bragd att ta sig till sitt andra OS när man är knappt 19 år gammal...

Allting har en baksida. En baksida man inte ofta får ta del av. Vi vet redan att ridsporten är långt ifrån fläckfri. Men man kan alltid lära av andra sporter också. Som ni redan vet älskar jag sport och följer OS med spänning. Det är så mycket känslor och sport är helt enkelt bland det bästa som finns.

Enligt SVT's undersökning har 9/10 friidrottare tränat skadade. Men jag tror inte bara det är friidrottare som tänker bort smärtan. Trots att jag verkligen inte ligger på någon elitnivå och aldrig kommer vilja göra vet jag med mig att jag också har tränat skadad och tävlat sjuk. Ta min axel som exempel. När jag bet ihop, kände mig svimfärdig och lät tårarna rinna under många ridpass mellan september-december 2009. Sedan fick jag låna ut min ena ponny på foder för det gick inte mer. Det hugger fortfarande till ibland när jag rider, senast igår på träningen. Men jag trycker bara bort det så långt bort det går. Kanske är det helt idioti. Men när läkarna inte hittar problemet -vad gör man då? Eller när man är ute på promenad och känner av i bakre låret, men fortsätter ändå att gå i hopp om att det ger med sig. Min vilja är för stark och att ge upp har aldrig funnits i mitt huvud. Om det är bra eller dåligt, det vet jag inte.

Se Dokument Inifrån - Medaljens pris på SVT Play. Ni har 27 dagar på er innan den tas bort.