Att få tillbaka sin häst

Hello! Izabella här. Obs! När jag bloggar från wordpress via mobil så lyckas jag ej få mellanrum mellan styckena. Jag gör streck istället så får ni försöka stå ut. Nu är jag i Trysil för några dagars skidåkning.____________________________________________________________________4 dagars jullovsjobb som sköterska på Specialisthästsjukhuset Strömsholm är slut. Återigen sitter jag och tänker på hur kul det faktiskt är att jobba med djur och hjälpa dem, framförallt är det kul att jobba med hästar. Innan jul var jag lite orolig för att jag inte skulle hinna plugga ordentligt under julen, med tanke på den stora hästtentan som kommer i januari. Saken är dock att jag fått den bästa repetitionen inför tentan man kan tänka sig. Flera kolik-hästar med olika problem: hältor, fång, hovbölder, neurologiska problem mm. Som jag skrivit innan så finns det inget bättre sätt att lära sig än att se fallen på riktigt.____________________________________________________________________Jag har även fått söva och assisterat på två buköppningar (koliker) och fått chansen att orientera mig i en hästbuk. När man tittar i en anatomibok så ser organen och de olika tarmarnas lägen alltid så perfekta ut. Allt ligger på sin anatomiskt korrekta plats och anatomin känns solklar. När man sedan står där o har öppnat buken på riktigt så är allt inte lika solklart längre. I alla fall inte för mig som har lite erfarenhet av detta. Mycket värdefullt att få vara med. Veterinärerna är verkligen snälla. De vet att jag är mycket intresserad och att jag snart är veterinär själv, och de känns som att de anstränger sig för att berätta saker för mig, så att jag kan få ut mycket av jobbet. Tack Johanna, Laura och Anders.____________________________________________________________________För att återgå till rubriken. Helgens alla koliker och buköppningar gjorde mig påmind om en känslosam händelse för något år sedan när jag jobbade. Händelsen jag tänker på var när en mycket dålig kolikhäst inkom till kliniken och var tvungen att buköppnas. Det jag syftar till är skräcken, skräcken över att kanske aldrig få se sin häst igen. När jag skulle ta hästen och gå iväg till sövningsplatsen så klamrade sig djurägaren fast kring halsen på sin häst. Denne grät och ville inte släppa taget. Man ville trösta på något sätt, men samtidigt kunde jag ju inte säga "jag är säker på att allt kommer bli bra". Det jag fick ur mig var "jag har också en häst, och jag vet hur mycket det betyder. Kirurgen och alla här kommer göra sitt allra bästa". Hur som helst så kändes denna mening så dålig och så "otröstande", men jag kom inte på något annat. I såna fall känner man sig så otillräcklig.____________________________________________________________________Lika mycket tomhet som jag kände när jag tillslut var tvungen att gå iväg med hästen, lika mycket lycka kände jag dagen efter när jag såg djurägaren hälsa på sin häst som klarat operationen o det första kritiska dygnet. Ägarens ögon glittrade och hon såg lika chockad ut som dagen innan, men rädslan o skräcken var utbytt mot lycka, glädje och hopp. Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen. Man känner för alla hästar och djurägare, men på något konstigt vis så bultar ens hjärta ibland lite hårdare under vissa omständigheter. Jag bölar sällan längre, men när jag såg dem tillsammans igen, återförenade, så kunde jag inte låta bli att torka en tår i ögonvrån...en något liknande situation hände även denna vecka. Huva!Gott nytt år mina vänner!!!/ Izabella- Posted using BlogPress from my iPad