Du är bra

Jag insåg här om dagen att jag har bloggat här på Hippson i över ett år nu. Skrev mitt första inlägg i början av oktober 2011 och sedan flöt det på. I grund och botten var det mitt projektarbete, Hälsa för ryttare, men sedan blev det mer än så och jag fortsatte att skriva. Projektarbetet som var bland det roligaste jag någonsin har gjort i skolan samtidigt som det ibland slet mig i bitar. Precis som så mycket annat. Men jag nådde upp till mitt målbetyg, ett MVG.

Det där MVG't eller högst upp i trappan. De där tre boktstäverna man kan plåga sig själv för att nå. De där tre orden, mycket väl godkänt, som kan leda till ett rent helvete. Stress, prestationsångest och sömnlösa nätter. Antingen för att man sitter uppe och studerar eller för att det är för mycket i huvudet. Men frågan är varför. Varför sätter vi en sådan press på oss själva?

Prestationsångest är det jag får flest frågor om. Hur gör man för att släppa den och bara ta en dag i taget? Jag har inte varit bäst på att svara på det då jag satt hela våren och grät över skolan men nu har jag äntligen tagit steget vidare. Till den punkt där jag inser att min hälsa idag är viktigare än hur många MVG'n jag får på mitt slutbetyg. För det är min hälsa som leder till hur jag kan prestera nu och framöver. Samtidigt som det varken är roligt eller hållbart att pressa sig till någonting man inte vill göra.

Sedan åttonde klass när vi började få betyg var allt en evig tävlan. Jag ville inte vara med när vi fick tillbaka våra prov på lektionerna för all denna jämförelse om vem som var bäst fick mig att kräkas ungefär. Och så höll det på fram tills jag började läsa på distans. När det inte längre satt 22 personer till i klassrummet. Även om jag var nöjd med mitt G+ på ett prov i Religion fanns det alltid någon som kunde uttrycka sin missnöjdhet över att bara få MVG-. Jag vet att jag inte är den enda som har känt det så här eller har tagit det som en spark i magen. Jag har aldrig varit något geni och har kunnat plugga dagligen i två veckor till ett prov och ändå "bara" skriva VG-.. Det var här stressen började. När jag började bita och gnissla tänder på nätterna och febertopparna kom. Jag är väldigt nöjd med mina högstadiebetyg och kom lätt in på de gymnasielinjer jag sökte. Men tro det eller ej, jag hade bara MVG i ett ämne. Nämligen i Svenska.

Efter ett halvår på gymnasiet orkade jag inte mer och hoppade av för att sedan börja om och det är därför jag sitter här och tragglar 1,5 år efter jag egentligen skulle ha tagit studenten. Men ångrar jag det idag? Nej, inte ett dugg.

Det är viktigt att kunna säga ifrån och gå sin egen väg. Något som är svårt i dagens samhälle då man blir så påverkad, både medvetet och omedvetet, från mängder av olika håll. Framförallt är det de sociala medierna som kryper innanför skinnet på oss. Jag blir fruktansvärt påverkad från olika håll och kanter, något jag dagligen arbetar med. I vissa sällskap känner jag mig också dumförklarad för att jag fortfarande går på gymnasiet. Men det är min ensak, inte deras.

Jag har lyckats släppa min presationsångest med skolan. Jag har insett att jag vill inte bli läkare, veterinär, ingenjör eller något annat yrke som kräver höga betyg. Utan jag vill må bra. Med det menar jag inte att jag missköter skolan utan jag pluggar på men efter min egna förmåga. Och vet ni vad? Helt plötsligt blev det ganska "roligt" att plugga igen.

Det mesta går, bara man vill. Två saker jag brukar tänka på när jag drabbas av prestationsångest i skolan är följande;

- Varför ska jag ha toppbetyg? Strävar jag efter att komma in på en utbildning eller är det för att bevisa någonting? I så fall för vem?

- När jag sökte två jobb förra året och under båda intervjuerna sa de "vi tittar inte på betygen, vi går på känslan". Och jag fick båda jobben, trots att jag har några G'n på mitt betygsdokument.

- Liseberg förra året. Drygt 7-8000 sökande och jag var en av de cirkus 500 som fick jobb där. Helt klart den bästa arbetsplats jag någonsin har varit på! Tack vare mina stressrelaterade problem var jag tvungen att tacka nej till årets jobb...

Man behöver inte alltid vara bäst utan man kan vara bra ändå. OCH DU ÄR BRA! Glöm aldrig det.