Att vara utan häst

Hej bloggen!

Jag har sååå mycket jag vill skriva om men dagarna går i ett nu så det får helt enkelt vänta lite till! Känns som att jag bara skriver om tentor i bloggen, men det är lite så mitt liv ser ut... Och nu på onsdag är det dags för ännu en tenta. När jag bodde hemma och hade häst fantiserade jag ofta om hur ett liv utan häst skulle vara. Jag tänkte mig att jag skulle plöja flera böcker i veckan, att gymmet skulle bli mitt andra hem (perfect beachbody here I come, typ) och att jag skulle skaffa mig en annan hobby. Kanske börja måla eller spela piano, eller varför inte båda två? Tiden hade räckt ändå! Utöver det skulle jag skaffat ett extra jobb, så istället för att lägga en massa pengar på hästen hade jag fått lite extra klirr i kassan.

Ja, särskilt under de gråa månaderna när hästen var lerig upp till öronen, när det spöregnade ute och staktet till råga på allt gick sönder, kunde dessa tankar uppkomma. Nog för att jag alltid har älskat min kära ponny, men jag är inte perfekt och ibland tryter faktiskt motivationen, som ni säkert själva vet. Men nu, mina kära vänner, har jag upplevt detta mytomspunna hästlösa liv och jag vill dela med mig av mina erfarenheter med er.

Först och främst har jag aldrig varit så ostrukturerad som jag är nu. Stallet var en fast punkt. En obligatorisk sak på agendan som allt annat var tvunget att anpassa sig runt. Ineffektivitet var en dödsynd, för vem har tid att kolla på TV medan man lagar man när det är 12 hästar som måste utfodras?

Jag har aldrig haft så lite tid som nu. Men jag har inte fyllt den extra tiden med alla hobbys som i min fantasi. Denna punkt gå egentligen in i den föregående. Jag inser givetvis att jag alltid har haft 24 timmar per dygn att disponera men på grund av min något ostrukturerade vardag drar allting ut på tiden. Jag har tagit på mig en massa ansvar och arbeten (som kommer i ett annat inlägg!), men ändock saknas den riktiga effektiviteten som bara uppkommer när man måste skynda sig vidare till stallet.

Jag har aldrig varit ute så lite som jag är nu. Tacka vet jag lösdriftsmockningen i ösregnet. Man kom i alla fall ut och fick sig lite frisk luft. När det är soligt och fint tar sig alla ut, men det är just de regniga dagarna man behöver det som mest för att få den där extra energin från naturen.

Särskilt under hösten hade jag en riktig dipp och även om det har blivit betydligt bättre nu på våren så kan inga tidsfördriv i världen väga upp min hästabstinens, eller egentligen abstinensen efter min kära ponny Blace. Idag hade jag, trots regnet, mest av allt tagit en härlig ridtur, ryktat pälsen skinande blank, gett mulen en massa pussar och smörjt alla träns. För det finns inget i världen som gör mig så lycklig som de timmarna i stallet.

Som tur är så har jag idag även skrivit på ett stallkontrakt i ett underbart stall utanför Uppsala. Blace kommer alltså bli Uppsalabo till hösten! Blir alldeles exalterad när jag tänker på att jag kommer att kunna åka till stallet vareviga dag. Nu ska benknölar kännas på, muskler palperas och pulsen räknas i det oändliga. En riktig liten veterinärstudentshäst kommer han bli!

För att runda av inlägget vill jag bara säga; jag har inte lärt mig spela piano, eller måla för den delen. Och antalet utlästa böcker är inte i närheten av mina fantasisiffror, men det finns ett helt drägligt hästlöst liv där ute för den som känner att den vill prova det också. För de som inte känner för att byta livsstil: pussa lite extra på era hästar från mig idag är ni snälla!