Ännu en hästmänniska isisfrälst

Igår var jag ute i stallet, och med mig hade jag en av mina allra bästa vänner. Vi lärde faktiskt känna varandra för 14 år sedan då vi började rida i samma ridgrupp. Igår var hon alltså med ut till stallet och skulle rida islandshäst för första gången i sitt liv.

Ut till stallet kom vi, och ut i hagen tog vi oss för att hämta in de små djuren. Med betoning på små, då min kompis är van vid bjässar till halvblod. Hästarna hårade såklart ned oss totalt eftersom de fortfarande fäller som galningar men imponerade stort på min vän när de stod still helt lösa på stallplanen medan vi tränasade, gick in och fixade lite grejer i stallet, spände sadelgjordar och satt upp.

Vi tog en riktigt härlig långtur i perfekt vårväder, med fågelkvitter och glada hästar. Hur härligt är det inte att kunna slänga upp en kompis, som aldrig ridit islandshäst förut, på en av hästarna och bara rida ut? Tölta på grusvägarna, galoppera i backarna och bara njuta. Helt fantastiskt! Vi har verkligen hittat riktiga guldkorn, de är så himla okomplicerade, possitiva och med på det mesta. Våra mysiga tjejer!

Efter långturen var vi alla lika nöjda och min kompis blev allt lite isisfrälst hon också, så detta är något vi kommer göra om. Förhoppningsvis inom en snar framtid. Hennes leende när hon testade tölt för första gången var oslagbart. Det är verkligen en alldeles speciell känsla, som alla hästmänniskor borde få uppleva åtminstonde en gång.