I det blå

Idag var Loppan uppe i det blå, både bildligt och bokstavligt talat. Vi skulle rida ut en sväng utan hästigt sällskap men det tyckte inte hon var en jättebra idé. Hon reste sig ett par gånger, inte värre än hon gjort förut, men vid ett tillfälle tappade hon både fokus och balans vilket innebar att hon snubblade och trillade omkull åt sidan i en backe brevid vägen (tur att hon missade diket på andra sidan). Hon reser sig förvisso ganska högt, men hittills har jag inte känt mig så orolig för att hon ska slå över. Jag hade däremot inte kalkylerat med klantig häst som trillar åt sidan?

Ingen skada skedd, hon reste sig upp och sprang iväg några meter för att sedan stanna och invänta att bli fångad igen (dum häst- om hon nu tycker det är så förfärligt att bli riden borde hon väl ta tillfället i akt och sticka till skogs?). Jag gjorde illa ena foten och smalbenet, men inte så farligt att jag inte kunde sitta upp igen. Red en bit till ut i skogen men ville utmana varken Loppan eller ödet när hon var på detta humöret, så avslutningsvis fick hon gå ett pass i tömmen i ridhuset för att kunna komma åt henne ordentligt och göra något hon är bra på - för att stärka självförtroendet och hitta lite glädje med dagens pass.

Hon var superfin på tömmen och verkligen framåt, inte en tendens att tänka bakåt/uppåt eller sura alls. Hon gick i alla gångarter och gjorde fina övergångar, växelvis på rakt och böjt spår. Uppenbart nöjd & avslappnad häst. Hon kanske skulle få bli körhäst istället (inte med mig i vagnen dock....)?




Nä, allvarligt talat hoppas jag att hon snart har passerat genom den här fasen och att vi båda kommer ut helskinnade på "andra sidan". Ska bli riktigt skönt med en månads full fokus på oss och den uppsuttna träningen, men fram tills vi flyttar nästa torsdag får jag helt enkelt fokusera på träning från marken och så blir det några dagars vila när jag drar till skolan.

Det är inget ospännande liv att leva med Loppan i alla fall! Jag klänger mig fast vid det man brukar säga att "de svåraste hästarna är också de som blir de absolut bästa", även om jag tror det mest är något vi hästägare med "speciella" hästar säger för att trösta oss själva och hitta något som försvarar att vi behåller dem trots att de gör livet surt för oss ;)