Domarutbildning

Karin Ingelsson efterlyser tidigare statistik över procenten i MsvC. Enligt befintliga siffror såg det 2010 ut så här:
I 72 klasser hade 25% 62 el högre. 12,5% hade mellan 60 och 62. 62,5% hade under 60 procent. Inte heller då särskilt imponerande.
 
Nina efterlyser en mer centraliserad domarutbildning. Jag anser också att hela utbildningssystemet för domare bör reformeras. Man är inom DK helt medveten om att något borde göras och det är en fråga, som mycket diskuteras. Men det är inte något lättlöst problem. De stora åtgärderna bör göras vid utbildningen av Lätt A-domarna. Det är här grunden läggs för framtida verksamhet och avancemang. Det finns idag mycket innehållsrika och detaljerade utbildningsplaner för denna kategori. Men de blir tyvärr mest en skrivbordsprodukt.
 
Med de begränsade kurser man av ekonomiska skäl är hänvisad till får aspiranterna mera kännedom om än kunskap i att hantera bedömningssituationen. För att kunna tillgodogöra sig utbildningen fordras mycket goda förkunskaper och mycket praktisk erfarenhet. Detta har man knappast hunnit skaffa sig vid 25 års ålder. Alltså borde intagningsåldern höjas. Sedan kan man ju alltid ha visioner om hur man skulle vilja att utbildningen gjordes om.
 
Personligen skulle jag kunna tänka mig något i den här riktningen:
Under det första året skulle aspiranterna gå en veckas central kurs på t.ex Strömsholm. För att komma in på denna kurs skulle krävas godkänt intagningsprov innehållande ridlära och praktisk färdighet. Under denna veckokurs skulle man hinna gå igenom alla momenten i utbildningsplanen och få en mer sammanhållen kunskap än vad som är fallet, när utbildningen delas upp få flera kortkurser. Att döma dressyr innebär ju inte bara att ha bra teoretiska kunskaper, utan de skall också kunna användas i bedömningssituationen.
 
Efter denna kurs skulle den fortsatta utbildningen i framför allt praktisk tillämpning läggas ut på de regionala domarutbildarna. Dessa skulle då få ett mycket bättre utgångsläge för sin verksamhet. När RU anser att en aspirant har tillräcklig förmåga, skulle vederbörande få göra an "aspirantexmen" för att sedan under t.ex ett år få döma. Om domaren då visat sig kompetent skulle den slutliga auktorisationen ske.
 
Då kommer man till finansieringsfrågan. Detta är en för sporten så livsviktig komponent, att man måste försöka hitta en lösning. Om en del av de pengar, som i dag går till de korta regionala kurserna i stället gick till den centrala kursen skulle man  kunna täcka en del. Dessutom torde varje elev kunna bidraga med en kursavgift.
 
Allt kan inte lösas genom centrala insatser. Vill man bli en bra domare, måste man också bidraga med mycket eget initiativ. Många av våra i dag bästa domare har tillbringat mycket tid på tävlingar, för att se andras bedömning och diskutera domslut. Man förvånas ofta över hur få både tränare och domare det är, som utnyttjar denna möjlighet att utveckla sig.
Det finns säkert många olika synpunkter på hur man skall hantera den här utbildningsfrågan, men den är så viktig, att jag tycker den borde diskuteras mer än vad som i dag sker.