Inga toppar utan svackor.

"Jag rider så dåligt och utvecklas inte tillräckligt fort." "Jag har verkligen ingen känsla för det här. Ingenting fungerar ju." "Jag borde kanske sluta rida helt eftersom jag ändå inte kommer att komma någonstans i den här sporten."

Jag är ganska säker på att jag inte är ensam om att ha tänkt så någon gång. Ganska bra tajmat med regn och rusk i november brukar de negativa tankarna tränga sig på. Jag är inne i en sådan period nu. Allt känns trist och som ett onödigt ont. Regnet gör inte saken bättre precis. När klockan ringer på morgonen vill man bara ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet.

Det brukar hålla i sig någon vecka eller två, sen lättar molnen upp igen och solstrålarna tränger sig fram (i tanken i alla fall). Vill jag skynda på processen försöker jag tänka positivt, men jag tror att jag behöver få må lite dåligt ibland också.

Men något är annorlunda nu mot tidigare svackor. Även om det känns motigt att sitta upp i sadeln, eftersom jag ändå är så dålig, så tycker jag att det är så jäkla roligt att rida när jag väl gör det. Det går egentligen ganska bra nu. Lite för bra för att passa in i svackan. Och när jag tänker efter så har jag utvecklats ganska mycket i min ridning bara de senaste två månaderna...

Foto: Andreas Olsson

Nä, det kan bli så att jag måste tänka om och skjuta lite på svackan. Det går lite för bra nu.

Svackor är dock väldigt bra att ha ibland, man måste pusha sig själv för att komma ur de och nå topparna.

/Christoffer