En annorlunda resdag

Ojoj, igår var en pers, från att vi satte oss i lastbilen började vi ringa till stallet där vi skulle övernatta, vi hade nämligen inte fått svar dagen innan och började bli lite oroliga. Efter att inte fått svar på morgonen heller började vi överväga att söka efter andra stall. Vi engagerade en hel hop människor att söka stall - mamma, som ringde till flera stycken olika kontakter, bland annat Peter Jardby, Jenny Tholin och Nina Lilja, som har bott i Frankrike i några år, Charlotte Haid som vi visste hade övernattat i Lyon förra året, Linda Heed, Douglas Lindelöw, Sven Ingvarsson med fler.
   
Alla kontakter ledde fram till samma svar, Parc de Cheval i Lyon, men det var ju där vi hade tänkt övernatta…. Men genom Louise Svensson-Jädhe, min kära Ride to Rio-kompis, fick jag nummer till en tjej i Frankrike, Joelle, som Malin Larsson brukar kontakta när hon tävlar söderut och behöver uppstallning. Jag ringde men inget svar, söndagar är ju lite heliga i Tyskland och Frankrike, det finns inga kontor som är öppna, på nästa alla anläggningar är det helt dött. Jag vet inte om folk ens är särskilt intresserade av att svara i telefon, men tack och lov så skickade Joelle ett meddelande och undrade vad jag hade ringt om.
   
Jag kunde framföra mitt budskap men fick inget svar, så efter någon timme ringde jag, fortfarande inget svar. Nu började vi bli lätt panikslagna - vi började uppnå gränsen för hur länge man får köra på en dag. Efter någon timme ringde Joelle och sa att hon eventuellt hade en kontakt som kunde hjälpa oss, Eliane. Jag skickade SMS till Eliane och äntligen började det ta fart. Eliane började dra i de kontakter hon hade och efter 20 meddelanden fram och tillbaka och olika nummer hit och dit så fick jag numret till Carlos. När jag hade pratat med Carlos satte han full fart och till slut ringde han tillbaka och sa att vi kunde övernatta på en tävlingsplats i Mácon, där stallarna stod kvar men tävlingen var över.
Vi hade några hundra meter kvar till avfarten till Mácon och hann precis lägga om rutt. Vägbeskrivningen var ett kapitel för sig och vi snurrade runt i området en stund innan vi hittade den ödelagda tävlingsplatsen.
  
Hästarna fick komma in i boxarna och allt blev frid och fröjd. Vilken tur att det finns så hjälpsamma människor när man är i nöd. Det fixar sig (nästan) alltid, men man ska ju självklart ha allting klart när men åker hemifrån. Ibland kan dock planerna ändras på grund utav hinder på vägen eller annat.
Vi tänkte att man skulle ha en portal med adresser på övernattningsställen och nummer till personer man kan ringa. Vi är så tacksamma att de här människorna engagerade sig och vi skulle göra samma sak om någon annan ringde och hade hästar på lastbilen och behövde hjälp.
  
Nu är vi på väg igen och är på vår sista etapp mot Vidauban, lite kortare idag, ca 45 mil. Det ligger fortfarande snö på marken och är minus en grad… Det blir kanske inte riktigt så varmt som förra året i Vidauban.