Ghandi

Jag är så otroligt glad över min lilla häst. Ungefär så glad att jag vill berätta för hela världen att den bruna hästen i den tredje hagen till vänster är min. Den hästen som kan vara en av de vänligaste individerna jag någonsin har stött på. Den hästen som gör att jag är i stallet i 55 minuter istället för 15 som det var tänkt från början när jag ska åka och ta in honom på eftermiddagarna.

De senaste sex månaderna har jag haft en sådan prestationsångest när det gäller skolan att jag knappt har vetat vart jag ska ta vägen. Att inte nå upp till mina mål har varit som ett slag i magen och jag har suttit uppe till 3-4 på nätterna för att få klart arbeten. Vissa dagar har jag knappt gått utanför dörren för att jag har suttit vid datorn och arbetat. Inte hälsosamt någonstans och absolut inte det liv jag ville leva.

Men nu ska det bli ändring på det. För helt plötsligt är inte skolan lika viktig längre utan det är Gandalf som är viktig. Eller "Ghandi" som jag kallar honom. Efter fyra dagar har han redan läkt många av de sår jag har burit på det senaste året. Framförallt så känner jag mig glad igen. Förut behövde jag tänka ut något jag kunde vara glad över..

Hästar är terapi. Inget snack om saken.