En sista "tävling" med Lunatic

Har velat skriva ett inlägg länge nu men inte alls vetat vad jag ska skriva riktigt. Så svårt att sätta ord på så många olika känslor. Känns lite som att skriva slutet på en saga. En saga som man önskat kunnat fortsätta för alltid!

Så vad har hänt? Jo Falsterbo har hänt. Jag äntrade Falsterbo för första gången i civila kläder, väldigt märkligt! Anledningen till att jag flög hem till Sverige för att vara i Falsterbo var inte bara för att sitta och sola mig på läktaren och umgås med goda vänner. Mannen i mitt liv skulle också tackas av just där. Jag tror att ni som följt mig ett tag nu vet precis vem jag menar! Lunatic. Världens bästa lilla bruna häst! 

Och det är just den lilla bruna hästen som gör det så svårt för mig att skriva ihop det här inlägget. För det är så mycket känslor! Massor, massor, med glädje såklart! Men som jag skev i början så är det också en fantastisk saga som nu får ett slut. Och det känns lite i hjärtat såklart!

När Kungen kom till Falsterbo på lördag eftermiddag och jag tog emot honom i stallet så var det som jag kände mig hel igen. Med den hästen känns lixom ingenting omöjligt! Jag kan svära på att Jens upplevde samma känsla när han red honom! Han är fantastik och har gett oss alla så mycket!

På eftermiddagen tog vi en promenad runt stallområdet och hälsade på alla vänner. För han har många vänner den där lilla hästen! Och det är också tack vare honom och alla resor vi gjort tillsammans som jag också hittat många av mina!

Han var, som vanligt, galet nöjd över all uppmärksamhet och hade tillslut ätit så många äpplen att han inte orkade fler.. Ni som känner Luna lite bättre vet att det krävs många äpplen innan det sker.. ;)

På söndagen innan GP var det dags för den stora avtackningen! Vi började morgonen som vanligt med frukost och en promenad. För att sen göra oss i ordning för att promenera upp till den stora gräsbanan tillsammans, en sista gång.

Det är alltid mycket känslor inblandade när man går till banan inför en stor GP, nationscup, eller liknande. Men då är man nervös, pirrig och ivrig att komma fram. Att få komma igång!
  

Häst och ryttare – båda glada!

Trivs i tävlingsstallet.

Det här var ungefär tvärtom. Det kändes vemodigt och lite sorgligt att vi nu gick här tillsammans för sista gången. Jag och Lunatic. Väl uppe vid banan möttes vi upp av hästägare, uppfödare och såklart Jens! 

Jens och Lunatic värmer upp inför sitt sista ärevarv.

Så fort Jens satte upp i sadeln tändes den där gnistan i Lunatics ögon som han bara får när Jens sitter där uppe. Det har varit en fröjd att få följa dom två och en ära att få ta hand om den lilla bruna hästen under resans gång!

Lunatic och Jens galopperade in på banan och möttes av publikens jubel! Jag vet inte vem som njöt mest ;)

Tack för oss!


Sylve Söderstrand säger tack och hej.

Jag vill tacka Jens, hästägare och alla ni andra som har varit med oss under resans gång! Men framförallt vill jag tacka Lunatic, du är min hjälte!

Tack för allt älskade häst.

/My