En av oss har i alla fall energi

Jag har kört runt på bredsladd i princip hela veckan. Det är sluttampen på praktiken, och det är sportlov. In och ut och kors och tvärs på lektioner på skolan, till praktiken, rida ponnys, planera lektioner, lovaktiviteter, till Betty, lastningskurs, maila halva hästnäringen i frågor om allt mellan himmel och jord, hem, till affären, duschen, kvällsfodra, sängen, studsa upp igen. Jag har till och med börjat drömma snabbt och är tröttare när jag vaknar än när jag somnade.

Det är intensiva dagar, det här! Det blir lätt så när man dessutom envisas med att resa däremellan.

Jag och min häst har ett... omvälvande förhållande för tillfället. Hej, alla tonårsföräldrar, jag tror jag förstår hur ni har det. Hon pendlar med att vara den mest tålamodskrävande och jobbigaste i hela världen, till att vara fullständigt fantastisk och helt underbar.

Diskussioner jag trodde vi var klara med (av typen stå still när man borstar eller gå förbi den jättestora stenen på skogsrundan, eller ens gå in i transporten), de får jag vackert gå igenom igen nu. Hade hon varit människorna hade hon lagt armarna i kors och inlett varannan mening med "men åååh du fattar ju ingenting". Överskottsenergin far pyser ut på alla möjliga sätt. Ibland på bra sätt, ibland åt helt fel håll, och ibland så att jag får hålla i mig hårt.

Jag försöker mest inta rollen som den lugna fasta punkten i hennes tillvaro, trygg tonårsmamma alltså. Varje gång jag känner att jag närmar mig ett mindre sammanbrott lyckas hon dock alltid fixa till det hela så att hon ligger på plus igen.

Igår tänkte jag att vi skulle rida till skolan för att rida i ridhus. Medan de andra hästarna åt lunchhö galopperar min häst glatt runt hela den jättestora hagen, upp i skogen, ner igen, tillbaka, bort, tillbaka, äta en tuss hö, bort igen. Vad fint. Att den motionerar sig själv alltså. Hittade henne längst bort under en gran sedan.

Hon fick gå i ridhus ändå, och var banne mig bättre än någonsin. Klockren, ett stort steg framåt med bjudning fram till båda tyglarna, jättefin form, och en så lätt, mjuk och bärig känsla värd att döda för. Så himla duktig. Allting var förlåtet. Hon kommer komma undan med det mesta om hon tänker bli så fin att rida.

Hon VET det. Hon vet att matte inte skulle byta bort henne någonsin. Nu slipper hon mig dock på några dagar, jag ska åka till London över helgen! Väl värt att ha jobbat hårt för. En kortis-weekend, men det ska bli så himla kul! Återvänder förhoppningsvis med lika mycket energi dom min fyrbenta kompis.