Att hantera nederlag

Alla som brinner för en sport och tränar helhjärtat för att nå ett visst mål inom den vet nog hur det kan kännas när det inte går riktigt så bra som man hade tänkt sig. Jag tror att det är den enorma längtan efter att nå sitt mål och vetskapen om hur fantastiskt mycket tid och energi man har lagt på träning som gör att ett nederlag kan slå så hårt ibland. Som att känna sig sämst i det man egentligen vill vara bäst i.

Det verkar vara väldigt vanligt hos ryttare att bli riktigt besvikna när det går "dåligt" på ett ridpass eller en tävling. Självklart finns det massor av undantag men helt ärligt, känner vi inte alla någon ryttare (kanske oss själva?) som blir sådär riktigt besviken? Trots att den där missen kanske inte ens var så farligt dålig? Själv hade jag riktigt jobbig prestationsångest när jag var yngre men jag tyckte själv att det såg så illa ut med ryttare som såg sura, arga och ledsna ut när de red ut från banan med bara en rivning eller något annat struntfel, så trots att det kändes som en jordbävning inuti mig när jag inte var nöjd så ansträngde jag mig alltid för att inte visa det. Inte minst för hästens skull, jag tror absolut att våra känsliga vänner förstår klart och tydligt när vi inte är nöjda - vi behöver inte bli det minsta hårdhänta för att de ska känna av det. Men fy vad besviken jag kunde bli, tårar som brände bakom ögonlocken och känslan av att vara sämst i världen. Ge upp, sluta, det var inte värt att fortsätta, det gick ju ändå aldrig bra... Eftersom det var riktigt jobbigt att känna så varje gång, till och med när det gick BRA, så bestämde jag mig för att verkligen jobba på att hantera nederlag och motgångar på ett lite bättre sätt. För min del satt det i självkänslan, därmed inte sagt att det gör det för alla men jag behövde jobba med hela den och det har förstås inte bara gjort nytta i ridningen och efter tävlingsprestationer utan även i vardagen i stort.

Jag kan fortfarande känna mig missnöjd och besviken med en prestation, helt klart, jag vill utvecklas och jag har mycket tävlingsinstinkt i mig, men skillnaden nu är att jag lite lättare kan se objektivt på prestationen och tycka att den var bristfällig utan att tycka att jag som person är sämst i världen. Bara för att man vill nå ett mål, utvecklas, bli bättre, bli BÄST, starta SM, EM, VM, OS, vad man nu än drömmer om - så behöver inte det betyda att man blir besviken på sig själv som person. Man kan skilja på vem man är och på vad man presterar. Jag kan tycka att jag red som en påse potatis i helgen men ändå veta att jag som person är lika mycket värd som om jag hade gjort min livs bästa ritt, och att jag utan problem kan ta nya tag i träningen direkt efteråt. Men jag vet att det kan vara jättesvårt att inte bli sådär besviken på sig själv om man brukar bli det, jag var ju själv sån i allra högsta grad. Dock finns det massor av knep för att ändra tankesätt. Ett snabbtips som man kan tänka på direkt när man lämnar banan är "Om det hade varit min bästa vän, eller elev, som precis hade genomfört den här ritten, vad hade jag sagt till henne då?". Troligtvis blir svaret att man hade gett beröm för det som var bra och konstruktiv kritik för det som kan förbättras, men absolut inte klankat ned på sin vän, sagt att hon var dålig, sämst och så vidare. Samma ska du säga till dig själv! 

 

Hur hanterar ni nederlag?