Drömmen om Island

Jag sitter hemma och är sjuk, dagen till ära, och fördriver tiden med bilder, filmer och hästar, från landet som ständigt är destinationen för mina drömmar. Island. Det är verkligen något magiskt med hela landet, jag är fullkomligt förälskad! Jag var där och jobbade en månad sista året på gymnasiet och det var bland det bästa jag gjort. Medan de andra i min klass packade upp kläder, sorterade papper eller vaktade barn var jag på ett av mitt livs äventyr. Helt fantastiskt! Denna härliga flashback, och min längtan om att återvända, snart, leder mig in på dagens ämne; "Islandsfeber" som några av våra bästa hästvänner kallar det.

Islandsfeber, i min tolkning (härligt att det är ett påhittat uttryck så jag kan tolka det precis som jag vill), är ett intressanta fenomen som jag tror är klart stört i Islandsvärlden. Nämligen att valet av ras blir starten till en ny livsstil. Man köper inte bara en islandshäst, man köper sig en bit av Island som allt eftersom växer sig till en brinnande längtan om att åka dit. Detta gäller så klart inte alla, jag är säker på att det finns många med en islandshäst som inte alls känner för att åka till Island. Men, jag lovar att det är många, många, fler islandsryttare som åker till Island än shettisägare som åker till shettlandsöarna, arabryttare som åker till Saudiarabien eller frieserägare som åker till Holland.

Av någon anledning verkar biefekterna av Islandsfebern vara att när man väl varit på Island vill man tillbaka, gärna minst en gång om året. Helt plötsligt rider man runt i en handstickad islandströja (och eventuellt har man ett antal i garderoben hemma också) med töltande hästar på, stickad av ett speciellt isländskt garn. Och, innan man vet ordet av står man där och äger en, eller ett par, unghästar på Island, en del i en avelshingst eller importerar hästen man föll för när man var på sin senaste tur.

Det som från början var "jag har köpt en islandshäst", blir något helt annat. Jag, som egentligen inte har den blekaste aning, skulle gissa på att det kan vara lite som när man skaffar barn. Man får inte ett barn som man bara kan bifoga som en extra bilaga till det liv man lever, utan det blir början på ett helt ny version av livet. Just det tycker jag är så fantastiskt med den här Islandsfebern, den ger folk en öppen dörr till en ny version av livet, den ger nya drömmar, och framförallt, samhörighet. Den för samman människor som kanske aldrig skulle träffats annars och ger dem guldskimmer i vardagen, en trygghet, ett kall, eller vad de än söker.

Är det inte helt fantastiskt, att ett litet land mitt ute i havet, med små lurviga hästar kan få så stor plats i så många människors hjärtan? Å andra sidan är det ju inte vilket land som helst...