Du är bara i början på din resa!

Idag är sista dagen som ni kan klicka in er på antagning.se och ansöka till hippologen. Jag själv har varit inne för andra gången i mitt liv och klickat i mitt val, min inriktning inför år tre. Alltså om jag skall vara kvar på Strömsholm eller flytta tillbaka till Flyinge. Klicket i sig var inte svårt. Men valet som jag tagit innan desto svårare.

När jag första gången, för två år sedan, surfade in klickade i boxen för hippologprogrammet och sedan skickade iväg ansökan kunde jag aldrig i tro att jag idag skulle vara där jag är nu.

Jag jobbade i en helt annan bransch, hade hästarna på sidan och hade väl alltid drömmar om att få gå hippologen men vågade inte söka. Varför skulle jag komma in? Skulle jag klara det? Jag lade drömmarna på hyllan och fortsatta i samma fotspår. Men så en dag fick jag nog. Varför skulle inte jag kunna satsa och jobba med det som gör mig lyckligast? Om jag nu vill komma någonstans då måste jag ju börja i en ände och sen ge mig tusan på att jag klarar det. NU, nu skall jag ägna mig åt det jag faktiskt vill göra allra helst här i livet! I samma veva visade en vän till mig en lite notis om att de tagit bort kravet på sex månaders praktik till hippologen och sa till mig: SÖK!

Sagt och gjort.

Ansökan kom iväg och helt plötsligt kom ett brev som sa att jag var välkommen till antagningsprov. Pulsen i 180 och paniken flåsandes i nacken funderade jag på vad jag gjort egentligen? Men någonstans i mig sa min magkänsla att detta är rätt. Så jag bestämde mig för att har jag sökt, då ska jag banne mig komma in också! Jag tränade och tränade och tränade, läste allt jag kom över teoretiskt och om hippologen. Såg hippologfilmerna på youtube flera gånger om och finkammade dem på tips. Har jag nämnt att när jag väl bestämmer mig för något så ger jag mig aldrig? ;) Tack kära gamla släktningar för den genen! Väl på Strömsholm och gjorde antagningsprovet så var det såklart nervöst och spännande. Jag åt knappt något på hela dagen och tror jag sa sammanlagt tre meningar, men jag var fokuserad och var mer säker än någonsin att jag var på rätt plats.

Några veckor senare stod jag mitt i min trappuppgång till lägenheten och slet upp brevet som visade sig skulle ändra hela mitt liv. Jag var godkänd, jag var antagen! Här tror man kanske att jag skulle få lite panik igen och inse att jag faktiskt skulle behöva säga upp lägenhet, jobb och flytta 60 mil bort? Men vet ni vad jag gjorde? Jag åkte direkt och köpte flyttlådor. Aldrig hade jag känt mig så säker på något som var så osäkert och skrämmade på samma gång. Men oj vad glad jag är idag 2 år senare att jag vågade ta chansen att följa min dröm.

Idag kan jag faktiskt säga att jag är precis på rätt plats, jag är precis där jag ska vara. Det är tufft, riktigt jäkla stenhårt både fysiskt och mentalt. Man kan gråta av både lycka och förtvivlan på samma dag. Men det är värt det. Varje dag när jag skrittar över stalllplan på Strömsholm, galopperar förbi slottet eller leker över lite hinder på tågbanan får jag nypa mig i armen.

Och vet ni vad? Jag känner att detta bara är början. Min magkänsla har aldrig haft fel innan och jag säger som en viss klok Jens Fredricsson sa till mig en dag när det var lite motvind ”Du kommer inte att misslyckas, du är bara i början på din resa” och vet ni vad?
Jag tror honom.