En övning som inte var så bra.

Jag är precis hemkommen efter besök på Liphook Equine Hospital där Zessan stått sedan i måndags när vi fick lämna henne där med kolik.

I måndags morse efter frukost skulle jag som vanligt släppa ut Zessan för ett par timmar i hagen. Då låg hon ner i boxen, vilket hon inte brukar göra, men hon reste sig direkt när jag kom, för att sedan lägga sig ner igen. Förmiddagen fortgick med longering, promenad, koll av puls, temp, andning, tarmljud, pruttar och bajsar. Veterinären var ute på gården hela förmiddagen för några andra ärenden, så han kunde lyssna och undersöka henne lite emellanåt. I stort sett så såg Zessan helt frisk ut, bortsett från att hon ville ligga ner hela tiden. Och jag tyckte att hon var vitare på tandköttet än hon brukar. Allt annat verkade normalt, och tre fina bajshögar gav hon oss. Men efter en dos kramplösande som inte gjorde skillnad på hennes beteende, så stoppade veterinären in armen och kände på tarmarna. Då kunde han konstatera en felplacering av tarmen och en förstoppning längre in. Så han ringde akutmottagningen och sa att vi var på väg, superduperbästaste Kyra körde fram lastbilen, Zessan lastades och vi satte fart, genom ett extremt vackert, grönskande England, mot Liphook. Sjukt fin veterinärklinik, för övrigt.

Väl framme togs vi emot av två veterinärer och typ fem assistenter. Och Zessan kilar ut ur lastbilen pigg och glad och nyfiken. Hon såg inte precis sjuk ut, men precis som hemma så var det under rektaliseringen som de kunde avgöra i vilket skick hon var. Hon fick stanna kvar på svält och dropp för att försöka få förstoppningen att släppa och hoppas att tarmarna skulle hoppa rätt av sig själv. Vilket de gjorde. Nu är hon kvar på sjukhuset och under bevakning samtidigt som de successivt ökar på fodergivan. Hon såg inte helt nöjd ut idag när jag kom och hälsade på. Hon såg ut som sju svåra år faktiskt. Men jag fick ta ut henne på fem minuters gräsätning, och då blev hon genast lite mer på alerten! Jag hoppas nu att hon håller sig stabil under uppfodringen så att vi kan hämta hem henne igen imorgon.

...att åka till djursjukhuset var en övning vi definitivt hade klarat oss utan på vårat tremånaders träningsläger! Men, peppar, peppar, det kunde varit mycket, mycket värre.

Men en bra övning däremot är att rida med båda händerna fasthakade med ett finger i en rem på framvalvet. Det har jag fått göra på en häst som gärna vill luta sig lite på höger bog och på höger tygel. För att verkligen känna att jag fick henne mellan båda skänklarna fram, som i en tunnel under och framför mig, till båda tyglarna. Svårt, och lite frustrerande emellanåt, men väldigt nyttigt och medvetandegörande för vilken inverkan och effekt jag har eller inte har. Och hur mycket jag rör på mina händer när jag tror att jag håller dem still. Jag fick göra mycket övergångar mellan skritt och trav, på både rakt och böjt spår. Väldigt, väldigt bra övning. Alla Lurbo-elever: Gör er redo.

Nu har jag en knapp månad kvar här på gården och det är galet vad fort tiden går! Jag hoppas att Zessan repar sig så att vi kan fortsätta träna de här sista veckorna. Men först och främst måste magen fungera 110%. Det ska verkligen bli skittråkigt att åka härifrån! Men samtidigt väntar många roliga projekt hemma, så det ska bli ganska kul det också.

Här kommer en annan bild från en söt bensinmack in the middle of nowhere, där kassören själv kallade den "old school" och kom ut och tankade vår bil åt oss. Jag älskar det här landet! På bilden ser ni också bästa gulliga Henna som jobbar här!