Åtta gånger snabbare, 1000 gånger bättre

En väldigt klok person berättade för mig att hon läst en studie som visade att hästar lär sig åtta gånger snabbare genom att belönas när de gör rätt, kontra att bestraffas när de gör fel. 

Åtta gånger!

Det är mycket det. Det finns många sätt att träna en häst på, men tänk att de snälla och trevliga vägen också kan vara den mest effektiva. En annan kloker har sagt att allt arbete som sker under spänning är fullständigt förkastligt - "lite som att kissa på sig - kanske skönt för stunden, men sedan blir det bara obehagligt". Lägger man ihop detta är det ju ganska självklart i vilken anda man bör träna sin häst.

Sådan träning, med en glad, nöjd och arbetsvillig häst som mål, det ger ju en glad ryttare också. Det är väl ändå det som i slutändan är charmen med det hela. Det här innebär ju inte att det saknas ramar, men är man konsekvent så blir dessa tydliga för hästen. Då blir det lätt att göra rätt.

I stallet finns just nu 12 hästar varav 11 är under Malins vingar, en hopphäst och resten för fälttävlan, från unghästar som tävlar lätta klasser upp till ... ja upp till Sofarsogood som ju gick VM i somras och OS i London.

Systemet i ridningen här är enkelt och hästvänligt, för sits och skänkel, självbärighet och avspändhet är centralt i allt arbete. Inga konstigheter. (Fast, "just because it's simple, doesn't mean it's easy", som vi konstaterat tidigare (jag svettas))

Hoppningen är bra, väldigt bra! Sitsen ganska djup för att vara nära hästen och lättare komma till inverkan, och även här jobbar vi med balans och avspändhet, allt för rytmens skull, och i själva anridningarna får hästen verkligen själv jobba med hindret och lära sig tänka själva. Ryttaren understödjer med sits och skänkel, handen stilla och mjuk. En smart häst är ju att föredra i terrängen.

På anläggningen har vi ju, som man ser på bilderna i förra inlägget, ett ridhus på 20*60, utebana på 30*60, båda på fibersand. Ändå görs mycket av den vardagliga träningen görs på terrängbanan. Perfekt miljöträning, stora ytor som främjar framåtbjudningen, lagom mycket att titta på, lätt kuperat vilket ju inte är så dumt för koordinationen. För mig som trivdes på österängarna så uppskattas det här, även om ekarna saknas. 10 minuters skrittväg härifrån finns det även skog med ganska bra ridvägar. Bokskog är helt okej det med.

 

Undertecknad på häst av modell större

Hagarna är lyxigt stora på gräs, normalt går de ute den halvan av dagen de inte rids, ibland mer, och på vilodagarna heldag. De flesta går ensamma i hagen men kan prata med varandra över staketet. 

Fina förutsättningar alltså! Nu är tävlingssäsongen över, unghäst-VM var sist ut (där Cumpel var placerad i sjuårsklassen), så nu är det en lugnare period för många av hästarna som återhämtning. Det innebär lättare ridning, och även arbete från marken i grimma som jag tänkt berätta om senare. Ny erfarenhet för mig, men jag tror det är något bra. Med känsliga hästar med mycket blod i krävs det förtroende och feeling för att hålla nerverna i styr, och att arbeta med det avsuttet är säkerligen nyttigt och användbart.

Det är ganska skönt att kunna komma in i systemet under en period utan stress, jag har hela vintern på mig innan det är dags att ta sig an tävlingsbanorna i vår. Sämre kan man ju helt klart ha det, både som häst och hästmänniska!